Under mina vandringar hit och dit på jordskorpan har jag firat julafton
på rätt många olika sätt. En gång firade jag den för oss svenskar så
betydelsefulla dagen med att vandra omkring bland starka män, dresserade
hundar och snurrande tvåsous-rouletter på en marknadsplats i en fransk
småstad; en annan gång när jag också befann mig söderut, blev jag bjuden
på resa till Egypten över december och januari, men började längta efter
risgrynsgröt och lutfisk, som jag inte smakat på diverse år, och ställde
i stället kosan norrut--samt firade jul under storm på Nordsjön. Men den
livligaste julafton jag hittills varit med om, var julaftonen 1904 i
Minneapolis, Minnesota, U. S. A.
Jag hade anställning vid en svensk-amerikansk tidning och hade det
ganska omväxlande. Min uppgift där var nämligen att dammtorka, läsa
korrektur, skriva notiser, sälja svenska böcker och vykort samt elda
centralvärmeledningen, vilket senare uppdrag jag skötte med sådan bravur
att brandkåren en vacker natt måste tillkallas.
Nåja, den behövde inte stanna länge. Det brann bara i den trälåda, där
jag, förtänksamt nog, brukade lägga den heta aska och glödande kolstybb
som jag kratsade ut ur värmepannan, och eftersom spegelrutan, som
brandkarlarna kommo in genom, var försäkrad, slutade min intervju med
chefen så, att han välvilligt, om också utan entusiasm, sade åt mig att
jag fick behålla platsen.
Tidningen hade sin officin i affärscentrum på Mississippis västsida, jag
bodde hos min vän Rosén på östsidan, långt från all ära och redlighet,
där fabriker och potatisfält ännu höllo stånd mot stadens framryckning,
och där järnvägarnas växelspår gingo fram i gatans plan. Det var billigt
att bo där.
På slaget sex på julaftons eftermiddag lämnade jag officinen för att
resa hem och äta plumpudding i Rosénska familjens sköte. Han var
postexpeditör, och vi hade kommit överens om, att om jag tog den
spårvagn som två minuter över sex körde från hörnet av sjätte gatan och
första avenyen, så skulle han möta vid hörnet av Hennepin- och
Washingtonavenyerna, så att vi skulle få sällskap hem. Men vid hörnet
mötte jag unga Bessie, som brukade sälja strumpor till mig i
Plymouth-stores Basements-salesroom, och vem kan motstå ett par vackra
irländska ögon? Jag var nitton år och kunde det inte.
Naturligtvis glömde jag både spårvagnen och Rosén, för att sjunka i ett
sällhetsrus, som dock tyvärr blev av ganska kort varaktighet, för Bessie
skulle med 8:de avenyvagnen åt andra hållet och reste tre minuter senare
sin väg, hjärtlöst nog utan att låta mig göra sällskap. Om två minuter
steg jag, betydligt avkyld, på vagnen till Central avenue, för att fara
hem till plumpuddingen.
Vid Hennepin- och Washingtonhörnet tittade jag pliktskyldigast efter
Rosén, men han var inte där. Tydligen hade han, enligt överenskommelse,
farit med föregående vagn, och eftersom jag hade all anledning förmoda
att han skulle hitta hem ensam, for jag bekymmerfritt vidare nedför
avenyen, på den långa bron över Mississippi och vidare framåt den
oändliga Central-, mot 18:de avenyen.
Men i närheten av sextonde avenyen stannade vagnen. Det hördes en
ropandes röst vid främre plattformen men man kunde icke urskilja vad den
sade, och stålnätsgrindarna, som stängde av bakre plattformen, öppnades
inte. Det blev oroligt i vagnen.
»Varför kör ni inte vidare?»--»Va--står ni här för?»--»Rör på
spelet!»--»Är det meningen att den här vagnen ska bli ett hotell, och
stå här jämt?»
Konduktören kunde inte besvara alla de frågor som slungades mot honom.
Men då öppnade föraren sin lilla lucka och sade: »Linjen är blockerad!
Det har hänt en olycka längre fram!»
»Öppna grindarna! Öppna grindarna!» Vi voro ett tjugutal friska viljor
som slungade oss mot nätgrindarna och röto med våra lungors fulla kraft.
En olycka! Då måste man naturligtvis dit. Genom opinionens makt
övertygad om att grindarna borde öppnas tog föraren ett tag i sin
handspak så att de svängde upp, och i nästa ögonblick etablerades
kapplöpning mot olycksplatsen.
Mina långa ben gjorde mig till etta, men ambulansen, som med dånande
gong-gong kom i fullt galopp, körde i alla fall förbi mig. Som god tvåa
lyckades jag ändå placera mig.
När jag kom fram till olycksplatsen stod det genast klart vad som hade
hänt. Ett växelspår gick vid 18:de avenyen snett över gatan och på detta
stod ett lokomotiv, medan en spårvagn låg kullvräkt tvärs över
järnvägsspåret. Den spårvagn, som jag skulle ha åkt med. Tydligen hade
föraren haft dålig utkik, och försökt köra över järnvägsspåret utan att
förvissa sig om allt var klart.
Min första tanke gällde Rosén. Var han en av de döda, som bars in i
verkstaden bredvid, eller fanns han bland de sårade, som brandkarlarna
snabbt och varsamt langade in i ambulansvagnen? Jag trängde mig fram.
Nej, där stod min vän! Vit som ett lik, men dock inte ett lik, och
darrande i alla leder. En liten beskäftig herre skrev just upp hans
namn och adress när jag hann fram, och ett par bekanta hade redan tagit
hand om honom.
»Är du skadad?»
Han stirrade på mig halvt som i en dröm, så kände han plötsligt igen
mig, ryckte upp sig och svarade:
»Nej, men vilken upplevelse, vilken förfärlig upplevelse!»
Jag förstod honom. Min vän Rosén var ingen modig man, det hade jag märkt
vid ett och annat tillfälle förut, och olyckan hade skrämt honom från
vettet. Men annars var det intet fel på honom, och när han fått tid att
hämta sig skulle han inte ha något men av det. Jag lät de andra ta hand
om honom, och intresserade mig åter för det som hände och skedde omkring
mig.
En redskapsvagn kom körande med rasande fart och med rent otrolig
snabbhet var den påkörda vagnen vräkt ett stycke åt sidan och spåret
klart igen. Ambulansen körde åter sin väg och nedifrån avenyen närmade
sig en rad spårvagnar, som av olyckan bringats i stockning.
Men bland folkmassan, som samlat sig hördes ett hotande mummel som växte
och steg. Två eller tre människor hade blivit dödade genom en
spårvägsmans försumlighet, flera skadade, och massan var böjd för att
utkräva en summarisk hämnd på spårvägsmännen. Dessa hörde mumlet, sågo
massans allt mer hotande hållning och slöto sig tätare tillsammans, och
från redskapsvagnen hämtade de skruvnycklar och andra småsaker, som
kunde bli användbara.
Med klingande klockor närmade sig spårvagnarna sakta och folkmassan gav
motvilligt väg för dem. Men plötsligt sprang en man upp på den främsta
vagnens skyddsskärm, som parallellt med marken sköt ut från vagnen på en
decimeters höjd. Han hade tydligen firat julafton, ty han vajade litet,
och med vänstra handen måttade han ett slag mot föraren där innanför
rutan.
Jag, som stod ett par steg därifrån, ämnade springa fram för att hindra
honom, men skuffades åt sidan av en spårvägsman som rusade fram och
placerade sin näve mot den drucknes underkäke. Karlen slungades till
marken och låg stilla. Det var en ren och klar »knock-out».
Sekunden därefter vacklade spårvägsmannen bakåt, själv träffad av en
näve i ansiktet, ty med ett rytande gick massan till anfall mot
spårvägsmännen, som genast, med skruvnycklar och andra tillhyggen i
högsta hugg, mötte med ett motanfall. Just där de båda svallvågorna
möttes stod jag, och jag greps genast av en livlig önskan att befinna
mig på någon annan plats på jordklotet. Jag hade ingen anledning att
blanda mig i leken tyckte jag, det var ju inte jag, som blivit
ihjälslagen, och jag beslöt att snarast möjligt förflytta mig ut ur
stridens centrum.
Men striden stod mellan spårvägsmän och civila. Jag var civil, och mina
fredliga avsikter syntes inte utanpå. En skruvnyckel, förd av en kraftig
gråklädd arm, susade mot min stetsonhatt, men jag parerade och vek
undan. Spårvägsmannen nummer två lyckades jag också undvika men rusade
mitt i armarna på en tredje som prompt och snabbt slog till. Jag
lyckades endast delvis parera, och slaget, som träffade högra kinden,
satte mina bohuslänska förfäders vikingablod i svallning.
Spårvägsmannens näve susade redan för andra gången mot mitt ansikte. En
lätt böjning på kroppen och slaget gick förbi, pang, min vänstra slog
till i hans plexus solaris strax under bröstbenet, och då han med båda
händerna tog sig åt mellangärdet slog den högra som en blixt mot hans
underkäke. Karlen vacklade ett par steg tillbaka, föll och blev
liggande. Det var också en »knock-out»--min första--och jag kan inte
förneka, att det kändes lite underligt.
Men jag hade inte lång tid att reflektera över saken. Ett ansikte
skymtade framför mig och jag slog till, så fick jag ett slag i nacken så
att det sjöng i huvudet, jag svängde runt, men i detsamma föreföll det.
mig som om en stångjärnshammare träffat mig under örat--
När mitt intresse för omgivningen åter vaknade satt jag på gatan ett
stycke längre bort. Stridens vågor gingo ännu höga, men slaget under
örat hade avkylt vikingablodet och jag hade ingen lust att åter blanda
mig i leken. Med någon möda steg jag upp och borstade av mig, och med
ett vemodigt leende konstaterade jag att även jag fått mottaga en med
frikostig hand utdelad »knock-out».
Plötsligt hördes piketvagnens gonggong ringa på avstånd, den kom i
galopp närmare och de civila elementen skingrades som agnar för vinden,
och som inte heller jag hade lust att råka ut för poliskonstaplarnas
battonger kilade jag i väg hem för att se hur Rosén mådde.
Han mådde bra, hade lugnat sig, fått lite färg i kinderna, och satt nu i
skötet av sin familj och berättade för sextiosjätte gången hur det hela
gick till och hur det kändes när växelloket körde på vagnen och
glasflingorna flögo som snö kring passagerarna. Själv hade han sluppit
undan med skräcken och det var han, som sig borde, tacksam för. När man
varit så nära att få fira julafton på bårhuset har man vissa
förutsättningar att uppskatta hemmets visserligen inte lugnare, men
ljusare och gladare omgivning.
Sedan jag tvättat av mig dammet efter bataljen och fått på mig rena
kläder firade vi julen enligt gammalt recept, eller rättare, efter två
recept, det amerikanska och det svenska, så att lutfisk och gröt,
plumpudding och kalkon, julgran, järnek och mistel förekommo i ljuv och
innerlig förening. I synnerhet fann jag misteln ljuv, ty Roséns unga
kusin var ganska söt. Fram på kvällen kom bemälda unga kusin till mig
med ett bekymrat ansikte.
»Det är simply disgusting», sade hon på sitt vackra blandspråk. »Jag
rent forgettade Annies julklapp at home, och nu måste jag fetcha den.
Vill du mäka kompani?»
Ja, visst ville jag följa den unga kusinen hem och hämta paketet, fastän
hon bodde ännu längre bort i utkanten av staden, i Columbia Heights, det
östligaste som finns på östsidan. Utan att väcka någon uppmärksamhet
kilade vi i väg.
Paketet hämtades i vederbörlig ordning och vi voro på väg tillbaka, när
ett par skott smällde inne i en krog ett par hus från den plats där vi
befunno oss. Utanför krogen stod en buggy, en lätt fyrhjulig vagn, i
vilken satt en figur insvept upp till näsan i en lång rock.
»Åh kom, for heavens sake, låt oss hurry! Nu fajtar dom där inne också.»
Och som jag inte hade någon anledning att blanda mig i saken, fortsatte
vi vår väg.
En minut senare small det åter skott, men nu ute på gatan, och med ett
hastigt grepp tvingade jag flickan bakom närmaste hörn, och följde
själv efter. Det är inte hälsosamt att komma i vägen för förlupna kulor.
Ögonblicket därefter kom buggyn i ursinnig fart rusande förbi och nu
åkte ytterligare två män, som sköto bakåt. Skotten besvarades av karlar,
som kommit ut från krogen.
Flickan vägrade att vända om för att på ort och ställe se vad som hänt,
och alltså fortsatte vi hem till julklappsutdelningen. Men på juldagen
voro tidningarna fulla av saken. På saloonen hade man haft en enkel fest
och lottat ut en kalkon, när mitt i festligheterna två maskerade män
stego in, sköto ned bartendern och en av gästerna samt togo kassan plus
gästernas klockor och pengar och åkte bort i buggyn. Bytet var inte värt
många tiotal dollar.
Det stod också i tidningen om spårvägsolyckan och min vän Rosén hade på
grund av sitt vettskrämda utseende blivit antecknad som sårad, vilket
föranledde honom att genast lägga sig sjuk för att få ersättning av
bolaget. Han låg en vecka och väntade på bolagets ombud, men på
nyårsdagen tröttnade han och steg upp. Då kom ombudet. Rosén begärde
tusen dollars i ersättning för de skador han inte fått, och fick hundra.
Om han varit sängliggande hade han nog fått femhundra.
Mördarna grepos någon vecka senare, och åtminstone en av dem blev mycket
ordentligt hängd.