Det är onödigt att i detalj relatera de orsaker, som kommo Bill och mig
att plötsligt lämna Minneapolis. Det må vara tillräckligt att nämna, att
vi startat ett tidningsföretag, vars mål var den svensk-amerikanska
ungdomens andliga höjande, och vår ekonomiska stödjepelare i detta
lovvärda företag var en skomakare, ägare av fem tusen dollars.
Efter tre månaders verksamhet, under vilken den svensk-amerikanska
ungdomen icke märkbart höjts, återstod av vårt kapital endast
skomakaren, och dagen innan nästa tryckeriräkning skulle betalas kommo
Bill och jag överens om, att ett luftombyte skulle vara välgörande för
oss.
Nästa förmiddags sol såg oss stiga av tåget i Bismarck, Nord Dakotas
huvudstad, och efter att ha tvättat oss i stationens toalettrum och fått
ett par biffstekar inombords, kände vi oss färdiga att ta ett tag med
livet.
Varför vi utvalt just Bismarck till verksamhetsfält minns jag inte,
kanske var det endast därför att biljettpengarna räckte dit, och
dessutom gav oss tre dollars tillsammans att leva av tills vi lyckats
göra någon affär, vilket vi ansågo vara minimum men dock tillräckligt.
»Well», sade jag när frukosten var undanstökad. »Vad ska vi nu hitta på,
Bill? Har du något förslag?»
»Inte precis», svarade Bill lugnt och självsäkert. »Men jag kommer nog
snart med ett, skulle jag förmoda. Min hjärna brukar alltid kläcka det
rätta förslaget i det rätta ögonblicket.»
Jag opponerade mig inte. Det var Bill, som föreslagit att vi skulle
lämna Minneapolis, och jag måste erkänna att det förslaget var klokt.
»Kom», fortsatte Bill, »nu går vi ut och tittar på sta'n. Den ser så
festlig och flaggprydd ut, att något måste vara i görningen.»
Det var det också, ty just den veckan avhölls »North Dacota State
Fair»--Nord Dakotas Statsutställning--en större marknad som årligen
förekommer i de flesta av unionens stater, och vid vilken statens
produkter utställas, samt en massa cirkusar, karuseller och andra
marknadsnöjen locka de många tusen lantbor, som strömma till staden
under utställningsveckan. Och stadsborna med för resten.
»Vid marknaden måste det finnas något jobb för oss», sade Bill. »Där
finner vi alldeles säkert någon som har användning för ett par starka,
friska karlar med gott sätt, fördelaktigt utseende och motvilja mot
kroppsarbete. Vi promenerar dit, så får vi samtidigt se sta'n!»
»Du har rätt!» sade jag. »Vid marknaden finns alltid något att göra. I
värsta fall kan jag förevisa dig som dvärg.»
»Dvärg!» sade Bill förtrytsamt. »Sex fot och två tum.»
»Ja visst! Världens största dvärg naturligtvis. Det blir en utmärkt
attraktion! Skaffa bara ett tält så--.»
»Håll muggan!» sade Bill. »Det där är dumheter, men något slags göra får
vi säkert. Marsch framåt!»
Sakta vandrade vi genom gatorna i solskenet mot den utkant där
utställningen var uppställd. Strömmen av festklädda människor och
flaggprydda vagnar gled förbi. Hela sta'n var på benen.
Plötsligt stannade Bill och vädrade i luften.
»Jag känner en doft», sade han.
»Ja», svarade jag, som kände doften utan att vädra. »Det är vätesvavla.
Jag känner igen den från nattluften i kasern, när jag var beväring.»
»Du har det», sade Bill. »Och eftersom det står 'eggs wholesale' på
skylten över det där planket, så är det tydligt att grossören i ägg fått
ett parti förstört av den sköna värmen.»
»Förmodligen», svarade jag. »Come along!»
»Nej, vänta ett ögonblick», sade Bill. »Dessa ruttna ägg är säkert till
salu billigt--»
»Å, håll--»
»Tyst! Stör mig inte! Jag har en idé! Vänta! Jo visst! Jag har det, jag
har det, unge man! Vår förmögenhet är gjord!»
Och utan ett ord vidare rusade han in genom ägghandlarens port, och jag
följde naturligtvis efter.
Innanför porten stodo tio lådor och en mycket bekymrad man. Det var
lådorna som luktade.
»Jädrans värme», sade Bill innerligt. Bill var en stor psykolog.
»Ja, fy fanken», instämde karlen med en värme, som inte stod klimatets
efter. »Här står jag nu med tio lådor ägg, tjugu tusen ägg, gossar,
platt fördärvade så de stinker.»
»Det är för galet», sade Bill. »Ni måste ha bort dem genast. Lukten
känns ute på gatan, och det missrekommenderar er affär.»
»Tag en cigarr», sade karlen. »Ni har fullkomligt rätt, gossar, men hur
skall jag bli av med dem. Inget folk i dag, alla är på utställningen,
och om jag hade något folk, så ville de inte dra i väg med ett så
stinkande lass nu när det är så gott som helgdag. Jag ville ge tio
dollars för att bli av med eländet.»
»Hit med långschalen», sade Bill, »och låt oss låna er handkärra, så
skall min kamrat och jag köra bort äggen för er. Dels är vi främlingar i
sta'n, så oss gör det ingenting och dels vill vi gärna hjälpa er.»
»Tag en cigarr till», sade karlen, och tio minuter senare knogade Bill
och jag ut genom ägghandlarens port med tio doftande lådor på en kärra
och tio härliga dollars omsorgsfullt nedstoppade i Bills högra byxficka.
»Du är ett snille, Bill», sade jag utanför. »Den här saken gick
storartat. Nu gäller det bara att bli av med eländet. Ska vi ställa
kärran och kila, eller ska vi välta ut dem på gatan?»
»Äggen!» svarade Bill. »Gosse, gosse, du blir aldrig miljonär! Det, som
du nu bevittnat är endast förspelet, pass på, nu går strax ridån upp för
det stora dramat. Hugg i!»
Jag högg i, kärran rullade framåt, och jag gjorde den observationen, att
en hel del gott folk vände sig för att titta på den, fastän den närmade
sig dem bakifrån. Doften måtte ha varit rätt stark. Men så var det också
många ägg.
»Vart menar du att vi ska hän med den här ådekolongen?» frågade jag
Bill.
»Till utställningen», svarade han endast.
»Och sen?»
»Vänta, så får du se!»
Jag kände hans envishet och svaghet för dramatiska effekter och teg
därför, tills vi stodo mitt i positivlåten utanför festplatsen, som
lyste riktigt lockande med sina flaggor och vimplar och vita tält.
Då stannade Bill.
»Se där», sade han, »där är just den plats, som vi behöver.» Och han
pekade på en obebyggd tomt med en lergrav i mitten och ett plank på
andra sidan. »Stå här och vakta kärran, så skall jag ordna det hela.»
Efter en kvart eller tjugu minuter kom Bill tillbaka bärande ett rep och
ett par stolpar samt hammare och spik.
»Saken är klar», sade han. »Jag har hyrt tomten och planket där borta
för i dag, och nu har vi bara att sätta upp affären. Ser du, yngling, vi
ska slå lös en bräda i planket där, såga bort en bit på mitten och spika
det dit igen på sådant sätt att det blir ett hål i planket, stort nog
för en karl att sticka ut huvudet genom.»
»Och sedan--»
»Sedan sätter vi naturligtvis rep runt tomten här, ställer ägglådorna
innanför och så börjar affären. Ser du tältet där inne på
utställningsplatsen: 'Slå negern i skallen så får ni en fin cigarr',
står det med stora bokstäver över ingången. Du vet hur det går till: en
neger sticker ut huvudet genom ett hål i en vägg, och man försöker
träffa honom med en boll. Jag ämnar arrangera något liknande här, fast
med ruttna ägg i stället för bollar. Säg uppriktigt om du tror, att det
finns en enda man här i dag, som inte med förtjusning kommer att ta emot
detta tillfälle att slå en neger i skallen med ett ruttet ägg. Här
behövs inga cigarrer till lockbete. Fem cent stycket, sex för en
kvartsdollar. Nettoförtjänst över åtta hundra dollars.»
Så stod idéen klar för mig i all sin enkla storslagenhet. Vår neger i
hålet skulle ta loven av varenda annan liknande inrättning på
utställningen. Här skulle vi stå utanför området och bokstavligen
konkurrera ihjäl de legitima företagen. Men det fanns en svårighet och
jag påpekade den:
»Bill», sade jag. »Idéen är lysande, briljant, underbar, men hur tänker
du få tag i en neger, som står för det bombardemanget.»
»Oroa dig inte för den saken», svarade Bill. »Var dag har sin egen
plåga; allting ordnar sig.»
Det tog oss inte lång tid att få allt i ordning: hålet upptaget, tomten
inhägnad med repet; och ägglådorna placerade innanför.
»All right», sade jag när allt var klart, »var ha vi nu negern?»
»Tja», sade Bill, »det gäller flera hundra dollars per man, så nog bör
en neger kunna anskaffas. En konstgjord går lika bra som en äkta, tycker
jag, så jag har en krullperuk och en stång brunt smink här i paketet.»
En hemsk misstanke vaknade i min själ.
»Vad har du tänkt dig?»
»Joo, du spelade neger förbaskat bra på den där kostymbalen i Svithiods
Hall, du minns. Skulle inte du--»
»Eller du», sade jag, högst indignerad.
»Jag bidrar med idén, vilket är det värdefullaste. Den, som är trög i
hjärnan böte med kroppen. Det gäller pengar, yngling, och--»
»Spara munlädret du», sade jag. »Jag gör det aldrig.»
Men i detsamma satt Bills näve som ett skruvstäd i min nacke.
»Tänk efter, unge man, du gör det nog till slut.»
Jag tänkte efter allt under det jag gjorde mitt bästa för att sparka
benen av min käre kamrat, och först sedan jag stiftat intim bekantskap
med jordskorpan och tagit ett par munnar fulla av den tomt där det
följande dramat skulle utspelas, ändrade jag mening och gick in på
saken.
Snart stod jag alltså, svart i ansiktet, iklädd krullperuk och med en
säcktrasa om halsen på andra sidan planket med huvudet ut genom hålet.
Och för att omintetgöra alla försök till flykt surrade Bill fast mig
sedan jag kört igenom huvudet och alltså var hjälplös.
Mina känslor tvinga mig att endast i största korthet skildra det som nu
följde. Bill ställde sig vid ägglådorna, upphov sin röst och vrålade:
»Kom hit alla friska pojkar! Slå negern i skallen med ett ruttet ägg.
Fem cent stycket, sex för en kvartsdollar. Hör hit alle man!»
Det dröjde knappt en minut förrän ett par karlar stannade. De tittade på
mig och en av dem slängde med en vårdslös gest åt Bill ett mynt, samt
fick i utbyte två ägg. Jag stod i spänning.
Så kom det första ägget farande. Det var visserligen en bom, men
träffade naturligtvis planket, och äggets vidriga innehåll gav mig en
dusch från vänstra sidan. Brrr!
Mitt ansikte måste ha visat vad jag kände, ty karlen, som från början
varit rätt loj, fattade ett livligare intresse för min person, och
skickade av ägget nummer två med fruktansvärd kraft. Bom igen, men en ny
doftande dusch.
Några förbigående hade stannat för att titta, egendomligt nog tyckte de
visst att det såg roligt ut, för de skrattade och ett par av dem kastade
slantar till Bill. Nu började äggen vina på allvar.
Plask, pladaplask, plask-plask slogo de mot planket, den gula smörjan
stod som en sky omkring mig, och folkhopen borta hos Bill började bli
livlig. Allt flera människor samlades där borta, skrattsalvorna dånade
och den första fullträffen hälsades med hurrarop, som kallade dit folk
från alla håll.
Sedan vet jag inte mera vad som hände där borta vid repet, men
äggsmattret mot planket steg från ett brus till ett dån och från ett
dån till en rytande orkan. Hur Bill hann langa ut så många ägg förstår
jag inte, men han påstod själv, att han fick en viss vana att gripa sex
ägg i taget och slunga dem till kunden med ena handen medan han
inkasserade med den andra.
Själv var jag borta från världen. Jag stod i ett moln av rutten äggula,
den stänkte på mig från alla håll, fyllde ögon, näsa och mun, rann runt
mitt huvud och nedför planket omkring och bildade en sjö nedanför mig.
Och alltjämt smattrade ägg runt planket i alltmera tätnande salvor, och
om jag ibland var nära att lämna detta jordiska piggade en ny fullträff
upp mig till fortsatt existens. Tid och rum plånades så småningom ut för
mig, och den enda skymt av medvetande som fanns kvar i min hjärna var
begreppet ruttna ägg. Hela min omgivning, atmosfären som jag inandades,
jag själv, hela världen var ruttna ägg. Och svagt trängde till mina
igenmurade öron ljudet av hundrastämmiga jubelrop några meter borta.
Hur länge det dröjde innan jag märkte att äggorkanen tunnade av och
slutligen upphörde vet jag inte. Bill påstod att det endast var tre
timmar; för mig verkade det tre veckor.
Men innan min hjärna fullkomligt fått klart för sig att bombardemanget
var slut, drog någon mig bakifrån ut ur hålet och när jag utmattad sjönk
ihop på marken, sköljde en ström av kallt vatten över mitt huvud.
Jag slog upp ögonen. Bill stod bredvid mig med en pyts i handen.
»Du skötte dig fint, gosse», sade han, och sken som en sol. »Du var
präktig, helt enkelt. Ska du ha dig en pyts till, så blir du kry.»
När livet återvänt i mig gingo vi till ett ställe, där vi trots förbudet
kunde få en verkligt rafflande råwhisky, och jag förmodar att jag den
kvällen skaffade mig ett rykte som stor älskare av varan.
Men äta kunde jag inte, och när uppassaren föreslog ägg såsom varande
lättätet, var han närmare döden än han anade.
Och litet bakom var jag hela tiden tills vi delade upp kassan och jag
fann att min del var fyrahundratrettioen dollars och sextiofem cents. Då
blev jag mig själv igen, och Bill, som förefallit litet bekymrad, lyste
upp.
»Du gosse!» sade han. »Jag har en god idé till, en idé som kan skaffa
oss lika mycket kosing till.»
»Nå, vad är det?» frågade jag med endast lindrigt intresse. Jag hade ju
pengar.
»Jo, i morrn går vi omkring till alla stans ägghandlare och köper opp
ruttna ägg och--»
Jag slog inte ihjäl Bill; nej, det gjorde jag verkligen inte, men jag
reste mig utan ett ord och gick ensam ut i natten.