»Åjo», sade ingenjören. »Nog kan man alltid skilja på rätt och orätt,
det där har varje människa medfött inom sig. Jag för min del behöver
aldrig ta miste på de två sakerna.»
»Då gratulerar jag bror», sade advokaten. »Fast bror i så fall knappast
hör till de människor, som ge mig mitt levebröd. Vad som är moraliskt
rätt eller orätt kan ofta vara svårt nog att avgöra, tycker jag, olika
människors uppfattning om de där sakerna variera ju så högst betydligt,
men den juridiska rätten kan alltid fastslås.»
»Prat», sade ingenjören. »Just den moraliska rätten är det, som man
minst behöver tveka om. Den juridiska kan däremot bli ganska kvistig att
få tag i. Det sköter advokaterna om.»
Advokaten ignorerade hugget.
»Jag erkänner gärna», fortsatte han, »att det ofta nog kan vara
kvistigt att avgöra vilken av två parter, som har juridiskt rätt eller
orätt, men avgöra det kan man alltid till slut. Har du hört talas om ett
enda fall då en domstol uppgivit försöket att döma i ett rättsfall?
Ånej, utslag blir det alltid.»
Journalisten tände en ny cigarr.
»Det kan dock finnas fall, då det är omöjligt att avgöra både vad som är
moraliskt och juridiskt rätt.»
»Exempel!» sade advokaten.
»Jag skall dra fram ett exempel ur min egen erfarenhet», sade
journalisten och satte sig bekvämare till rätta i stolen. »En liten
episod, som hände mig för många herrans år sedan ute i Amerika.
»Som ni vet reste jag dit över som nybliven student för att se litet av
livet och tillfredsställa min äventyrslystnad. Mina föräldrar voro i
mycket goda omständigheter, så jag var försedd med en rundligt tilltagen
reskassa, och naturligtvis skulle jag långt innan den var slut ha en bra
plats, det hade jag klart för mig. Tacka för det, att en ung, frisk,
energisk svensk pojke med goda skolkunskaper och ett friskt humör lätt
skulle slå sig fram där ute.
»Jag kom alltså till Chicago och började med att se mig om i staden
litet. Den var så stor, och full av så mycket nytt och underbart, och om
min reskassa när den växlades i dollars inte blev så många hundralappar
bekymrade det mig föga. Jag skulle snart skaffa mig en plats. Men någon
brådska med den saken var det ju inte, utan jag levde dagsländans glada
liv, tills jag en dag helt plötsligt upptäckte att mina pengar voro på
upphällningen.
»Nå det fanns gott om lediga platser. I varenda tidning stod det
spaltvis med annonser om dylika. Först sedan jag svarat på en hel hop av
dem och förslösat mycken tid och många dollars på anmälningsavgifter och
värdelösa provkollektioner fick jag klart för mig att de flesta voro
humbug. Jag var allt bra grön.
»Det är ju onödigt att i detalj relatera mina öden under denna tid, det
må vara nog sagt att en dag stod jag på gatan utan en cent på fickan.
Att skriva hem efter hjälp förbjöd mig min stolthet, och ännu hade jag
litet hopp kvar om att det till slut skulle ljusna. Så småningom
vandrade det ena plagget, den ena småsaken efter den andra till
pantlånaren, och till slut stod jag där utan att äga mera än de kläder
jag gick och stod i.
»Då började svälten på allvar. Då och då kunde jag komma över en slant
så att jag fick ett mål mat, men många dagar fick jag nöja mig med en
kopp kaffe och en bit paj som dagsranson, och ofta fick jag ingen mat
alls.
»En dag just vid den tidpunkt då jag märkte, att mina kroppskrafter
började ge vika, mötte jag på gatan en välklädd man, som efter en
forskande blick på mitt ansikte ställde sig i vägen för mig.
»'Ni svälter!' sade han kort och rakt på sak, så som det brukas i det
landet.
»'Ja', erkände jag hoppfullt, i tanke att mannen kanske skulle ge mig en
dollar till ett par ordentliga mål mat.
»'Berätta edra närmare omständigheter, så får jag se om jag kan göra
något för er!'
»Och jag berättade utan omsvep både vem jag var och hur jag kommit i den
situation som jag var.
»'Ni är alltså av en hederlig och på sin ort aktad familj?'
»'Ja, det är jag.'
»'Och själv är ni en hederlig karl?'
»'Ja.'
»'Har aldrig begått en ohederlig handling?'
»'Aldrig', svarade jag litet harmset. Om jag icke varit så utsvulten
hade jag säkert inte tålt det.
»'Gott', sade han och drog fram en sedelbunt ur fickan. 'Här är hundra
dollars, vill ni förtjäna dem?'
»Om jag ville! Hundra dollars! Min tanke svindlade inför en sådan summa.
Det betydde ju nytt liv, nytt hopp--en biljett hem om jag så ville.
»'Vad skall jag göra för att få dem?'
»Han tycktes betänka sig ett ögonblick.
»'Jag är vad man kallar en excentrisk man', fortsatte han sedan. 'Och
det roar mig att studera människorna. Nu vill jag se om hundra dollars
kan fresta en fattig svältande sate som ni, som hittills varit hederlig,
till att bryta med sitt föregående liv. Ni får dessa hundra dollars om
ni begår en ohederlig handling.'
»'Vilken handling vill ni att jag skall göra?' frågade jag. Herrarna
böra komma ihåg att jag svalt; och jag tyckte det kunde vara skäl i att
höra vad som begärdes av mig. Uppfattningen om vad som är hederligt
varierar ju.
»'Vilken handling som helst, bara den är ohederlig.'
»'Och när bli pengarna mina?'
»'Pengarna övergå i er ägo i samma ögonblick som ni begår handlingen i
fråga.'
»Jag funderade ett ögonblick. _Så ryckte jag till mig de hundra dollarna
och sprang min väg_. Kan du, herr jurist, avgöra om min handling var
ohederlig eller ej.»
Advokaten tvekade inte ett ögonblick.
»Naturligtvis var den det», svarade han.
Journalisten smålog stilla.
»Pengarna blevo alltså mina i samma ögonblick som jag tog dem?»
»Ja visst!»
»Men då var det ju mina egna pengar, jag tog, och att ta sina egna
pengar är ingen ohederlig handling.»
»Hm!» sade advokaten. »Man får tänka sig, att det i utförandet av
handlingen fanns ett ohederligt moment innan pengarna övergingo i din
ägo.»
»Det får man inte tänka sig», svarade journalisten. »Ty överenskommelsen
var, att pengarna skulle bliva mina _i samma ögonblick_ som jag begick
en ohederlig handling, inte i ögonblicket efter, alltså inträdde min
äganderätt _samtidigt_ med detta ohederliga moment, och de pengar jag
tog voro alltså mina egna.»
»Hm!» sade advokaten.
»Men», fortsatte journalisten. »Om penningarna voro mina egna var
handlingen icke ohederlig. Och då handlingen icke var ohederlig hade jag
heller icke uppfyllt villkoret för att få pengarna--och pengarna voro
icke mina. Har jag rätt?»
»Hm», sade advokaten.
Journalisten skrattade kort.
»Nå! Jag tog således pengar, som icke voro mina. Detta var en ohederlig
handling. Men då jag begick en ohederlig handling blevo pengarna
mina;--följer du med?--jag tog alltså mina egna pengar, vilket icke är
ohederligt, pengarna voro alltså icke mina; alltså var handlingen
ohederlig, alltså voro pengarna mina; alltså var handlingen hederlig,
alltså voro pengarna icke mina; alltså var handlingen ohederlig, alltså
--»
»Stopp, stopp!» sade advokaten. »På det viset kan du hålla på hela
natten.»
»I evigheters evighet!» svarade journalisten. »Faktum är, som jag haft
nöjet att bevisa, att om min handling var ohederlig så var den hederlig
och tvärtom. Kan du döma vad som i detta fall är rätt och orätt?»
»Hm!» sade advokaten. »Ett högst invecklat rättsfall.»
»Herrarna kan tvista om den juridiska rätten, men moralisk rätt att
behålla kovan hade du lika förbaskat», avgjorde ingenjören.