»Stig utanför med mig ett ögonblick, så ska du se vad du får!»
Det var den starke John Oxelgren som talade, och han riktade sin vänliga
inbjudning till Zackeus Boman.
Zackeus blinkade litet. Han var inte alls nyfiken, och hade ingen som
helst lust att stiga med John Oxelgren ut. Å andra sidan såg han Rosa
Eriksons blåa ögon riktade på sig, och kände att bemälda unga dam
väntade sig ett enklare hjältedåd av honom.
Saken var den att Zackeus älskade Rosa, John älskade också Rosa, varav
följer att Zackeus och John icke i någon nämnvärd grad älskade varandra.
Rosa å sin sida älskade båda och delade sina gracer tämligen lika mellan
dem, men i dag, på »Dansens Väninnors» bal, hade hon dansat tre danser å
rad med Zackeus, vilket i så hög grad upprört John, att han fann sig
föranlåten att efter tredje dansens slut närma sig paret och invitera
kavaljeren att ute på bakgården deltaga i ovan antydda friluftsnöje.
»Nå, hur går det? Kommer du eller är du rädd?»
Zackeus betraktade Johns resliga figur och agressiva haka och hans knän
knackade lätt mot varandra.
»Rädd?» sade han. »Ha, ha! Inte för dig. Men jag avskyr brutalitet. En
gentleman slåss inte annat än för att försvara en dam, som blir
förolämpad.»
I det fallet var Zackeus lugn. John skulle inte för sitt liv våga
förolämpa Rosa.
Men Zackeus vågade han förolämpa, och gjorde det också oförtövat.
»Harkrank!» sade han föraktfullt. »Du skulle inte ingripa om jag så
försökte kyssa Rosa mitt för näsan på dig. Du är ett fegt kräk.
Hundsvott! Kom Rosa och dansa med mig. Bry dig inte om den vettskrämde
stackaren.»
Rosa bevärdigade inte Zackeus med en blick utan stack lugnt sin arm
under Johns.
»Feging!» kastade hon över axeln åt sin avskedade kavaljer och Zackeus
erfor för första gången sanningen i skaldens ord: mannens mod är
kvinnan kärt.
Med klappande hjärta stod Zackeus kvar ooh övervägde vad han skulle
göra. Enda sättet att rehabilitera sig vore att i sin tur invitera John
ut på bakgården, och detta vore liktydigt med en oerhörd massa smörj.
Gjorde han det inte blev han för evigt stämplad i den skönas ögon. Men
då blevo hans egna ögon åtminstone inte igenmurade.
Med en djup suck gjorde han sitt val, tog sin rock och mössa och lämnade
balen.
Ute rasade snöstormen. Den låg som en vit vägg omkring honom, piskade
honom i ansiktet med tusen isnålar, tvingade våta flingor innanför hans
krage och uppefter armarna. Men Zackeus njöt av obehaget. Hans lidande
själ behövde ett litet ackompanjemang av fysiskt lidande.
Sakta och mödosamt pressade han sig fram mot stormen, ett steg, två
steg, tre steg, sedan blev det inte mera, ty Zackeus slant på en hal
isgata, som låg lömskt dold under snön, föll baklänges, slog huvudet i
rännstenskanten och blev liggande mitt utanför danslokalens port.
Stormen drev upp snön mot hans lovartsida, snart bildades där en liten
driva, som snabbt växte och sköt fram sina tentakler över Zackeus
medvetslösa kropp, täckte den allt mera, och till slut betecknade blott
en avlång drivas mjuka linjer den plats, där Zackeus låg.
Hur länge Zackeus låg så vet han inte själv, men till sist började ett
begynnande medvetande glimma igenom hans själs tillfälliga mörker, och
när han plötsligt hörde sitt namn nämnas blev allt ganska klart.
Han låg varmt och gott. Till en början trodde han att han var död och
var i himlen, ty på det andra stället kunde han inte vara, så varmt var
det inte. Han stärktes i sin uppfattning av att höra Rosas röst, men när
han ögonblicket därefter hörde även Johns röst så förstod han att han
var kvar på jorden, och i sitt halvt omtöcknade tillstånd greps han av
ett vilt begär att förinta sin rival. Han vände på sig ett tag för att
befria sig från snön, och störtade sedan upp med ett dovt rytande.
* * * * *
En timme efter det Zackeus lämnat balen hade Rosa fått nog av dans för
en kväll och trots kavaljerens ivriga böner beslutat sig för att gå hem.
John skulle naturligtvis följa henne. Han var ju kvällens hjälte och
hade dansat så många danser med henne, att det stötte på skandal.
Upprymd och segerstolt följde han henne ut genom dörren, tog hennes arm,
tryckte den tätt intill sig och sade:
»Var inte rädd, Rosa lilla, fast det är mörkt. Jag kan försvara dig om
det behövs, men det hade inte den där harkranken vågat.»
»Tala inte om Zackeus», bad Rosa.
»Nej, fy katten», sade John, och i känslan av kvällens framgång
fortsatte han: »Men innan vi börjar promenaden hemåt vill jag ha en
kyss!» Rosa drog sin arm ur hans.
»Skäms, John!» sade Rosa indignerad. Om indignationen var äkta eller
icke har dock aldrig blivit fullt utrett.
»Prata nu inte sån't, som du inte menar!» svarade John galant. »Hit bara
med lilla näbbet, så ska--»
Han tystnade plötsligt. I snödrivan vid deras fötter tycktes en mindre
jordbävning äga rum, och plötsligt reste sig ur dess vita famn en
översnöad figur, som med ett oartikulerat vrål gav den överraskade John
Oxelgren ett slag, så att han utan ett ögonblicks dröjsmål intog
figurens plats i snödrivan.
»Zackeus!» ropade Rosa, som kände igen figuren. »Försvara mig!»
Och med ett fåraktigt leende tog Zackeus hennes arm och försvann i
snöstormen.