Kammarherre Rosenhane reste högst ogärna. Visserligen färdades man
ganska bekvämt i en första klass sovkupé, men han saknade dock där det
utrymme han ansåg sig behöva och tågets dunkande störde hans nattro på
ett högst obehagligt sätt. Men när hans syster i Göteborg för nittonde
gången ålade honom att fira sin födelsedag i skötet av hennes familj,
ansåg han sig inte gärna kunna neka längre, utan gav sin betjänt order
att beställa en första klass kupé med nattåget till Göteborg, varefter
han skrev och lovade att komma.
När betjänten kom tillbaka fick kammarherren en våldsam själsskakning.
Alla sovplatser voro beställda en månad i förväg, första klass funnos
för resten över huvud taget inte, och den enda möjligheten att komma
till Göteborg var att resa i sittvagn andra klass.
Andra klass. Kammarherrn rös. Han visste sig vara en högst förstklassig
person, och det bar honom emot att sätta sig i en vagn där orden andra
klass stodo som etikett på dörren. Och sittvagn. Trängas med kreti och
pleti i en trång järnvägskupé! Det var fasansfullt.
Men löftet var givet och måste infrias, och med tungt hjärta skickade
han betjänten till stationen för att köpa en biljett och en
platsbiljett. Fönsterplats.
Det var en mycket vemodig kammarherre, som på aftonen tog sin
fönsterplats i besittning i en kupé, där sju andra personer redan voro
installerade. Visserligen var kammarherrn aristokratiskt smärt, man
skulle till och med kunna säga mager, men det var trångt ändå, ty de tre
medresandena voro ganska gedigna och läto inga falska hänsyn hindra sig
att breda ut sina kroppshyddor så mycket som det begränsade utrymmet
tillät. Det var varmt i kupén, animalisk värme, och kammarherren lovade
sig själv att bosätta sig i Göteborg när han en gång kom dit, för att
slippa att ännu en gång stuva in sig på detta vedervärdiga sätt på
uppresan.
Till på köpet voro de medresande särdeles gemytliga personer, som
hastigt blevo bekanta och inledde en animerad konversation, i vilken man
gjorde flera misslyckade försök att indraga även kammarherrn.
Hettan blev alltmer kvävande och det dunkade olidligt i skenskarvarna.
Kammarherrn försökte för första gången på flera år läsa en bok, eftersom
han ju inte gärna kunde lägga patience i kupén, men typerna snurrade
runt för hans ögon.
Han led outsägligt.
Till råga på olyckan kommo Jones flickor, som sålde smörgåsar och
dricka, och nu började plebejerna runt omkring äta smörgås och dricka
krisöl. Ett par av dem satte till och med buteljerna för munnen.
Kammarherrn greps av vämjelse. Aldrig skulle han kunna förmå sig att äta
en bit i denna kvava järnvägskupé, och att sätta en butelj för
munnen--Ohyggligt!
Han slöt ögonen och föll i en barmhärtig dvala. Tågets dunkanden blevo
allt mer avlägsna, den hemska verkligheten slätades ut. Kammarherrn sov.
Vid Saltskog steg fru Anderson från Skövde in i kupén. Hon hade varit på
besök hos sin dotter i Södertälje och skulle nu hem igen. Men fru
Anderson kunde inte hitta någon sittplats. Alla kupéer voro fulla och
som fru Anderson var ett resolut fruntimmer och hade fattat ett
oryggligt beslut att inte stå med sina nittio kilo hela natten, steg hon
in i den kupé där kammarherren satt. Den var ju inte fullare än de
andra.
Att soffan endast rymde fyra personer generade inte på minsta sätt fru
Anderson. Hon slog sig ned ändå, och som ingen av de tre andra massiva
resandena gärna ville ha henne i knät makade de sig och beredde en liten
plats, som fru Anderson snart genom energiska bemödanden lyckades göra
fullt tillräcklig.
När tåget kom fram till Göteborg kunde kammarherre Rosenhane icke
återfinnas. Men en underbart porträttlik silhuett av honom fann man på
fönsterväggen i en andraklass kupé.