Men medan handlanden Erlandsson och bleckslagaremästare Olssons lagvigda
(ty det var hon) på detta relativt fridfulla sätt färdades kring
landsvägarna, var det inte utan att Blåköpings grundvalar i någon mån
började darra på nattkulan, och det är ju strängt taget inte att undra
på. En kusk, som förlorat sin droska och en man som förlorat sin hustru
böra tillsammans kunna åstadkomma ett rätt gott resultat.
Som läsaren utan tvivel redan anat, upptäckte kusken och
bleckslagaremästaren när de kommo ned med kofferten, att såväl droskan
med dess dyrbara innehåll som även hästen totalt försvunnit, och bägge
blevo i hög grad upprörda, kanske mest den äkta mannen. Han hade ju
också icke blott förlorat sin lagvigda maka utan det var även sannolikt
att han skulle få sina sovvagnsbiljetter makulerade, för att inte tala
om utsikten att få släpa den tunga kofferten uppför trapporna igen.
Kusken var den, som först i någon mån fattade galoppen.
»Vart har herrns fru dragit i väg med min droska?» frågade han högljutt
förebrående Olsson. »Det blir en dyr historia för herrn.»
»Dra åt skogen», svarade Olsson, med rätta indignerad över detta försök
att lägga skulden för det skedda på hans redan tyngda axlar. »Det är väl
er förbaskade hästkrake som har dragit i väg med både droskan och min
lagvigda och olyckliga maka.»
»Att hon är olycklig kan den förstå, som känner herrn», sade kusken
bitande. »Men det kan väl herrn förstå, att någon måste ha kört märren.»
»Hon har skenat», skrek Olsson. »Min hustru ligger sönderslagen
någonstans på gatorna.»
»Skenat?» svarade kusken och log hjärtligt. »Herrn känner inte min gamla
märr. Jag håller herrn ansvarig för förlusten.»
Olsson hörde inte på kusken, och i synnerhet inte på det örat, utan
satte helt plötsligt i väg nedåt gatan. Av lätt insedda skäl travade
kusken genast efter.
»Hörnu herrn», hojtade han. »Vart skall han hän?»
»Jag skall till järnvägsstationen och se om min hustru är där», svarade
han och satte full fart. Kusken följde så nära han kunde.
Vid järnvägsstationen fanns icke den saknade, men däremot stodo både
nedgående snälltåget och ett uppgående persontåg inne, det senare på
närmaste spåret.
»Hon kanske är ombord på tåget», sade Olsson till kusken, och trots
sakens osannolikhet äntrade de över persontågets plattform och klevo
ombord på Malmötåget.
Många fruar fanns där men ingen av dem var Olssons, och den sovkupé han
abonnerat gapade sorgligt tom.
Med tungt hjärta steg han av tåget, följd av kusken, som vördsamt
påpekade, att det kunde vara så gott att Olsson lämnade en revers på
droskans och hästens värde när som helst, eftersom det var tydligt, att
frun avvikit med ekipaget.
Olsson svarade inte. Han skulle naturligtvis haft god lust att krossa
skallen på kusken, men han ansåg sig beklagligtvis inte ha tid.
Han tog ett skutt upp på persontågets plattform, men i detsamma satte
persontåget i gång. Kusken följde trofast efter.
Brådskande skyndade Olsson tvärs över plattformen, slängde upp grinden,
tvekade ett ögonblick och hoppade sedan av. Kusken följde efter, men när
han stod på trappsteget hade tåget ökat farten betydligt, och han
tvekade även han. Denna tvekan avgjorde hans öde. Vagnen som han stod på
passerade perrongens kant, gled ut bland bangårdens spår och växlar, han
stod inför valet att hoppa av och eventuellt bryta benen av sig, eller
följa med tåget, och efter hastigt men moget övervägande stannade han
kvar.
Olsson såg inte ens efter sin outtröttlige följeslagare och
fordringsägare. Han rusade utan dröjsmål bort från järnvägsstationen och
till polisdito, som han med överhängande fara att bli haffad för oljud
och förargelseväckande beteende, lyckades väcka för att ange den hemska
händelse, som utspelats.
Inom kort var stadens poliskår, inklusive detektiven Hemliga Karlsson
ute på spaning efter det förkomna åkdonet med dess innehåll.