I Barbackaån knuffades isstyckena, sakta och makligt så som det passar i
staden i fråga, men de knuffades i alla fall. Så satte ett av dem sig på
spjärn mellan ett par av kajens pålar, ett annat stannade sällskapligt
bredvid och ett tredje och fjärde slöto sig snart till sällskapet. Om
några minuter låg isen som en bro tvärs över ån, och i mitten tronade
den av hela Barbacka kända stora måsen, som bekvämt kommit seglande på
ett av flaken.
Järn- och herrekiperingshandlare Göranson, ordförande i Barbacka
djurskyddsförening, kom långsamt promenerande utefter kajen och
betraktade med tjusta blickar hur våren sprängde isens bojor, som hans
poetiska själ kallade det.
Han nickade gemytligt åt sin gamle vän måsen, som dock inte besvarade
artigheten, och fortsatte sedan sin väg nedåt ån.
En timme senare kom han tillbaka. Nu låg ån isbetäckt ovanför isdammen
men måsen stod fortfarande lugn och majestätisk, fullkomligt oberörd av
såväl Göranson som de alltmera hopade isstyckena. Göranson stannade.
»Står du där än», var den särdeles överflödiga fråga han riktade till
måsen, som heller inte nedlät sig att besvara den.
Göranson var inte djurskyddsordförande för ro skull. En mörk tanke
vaknade i hans hjärna och han beslöt pröva om den var riktig. Därför tog
han upp en sten från gatan och slungade den, så djurvän han var, mot
måsen.
Naturligtvis träffade han inte, och måsen tog inte minsta notis om
projektilen.
Pang! Nästa sten slog närmare, men resultatet blev lika negativt, och
under en stund blev måsen utsatt för ett formligt bombardemang.
Men han uthärdade elden briljant.
Barbacka poliskonstapel, Jönsson, som en stund från något avstånd
iakttagit Göransons underliga beteende, närmade sig nu betänksamt.
»Vad är det han har för sej, Göranson.»
»Gomorron Jönsson!» sade Göranson. »Jo, si jag tror att måsen har frusit
fast.»
»Må dä!» sade Jönsson.
»Jo, han har stått så där en hel timme nu och det är ju klart, att han
inte skulle stå så på en isbit och frysa om fötterna om han inte var
fastfrusen. Och för resten så rör han sig inte ur fläcken när jag kastar
sten på honom.»
»Må dä?» sade Jönsson igen.
»Jojo men! Och nu kan en inte göra något annat än att skjuta den, det är
barmhärtigast.»
Jönsson såg bekymrad ut.
»Dä vet väl Göranson, att han inte får skjuta skott inom stadens hank
och stör!» sade han.
»Visserligen! Men under sådana här omständigheter.»
»Dä blir till att tala med kumsarjen då», sade Jönsson.
»Men han är ju bortrest!»
»Då får Göranson vänta tills han kommer igen», sade Jönsson orubbligt.
Göranson funderade. Att låta det stackars djuret stå där ute och lida
gick ju inte för sig. Skjuta måste han om han också skulle få böta för
det. För en djurskyddsordförande fick inga dylika småsaker utgöra något
hinder.
»Jönsson», sade han efter en stund beslutsamt. »Hur mycke böter blir det
om jag skjuter måsen ändå?»
Jönsson lyfte på mössan och rev sig omsorgsfullt i huvudet.
»Jae, en tio kronor blir det nog minst.»
Utan ett ord styrde Göranson vägen till sin järn- och
herrekiperingsaffär och kom strax ut igen klädd i ett högtidligt ansikte
och en dubbelbössa av skräckinjagande kaliber.
»Jönsson, följ med mig i båten här», sade han fast. »Och håll
anteckningsboken färdig, för nu ska här begås ett brott.»
Uppmärksamt iakttagen av en folkmassa på nära sju personer steg Göranson
i båten tätt följd av Jönsson, vars högtidliga min stämde åskådarnas
själar till andakt.
När båten kom på fem meters avstånd från måsen lade Göranson ned årorna
och grep geväret.
»Pass på nu med anteckningsboken, Jönsson», sade han, lade geväret till
ögat, siktade noggrant mitt i måsens bröst och tryckte av. Pang, pang!
Först den ena pipan och sedan dem andra.
Då flög måsen.