När en människa här hemma i gamla Sverige får ont i halsen eller skoskav
eller magkatarr, går han vanligtvis till en läkare, som är specialist på
den sjukdom som han lider av, blir undersökt och får en medicin, som
tillsammans med något litet kolartro och god tur gör honom kry och frisk
igen. Såvida han inte dör.
Men ute i det land, som gamle Christoffer Columbus på sin tid drumlade
på när han skulle segla till Indien, går det mycket enklare till. Där
går man bara in i en butik och köper en flaska Ku--ri--ko eller
Pe--ru--na eller Kill--me--quick eller någon annan av de tusen
patentmediciner, som bota alla sjukdomar, och med litet kolartro och god
tur är man snart kry och frisk igen. Såvida man inte självdör.
För en svensk, som är van vid den mera omständliga och dyrare
proceduren här hemma, sitter emellertid kolartron i det senare fallet
litet långt inne. Man har litet svårt for att tro att det hela är
riktigt om man inte blir klämd på magen och knackad på bröstet och får
hosta och andas en stund först. Men det är bara en dum fördom, det vet
jag av egen erfarenhet.
För många herrans år sedan, i början av detta århundrade, när jag som
ung spoling var sysselsatt med att rycka upp Columbi gamla land en
smula, hände det en gång att jag kände mig sjuk och eländig. Jag led av
praktiskt taget alla kända sjukdomar, tandvärk och ont i halsen och
ryggskott m. m., m. m. Kort sagt allting utom liktornar.
»Vad i hela friden är det med dig?» frågade min kamrat Freedlund, när
jag på morgonen, mer än vanligt blek och glåmig infann mig på
redaktionen av den tidskrift för den amerikanska ungdomens förädlande
som vi båda gåvo ut.
»Jag mår som en hund, så jag skall gå upp till en läkare», svarade jag.
Om det var sanningsenligt vet jag inte, för jag har ingen aning om hur
en hund mår, men Freedlund begrep vad jag menade, och blev ganska
betydligt upprörd.
»Nej, för katten, gör inte det», svarade han. »Tag Painkiller i
stället!»
»Vad är Painkiller för något?» frågade jag.
»Medicin, yngling. En härlig medicin som hjälper just i sådana fall som
ditt.»
»För huvudvärk?» frågade jag.
»Visst!» sade han. »Tag Painkiller!»
»Men jag har ont i halsen också.»
»Tag Painkiller.»
»Och ont i magen!»
»Tag Painkiller.»
»Och ryggskott!»
»Tag Painkiller.»
»Och tandvärk!»
»Tag Painkiller.»
»Och reumatism och öronsusning och värk i lederna och dessutom litet ont
i håret sen i går kväll.»
Freedlund lyste som en sol.
»Härligt!» sade han. »Du är just ett Painkillerfall! Dom sjukdomarna
hjälper Painkiller osvikligt mot.»
Jag betraktade honom skarpt.
»Är du agent för Painkiller?» frågade jag eftertänksamt.
»Ja», medgav han utan att rodna, och drog fram en flaska ur en låda.
»Tjugufem cent, om jag får be.»
Jag kände en stor lust att slå Freedlund i planeten, men han var stark
och jag klen. Jag köpte flaskan.
Fram emot middagen orkade jag inte längre utan gick hem.
Det var nätt och jämnt jag lyckades släpa mig upp för trappan och in i
mitt rum, det sjöng för öronen, knäna veko sig och jag var fullt
övertygad om att denna dag var den sista då den amerikanska nationen
skulle ha nöjet att räkna mig som en ärad gäst. Med stort besvär fick
jag upp korken på Painkillerflaskan och kastade en blick på
bruksanvisningen. »Fyll en matsked--» stod där, och jag läste inte
längre utan tog närmaste cigarrkopp, hällde i den så pass mycket av
medicinen som jag ansåg motsvara en dryg matsked, och hällde i mig
klabbet.
Ett ögonblick tidigare hade jag varit slö, slö intill döden, men
Painkillern väckte plötsligt mina livsandar. En minut eller kanske två
låg jag baklänges på sängen och kippade efter andan, sedan rusade jag
upp med en spänstighet som nyss förut varit mig fjärran, och störtade
vrålande ut i min värdinnas kök för att gapa under vattenledningen.
Hela mitt inre brann. Munnen var flådd, halsen brände och i magen skedde
våldsamma omvälvningar. Vad Painkiller än hade för egenskaper, brist på
smak kunde ingen beskylla den för. Det kändes som om en glödande
lavaström runnit ned i mitt inre, en lavaström tillsatt med
cayennepeppar.
I två timmar låg jag sedan på min säng och kände svedan sakta avtaga,
medan jag funderade på vad jag skulle göra med Freedlund. Men när till
sist allt var över med undantag av en smak i munnen, som skulle sitta
kvar i flera dagar, steg jag upp och kände efter hur det stod till med
min sjukdom. Och resultatet var förvånande. Tandvärken borta,
huvudvärken, ryggskottet, alltsammans var sin kos och jag var frisk som
en nötkärna.
»Sablar i det», sade jag till mig själv. »Freedlund var inte så dum
ändå. Jag förlåter honom! Men det var en hästkur.»
Och med tacksamhet i hjärtat tog jag Painkillerflaskan och tittade åter
på bruksanvisningen.
»Fyll en matsked», stod där, »nästan till randen med vatten, och häll
däri några droppar Painkiller.»