Kupén doftade av damm, gammal inpyrd smuts, mögel och vitlök, och det
var med verklig förtjusning Åke såg den lille italienske borgmästaren,
svept i den värdighet han iakttagit under hela resan, plocka ihop sina
effekter och ge sig i väg när tåget stannade.
»Nå, Gudskelov att man blev av med den», sade Åke ur sitt svenska
hjärtas djup. »Opp med fönstret nu, och in med frisk luft, det var
själva tusan vad den lille fete kamorristen var rädd för att släppa in
sitt fosterlands klimat.»
»Folk är likadana vart man kommer», anmärkte Johan lugnt. »Är det inte
likadant hemma i Sverige, va?»
»Jo visst, ja visst!» svarade Åke. »Men det här var en helsikes stor
station. Det måtte vara Bologna. Petrus, du som rådbråkar lingot, stick
ut ditt nordiskt blonda huvud genom fönstret och fråga den där
guldbeslagne kamorristen hur länge vi står här.»
»Nej, fråga någon annan», föreslog Johan. »Den där tycks ju vara
järnvägstjänsteman, och en sådan vet aldrig något om tågtiderna här i
Italia.»
Men Petrus hade redan rest sig upp, stuckit ut huvudet genom fönstret
och adresserat sig på särdeles grammatikalisk italienska till
järnvägstjänstemannen:
»Quanto tempo ci fermiamo in questra stazione?»
»Venti minuti, signore!»
»Vad säger kamorristen?» frågade Åke.
»Tåget stannar här i tjugu minuter», svarade Petrus. »Dom talar för
resten en vacker dialekt i de här trakterna.»
»Du är allt bra slängd i italiano», sade Johan erkännande.
»Åhja, tja, man redet sich!» svarade Petrus blygsamt och ägnade en
tacksam tanke åt den i Stockholm inköpta 50-öresparlören.
Men Åke grep sin mössa.
»Kom Johan, på tjugu minuter hinner vi se efter om dom har någon
katedral i den här stan, och jag är för resten törstig, ett glas
chianti, eller vad det är dom kallar pilsnern här i landet, skall smaka
skönt. Du Petrus kan vänta här och vakta bagaget. Se efter att ingen
stjäl något, glöm inte att här i landet stjäl alla människor allt vad de
komma över. Och håll särskilt ögat på pläden.»
Ett brett och soligt leende spred sig över Petri hemtrevligt feta
ansikte, när ordet pläden nämndes, och hans blick smekte ömt det nämnda
kollit, medan Åke och Johan hoppade av tåget och försvunno in på _il
ristorante_. Innerst inne i pläden, mjukt bäddad bland filtar, låg
nämligen en skatt, medförd från landet i högan nord, och avsedd att
tagas fram i Monte, en sällsynt och dyrbar skatt--en liter O. P.
aqvavit.
Petrus var nära att försjunka i drömmar om hur öppnandet av denna O. P.
lämpligen skulle firas, då ett plötsligt ryck gick genom tågsättet.
»Ryck i helsingland!» sade Petrus skämtsamt till respläden.
Men omedelbart därpå kom ett ryck till, och så satte tåget sig i gång.
»Dom växlar!» upplyste Petrus pläden. Men han hade orätt, ty tåget ökade
alltmera farten och var snart i så full gång som ett italienskt tåg kan
vara. Och samtidigt kom Petrus ihåg att Åke hade hand om både hans
biljett och hans pengar. Nåja, biljetten var det ju inte så noga med,
för den hade konduktören redan sett, men pengar--det är inte så angenämt
att vara utan pengar i ett främmande land, av vars språk man inte känner
mera än vad man kunnat inhämta av 50-öresparlören.
Tio minuter senare anlände konduktören och Petrus såg till sin fasa, att
det varit konduktörsbyte i Bologna.
»Biglietto!» sade han och räckte ut handen.
Petrus försökte en bluff.
»Vado a Firenze!» sade han och låtsades försjunka i en tidning.
»Favorisca monstrare il suo biglietto!» sade konduktören, och denna gång
var rösten skarpare.
»Biglietto?» sade han. »Si, si! Biglietto vergessen, glömt, oublié?
Begriper du?»
Konduktören såg allt bistrare ut. För ett par lire kunde han kanske
överse med att en resande inte hade biljett, men bara brutet och
utländskt prat imponerade inte på honom.
»Biglietto, signore!»
Då blev Petrus rasande. Hans italienska ordförråd räckte inte till en
förklaring, och han tillgrep svenskan.
»Begriper du inte», röt han hotfullt, »att Åke har biljetten och han
blev kvar i Bologna med både den och pengarna. Och säjer du ett ord till
krossar jag skallen på dej, förbaskade kamorrista.»
Konduktören gick omedelbart vidare, och Petrus stod som segrare kvar på
slagfältet. Han trodde att det var hans manliga uppträdande som satt
skräck i konduktören, och kanske hade han rätt. En del av hans samtida
anse det emellertid vara mera sannolikt att konduktören tagit honom för
en kamorrist.
I varje fall fick Petrus sitta i lugn och ro och smeka ömsom campagnan,
ömsom respläden med sina blickar till tåget äntligen stannade i Florens.
Men då möttes han av ett annat problem. Han hade elva kolli bagage, och
inga pengar.
Förut hade alltid en av reskamraterna brukat köra ut bagaget genom
fönstret till någon svartmuskig bandit, medan någon av de andra hoppat
av och gjort sig klar att gripa bemälde bandit för den händelse att han
skulle försöka ge sig av med kollina. Men nu gick inte det systemet. Nu
måste Petrus klara sig själv.
Med stort besvär lyckades Petrus lasta på sig sex kolli, och praktisera
sig av vagnen med dem, för att ögonblickligen bli omgiven av ett band
operettrövare, som höggo sig fast i bagaget. Det var ett detachement ur
Firenzes stadsbudskår, som på detta sätt i överflödande välvilja sökte
ta hand om Petri bagage, men sällan har stadsbudskåren i fråga mötts med
så kallt oförstående.
Petrus vrålade invektiv åt operettbanditerna på alla av honom kända
utländska språk, för att sedan tillgripa svenska skällsord, och som han
är hemma i trakten av Delsbo, äger han fullkomligt herravälde över denna
gren av sitt vackra modersmål.
Med dettas hjälp lyckades han också förmå stadsbudskåren att dra sig
något tillbaka, dock inte på långt när så mycket som han bett dem dra,
och efter att ha satt ned sina sex kolli, störtade han in efter de andra
fem. Hans inneboende misstroende för italienare i allmänhet och
_facchini_ i synnerhet kom honom att skynda mer än han någonsin skyndat
förr, och däri gjorde han klokt, ty av hans sex kolli voro fem redan på
väg till fem olika hotell. Det sjätte, pläden, fanns kvar, ty den hade
två _facchini_ gripit tag i för att bära åt var sitt håll, och de voro
just i färd med att välja ut var sin mjuka, behagliga fläck på den
andres kropp, där en stilett lämpligast kunde placeras, när Petrus slog
ned som en nordisk björn och slet tvisten genom att rycka till sig den
dyrbara bördan. Genom en skarp hetsjakt över perrongen lyckades han
återerövra även de andra fem kollina, varefter en ny hetsjakt tog vid
för att få fatt i de sex andra, ty naturligtvis lade välvilliga bärare
vantarna på dem så snart han vände ryggen till.
Att i detalj skildra Petri kamp mot de italienska bärarna skulle bli för
långt, det är tillräckligt att konstatera att han efter en lång och het
strid lyckades samla sina elva kolli i en stor hög, på vilken han sedan
satte sig.
Omkring honom samlades på respektfullt avstånd Firenzes stadsbudskår, av
vilka varje enskild medlem med förtjusning skulle ha satt en kniv i
Petrus om han kunnat göra det utan någon som helst risk. Men det var
förbundet med en viss risk för en _facchino_ att närma sig Petrus just
då.
På detta sätt hittades han av Åke och Johan när de ett par timmar senare
kommo med nästa tåg från Bologna. När tåget drog in på stationen hängde
de ut genom vagnsfönstret bleka av ängslan för Petri och resplädens öde,
och det jubelrop som höjdes när de fingo se honom lät som ett härskri
från det gamla Germaniens dystra skogar.
»Hej, gamle Petrus, roligt att se dig välbehållen. Skaffa hit en
kamorrist, som kan bära bagaget, så far vi till hotellet och får oss
lite mat.» _Facchini_ närmade sig lystet men tveksamt.
»Nej», sade Petrus. »Ingen av dom där fähundarna skall tjäna på oss. Vi
tar bagaget. Jag svarar för fem kolli.»
»All right», sade Åke och grep respläden och ett par väskor. »Har du
något emot stadsbuden, så kan vi ju själva bära bagaget till en droska.»
Och med det ledde han vägen.
Men Petrus, som tagit upp fem kolli satte ned dem igen och satte sig
sedan själv på dem, ty hans knän veko sig.
Där respläden bars fram tecknade sig en smal, våt linje på perrongen.