Malmötåget var fullt redan när de båda kompanjonerna Esselgren och
Anderstein anlände till perrongen, men eftersom de redan dagen förut
försett sig med platsbiljetter, så vilade där inga ledsamheter, utan de
trängde sig glatt in i sin vagn.
Men när de kommo in i sin kupé fördystrades deras anleten högst
betydligt, ty fastän de beställt fönsterplatser, funno de, att de hade
att sitta mitt i var sin soffa, rätt upp och ned, utan stöd på någon
sida. Utom baksidan förstås.
Om inte Esselgren och Anderstein haft så viktiga affärer i Malmö, så
hade de säkert stigit av och rest med ett annat tåg, men nu var saken
den, att de båda herrarna, som voro rätt avsevärda smågulascher, kunde
göra upp en jobbaraffär och svindla svenska folket på 25,000 vardera om
de lyckades hinna till Malmö på kvällen. I annat fall skulle säkert
varan gå till hederliga affärsmän, och det nedslående förhållandet
skulle inträffa, att den skulle komma bemälda folk tillhanda utan den
lilla prisförhöjning på ett par hundra procent, som herrarna åsyftat.
Nu var emellertid all fara för inträffandet av denna sorgliga
eventualitet undanröjd. De båda kompanjonerna hade vaknat i god tid, och
sutto nu inklämda på sina obekväma platser med utsikt att om en sexton
timmar vara i Malmö, och på nattkröken göra upp affären.
Det gick något så när bra för de bägge affärsmännen att sitta på
mittplatserna under de första två timmarna eller så, men sedan tröttnade
de. Det började värka i sidor och rygg, huvudena blevo tunga och de
kände behov av att luta sig. Men de hade intet att luta sig mot, utom
ett par medpassagerare, som emellertid energiskt protesterade mot varje
försök till dylikt närmande.
Situationen var kritisk. Men det är vid sådana tillfällen, som
Esselgrens snille gör sig mest gällande. Det gjorde sig gällande nu.
»Hör du, Anderstein», sade han högljutt. »Nu går vi väl snart in i
restaurangvagnen och äter frukost.»
Och i detsamma blinkade han långsamt och omsorgsfullt med vänstra ögat,
för att Anderstein skulle förstå att något var i görningen.
Anderstein förstod, men visste inte vad.
»Vi gör väl det», svarade han.
»Det blir annat det än i Petrograd!» utropade Esselgren entusiastiskt
och gnuggade händerna.
»Joo, det vill jag lova! Här får man ju ett mål _mat_ för några kronor,
där en fläsksvål och ett par skedblad stuvade potatisskal för femti
rubel.»
Medpassagerarna hade blivit intresserade av konversationen och en av dem
vågade en fråga.
»Är det verkligen så hemskt i Petrograd?»
»Jo, var lugn för det», sade Esselgren högtidligt. »Ingen mat, inga
kläder eller skodon. Gatorna fulla av rövare och mördare så att ingen
går säker, och så rasar sjukdomar där.»
»Hemskt!» instämde Anderstein.
»Ja, koleran går ju så förfärligt där», sade den intresserade herrn.
»Ohyggligt!» sade Esselgren. »Tusentals fall om da'n, mycket värre än
man tror här hemma. Dom stupar på gatorna, dom dröser. Rätt som man går
och pratar med en god vän så får han magplågor och da'n därpå så är han
död.»
»Det är ju förfärligt!» kom det i kör från passagerarna. »Var det länge
sedan herrarna var där?»
»Nä då», försäkrade Esselgren fryntligt. »Vi kommer direkt.»
»Det vill säga, herrarna har legat i karantän en tid.»
»Inte!» sade Esselgren. »Man achtet sich! Inte har vi affärsmän tid med
sånt. Vi kilade tvärs över Finland och så smet vi ut på Åland och
seglade över till Grisslehamn, tyst och stilla, och nu är vi här. Fint
skött, va?»
En halv minut senare voro de båda herrarna ensamma i kupén, och sträckte
ut sig på var sin soffa.
»Där ser du, gosse», sade Esselgren stolt, »hur man klarar en situation.
Du såg vilken fart dom fick. Nu sover vi ett slag, och sen äter vi
frukost och sen åker vi i vår egen abonnerade kupé till Malmö.»
Snarkningstävlingen mellan Esselgren och Anderstein, hade pågått i cirka
två timmar och den senare tycktes ligga litet över, när de väcktes av
att dörren öppnades.
I dörren stodo en man i polismössa och en herre i pincenez. Bakom
skyltade ännu ett par karlar.
»Vad är det?» frågade Esselgren.
»Herrarna ska följa med doktorn här», sade polismannen. »Herrarna ska
interneras.»
»Va katten--»
»Herrarna har bekänt för sina medpassagerare att ni kommer från
Petrograd och undvikit karantän. Opp nu och följ med.»
»Stopp», började Anderstein. »Det där var bara skoj...»
»Försök inte», sade polismannen. »Kom med bara.»
Så fördes de båda smågulascherna ut till en väntande ambulansvagn. Och
så gick malmötåget. Och med det drömmen om 25,000 gulaschkronor per man.