Det här hände i den gamla, goda tiden, då restriktionerna inte ännu voro
uppfunna. Runt kajerna i den stora sjöstaden vandrade många underliga
existenser, som togo emot fartygens trossar och gingo ärenden för
befälet för en tolvskilling, vilken sedan omedelbart omsattes i ett par
dragnaglar med tilltugg. Bland dessa hamnens typer var Kalle Skjorta en
bland de bäst kända och anlitade. Ty Kalles hjärna hade inte ännu
fullkomligt bortbränts av systemsprit, och gällde det en mera delikat
affär, som smuggling eller annat, så var hans medarbetarskap mycket
anlitat.
En het sommardag hade emellertid Kalle inte lyckats förtjäna ett
korvöre, och törsten var följaktligen ytterst pinsam. Stenpållaren som
han satt stödd emot brände het, presenningen över säckstapeln bredvid
luktade tjära, och över ångaren Venus' svarta plåtdäck stod luften
dallrande av värme.
Kalle Skjortas blick gled slött över Venus' däck. Skulle han försöka
tigga en tolvskilling av kapten Olsson eller styrman? Man var ju gamla
bekanta. Eller kanske det fanns något skrot ombord som man kunde lägga
vantarna på och realisera.
Nej, på däck låg ingenting utom en kutting om trettio liters rymd, och
den var det nog inte värt att knycka. Men---- Det fräste till i Kalle
Skjortas hjärna, och med ett flin, som blottade trettiotvå snusiga
tänder, reste han sig och gick ombord för att ta reda på styrman.
En halvtimme senare steg den välkände hamnbusen Kalle Skjorta in i
Larsons vinhandel bärande en kagge över axeln:
»Jag skulle hälsa från kapten Olson på Venus och få tjugu liter konjak
av den vanliga sorten på den här kaggen. Det är tio liter i förut.»
»Det skall bli», sade biträdet, tog emot kaggen och skickade en
lagerkarl bort att fylla den.
Kalle Skjorta väntade lugnt på sin vara och underhöll under tiden
biträdet med en del historier från hamnen, ty Kalle var sällskapligt
anlagd och alls inte hög. Så kom kaggen tillbaka, och Kalle svängde med
en elegant gest upp den på axeln:
»Kapten tittar in och betalar när han går förbi!» sade han flott och
närmade sig dörren.
Men biträdet var där före honom.
»Nej, stopp, min gubbe lilla, kapten Olson brukar alltid betala
kontant.»
»Vafalls», sade Kalle Skjorta. »Är inte kapten Olson betrodd i den här
giftbutiken, va?»
»Jo, för all del, det är han visst, men inte du. Ställ ner kaggen och gå
och skaffa antingen kontanter eller också en rekvisition från kapten
Olson, så lämnar vi ut spriten, men annars inte.»
Långsamt och med oändlig värdighet ställde Kalle ned kuttingen.
»Och ni tror att det skulle falla mig in att komma med en dylik hälsning
till min vän och gynnare kapten Olson? Faller mig aldrig in. Tappa ni ut
era tjugu liter svavelsyra, så skall jag gå tillbaka till kapten Olson
med kaggen och de tio liter han anförtrott mig och meddela honom hur ni
uppfört er. Det skulle förvåna mig om han någonsin mer köper en droppe i
den här butiken.»
Fullkomligt oberörd av Kalles förebråelser lät biträdet tappa av de
tjugu literna, varefter Kalle med sin skvalpande börda på axeln stolt
avlägsnade sig.
»Nu gjorde allt Kalle Skjorta ett bondförsök», sade biträdet till
lagerkarlen, »men det misslyckades. Oss lurar han inte så lätt.»
Men Kalle Skjorta fortsatte själaglad sin väg ned till hamnen för att
dricka sitt lystmäte av den utmärkta grogg han hade i kaggen. Han hade
nämligen tappat tio liter vatten i den innan han gick till spritaffären.