Direktör Askengrens 75:a »Zuleika» hade nyss kastat ankar i Lyngsö
båthamn, jollen hade gjort ett par turer mellan kuttern och kajen, och
direktören och hans sällskap, inalles fyra solbrända seglare voro på väg
till restaurangen för att undersöka möjligheterna där. Visserligen fanns
det möjligheter ombord, stora möjligheter, men en seglare vill ju alltid
gärna göra små strandhugg, även om han är aldrig så välförsedd ombord,
och det var därför med spänstiga steg och hoppfulla ansikten som
direktör Askengrens sällskap nalkades restaurantens hägrande centiliter.
Kanske var det därför som direktören råkade knuffa till den unge man,
som lugnt och värdigt steg ut genom restaurangdörren när direktören steg
in.
»Förlåt!» sade Askengren och förde två fingrar till mösskärmen.
»Drummel!» svarade den unge mannen kallt.
Direktör Askengren stannade.
»Mitt namn är direktör Askengren», sade han. »Och jag är inte van att
bli tilltalad på det viset.»
»Jag är baron Silverbuckla, och jag byter inte ord med ofrälse», svarade
den unge mannen likgiltigt och fortsatte sin väg.
Askengren med besättning stannade förbluffade och såg efter honom.
»Säg ett ord, Askengren», sade direktör Boman och rätade på sina breda
axlar, »så skall vi doppa honom ett slag. Då kanske en del av adelskapet
går av honom.»
Men Askengren skrattade.
»Strunt i pojken, gubbar. Det måtte väl vara straff nog, att vara sådan
där. Framåt på böljan blå! Centiliterna väntar!»
Några timmar senare, när sommarnatten låg över kobbarna etc. etc.,
nalkades direktör Askengren med besättning åter kajen för att släcka av
med en liten nattgrogg ombord, och sedan sova litet tills det blev tid
att ge sig av igen.
»Zuleika ohoj!» ropade Askengren och gasten svarade.
»Kom hit med jollen, Olson!»
»Kommer, direktörn!» Och snart skilde sig jollens silhuett från jaktens.
»Fö--hördömt skrik mitt i natten. Hupp!» sade en röst, vars förnäma
nasalton något stördes av en viss sluddrighet, och baron Silverbuckla
steg med något vajande gång fram ur skuggan av ett skjul.
»Nu», sade direktör Boman, »kan ingen makt i världen hindra mig att
doppa honom.»
Men Askengren höll honom tillbaka.
»Mig lyster tala lite med denne stolte ädling. Stilla ditt blodiga svärd
ett slag! Jag har en liten idé om hur man skall ta den värsta högfärden
ur kroppen på honom.»
Silverbuckla stannade på två stegs avstånd från sällskapet och granskade
dem genom sin monokel, som han med möda lyckades hålla kvar i högra
ögonvrån.
»Här ska--va-hara tyst--hupp--om nätterna. Tyst, säger jag!»
»Gå er väg!» sade Askengren stramt. »Jag tål ingen inblandning av
plebejer.»
Baronen vacklade ett par steg tillbaka.
»Ple-plebejer! Kallar ni me--hej plebej? En sådan oför--skörskämdhet!»
»Jag är greve Gyllenkrona, och jag byter inte ord med ofrälse!»
Askengren vände sig likgiltigt från honom.
»Ofrälse! Mitt namn är Silverb--buckla,
baharon--hupp--Bilversuckbuckla!» sade Silverbuckla med stolthet. »Jag
är ta mej kahatten inte ofrälse!»
Askengren blev genast idel älskvärdhet.
»Nå, det var en annan sak. Särdeles angenämt att göra barons bekantskap.
Låt oss glömma vår lilla meningsskiljaktighet, baron, och följ med mig
ombord på min jakt!»
Silverbuckla log och sträckte fram sin smala hand.
»Gläder mehej att träffa er, herr--hupp--greve. Vill ni
föreställa--ställa mig för ert sällhällskap? Det skall bli mehej ett
nöje, att gå ombord på er charmanta jakt!»
Och Askengren föreställde.
»Greve Lejonklo, greve Schaber och baron Bom--hm--Bolschevitch, rysk
släkt, som ni förstår.»
Silverbuckla kom i gott humör.
»Verkligen--hupp--roholigt att träffa _människor_. Förut fahanns här
bara boskap, så--hupp--jag måste roa mig själv i kväll. Lyckligtvis hade
jag lite whisky, så...»
»Olson, för baron ombord!» sade direktör Askengren. »Baron Bolschevitch
får nog plats i jollen också.»
Med något besvär hjälptes Silverbuckla ombord, och direktör Boman följde
efter, men först sedan han utbett sig Askengrens medgivande att få
kantra båten, och endast motvilligt förmåtts att avstå från sitt uppsåt.
När baronen med något besvär förts ombord följde de övriga ädlingarna
efter, och sedan vidtog utan onödigt dröjsmål ett av de kraftigaste
sjöslag Silverbuckla någonsin haft förmånen att bevista. Med energi och
målmedvetenhet verkade Askengren för att innehållet i en helbutelj
whisky skulle försvinna genom baronens strupe, och när detta mål efter
en timme var uppnått, sjönk ädlingen tyst och stillsamt ned på durken,
där han blev liggande, utan att med annat än en stönande andning röja
att han ännu levde.
När direktör Askengren efter upprepade försök övertygats om att baronen
omöjligen kunde förmås att svälja en enda droppe till ropade han på sin
gast.
»Olson, kläd av den där karlen. Alltihop, även underkläderna!»
»Aj, aj, kommendrökapten!» svarade Olson, ty så var han dresserad att
svara, och började genast att med snabbhet och omsorg utföra sitt värv.
»Klart, kommendörkapten!» rapporterade han en stund senare, när
Silverbucklas vita lekamen låg naken utsträckt på durken.
»Kläd nu på honom en skjorta, ett par byxor och en tröja av sina egna,
men inte landgångsriggen, utan det sämsta han har, och lägg honom sedan
i plikten.»
»Aj, aj, kommendörkapten!»
Snart nog låg Silverbuckla, iklädd en sjömans skepelse, och sov i
plikten, och då fick Olson sin sista order.
»Gå nu i land, Olson, och tag kläderna med sig. Lämna dem på baron
Silverbucklas rum på hotellet. I morgon kväll möter han mig här.»
»Aj, aj, kommendörkapten», svarade Olson, varefter han tog kläderna och
försvann ur historien.
* * * * *
»O, mitt huvud, mitt arma huvud!» stönade baron Silverbuckla, och
sträckte ut handen efter ringledningsknappen. Han trevade några
ögonblick över en grov plankvägg, återvann så småningom mera medvetande
och slog upp ögonen.
Var i herrans namn var han? Han tänkte efter, men hjärnan snurrade som
ett gyroskop, dock utan gyroskopets jämvikt. Allt var mörkt omkring
honom och någonstans i närheten plaskade vatten, han tyckte sig stiga
och falla. Dessa sjögångssymptom hade han förut erfarit när han vaknat
utan att veta var han befann sig, så dem fäste han sig inte så mycket
vid, men de främmande föremål, som hans i mörkret trevande händer stötte
emot, förbryllade honom.
Hans hjärna klarnade allt mer trots det hårda och regelbundna dunkandet
i tinningarna och så småningom började han förstå, att han befann sig
ombord på en båt. Han funderade en stund, men kunde inte minnas något av
föregående natts erfarenheter, med undantag av att han i sitt hotellrums
enslighet druckit ett par, tre groggar med sig själv, och sedan gått ut
för att promenera.
»Antagligen har vännen Gyllenkula kommit in till Lyngsö med 'Bianca',
och jag har kommit ombord till dem och fått ett par groggar mer än jag
tålde», resonerade han.
Han trevade omkring sig och fick tag i ankaret.
»Ja, visst, så är det!» tänkte han. »Och så har jag på något sätt
drumlat ner i det här hålet, där dom har ankaret och de andra grejorna
och det där ofrälse fät som sätter seglen åt dem och sitter till rors
när det blåser. Nordström eller Söderman eller vad det nu är för
osmaklig benämning han har. Fördömt sätt av pojkarna för resten, att
låta mig ligga på det här ovärdiga viset.»
»Gyllenkula!» skrek han så högt han orkade. »Gyllenkula!»
Ovanför Silverbucklas huvud lyftes en lucka, och med ens var guds fria
natur inne hos honom. Ett strålande solsken och en frisk bris fläktade
svalt in och hans öron smektes av vågornas glada brus och knarrningarna
från riggen av en jakt under segel.
Men några ögonblick senare förmörkades luckan av en människa. Det var en
för Silverbuckla fullkomligt okänd man av fullkomligt ofrälse snitt. En
stor, kraftig karl, solbränd och litet rödbrusig och i segelsällskapets
uniform.
»Var är Gyllenkula?» frågade Silverbuckla med all den lilla värdighet
han för ögonblicket kunde uppbringa.
»Upp nu med sig, Olson, och ligg inte där som ett svin!» svarade herrn i
segeluniformen.
»Vem katten talar karlen till!» tänkte Silverbuckla. »Det såg min själ
ut som om han riktat sig till mig.»
»Hör inte Olson vad jag säjer?» frågade karlen med skarpare röst. »Upp,
säjer jag! Vi ha varit under segel i två timmar, men jag har verkligen
varit hygglig nog att låta Olson sova ut. Men det kan jag tala om för
honom, att om han en gång till kommer ombord i ett sådant tillstånd som
i går kväll, så får han gå i land på ögonblicket.»
Silverbuckla häpnade. Karlen talade verkligen till honom. Det fanns
ingen möjlighet att misstaga sig på den saken. Det var tydligen misstag
på person, ett fruktansvärt misstag på person. Hela Silverbucklas inre
uppreste sig emot att bli tagen för en Olson.
Mödosamt satte han sig upp, reste sig så småningom på alla fyra, och
stod till slut i luckan. Vinden svepte kring hans brännande tinningar.
Det kändes skönt.
Omkring honom låg Stockholms skärgård i strålande morgonsol, grönklädda
holmar tecknade sig som en smaragdkant kring en fjärd där de vita gässen
jagade varandra över vågtopparna. Själv befann han sig ombord på en
tämligen stor segeljakt, som låg med näsan ut mot havet; ur sittrummet
stirrade några glada, borgerliga ansikten under segelsällskapsmössor mot
honom, och hög som ett torn stod den vilt främmande människa, som kallat
honom Olson, på däcket ovanför honom, och betraktade honom med ett
godmodigt, men dock mycket bestämt ansikte.
»Nåå, hur går det?» frågade han.
»Min herre!» svarade Silverbuckla stelt. »Hur jag kommit ombord på den
här jakten vet jag inte, och ännu mindre förstår jag anledningen till
att ni kallat mig Olson, men i varje fall känner jag er inte och
anhåller att genast bli satt i land.»
Mannen i segelmössan skrattade.
»Bakruset sitter i ännu, tror jag. Hissa upp en pyts vatten och spola
huvudet med, så blir nog Olson bättre. Och städa sedan i kojerna.»
Silverbuckla klev upp på däck, ställde sig mitt framför den talande och
såg honom kallt i ögonen.
»Mitt namn är baron Silverbuckla och jag begär att genast bli satt i
land.»
En kör av skratt steg upp ur sittrummet, och en av herrarna där reste
sig.
»Det är bäst att slå en sladd om hans högvälborenhet och skölja honom
ett slag. Jag har hela tiden tyckt att en doppning skulle göra honom
gott. En sån jädrans baron! Titta på'n, gossar, så där ser en svensk
ädling ut!»
Silverbuckla såg ned på sina kläder, och åter började världen snurra
runt för honom. Var detta verkligen han? En sweather med hål för
armbågarna prydde hans lekamen, och elegansen avslutades nedtill av ett
par smutsiga blå byxor och dito smärtingskor med gummisulor.
Gode Gud, vilken toalett! Och hur hade han råkat bli klädd på det viset.
Han försökte erinra sig vad som passerat kvällen förut, men förgäves.
Det fanns ett stort tomrum i hans minne.
»Men mina herrar», sade han. »Det här är ett förskräckligt misstag, som
för mig är fullkomligt oförklarligt. Jag är baron Silverbuckla, och bor
för närvarande på Lyngsö. Jag har bott där den senaste veckan, och i går
kväll gick jag ut för att ta mig en promenad. Sedan minns jag ingenting
mer, varken hur jag kommit hit eller hur jag blivit klädd så här. Skulle
herrarna möjligen kunna förklara saken?»
Askengrens ansikte mulnade.
»Mycke bakrus har jag sett», sade han, »och en hel del har jag själv
varit utsatt för, men det här slår, ta mig tusan, rekord. Karlen tycks
tro på vad han säjer. Antagligen har han drömt något när han låg nere i
plikten full som en alika, och det sitter kvar i huvet på honom. Ryck
upp sig, Olson, och gå ned och städa!»
»Men min herre, jag är--»
»Ja, jag vet att Olson är greve Gyllensilver och att han har legat på
Lyngsö och vräkt sig bland societeten den senaste veckan, men jag vet
också att herr greven heter Olson och varit min gast här ombord på
'Zuleika' i fjorton dar, och den sämsta gast jag haft, till på köpet,
supig och okunnig, och om inte herr greven behagar lyda order, så ska
tusan ta Olson.»
Silverbuckla greps plötsligt av två kraftiga nävar, omskakades som en
vante, och slängdes akterut.
»Ner nu och städa, Olson, sen tar han svampen och torkar däcket, sen
diskar han det som står kvar sen i går och sen lagar han frukosten. Rör
på spelet, annars skall jag sätta liv i hasorna på honom.»
»Hörnu, min herre, jag protesterar mot denna ovärdiga be...»
»Tyst!» röt Askengren och kom närmare. »Inte ett ord mer om de där
dumheterna, för då smäller det, förstår Olson.»
»Doppa honom, så blir han nog förståndigare», uppmanade grosshandlare
Boman förhoppningsfullt, men efter en blick på Askengrens beslutsamma
ansikte försvann Silverbuckla utan vidare protester ned i salongen.
Där satte han sig en stund och funderade över situationen. Den var
omöjlig, totalt omöjlig, och dock var den faktisk. Han, friherre Baltzar
Kasimir Silverbuckla, hade på något underbart sätt blivit iförd gamla
paltor och placerad ombord på en främmande båt, bland fyra vilt
främmande människor av upprörande ofrälse typ. Och dessa människor
kallade honom Olson, och behandlade honom som om han vore gast ombord.
Och detta tycktes de göra i god tro. Var han verkligen en Olson? Hade
han varit gast ombord här i fjorton dar? Han stirrade in i ett stort
mörker utan den minsta lilla ljusglimt. Nej, säga vad man säga ville,
han var dock en Silverbuckla, och skulle hellre låta slå ihjäl sig än
han gjorde drängtjänst åt någon, vem det vara månde.
Detta stolta och manliga beslut sammanstörtade dock lika plötsligt som
det fattats, ty Askengrens solbrända ansikte avtecknades plötsligt mot
himlen och livligt uppmuntrad av hans tillrop, började Silverbuckla
städa.
Att koka vatten och diska blev hans nästa göromål, vilket utfördes först
efter hot om allvarlig kroppsaga, sedan fick han tvätta däcket, servera
en lättare sillfrukost och syssla med en hel del annat, som han aldrig
drömt om att hans aristokratiska händer någonsin skulle behöva befatta
sig med.
Mellan varje göromål, och ofta mitt under utförandet av de värv han fått
sig ålagda, försökte han protestera och förklara sin identitet, men alla
dylika försök nedtystades kraftigt och summariskt.
Och när han för sjunde gången blev befalld att langa upp vatten ur
islådan teg han och lydde. Han hade kommit till insikt om, att protester
inte tjänade till någonting; de ledde bara till obehag. Det bästa vore
nog att tiga, och låta polisen ta hand om saken när han kom i land. Till
dess beslöt han att resignera.
Under de närmaste två timmarnas segling uppväckte han därför sin
arbetsgivares livliga gillande genom att lyda order, inte som en
örlogsmatros visserligen, men han lydde i alla fall, och ådrog sig
därigenom en serie uppmuntrande tillrop från grosshandlare Bomans sida,
vilket dock, underligt nog, inte tycktes glädja honom så mycket som
Boman avsett.
Men när man gjort an kajen vid Skärgårdsholms stad, och herrarna gått
upp på hotellet, steg Silverbuckla i land. Vid ett hörn stod platsens
poliskonstapel inbegripen i samtal med en kvinnlig bekant, och
Silverbucklas blick var grym och hård när han nalkades denne lagens
representant.
»Mitt namn är baron Silverbuckla!» sade han.
Konstapelns lantligt troskyldiga blick avspeglade en med tvivel blandad
förvåning, och hans kvinnliga sällskap fnittrade till. De hade tydligen
inte tänkt sig att en bärare av detta stolta, om ock något färska namn
brukade se ut på det där viset.
Silverbuckla rodnade.
»Jag önskar ange en person, som tycks heta direktör Askengren, och som
för närvarande uppehåller sig på hotellet.»
»Jaså», svarade konstapeln sävligt. »Va ä de som han sulle ha gjort då?»
»Han har med våld bortfört mig ombord på sin segelbåt och underkastat
mig en upprörande skamlig behandling.»
Konstapeln såg fundersam ut, ett dylikt fall hade tydligen aldrig förr
förekommit i hans erfarenhet. »Hm», sade han. »Och den däringa Askengren
sulle ha gjort dä?»
Silverbuckla öppnade munnen för att svara, men avbröts plötsligt av en
röst, som han redan kände allt för väl:
»Gå ombord, Olson!»
Bakom honom stod Askengren, och konstapeln gjorde vördnadsfullt honnör
för segelsällskapsuniformen och det välmående utseendet.
»Gå ombord, Olson!» upprepade Askengren, och vände sig sedan till
konstapeln. »Karlen är inte vid sina sinnens fulla bruk. Han har varit
redlöst berusad kväll efter kväll ett par veckor, och nu har han huvudet
fullt av sådana där underliga idéer.»
»Tro inte på honom», inföll Silverbuckla. »Jag är baron--»
»Jaså, är han baron nu», avbröt Askengren brutalt. »I förmiddags påstod
han att han var kejsar Wilhelm. Det går visst nedåt på rangskalan. Vill
konstapeln vara god och se till att han kommer ombord, och att han
stannar där. Och hör inte på hans dumheter.»
Silverbucklas protester tjänade till ingenting. Konstapeln grep honom i
armen och förde honom ombord på »Zuleika», och höll sig sedan envist på
kajkanten ända tills Askengren med sällskap kom ombord.
Hemresan blev inte angenäm för Silverbuckla. Ett par upprorsförsök
kvävdes summariskt, och till slut fann han sig åter, fast med ytterlig
motvilja i att utföra Askengrens befallningar.
Det var långt lidet på eftermiddagen när de åter närmade sig Lyngsö
båthamn, och Silverbucklas hjärta lättades när han såg att »Zuleika»
höll nästan rätt in mot kajen. I Lyngsö visste alla vem han var, och nu
skulle vedergällningen drabba Askengren och hans medbrottslingar.
Därför lydde han också med överraskande villighet när Askengren sade:
»Opp, Olson, och lägg ut friholtarna.»
Men när Silverbuckla stod böjd ut över relingen för att lägga ut en
friholt reste Boman sig ur sittrummet och lät sin handflata med ett
väldigt slag drabba den blå byxbak, som var riktad mot honom.
Som en torped sköt Silverbuckla ut från sidan, och när hans huvud några
ögonblick senare kom upp ur vattnet, låg »Zuleika» för fulla segel ut
från honom.
»Adjö Olson!» dånade Bomans kraftiga röst över vattnet. »Tack för
sällskapet. Sina kläder finner han i Silverbucklas rum på hotellet.»
Fyra solbrända nävar vinkade farväl åt honom, och med dröjande tag sam
baron Silverbuckla mot land,