Handelsresanden Ivarström satt ensam i Grand Hotell Bondåkras tämligen
enkla kafé. Hans uppsyn var dyster och i handen höll han ett exemplar av
den innehållsrika tidskriften Sveriges Kommunikationer, och den gjorde
honom inte glad.
»Om jag hade redaktören för den här tidningen här!» sade han till
källarmästare Johansson, som just passerade på sin inspektionsrond, med
sådan lidelse i rösten att denne stannade vid hans bord.
»Vad är det då fatt?» frågade källarmästaren, som trivdes i Bondåkra och
därför sällan kom i kontakt med den publikationen.
»Fatt!» svarade Ivarström bittert. »Den lata fårskallen har ju tagit
bort förbindelsesiffrorna i tabellen, så att en annan fattig sate som
flänger land och rike kring får slå och slå och notera och skriva fel så
att han blir gråhårig i förtid.»
Källarmästare Johansson log. Handelsresande voro ju trevligt folk och
hans bästa kunder och han tyckte följaktligen om dem, men han hade ingen
förståelse för deras nomadiserande levnadsvanor.
»Å, ditt distrikt är ju inte så stort. Du reser ju bara mellan den här
stan och Barbacka och Fälanda ooh Smörmåla med omnejd, så nog tycker jag
att du borde kunna lära dig de få fattiga tågtiderna utantill.»
»Hut, källarkrök!» svarade Ivarström förolämpad. »Jag reser på Blåmåla
också.»
Och källarrådet vandrade leende vidare på sin inspektionsrond.
Men Ivarström satt kvar och läppjade på sin invalidpilsner och
funderade.
»Jädrans i den krumeluren», tänkte han. »Krögaren är inte så dum ändå.
Om jag skulle ta och slå i mig de huvudsakligaste förbindelserna mellan
de tre, fyra största städerna i mitt distrikt, så vore inte så litet
vunnet. Då behövde jag bara slå efter lokaltågen.»
När han några timmar senare satt på tåget till Barbacka studerade han
Sveriges Kommunikationer med ett nyvaknat intresse. Han hade utvalt
tågtiderna Barbacka--Fälanda till specialstudium, och det var inte mera
vidlyftigt än att han lärde sig dem på en timme, ty expresstågen dugga
inte alltför tätt på dessa stora stråkvägar, och när tåget lugnt och
sansat ångade in på Barbacka centralstation kunde han dem flytande, både
tågen från Barbacka till Fälanda och från Fälanda till Barbacka, samt
även det ensliga tåg som utgår från Fälanda 9,32 samt stannar redan i
Brackeboda.
När han dagen därpå färdades till Smörmåla fortsatte han sitt studium,
och lyckades under denna korta sträcka, om också rätt långa tid,
fullkomligt bemästra tiderna Barbacka--Smörmåla och vice versa.
Det var inte utan att han skröt litet med sin kännedom om tågtiderna när
han satt i manufakturhandlarnas lag på »Stora Grand hotell» i Smörmåla,
och den beundran dessa mindre beresta herrar visade, sporrade honom till
ytterligare ansträngningar på den inslagna vägen.
Det dröjde inte länge förrän Ivarström kunde alla tågen mellan sina
huvudstationer som ett vatten, med tågombyten och allt, men då var hans
aptit på tågtider väckt, och han började omedelbart slå i sig även
småstationerna. Varje ledigt ögonblick ägnade han åt Sveriges
Kommunikationer, och hans konversation rörde sig med så stor förkärlek
om tågtider att kunderna började finna honom litet tråkig, och orderna
inte blevo fullt så stora som förr, när han undfägnade dem med
historier, som en mindre van gardist skulle rodnat åt. Men Ivarson
tänkte inte så mycket på order nu, han tänkte på tågtider. Och så
småningom hade han nått sitt mål. Han kunde alla tågtider i hela sitt
distrikt, och kunde dem som ett vatten.
Då slutade han studera och orderna började åter bli bättre, för nu var
Ivarström rolig igen. Det blev en omtyckt sport bland kunderna att
förhöra Ivarström på tågtiderna och de brukade slå vad med sina vänner
om att han utan ett ögonblicks betänkande skulle kunna säga när vilket
tåg som helst kom, eller borde komma, till vilken station som helst inom
hans distrikt.
Ivarström demonstrerade gärna, mycket gärna, sina färdigheter, och
berättade dessemellan sina berömda historier, och kundkretsen började
tycka att han var en sabla karl, som gick utanpå alla sina kolleger,
varav följde att hans orderlistor blevo allt längre och längre, och hans
provisioner följaktligen fetare och fetare.
Men en vacker kväll i kaféet på Grand Royal Palace Hotel i Fälanda
träffade Ivarström en annan provare, som med en viss vana talade om
tågen i Norrland. Visserligen besatt han inte på långt när den kännedom
om norrlandstågen som Ivarström om sitt distrikt, men hans yttranden
tände i alla fall högmodsdjävulen i Ivarström, om också inte utan
själskamp, att lära sig hela tågtidtabellen.
Nu började åter en studietid för Ivarström. Varje ledig stund och en hel
del stunder, som inte borde ha varit lediga, ägnade han åt Sveriges
Kommunikationer. Sina samkväm med kunderna inskränkte han till det
minsta möjliga och det dröjde inte länge förrän firman fick anledning
skicka honom brev, som fastän icke i sig själv uppmuntrande, dock voro
ägnade att sporra honom till ytterligare försäljningar.
Men tre månader efter samtalet med sin yrkesbroder steg Ivarström åter
in på Grand Royal Palace Hotels kafé i Fälanda, och det var inte den
dystre, tankspridde Ivarström, som man sett på sista tiden, utan ett
nytt ljus sken i hans blick, och det gamla leendet spelade kring hans
läppar.
»Hej, gubbar» skrek han till manufakturhandlarna, som redan sutto där i
väntan på den supé han skulle bjuda på. »Nu kan ni inte kugga mig på ett
enda tåg i hela Sveriges rike. Jag kan dom varenda ett, snäll-, person-,
blandade och godståg, och alla stationer och hållplatser.»
Då log manufakturhandlare Bergström sade: »Kanske du kan säga mej när
7,38 från Oxelby lämnar Buskås i morron.»
»8,47», svarade Ivarström genast med ett stolt leende.
Men Bergström log ännu bredare och svarade: »Knappast! Det är den förste
november i morron vet du väl, och alla tåg som inte äro indragna har
fått ändrade tider.»
I flera minuter stirrade Ivarström rakt framför sig, sedan skrattade
han, ett tomt skratt, och började räkna upp stationerna på
Bergslagsbanan baklänges.
* * * * *
Stackars Ivarström tillbringar nu sina dagar med att sakta och varligt
luffa omkring i Konradsbergs trädgård. Han tror, att han är ett snälltåg
på Statens järnvägar.