När vi vandrade förbi logen kom agronomen ut, röd och förargad och
torkade svetten ur pannan.
»Begriper någon av herrarna sig på motorer?» frågade han.
Nej, det gjorde ingen av oss. Janson och Rosenberg, som båda hade
motorbåtar, svarade visserligen 'ja', men när de under en halvtimme
krånglat med motorn, som skulle dra tröskverket men inte gjorde det, och
blivit lika röda, svettiga ooh förargade som agronomen, gick sanningen
upp för oss allesamman, inklusive agronomen, men icke för Janson och
Rosenberg.
Sedan prövade vi vår uppfinningsrikedom litet var på tröskverksmotorn,
men utan aningen av ett resultat. Annars brukar ju en motor åtminstone
vara tillmötesgående nog att spluttra och fräsa litet, eller slå
tillbaks när man vevar, men den här mottog vår uppmärksamhet med en
kylig oberördhet som fullkomligt distanserade allt vad även den mest
bortfjäsade av damerna uppe på turisthotellet kunde prestera i den
vägen.
»Där ser herrarna», sade agronomen. »Det finns inga planer att få den
rackarn i gång. Jag har hållit på i fyra timmar med honom, skruvat isär
så mycket som jag vågat mig på, gjort rent överallt där jag misstänkte
att ett dammkorn kunde sitta hindrande i vägen, men ändå går han inte.»
»Kanske är det just därför», sade den lilla notarien, som alltid varit
en spyfluga.
»Tänk vad ni är kvick», svarade agronomen. »Det där skulle jag inte ha
kunnat hitta på.»
Agronomens humör var tydligen lite kort.
Rosenberg gick fram till maskinen och granskade den noga.
»Tja, allt tycks vara i sin ordning», sade han när inspektionen var
avslutad. »Jag kan verkligen inte förstå att den inte vill gå.»
»Det tror jag visst att ni inte förstår», sade agronomen. »Jag begriper
mig inte något vidare på motorer, men jag kan skilja på en förgasare
och en hästrävsa i alla fall, och det är alltid något. Kan herrn det?»
Rosenberg blängde ilsket.
»Kom, så fortsätter vi vår promenad», sade han.
Vi började rada ut ur logen, men plötsligt fick löjtnanten en lycklig
tanke.
»Är det bensin i tanken?» frågade han.
»Nej», bet agronomen. »Det är bensol! Och nu ringer jag till stan efter
en montör.»
Diskussionens vågor gingo högt under vägen tillbaka till hotellet.
Rosenberg och Janson höllo styvt på att motorn var behäftad med något
underbart och mystiskt fel, ty om det varit ett vanligt fel skulle dessa
experter ofelbart ha upptäckt det, vi andra voro eniga om att motorn var
betydligt mera felfri än Rosenbergs och Jansons motorkunskap. Vilket
dessa båda herrar ansågo för sig i hög grad kränkande.
På eftermiddagen kom montören efter fyra timmars järnvägsresa, och vi
infunno oss samt och synnerligen för att se hur det skulle gå.
Agronomen sade ingenting när vi tågade in på logen i hälarna på honom
och montören, men Janson och Rosenberg förklarade som sin samfällda
åsikt, att motorn knappast torde komma att snurra förrän ett antal av
dess ädlare delar ersatts av nya.
Montören hörde på dem en stund medan han kliade sig bakom örat och
betraktade motorn. Han vevade ett slag, men den var lika kall och
otillgänglig som förut. En gång till tittade montören.
Så öppnade han bensinkranen och drog i gång motorn.