Den unge mannen, som sakta gick framåt gatan, var blåögd och ljushårig,
betydligt bägge delarna, hans byxben slängde vida ovanför ett par
knöliga skor, och under nacksnagget var skinnet rakat. Jo då, det var en
svensk-amerikan.
Den uppfattningen fingo också Anton Fröjd-Karlsson-Grönsten och Johan
Järnhand, och de försiktigt närmade sig den unge mannen, ty Grönsten och
Järnhand voro ett par framstående medlemmar av bondfångarnas skrå, och
de vädrade sköna, amerikanska långschalar i svensk-amerikanens plånbok.
Den ljushårige tittade uppåt husväggarna och smålog överlägset.
Trevåningshus! Att de gitte bygga sånt. Nej, om de hade minsta begrepp
om saker och ting så skulle de smälla opp tio-tolv våningar i sänder.
Mer kunde man väl inte begära här i gamla landet.
Han väcktes ur sina drömmerier av en röst. Och rösten var Grönstens.
»Beg pardon, mister. Kan ni säja mej hur jag skall gå för att komma till
järnvägsstationen?»
»No!» svarade den ljushårige.
»Inte? Ja, då får jag fråga någon annan. Se jag är främling i stan,
kommer just från Amerika. Det är ett land det, skall jag säga herrn. Det
är annat än Sweden.»
Den ljushårige log överlägset.
»Yes, jag vet! Kommer också just därifrån.»
»Åh, nä men det var roligt--»
Bekantskapen var snart formerad, och en liten stund senare sutto tre
»svensk-amerikaner» inne på ett kafé och läskade sina strupar med
krisöl, och de skröto i munnen på varandra om hur mycket pengar de
förtjänat där ute i det underbara landet.
»Se här!» sade Grönsten och bläddrade vräkigt i en plånbok stinn av
reklamlappar, som vid flyktigt påseende liknade sedlar. En riktig
tusenlapp och ett par hundralappar höll han fram till närmare
inspektion.
»Här bräcker du ingen!» sade Järnhand och vinkade med en lika stinn
sedelbok, där det också fanns några äkta hundralappar. »Visa nu att du
också har pengar, Jackson!»
Svensk-amerikanen ändrade inte en min, men drog upp sin plånbok, och lät
en bankanvisning på femton tusen dollars glimta framför bondfångarnas
lystna ögon.
De växlade en blick. Här var ett kap att göra. Järnhand beställde in
vin. Vinet dracks, och mera vin dracks och ännu mera vin togs in. Men
när de tre korten kommo fram vägrade Jackson i alla fall i vändningen;
han spelade inte kort, sade han.
»Visst ska du spela när vi bjuder på vin», så Grönsten hotande. »Du ska
väl inte bara sitta och bli bjuden utan vara kamrat också.»
»Well», hickade Jackson, som fått lite för mycket. »Jag skall bjuda på
middag med champagne i stället. Fast jag har inga kontanta pengar. Måste
i banken först, vänta här, grabbar.»
Han försökte resa sig, men sjönk tillbaka.
»Det är inte värt du går ut», sade Järnhand välvilligt. »Hit med
anvisningen så skall jag hämta pengarna åt dej, så får du sitta här och
nyktra till under tiden.»
»Vill du det?» sade Jackson, glatt överraskad. »Det var hyggligt!»
Han fiskade upp checken ur plånboken, men hejdade sig med en misstänksam
blick just när han var i begrepp att räcka fram den.
»Det är ett stort--hupp--förtroende», sade han tveksamt.
»Visst», sade Järnhand lite ängsligt. »Men vi har väl förtroende för
varandra!»
»Jag skall följa med och se efter att han uträttar det ordentligt»,
försäkrade Grönsten.
»Nähä», sade Jackson plötsligt. »Vi har förtroende för varandra. Lägg
opp era plånböcker på bordet! Hick! Nå opp med dom!»
Bondfångarna lydde tvekande.
»Seså», fortsatte Jackson. »Nu ligger dom där. Jag vet att det är mycke
pengar i dom. Nu vaktar jag plånböckerna medan ni går i banken. Jag har
förtroende för er och ni för mig.»
Bondfångarna växlade åter en talande blick. Det var ju cirka två tusen i
äkta sedlar i plånböckerna, men checken var på över femtio tusen i
svenskt mynt. Bytet var gott!
»Hit med checken!» sade Järnhand. »Så ska vi hämta pengarna.»
Jackson strök åt sig plånböckerna och stoppade dem i fickan, sedan lade
han anvisningen på bordet.
»Skynda er tillbaks, pojkar», ropade han efter bondfångarna när de
försvunno genom dörren.
Men knappast var dörren stängd förrän svensk-amerikanen plötsligt blev
nykter, betalade sin förtäring och med spänstiga steg avlägsnade sig
bakvägen.
Dagen därpå meddelade tidningarna, att polisen äntligen fått sak mot de
kända bondfångarna Järnhand och Grönsten. De hade häktats under försök
att prångla ut en falsk check i banken. När de häktades dukade de upp
den gamla vanliga historien, att de fått checken av en obekant person.
»DEN GYLLENE PLOMMONBLOMMAN»
Skeppar Broman stod på Ida Mathildas däck och log som en sol. Omkring
honom utbredde sig Nagasakis hamn med sitt myllrande vimmel av fartyg i
alla storlekar, från små korthuggna bogserare till Nippon Yusen Kaishas
väldiga linjeångare. En yankeeliner, som varit inne för inspektion, gled
just ut.
Bromans lyckliga blåa blick följde oceanvinthunden, som stack ut mot det
solglittrande havet. »Mongolia of San Francisco» stod det i aktern, och
skepparn myste.
»Snart så är det jag, som reser över till Frisco på en så'n där
baddare», mumlade han belåtet för sig själv. »Det är annat, det, än att
lusa sig fram med gamla Ida Mathilda.--Jungman! Klar med giggen, jag
skall ro över till bergensaren där borta.»
Bergensaren var en norsk trampångare, svart och smutsig som det kol den
brukade föra, från toppen av de stubbade masterna ända ned till
vattenlinjen. Men kapten Pedersen, som mötte skeppar Broman vid
fallrepet, var en slående motsats till sitt fartyg. Han var nämligen
klar att gå upp till sin mäklare, och landgångsriggen var splitt
språngande ny; köpt i Cardiff på sista resan.
»God aften, kapten Broman», sade norrmannen och räckte fram sin näve
till hälsning. »Det var fanden vad de ser lykkelig ud. Har det hänt Dem
noget?»
Skeppar Broman log från öra till öra, och hans väldiga näve drabbade
hans norska kollega i ryggen med ett slag, som skulle ha tagit
andedräkten från en mindre massiv man.
»Joo, det kan kapten hoppa opp och kyssa sig på», sade han och halade
upp en blå telegramblankett ur fickan. »Här är nyheter så det förslår!
Jag har just fått kabel hemifrån att skutan är såld och skall överlämnas
till köpare här.»
»Är det något att vara så glad över?» frågade norrmannen, som vi
hädanefter låta tala svenska.
»Om det är», svarade Broman. »Jo, ge sig katten på det, kapten. Skutan
är såld för tvåhundrafemti tusen och vi gav bara åtti för den gamla
skorven när vi köpte henne ifrån Finland.»
»Hå, fanken!»
»Jojomensan! Och jag äger fjärdedelen i den, kapten. Vad tycks om det?
Sätter in tjugutusen lock och får igen sextiotvå fem.»
Norrmannen lyfte på mössan och klådde sig betänksamt bakom örat.
»Ja, det är kriget», sade han. »Allt tonnage har ju gått upp i orimliga
priser, men så är frakterna också orimliga. Hemma i Bergen är dom
miljonärer allihop så gott som. De är skeppsredare där en och varann som
kapten vet.»
Skeppar Broman brydde sig inte om att svara. Han hade för mycket annat
att tänka på.
»Nu, jädrans, kapten», svarade han. »Nu ska vi ta och sätta sprätt på
Nagasaki ett slag. I kväll är det jag som bjuder, och så mycket skall
jag säga kapten, att det är inte lönt att han räknar med att komma
ombord i natt mer. Jag tar min styrman med, det gör väl inget? Det är
en hygglig pojk hemifrån Grebbestad och lite släkt till mig för resten.
Vi tre ska visa dom små gulbruna japparna hur det går till när
skandinaviska pojkar är ute på härjningståg.»
* * * * *
Den trio, som något senare på kvällen hemsökte det ena efter det andra
av Nagasakis europeiska hotell, var väl ägnad att tilldraga sig
uppmärksamhet även av annan anledning än ett tämligen uppsluppet humör.
Det var tre blonda nordmannatyper, med ögon blå som det hav där de hörde
hemma, och med axlar som kom de små atletbeundrande amerikanskorna att
se sig om efter dem både en och två gånger. Och ingen blickade förgäves,
ty de tre unga männen voro alltid färdiga med ett småleende eller en
blinkning, när de märkte att ett vackert ögonpar riktades åt deras håll.
Endast styrman Bryngelson var något reserverad. Han var i sällskap med
förmän och överordnade.
Men inte ens i Nagasaki äro de stora hotellen öppna natten igenom, och
innan de tre sjömännen på allvar tyckte sig ha börjat sjöslaget stodo de
på gatan utan huld och skydd, medan deras senaste tillflyktsort
obevekligt stängde sina portar.
»Nu går vi och hälsar på japparna», sade kapten Pedersen. »När dom vita
männen inte vill ta emot oss längre, så söker vi tröst hos de bruna
kvinnorna.»
»Visst fanken», instämde Broman. »Om vi skulle fara till ett tehus och
se på geishorna?»
»Är du galen?» frågade norrmannen. »Dricka teblask, är det vad du vill?
Fast geishorna är ju ....»
Styrman Bryngelson hostade lätt.
»Annars skulle jag kunna visa vägen till ett annat hus, där man slipper
att dricka te», sade han.
»Vad får man där då?» frågade Broman.
»Man får något, som dom kallar för saké och som smakar ungefär som
brännvinet hemma. Lika starkt är det åtminstone.»
»Det gillas», sade norrmannen. »Och geishor finns väl där?»
»Nog finns det jäntor, alltid», svarade Bryngelson. »Men om det är
geishor vet jag inte. Dom kallar dom visst yoshis.»
Kapten Broman gjorde plötsligt ett luftsprång, slog ihop klackar och
händer och gav till ett tjut, så att den lille japanske
poliskonstapeln, som stod ett stycke därifrån, vördnadsfullt bugade sig
och beklagande slog ut med händerna, varmed han antagligen ville antyda,
att dylika tjut helst icke borde förekomma.
I nästa ögonblick bugade han sig en gång till. För att ta upp en
amerikansk silverdollar, som glimtade till i luften och slog ned framför
honom.
»Kör i vind», skrek kapten Broman. »Nu har vi druckit champanj och vin
bland grevar och baroner. Nu ska vi dricka brännvin ett slag. Sätt i
gång, styrman.»
»Vi åker väl,», sade Pedersen och vinkade på tre rickshakulier, som
alltsedan herrarna kommo ut från hotellet avvaktande dröjt i närheten.
De travade fram, sjömännen äntrade upp i kärrorna, utan att i någon mån
utveckla den vighet, som annars utmärker deras yrke, och så bar det i
väg.
Bort från de moderna stadsdelarnas blandning av occident och orient bar
det i väg, in på rent japanska smala gator. Outtröttligt travade de
kraftiga löparna med sitt glidande, vargliknande lopp. Så körde de in
genom en gatuport, svängde ned i det som borde ha varit en rännsten,
och stannade utanför ett hus, där en rad vaggande papperslyktor utefter
taklisten lyste på en vägg, som i hela sin längd och tredjedelen av sin
höjd upptogs av träburar, vilkas spjälor lyste matt av förgyllning i det
bleka skenet.
»Här är det», sade styrmannen och hoppade ur rickshan. »Om dagarna
sitter jäntorna i burarna.»
»Åh, i hälsingland heller!» sade skepparen.
»Jo, jo, det är min själ sant», intygade norrmannen. »Det är bruket här
i landet. Kom så går vi in!»
I dörren möttes de av en underdånigt leende fet japan, som under de mest
underbara vördnadsbetygelser förde sina gäster in i ett stort vackert
rum, upplyst av ett otal brokiga papperslanternor, som dinglade var en
sådan möjligen kunde placeras. På väggarna lyste brokiga kakemonos med
fåglar, blommor, samuraier och det heliga Fujima i skön blandning, på
golvet lågo mattor och kuddar strödda, för övrigt var rummet bart.
»Fasen så enkel möblering», anmärkte Broman med ett flin. »Inte så
mycket som en stol att sitta på.»
Den fete japanen tecknade mot kuddarna och inbjöd på dålig engelska de
högtärade herrarna att taga plats, och eftersom intet annat tycktes vara
att föredraga, uppfyllde de tre vikingarna välvilligt denna rimliga
begäran.
Genast trippade ett par snedögda skönheter in med saké, risbrännvin, på
lackerade brickor, andra skönheter började knäppa på strängaspel och
åter andra trådde dansen. Och det var icke barnkammardans.
Kapten Broman var förtjust.
»Skål, styrman», skrek han. »Det här var inte dumt påhittat. Tag emot
här, jäntor!»
Och hans tunga silverdollars slogo som ett underbart slagregn mot
golvets smala bambutiljor.
Denna exponering av rikedom och en frisk vilja att skiljas från den
tilltalade i högsta grad den fete japanen, och han närmade sig under
djupa bugningar.
»Högtärade herre! Jag skall visa er det bästa mitt usla hus har att
bjuda. Edra högtärade ögon skola vila på den skönaste bland de sköna,
på Kinumé, 'Den gyllene plommonblomman'.»
Han gav ett tecken. Musiken tystnade, och de små yoshis, som nyss
dansat, drogo sig mot väggarna. Ett nytt tecken, en dörr drogs åt sidan,
och in kom Kinumé.
Hon gjorde skäl för sitt namn, »Den gyllene plommonblomman», ty hon var
liten och lätt och skir som ett av plommonträdets skära blom, hennes
förgyllda läppar logo, och som en fladdrande fjäril dansade hon in,
hennes fötter tycktes knappast röra golvet, hennes gula kimono,
översållad med plommonblommor i guld, böljade än vitt, än smekte den
mjukt kring linjer, som kommo kapten Broman att känna en hissnande
känsla i bröstet. Inte ens de fem skramlande sköldar av försilvrad plåt,
som slängde omkring Kinumé, förmådde dölja det faktum att hon var
Nagasakis skönaste yoshi.
»Det är en jänta för mig, det!» skrek skeppar Broman. »Den skulle jag ha
lust att ta med mig hem till Sverige.»
Norrmannen skrattade.
»Köp henne!» sade han. »Dom här pikerne är till salu har jag hört.»
Broman var genast med på saken.
»Hör hit», skrek han åt jappen. »Jag köper jäntan där. How much?»
Med en flott gest drog han upp en packe engelska sedlar ur plånboken och
kastade dem åt japanen.
»Räcker det där?»
Styrman Bryngelson vaknade upp ur den halva dvala allt dryckjomet
försatt honom i.
»Men kapten», protesterade han. »Det är ju nära tvåhundra pund.»
»Håll mun, det har jag råd till», skrek Broman. Och styrman teg.
Japanen, i hast allvarlig, tog upp sedlarna och räknade dem. Så bugade
han sig djupt och stack dem i barmen, försvann och kom tillbaka om en
stund med ett långt papper, fullskrivet av japanska bokstäver, vilket
han lämnade skepparen.
»Den gyllene plommonblomman» tillhörde kapten John Broman.
* * * * *
Tidigt nästa morgon fick Ida Mathildas jungman det ovanliga nöjet att ro
en ung japanska i land. Hon var klädd i gul guldbroderad sidenkimono med
skepparns gamla ulster utanpå, och hennes läppar buro spår av
förgyllning.
Men hon var glad som en lärka, ty i ulsterfickan låg ett långt papper
med japansk skrift; och när hon kom i land tog hon en ricksha och körde
bort.
* * * * *
Fem timmar senare gick kapten Broman i land. Han var i måndagshumör,
huvudet värkte och han hade redarn på morgonkvisten lärt sin besättning
gudsfruktan och rena seder. Särskilt hade styrman Bryngelsson kommit i
åtnjutande av hans omvårdnad, ty han gjorde styrmannen direkt ansvarig
för att han, Broman, kvällen förut burit sig åt som en idiot och kastat
bort nära tre tusen kronor.
Men när han steg i land blev han föremål för en mindre vanlig
vördnadsbetygelse, ty en liten japan lade sig på magen för honom på den
smutsiga kajen och slog pannan tre gånger i stenläggningen.
»Oh, you honorable captain», sade japanen.
»Vad är det om?» fräste Broman.
»O, högtärade kapten», sade japanen, »jag är Motu, som älskar Kinumé,
och du, högtärade kapten, har köpt henne från Yoshivara och givit henne
friheten. Vid körsbärsblommornas fest fira vi bröllop. O, högtärade
kapten, jag är din tjänare för en tid av sju existenser.»
»Dra åt helsicke!» sade kapten Broman.