»Nu för tiden kan man sälja allting och få bra betalt för det», sade
direktör S:son Silverling belåtet och drog ett par bloss på sin cigarr.
Tre av de fyra andra unga gulascher, som utgjorde hans auditorium,
nickade instämmande--de hade alla erfarenheter i den vägen--men den
fjärde, direktör P:son Perén såg betänksam ut.
»Inte allt», sade han.
»Min värderade broder», sade Silverling. »Vill du vara av den godheten
att ge oss ett exempel, som bär upp ditt absurda påstående. Har du inte
själv sålt höboss som tesurrogat med ett par tusen procents avans, och
har vi inte allesammans på samma sätt bevisat äktheten av min sats.»
»Tror du», sade Perén, »att du skulle kunna sälja en hundralapp för
hundratjugu kronor?»
Silverling skrattade.
»Ja, nästan», sade han. »Men det var inte precis så, jag menade.»
»Nå», sade Perén. »Tror du, att du skulle kunna sälja en hundralapp för
tjugu kronor?»
»För tju--jo, tacka katten för det! Det skulle väl vem som helst kunna.»
Perén tog långsamt upp sin plånbok och plockade fram fem fina och släta
nya hundralappar.
»Antag att vi utnämner Ansén till försäljare. Han är opartisk och
dessutom smärt ännu. Han går hem och tar på sig en av de kostymer, som
han brukade använda innan han började tillverka mjölsurrogat av sågspån,
samt en sportmössa och när han så ser ut som en vanlig, enkel medborgare
skall han gå ut på gatan och försöka att sälja dessa fem hundralappar
till fem välklädda medborgare för tjugu kronor stycket. Men han får.
endast fråga fem personer. Om tre eller flera köper har jag förlorat och
ger dig, Silverling, tio tusen kronor, köper ingen eller endast en eller
två, anses din sats, att man katn sälja allt, vederlagd, och du ger mig
tio tusen. Dessutom bjuder den förlorade sällskapet på en bättre
middag.»
»Topp!» sade Silverling. »Beställ middagen genast, du som kommer att
förlora. Det säger ju sunda förnuftet, att den, som blir erbjuden en
hundralapp för tjugu kronor tror att säljaren har mist förståndet, och
passar på tillfället att göra ett litet kap.»
»Såvida inte samvetet--», sade en av de andra.
»Åh håll mun», sade Silverling.
Någon timme senare drev direktör A:son Ansén klädd i sportmössa och en
av de kostymer, han ansåg snygg när han ännu var biträde i en
speceriaffär på norr, utefter Hamngatan, med de fem nya, fina
hundralapparna i handen. De övriga fyra herrarna följde hans förehavande
från andra sidan gatan.
Till första offer utsåg han en ung man av affärstyp.
»Skall herrn köpa en hundralapp!»
»Vafalls?» sade den andre och stannade.
»Köp en hundralapp! Ny och garanterad äkta, för tjugu kronor.»
Den unge mannen granskade Ansén ett ögonblick och blev röd.
»Dra åt skogen, sabla drummel», röt han. »Vore det inte mitt på gatan,
så skulle ni få smörj. Har ni inget bättre att göra än att gå ute och
driva med folk?»
Så gick han.
Nästa offer blev en äldre gentleman, som först noga förhörde sig om
sedelns äkthet, och sedan så demonstrativt såg sig om efter en
poliskonstapel att Ansén fann sig föranlåten att försvinna i folkhopen
för en stund.
Nummer tre var en medelålders dam, och hon blev genast intresserad.. Men
hon vägrade envist att ta upp tjugu kronor ur väskan för att lämna dem i
utbyte mot hundralappen. Däremot var hon fullt villig att ta emot åttio
kronor om Ansén ville växla hundralappen i en affär.
Därpå strandade den affären, och som tre personer nu vägrat köpa måste
Silverling till sin förvåning erkänna sig slagen, men efter ett kort
sammanträde beslöts att experimentet skulle fortsättas. Perén särskilt
yrkade på detta, emedan han ville ha fastställt att sedlarna över huvud
taget icke voro säljbara ens till det begärda låga priset.
När alltså en landsortslöjtnant på väg till Gymnastikcentralen närmade
sig, antastades han av Ansén:
»Vill löjtnanten köpa en hundralapp!»
»Köpa vad?» svarade officern och stannade.
Ansén höll fram sina fem hundralappar solfjädersformigt och sade:
»Köp en hundralapp, löjtnanten! Ny och fin och garanterad äkta! Kostar
bara tjugu kronor.»
I detsamma anlände den femte kunden. Det var tillfällighetsarbetaren
Karl Anton Severin Johansson-Blomstergren-Kvick, som passerade vägen
fram på spaning efter middagskovan, och här såg han den plötsligt i
sagolik riklighet utsträckas framför sig.
Kvick ägde inte tjugu kronor, men däremot ägde han en högt uppdriven
förmåga att gripa tillfället i flykten. Och hans stora svarta näve körde
blixtsnabbt fram mellan löjtnanten och Ansén, och grep det i form av fem
nya, fina hundralappar.
»Va säjer'u, grabb! Säljer du hundralappar för tjuge spänn styck. Å här
ä fem stycken. Håll rejt, jag tar klabbet. Fem gånger tjugu är hundra,
vassego, här ä hundra kronor till betalning.»
Med en artig gest räckte Kvick tillbaka den ena hundralappen till Ansén,
stoppade lugnt de andra fyra i fickan och fortsatte sin väg mot de
väntande ådekolångnubbarnas mångfald.