En konduktör vid en svensk järnväg är ofta en höggradig gentleman, men
det finns undantag även från denna regel, och ett av dessa undantag
tycktes det vara som förde befälet å det tåg, som med den ungefärliga
hastigheten av en bättre torparskjuts--detta drama utspelades nämligen
under kristiden--förde kusken norrut.
Konduktören visade nämligen en illvillig glädje när han upptäckte, att
den nye passageraren saknade biljett, och vägrade envist att tro på hans
uppgifter om hur han kommit ombord på tåget, samt fordrade avgift.
I synnerhet denna senare begäran upprörde kusken i hög grad. Han ansåg
sig nämligen vara lömskt enleverad av tåget och Olsson i kompani, och
icke utan visst fog för ett skadeersättningsanspråk, varför han
naturligtvis helt tvärt vägrade att lämna ifrån sig ett öre. Då stannade
konduktören tåget vid Svältebo anhalt, förpassade med en kraftig spark
droskkusken ned på perrongen och körde sedan vidare, hjärtlöst lämnande
sin förre fripassagerare utan föräldravård och tak över huvudet mitt i
natten.
Sedan kusken yttrat allt han hade behov av att säga, drog han en djup
suck och letade sig fram till landsvägen för att till fots gå de åtta
kilometerna till staden.
Men knappast hade han kommit ut på vägen förrän han hörde mullret av
vagnshjul, som närmade sig, och konturen av en vagn skymtade otydligt i
mörkret.
»Härligt, här kan man få åka», sade han till sig själv och stannade
full av förväntan. Detta nöje var visserligen inte nytt för honom, men
han hade ett behov av att komma fort till staden och utkräva skadestånd
av sin f. d. passagerare.
Vagnen materialiserade sig långsamt ur mörkret, och plötsligt började
kusken spetsa öronen. Det var något välbekant i dess kontur, som väckte
hans uppmärksamhet, de trötta hovslagen påminde om en ädel springares
som han kände till, och själva skramlet från vagnen verkade välbekant.
Han steg fram på landsvägen och hejdade utan svårighet hästen.
Intet tvivel mera! Det var hans egen, saknade Stjärna på väg till staden
efter sin utflykt.
En våg av våldsam vrede steg upp inom kusken, och med ett ryck
förpassade han Erlandsson från kuskbocken. Varvid Erlandsson vaknade för
andra gången.
»Va--va är'e?» frågade han sömnigt men uppskrämd.
»Nu är du fast!» tillkännagav kusken dovt, och drog fram en
tändsticksask. »Nu ska vi se vad du är för en.»
»Åh katten», fortsatte han spakare, när stickans fladdrande sken
upplyste ett glåmigt ansikte med hängande, ljusa mustascher. »Är det
herr Erlandsson, som är ute och åker?»
Han hade många gånger kört herr Erlandsson från glada tillställningar,
och ibland även burit upp och bäddat ned honom.
Då stack ett kvinnligt ansikte ut genom vagnsfönstret.
»Varför kör ni inte vidare?» frågade en vass röst. »Och vem är det ni
talar med?»
»Jaså, frun, ja!» sade kusken. »Henne hade jag så när glömt. Herr
Erlandsson! Herr Erlandsson!»--Det fanns både förebråelse och en viss
grad av beundran i tonen.
Men Erlandsson reagerade inte. Slöheten hade oåterkalleligen sänkt sig
över hans psyke och med fumliga händer fick han upp ett par tior ur
plånboken.
»G'afton, åkar Enqvist», sluddrade han. »Kö' mej hem, som vanligt!»
Så stupade han på huvudet in i droskan, och kusken besteg sin gamla
bock.
När droskan körde in på Storgatan slamrade den så, att inte ens Hemliga
Karlsson kunde undgå att märka den, och vid hörnet av Tegelslagaregatan
hejdades den följaktligen av stadens poliskår, förstärkt av
bleckslagaremästare Olsson.
Alla betraktade varandra en stund under tystnad, och Olsson var den
förkroppsligade förvåningen. Han hade sett kusken fara från sta'n med
norrgående tåget, och här kom han nu lugnt körande sin droska mitt på
Storgatan. Kuskens blick var hård. Han hade fattat ett dovt hat till
bleckslagare Olsson.
Hemliga Karlsson steg fram.
»Hör nu Enqvist», sade han. »Vad skall allt det här betyda. Här kommer
den här herrn och väcker upp polisen mitt i natten och säger att eran
häst skenat med hans hustru, och att ni rest med tåget, och här kommer
ni körande som vanligt. Var är hans hustru?»
»Hon kommer där», svarade kusken dystert, då fru Olsson i detsamma steg
ur droskan och kastade sig i sin makes armar.
»Och det skall jag säga Karlsson», fortsatte kusken, »att min märr
skenar inte, men faktum är, att den där herrn lurade opp mej i sin
våning medan frun försvann med häst och vagn»--samtliga polisögon
riktades misstänksamt på Olsson--»och sen lurade han opp mig på tåget
för att bli av med mig. Men jag steg av vid Svältebo, och där mötte jag
herr Erlandsson, som hade fått tag i skjutsen på något sätt, och kom
körande hem med den igen. Om inte han varit hade jag nog aldrig fått se
varken häst eller droska igen.»
Sex kraftiga polisnävar grepo bleckslagaremästare Olsson, och
överkonstapel Flammén sade stolt:
»Sånt där kan man kanske göra i Stockholm, men inte här, för här åker
man fast. Nu följer herrn med till kontoret.»
Och medan ännu fru Olssons förtvivlade skri dallrade i atmosfären, stack
handlanden Erlandsson ut sitt sömniga huvud genom vagnsfönstret:
»Kö' hem, ha' ja sagt, Enqvist!» sade han.
Och Enqvist körde.