Den stora lokmannastrejken hade gått spårlöst förbi Fälanda--Bondåkra
järnväg. Varken lokföraren eller eldaren, som förde tåget två gånger
dagligen de sjutton kilometerna fram och tillbaka, voro nämligen
organiserade, och hade följaktligen inte en aning om vad som försiggick,
ty som var man vet har ingen av städerna någon annan järnvägsförbindelse
än den korta stump, som förbinder dem med varandra; kommunikationen med
yttervärlden uppehälles för övrigt medelst ångslupen Karl Gustav, som
varje måndag, onsdag och lördag avgår från Fälanda till Kosseby,
varifrån man ju med endast sju kilometers landsvägsskjuts når Kalvas
hållplats vid stambanan.
Men läser inte Fälandaborna tidningen? frågar den undrande läsaren.
Jo, Fälandaposten. Men Fälandaposten är en verklig lokaltidning, och
lägger fälandasynpunkter på allting. Dess redaktör anser det vara en
mycket viktigare nyhet att slaktare Nyblads biträde vid styckandet av
kalv råkat hugga sig i handen, än om ett par kejsardömen ramla omkull.
Och däri har tidningen utan tvivel rätt. Ur fälandasynpunkt.
Världskriget var ju omnämnt i Fälandaposten, fastän det icke direkt
berörde tidningens spridningsområde, men på en sådan småsak som
lokmannastrejken ägnade tidningen inte ett ord.
Alltså gick den stora strejken sin gång och avblåstes utan att Fälanda
hade en aning om det, men fjorton dar efter dess slut fick fru Olson,
som har matservering, genom ett brev från en släkting veta, att det var
något trassel med järnvägarna, och meddelade genast sin oklara mening
därom till eldare Fröjd när han kom för att äta middag.
När Fröjd sedan kom ned till stationen för att elda eftermiddagståget,
meddelade han nyheten på sitt sätt till sin förman, lokförare Johansson.
»Dom lär strika», sade han.
»Hocka?» frågade Johansson.
»Lokförara och eldara», upplyste Fröjd.
Johansson blev fundersam och det blev tyst en stund medan Fröjd ordnade
med fyren.
»Äss Johansson tycker som ja, så är de väl bäst att vi strikar också»,
sade Fröjd tveksamt till slut.
»Ja står just å tänker på't, Fröjd», svarade Johansson. »En ska ju hålla
ihop.»
Efter en stunds ytterligare diskussion fattade maskinpersonalen vid
Fälanda--Bondåkra järnväg definitivt beslut att strejka, och tågade
mangrant upp till trafikchefen, diversehandlare Erikson, för att meddela
den remarkabla nyheten.
Johansson steg in i Erikssons butik med Fröjd diskret i bakgrunden.
»Gudagen», sade trafikchefen, och snodde ihop en strut av
tidningspapper. »Va vell I för något?»
»Joo, Eriksson», sade Johansson litet förläget. »Dä ä så, att vi tänker
strika.»
»Strika», skrek trafikchefen och tappade struten, som nu innehöll för
tio öre karameller. »Va i hälsefyr är det med er, pöjkar?»
»Jo si», svarade Johansson. »Lokmännera strikar över hela Sverige nu,
och vi får la följa exemplet.»
»Det var det värsta jag har hört», sade Eriksson. »Å om en halvtimme ska
ju tåget gå te Bondåkra. Vem ska köra det?»
Johansson tittade på Fröjd, och Fröjd på Johansson.
»Äh hum», sa lokföraren till slut. »Värre ä dä väl inte med strikinga än
att vi kan köra tåget fram å tebakars, så får vi väl tala om saken sen
hur vi vell hat.»
»Det var hygglit det», sa trafikchefen. »Jag kunde väl tro, att I inte
vell strandsätter oss.»
Alltså gick Bondåkra-expressen som vanligt femton minuter efter utsatt
tid från Fälanda centralstation, och anlände som vanligt trettiofem
minuter försenad till Bondåkra dito. Senare på eftermiddagen gjordes
återresan i laga ordning.
Morgonen därpå kom Eriksson ned till Fröjd, som höll på att putsa loket.
»Strikar I fortfarande?» frågade trafikchefen och bjöd på snus.
»Ja vesst», svarade Fröjd. »Åtminstone har ja inte hört nå't annat.»
»Men I kör la tåget nu på förmiddan ändå.»
»De tänker'a väl vi gör! Han kan ju tala ve Johansson om'et.»
Johansson visade sig inte heller omedgörlig, och även på eftermiddagen
och nästa dag lät han tala med sig, så att den enda rubbning, som
strejken åstadkom var att trafikchefen för varje tågs avgång måste komma
överens med lokföraren.
Fälanda- och Bondåkraborna voro livligt intresserade av strejken, som i
Posten behandlades i spaltlånga artiklar, och varje gång tåget gick
eller kom vid endera av stationerna möttes det av väldiga människomassor
av ända upp till fyrtio personer, som voro ute för att se på strejken.
På fredagen kommo de strejkande som vanligt för att hämta sin avlöning.
»Hm», sade Eriksson. »Egentligen skulle ni inte ha nåka lön ättersom I
strikar, men I ä så hyggliga ändå, så här har I pengar. Men va strikar I
för egentligen. Vell I ha mer lön?»
»Vi strikar för att dom andra strikar», upplyste Johansson. »Men äss vi
får mera lön, så får vi la tacka.»
»Ja», sade Eriksson. »Ja har tänkt te öka på me en femma i veckan åt er
var äss I fortsätter te köra tåge.. Lövar I de?»
»De kan vi la löva», sade Johansson. »Och tack sa han ha, Eriksson. De
va hederligt av honom. Men ja vill bara säja de, atte strikar de gör vi
i alla fall.»
Så fortsatte strejken och trafiken tills några dagar senare en ung
ingenjör som bolaget i ett anfall av högfärdsvansinne anställt, kom för
att tillträda sin plats. När han fick höra talas om strejken fann han
tillfället lämpligt att genast visa sig på styva linan, och gick därför
ned till loket när förmiddagståget kört in för att avgå till Bondåkra.
»Ni strejkar ju!» sade han till Johansson.
»Vi gör de, schenjörn!» medgav lokföraren.
»Vad ska ni då på loket att göra?»
»Va?»
»Ni tänker naturligtvis göra sabotage, era lymlar, men det skall
förhindras. Gå ifrån loket!»
»Vecket?»
»Gå ifrån loket, säger jag! Annars--»
»Men vi har lövat--», protesterade Johansson.
»Jag ger katten i vad ni lovat», röt ingenjören. »Gå ifrån loket
ögonblickligen!»
Johansson och Fröjd hasade sig förvånade ned, och med ett spänstigt
språng hoppade ingenjören upp i förareboxen. Han såg på klockan. Det var
avgångstid. Stinsen syntes inte till, men utan att vänta på avblåsning
satte han i gång.
För första gången sedan banans öppnande avgick tåget på bestämd tid,
vilket hade till följd att personvagnen gick tom, och att det sades
många fula ord av de fälandabor, som den förmiddagen tänkt resa till
Bondåkra men rättat sig mera efter de verkliga tågtiderna än efter de
officiella.
Men lokmännen gingo bekymrade hem till Johansson för att vid en kopp
kaffe diskutera den situation som uppstått. Diskussionen övervars även
av Pelle Johansson, lokförarens minderårige son, och det var denne
förhoppningsfulle unge man, som löste knuten.
En stund senare begåvo lokmännen sig till trafikchefen.
»Det är en snygg historia det här», hälsade Eriksson dem med. »Där ser
I hur det går när en strikar. Det är elva stocken passagerare som inte
har kommit med tåget nu, och ibland dem är självaste borgmästaren i
Bondåkra, som skulle hem å hålla råstu.»
»Inte ä de varat fel», sade Johansson. »Hade vi bara fått strika i fre,
så hade detta allri hänt. Och så vet en ju allri va en sån där kan göra
mä tåget.»
»Åh nog kan han körat», sade Eriksson, »han ä ju schenjör.»
»Men tror Eriksson han kan få öppet för den stora backen ve Fäby?»
frågade Fröjd. »Jag vet bäst hur en får ella på för å klara den. Tänk om
tåget blir stående ute på linjen.»
»Vi tar la dressin å far dit», sade Johansson. »Äss Eriksson följer mä,
så kan vi ju åta oss te klara upp'et äss de behövs.»
Naturligtvis var trafikchefen genast med på den saken; de gåvo sig av,
och ovanför stigningen lyftes dressinen ur spåret.
Snart hördes det välkända pustandet på avstånd, expressen kom sniglande
mot kurvan och började kånka uppför backen. Det gick inte långt, farten
minskades ytterligare, och snart stod tåget stilla, med lokomotivets
hjul vansinnigt snurrande på samma fläck. Så började det sakta åka
baklänges.
Två gånger till försökte ingenjören förgäves få upp tåget, sedan inskred
Eriksson:
»Stig ner ifrå loket, schenjörn», sade han.
»Vafalls?»
»Stig ner ifrå loket, säjer'a. Johansson och Fröjd ska köra hem tåget!»
»Men det är ju strejk, och--»
»Lägg se; inte i det här, schenjörn, för det begriper han inte», sade
Eriksson. »Kom nu bara, så sätter vi oss i personvagnen, å så kör
pojkarna hem tåget.»
»De vell säja», sade Johansson. »Äss vi får strika i fre sen. Annars gör
vi't inte.»
»I får göra hur i vell, pöjkar», sade Eriksson. »Kom nu, schenjörn.»
De båda herrarna stego upp i personvagnen, lokmännen togo sin platser i
förarboxen, tåget backade, tog sats, och rusade med den vansinniga
hastigheten av nära två mil i timmen mot backen. Och ur buskarna hoppade
Pelle fram med en påse i handen och började, springande framför
lokomotivet strö sand på rälsen, som han en stund tidigare omsorgsfullt
såpat. Stolt ångade Fälanda-expressen uppför backen.
Strejken och trafiken gå fortfarande sin gilla gång på Fälanda--Bondåkra
järnväg.