»Tous mes vertueux républicains, je n'ai qu'à dorer leurs habits,
et ce sont des gens à moi.»
_Mot de Bonaparte._
»La belle saison de 1801 était bien l'apogée de la Malmaison.
C'était plus qu'un château, ce n'était pas un palais.»
_St. Amand._
I mitten av Prairial (år IX) kommo konungen och drottningen av Etrurien
till Paris för att tacka för sin krona och mottaga den av Förste
Konsulns hand. De reste under namn av »greven och grevinnan av Livorno»,
men blevo mottagna som suveräner.
-- Kan du se, sade Bonaparte till Edmée de La Feuillade, aftonen efter
han i Malmaison låtit spanske ministern presentera majestäterna för sig
-- kan du se, att parisarna icke äro rädda för att låta en Bourbon gå
över Place de la Révolution. Se på konungamördarna och spartanerna, hur
de småle och buga för dessa lillepyttmajestäter, som vi själva ha
skapat. Å -- å! Alla mina dygdiga republikaner -- jag behöver blott ge
dem ett förgyllt livré på ryggen, och jag har strax deras samvete i min
hand!
Genom sin ställning både i Faubourg St. Germain och i Tuilerierna var
Mademoiselle de La Feuillade en självskriven gäst vid alla de fester,
som nu avlöste varandra till ära för infanterna. På Talleyrands stora
italienska fest i Neuilly hade hon den äran att dansa en kontradans med
Marie-Antoinettes systerson, vilken hon fann »tyvärr vara en karikatyr
av en konung», som hon sedan sade -- och på markisinnans av Montesson
bal hade den unga drottningen nådigt tagit henne avsides och bett henne
om hjälp att arrangera sitt hår, som kommit en smula i oordning efter
dansen. Då Förste Konsuln hörde det -- han ville ha reda på allt --
rynkade han pannan: -- Jag tror, hon tar sig air, den lilla suveränen.
-- Han lade sin hand på Edmées hjässa. -- Se där har du en krona, som
väl förlänar större makt än Etruriens!
Berthier gav i krigsministerhotellet en stor fest årsdagen av slaget vid
Marengo. Trädgården var arrangerad som ett läger, danssalarna voro
prydda med vapen, fanor och troféer, man superade i tält, och bakom var
och en av damernas stolar stodo de unga officerarna, raka som
skiltvakter, i Republikens praktfulla, fantastiska uniformer.
Om aftonen var där fyrverkeri. I den lugna natten, mot den klara, mörkt
blånande junihimlen, lyste i flammor namnet _Marengo_. Edmées ögon sökte
Förste Konsulns; hon mindes, när hon för ett år sedan -- en sommarnatt
som nu -- första gången hade hört detta namn och funnit brevet på bordet
inne i sin kammare. Bonaparte såg henne ej. Med armarna korslagda över
bröstet, med blottat huvud, såg han ut framför sig; han vände ej sina
ögon emot hennes; hon såg blott i det flammande, osäkra skenet hans
bleka ansikte under den mörka hårluggen och hans fasta, tätt slutna mun.
Efter infanternas avresa i mitten av Messidor (man ville icke ha dem
kvar till 14-juli-festen) lämnade också den fina världen Paris. Madame
de Châteauneuf och Edmée voro bägge inbjudna att tillbringa några veckor
på landet hos familjen de Caseaux, men i sista ögonblicket fick
Mademoiselle de La Feuillade en formell invitation, gällande för samma
tid, till Malmaison. En inbjudning till Förste Konsulns hus var redan
detsamma som en suverän befallning -- det kunde icke vara tal om att
avslå den. Madame de Châteauneuf reste alltså allena till sina vänner,
och Edmée ankom, i sällskap med sin väninna, Madame Junot, till
Malmaison i början av Thermidor.
Malmaison, som alltid hade tillhört en rik familj, var, redan då Madame
Bonaparte för tre år sedan köpte det, en komfortabel och nästan präktig
boning; sedan dess hade både hon och Förste Konsuln gjort mycket för att
utvidga och försköna slottet. Den förre ägaren hade, då anglomanien
under Direktoriet var i sitt högsta flor, inrättat huset med solid
engelsk bekvämlighet och isynnerhet satt det i stånd att härbärgera
många gäster -- liksom ett riktigt engelskt _countryhouse_. Gästrummen
voro alla belägna en trappa upp, längs med en lång stenlagd korridor,
som med sina stora fönster vette åt gården. Var lägenhet bestod av ett
sovrum, ett kabinett och en liten kammare till jungfrun eller tjänaren.
De voro alla mycket enkelt möblerade och golven stenlagda i rutor,
liksom korridorens. Vid ändan av denna -- till höger om vestibulen --
förde ett par trappsteg upp till den lilla salong, där man frukosterade
om morgonen, och som utgjorde en del av Madame Bonapartes enskilda
våning. Hennes kabinett innanför sängkammaren stod genom en trappa i
direkt förbindelse med stora salongen och galleriet i rez-de-chausséen.
På motsatta sidan av vestibulen -- alltså rakt under gästrummen -- lågo
på nedra botten Förste Konsulns rum. Arbetskabinettet gränsade
omedelbart till hans egen lilla privata trädgård och stod i förbindelse
därmed genom en liten över vallgraven ledande bro, om sommaren övertäckt
med väv, så att den bildade liksom ett tält. I allmänhet lät han flytta
sitt skrivbord ut på bron och arbetade timvis i fria luften.
Frukosten var alltid bestämd till klockan halv elva; i den deltogo blott
damer, liksom i Tuilerierna. För resten var det nästan mest damer, som
voro liggande gäster på Malmaison. Herrarna kommo i allmänhet blott dit
ut till middagen -- ridande eller åkande från Paris -- och återvände
vanligen vid midnatt, var till sin post eller sitt arbete. Förste
Konsuln själv visade sig sällan före sex, då man åt middag. Middagen,
och aftontimmarna efter den, var den tid, då man egentligen _levde_ på
Malmaison. I allmänhet långleddes de unga damerna en smula på
förmiddagen; Madame Bonaparte hade ofta migraine, Hortense målade eller
spelade, de övriga skötte sin korrespondens, sitt tapisseri, lärde sina
roller till societetsspektaklen, konfererade med sina kammarjungfrur och
modister eller drevo omkring i parken med en roman av Madame Cottin
eller Madame de Genlis för att få tiden till klockan sex att gå. Men
_då_ -- då fick man också ersättning! Genom den långa platanalléen, som
från landsvägen förde upp till slottsgården, kommo de i sina små snabba
kabrioletter, eller ridande två och två i sällskap -- alla de unga äkta
männen, beundrarna och vännerna. Och mittför den stora trappan, där de
unga damerna (de voro alla _unga_ på Malmaison, utom värdinnan) --
vitklädda, småleende, kisande i solskenet, med handen för ögonen -- hade
samlat sig, sprungo de unga männen av hästarna, och, glömska av dagens
arbete, bekymmer och omsorger, sökte deras glada blickar _den_ av de
vitklädda nymfgestalterna, som stod vars och ens hjärta närmast. Ty på
denna tid -- 1800 -- 1801 -- grasserade en ren giftermåls- och
förälskelseepidemi inom familjen Bonapartes närmaste krets; huset var
fullt av nyförmälda och hemligt förlovade par, och de gamla
kastanjealléerna i parken beskyddade under dessa sommarkvällar från sex
till tolv många ömma förtroenden, många kyssar, många små äktenskapliga
trätor. Det låg ömhet i luften -- smekmånadens leende, säkra,
konventionellt skyddade och insolent ostentativa ömhet.
Av dem, som i sommar voro på Malmaison eller brukade komma dit till
middagen, var det först och främst den tappre, ståtlige general Lannes,
»arméens Roland», och hans unga hustru, vilken i sin rena, tadellösa
skönhet mest av allt liknade en Correggios madonna, som stigit ur ramen,
tagit kött och blod och iklätt sig Konsulatets koketta dräkt. Där var
Förste Konsulns yngsta syster, den knappt nittonåriga Caroline Murat,
»frisk som en majros», efter sin nyss överståndna första barnsäng, röd
och vit, fast i linjerna, som mejslad i marmor. Där var den vackra,
nygifta Madame Savary, den hjärtegoda och hjältemodiga Emilie de La
Valette, född Beauharnais, och husets dotter, hennes kusin Hortense --
blond, fin och rosig som en sèvresfigur, med ett par eldfulla blå ögon,
som strålade dubbelt ömma, när hon tänkte på sin vän Duroc, eller då
Förste Konsulns sekreterare i hemlighet smög till henne ett litet brev
från Petersburg. Där voro dessa båda fina brunetter, som vid denna tid
liknade varandra nästan som två systrar: den graciösa, pikanta Laurette
Junot, passionerat intagen i sin man, det blonda brushuvudet »_la
Tempête_» (som kamraterna kallade honom), och den älskliga, svärmiskt
sentimentala Desirée Bernadotte -- alltid barnsligt svartsjuk, alltid
längtansfull, alltid romanaktigt förtvivlad och med tårar i ögonen, när
hon icke hade vid sin sida sin »béarnesare» eller icke fick brev från
honom. Där voro Hortenses unga väninnor och pensionskamrater från Madame
Campans institut: den livliga, egendomliga amerikanskan, Elisa Monroe,
den söta Adèle Auguier och hennes glada syster Eglée, som redan svärmade
för hjälten Ney; där var den ståtlige general Lauriston, »Malmaisons
Almaviva», den begåvade målaren Isabey, den joviale Rapp, den fiffige
Figaro-Bourrienne, den ridderlige och dristige Eugène de Beauharnais,
som tillbragte sin tid med att hopplöst sucka för Mademoiselle de La
Feuillade, och Mademoiselle de La Feuillade, som...
I denna luft, mättad av sommarvärme, av ungdomlig älskog, av segerjubel
och triumfer, vid detta Förste Konsulns unga hov, där ingen framtidsdröm
var för högtflygande att icke kunna vänta uppfyllelse, intet
framtidshopp för djärvt att icke ha sitt berättigande; där man var dag
under en evigt blånande himmel i övermodig självtillit tömde sitt glas
på nya segrar; där dessa knappt trettioåriga unga hjältar, vilkas namn
hela Europa nu kände, i trotsig otålighet redan sträckte händerna ut
efter de slutna och taggiga kronor, varmed de snart skulle ha rätt att
pryda alla dessa vackra kvinnohuvuden; -- i denna luft, i denna
omgivning utvecklade sig Edmée de La Feuillade verkligen till den
stolta, lidelsefullt medvetna och imperativt tjusande »Konsulatets
Afrodite», som man, till trots för Pauline Leclerc, hade vågat kalla
henne.
Hon visste, att hon var älskad, och värd att älskas. När hon om
morgonen, ännu med batisttröjan uppknäppt över spetschemisen, varm och
med håret böljande över skuldrorna under den stora nattmössan, satte
fötterna på stengolvet och kom till att kasta en blick i den
anspråkslösa spegeln på väggen, mötte hon sitt eget segerstolta leende.
De unga männens ögon sade henne det, när hon om middagen, med den
gyllene hårknuten högt över den vita nacken, med kjolens lätta
silkessläp graciöst uppburet mellan två fingrar -- i andra handen en
svart, spansk solfjäder för att skugga kind och hals -- långsamt,
drottninglik steg nedför den breda, solbelysta trappan. Och äntligen
sade _hans_ ögon henne det, när han om aftonen efter en hel dags envist,
oavbrutet arbete mötte henne till den glada middagen i fri luft, där
hon, smyckad som till fest med de ljusa La France-rosor, han älskade,
den vackraste av alla dessa vackra kvinnor, stoltast i later, liksom hon
var förnämast i börd, segersäll, i hemligt jubel och hemlig längtan,
höjde sitt skummande glas mot hans. Hon visste, att natten och lyckan
var hennes.
Edmée de La Feuillade var som förvandlad. Hon var icke mer den ömtåliga,
kyligt skygga och alltid liksom en smula fientliga adelsfröken, som för
aderton månader sedan kommit från Vendée till Paris; hon var nu Förste
Konsulns fylgia, Frankrikes levandegjorda segermedvetande, den stolte
betvingarens stolta brud. Ofta hängde männens blickar som förtrollade
vid hennes, och kvinnorna sänkte i omedveten förvirring, nästan blygsel,
sina ögon, när hon gick dem förbi. Och likväl fanns det ingen, som
_visste något_. Junot anade en del, men slog det bort som alltför djärvt
och fantastiskt. Om Joséphine hade någon gissning, och det hade hon
_säkert_, vågade hon i alla fall ej låta märka det. Hon kände sin mans
hänsynslöshet, när det gällde en passion, och hon hade dessutom själv
alltför mycket på sitt samvete för att med fog kunna visa sig
indignerad.
Hortense fruktade en ny fara för sin mor, som hon älskade -- hon visste
ju, att skilsmässan ända sedan Brumaire hade hängt över hennes huvud --
men hon _såg_ blott, vad alla kunde se: att Förste Konsuln var en stor
beundrare av Mademoiselle de La Feuillades skönhet och icke gjorde någon
hemlighet därav. Mademoiselle de Beauharnais var för resten under denna
tid så upptagen av sina egna hjärteaffärer, av sin ömhet och sin oro för
den frånvarande Duroc, att hon ej hade tid att ägna andras så många
tankar. Eugène var själv mycket förälskad i Mademoiselle de La
Feuillade, som behandlade honom med ett retsamt överlägset, än
skämtande, än sentimentalt koketteri, vilket i all sin oskuld -- eller
kanske just därför -- var väl ägnat att betaga honom hans misstankar,
ifall han djärvdes att ha några. Förste Konsuln hade på sitt vanliga
praktiska sätt, här -- liksom i Paris -- så habilt inrättat allt för
deras möten, att de kunde försiggå fullkomligt ostörda. Hans arbetsrum
låg omedelbart under den gästlägenhet på vänstra gaveln, vilken Edmée
bebodde, och genom en liten trappa, som han i hemlighet låtit inrätta
under vintermånaderna, stodo de i direkt förbindelse med varandra.
Madame Bonaparte bodde, som sagt, i andra ändan av huset. Hennes man
behövde ej ens tänka på Monsieur Charles och sommaren år VII för att här
på Malmaison slippa ha några skrupler -- det föll honom helt enkelt
aldrig in att ha skrupler, när det var något, han med energi _ville_.
Och vad Edmée angick, så var hon nu en gång sådan, att hon med
hänsynslöst, muntert mod och fatalistiskt lugn tog sin ställning, som
hon själv valt den, med alla dess konsekvenser. I jämförelse med hennes
stora kärlek, hennes livs enda tanke och allt uppslukande intresse, var
allt annat obetydligheter, småsaker, som hon på sitt käcka, stolta sätt
lätt kom över.