Den som inte känner till Barbacka, kanske tror att detta lilla samhälle
med sina 2,394 själar som alla känt varandra sedan barnsben, och äro
lika hemma i varandras familjehistorier som i sina egna byxfickor, är
särdeles demokratiskt. Men han tar miste.
I Barbacka finns en rangskala vars otaliga hårfina nyanser endast en
inföding kan hoppas att någonsin kunna bemästra, och det kastväsen, som
existerar där är oändligt mycket hårdare och mera omöjligt att bryta ned
än Indiens.
Biträdet i Olsons diversehandel, Johan Persson, var infödd barbackabo,
och kände sin stad och alla dess förhållanden på sina fem fingrar, om nu
ett så bleklagt uttryck kan användas om en så ingående kännedom. Han
visste sin egen position, vilken är den enda punkt på rangskalan, som
evigt förblir oklar för många barbackabor, och hade på pricken klart
för sig hur mycket han skulle lyfta på hatten för borgmästaren,
kyrkoherden, lektorn, veterinären och de andra honoratiores, och hur
pass litet han behövde lyfta den för samhällets övriga inbyggare.
Han fann det alldeles i sin ordning att borgmästaren besvarade hams
ödmjuka hälsning genom att lyfta ett finger, och kyrkoherden hela handen
till hattbrättet, men skulle ha blivit djupt förolämpad om inte
provinsialläkaren tagit i hattbrättet och pastorsadjunkten inte lyft
hatten två tum.
Persson var således efter barbackasynpunkt en särdeles korrekt ung man
med lovande framtid, och själv drömde han rosiga drömmar om att en gång
själv bli diversehandlare, och få se även borgmästaren lyfta på hatten
kanske en hel decimeter.
Men Persson hade också andra drömmar. En av hans bästa vänner och f. d.
kamrater i affären, Pelle Andrén, hade emigrerat till Stockholm där han
fått plats i något så oerhört fint som Nordiska Kompaniet, och Persson
drömde ibland att denna upphöjelse skulle kunna vederfaras även honom.
Och för att undersöka möjligheterna i den vägen, tog han sig en gång
ledigt och reste till Stockholm.
Persson hade aldrig sett någon annan stad än Barbacka förr, och
Stockholm gjorde honom nästan andlös. Något så storslaget hade han
aldrig ens i sina djärvaste drömmar kunnat föreställa sig. I Andréns
sällskap besökte han sagolikt praktfulla nöjespalats, sådana som Berns
och Svarta Katten, och såg hus så stora, att hela Barbacka samhälle
skulle kunna bo i dem, om också lite trångt.
Andra dagen när de promenerade uppför Birgerjarlsgatan knuffade Andrén
honom i sidan och sade:
»Pass opp! Här kommer utrikesministern. Han är kund hos mig!»
Persson höll andan och stirrade. Denne väldige man såg ut som en vanlig
dödlig, men dock inte fullt så vanlig som honoratiores hemma i Barbacka,
och fastän han inte var klädd i cylinder betraktade Persson honom med en
vördnad, som gränsade till andakt.
Men när Pelle hälsade på mannen och denne artigt och förbindligt
hälsade tillbaka brast förtrollningen:
»Nä du, Pellskurk, du går och driver med mig!» sade han litet förtörnad.
»Det där var ingen minister.»
»Visst var det det! Varför skulle det inte vara det?» svarade Andrén
förvånad.
»Du hälsade ju på honom som på en manufakturhandlare med tio tusen
kronors inkomst, och han hälsade tillbaka. Om det hade varit en
minister, så skulle du ha gjort halt och front och han skulle inte ha
sett åt dej.»
Andrén skrattade.
»Så är det hemma i Barbacka, ja. Där är brackorna ohövliga bara för att
dom tycker att dom ä något. Men här är det inte så. Här hälsar en
schentleman på en annan schentleman, och bryr sig inte om vad han har
till levebröd.»
»Du vill väl inte slå i mig att en minister tar av sig hatten för ett
handelsbiträde.»
»Du har nyss sett en göra det.»
»Då var det för att du är i Nordiska Kompaniet.»
Andrén sträckte på sig.
»Kanske delvis», sade han självmedvetet. »Men inte uteslutande. Om jag
hade varit anställd i en vanlig butik, där statsrådet var kund, så hade
han lyft på hatten i alla fall.»
Persson var fortfarande tämligen tvivlande, men hans tvivel började
rubbas när Andrén då och då hälsade på greve den och konsul den, ofta
flotta herrar i cylindrar och lackskor--ty Andrén stod i
herrekiperingsavdelningen--och Perssons föreställningsvärld ställdes
allt mer på huvudet.
Men fullt övertygad blev han först när de på Strandvägen mötte
kronprinsen.
Nu ihörde kromprinsen visserligen inte till Andréns kunder, och hade
inte heller på annat sätt ådragit sig förmånen av denne herres
personliga bekantskap, men när han och Persson, i synnerhet Persson, som
lojala rojalister ströko av sig hattarna, lyfte han också på hatten. Och
hans blick tangerade ett ögonblick Perssons ansikte.
Det var en ganska avsevärt förändrad Persson, som kvällen därpå reste
tillbaka till Barbacka, och när han på sin första middagsrast efter
ledigheten mötte borgmästaren på Storgatan, hälsade han endast som på en
specerihandlare med sex tusen kronors inkomst.
Borgmästaren gav visserligen Persson en förvånad blick, men lyfte dock
fingret till hatten och gick vidare.
Men i Perssons själ sjöd vreden. Han hade sett statsråd, grevar och
konsuler lyfta på hatten. Svea rikes kronprins hade lyft på hatten för
honom, just för honom, och så bevärdigade en vanlig borgmästare honom
endast med en knapp honnör. Han beslöt att göra revolution.
Nästa gång han mötte borgmästaren var hans ansikte blekt men bestämt.
När borgmästaren såg honom höja armen mot hatten gjorde han enligt vanan
honnör med pekfingret. Och Persson svarade på samma sätt. Mitt på
Barbacka storgata.
Som träffad av den traditionella blixten stannade borgmästaren och såg
efter Persson, som stolt, men kanske med något veka knän, skred vidare.
Men den blick, borgmästaren slungade efter den unge mannen, kom de
närvarande Barbackaborna att bäva för Perssons öde.
Tredje mötet mellan Persson och borgmästaren skedde, även det, på
Storgatan, och det på blanka söndagsförmiddagen till på köpet. Nyheten
om Perssons oerhörda beteende hade naturligtvis spritt sig, och med
andlös spänning avvaktade det söndagspromenerande Barbacka det som
skulle ske. Ty att borgmästaren skulle ta den uppstudsige i grundlig
upptuktelse stod klart för alla.
Men något helt annat skedde. När borgmästaren närmade sig Persson, strök
han nämligen av sig hatten med en ödmjukhet, som var alldeles för stor
att kunna kallas väl spelad, och böjde dessutom sin stolta rygg mot
jorden.
Då gjorde Persson sitt stora misstag. Han förde nonchalant pekfingret
till mössan och gick förbi.
Han hade glömt kronprinsen.
* * * * *
Det går an att göra revolution i Ryssland och Portugal, ja, det kanske
även kommer att lyckas här i gamla Sverige som stat betraktat. Men i
Barbacka går det inte.
Persson är nu biträde i Karlssons diversehandel i Blåmåla och stryker
hatten ned till knät när han möter Blåmåla borgmästare.
Och borgmästaren gör honnör med ett finger.