L'Empereur a parlé de ses premières années;
... il se reportait à cet heureux âge, où tout est gaîté, désir,
jouissance; à ces heureuses époques de l'espérance, de l'ambition
naissante, où le monde tout entier s'ouvre devant vous,
_où tous les romans sont permis._
Memorial de S:te Hélène.
»Mes projets comme mes songes, tout, oui,
l'Angleterre a tout detruit!»
_Bonaparte_ (sur la perte de l'Egypte).
Det var vid middagen en dag i början av augusti. Som vanligt vid vackert
väder, var bordet dukat på den stora gräsplanen mitt för slottet vid
början av kastanjealléen. Solen höll på att gå ned bakom St.
Cucufaskogen -- kastanjernas skuggor blevo längre och längre. Men
gästerna voro i afton många och glada och hade icke lust att så tidigt
resa sig från bordet. Joseph och Madame Julie Bonaparte hade kommit från
Mortefontaine, tillsammans med Madame Bernadotte. Andre Konsuln
Cambacérès var också bjuden, och, försatt i utmärkt humör av den eldiga
champagnen och den torra madeiran, hade han en gång kommit i taget med
att berätta historier från sin ungdom i provinsen, från Konventet och
Direktorietiden, och ville nu icke hålla upp igen. Förste Konsuln satt
med båda armarna på duken och smålog road, på sitt tysta sätt; de övriga
skrattade av full hals. Till slut reste värden sig upp och sträckte på
sig.
-- Det blir för sent att leka något i afton, sade han med en blick på
himlen. Låt oss få en smula musik -- eller hur, Hortense?
Mademoiselle de Beauharnais gjorde tecken till en lakej att hämta hennes
harpa från galleriet. Med kaffekopparna i hand lägrade sig sällskapet
omkring henne på trädgårdsstolar och i gräset, som för resten började
bli fuktigt. Det skymde nu också mer och mer.
Edmée hade en djup beundran för Hortenses talang -- hon, som själv var
helt och hållet utan den sortens fullkomligheter. Hon satte sig på något
avstånd under ett träd och hörde andäktigt på. Vid middagen hade hon
skrattat som den gladaste av de glada -- detta sorglösa, en smula
frivola, men alltid friska och intelligenta skratt, som Förste Konsuln
på sitt hasarderade och oregelmässiga språk brukade säga »klang av
Frankrike». Nu medan romansens toner, ackompanjerade av de späda
harpoackorden, blitt vibrerade genom den skumma, milda kvällen, vaggades
också hon småningom in i den sentimentala stämning, som efter hand
bemäktigade sig hela sällskapet. När Hortense äntligen tystnade och sköt
harpan ifrån sig, talade gästerna, som nyss förut nästan legat dubbla av
skratt över den gamle ungkarlens Languedoc-historier, med dämpad stämma
två och två om Ossians poesi och Cimarosas musik. Madame Bernadotte, som
var den mest romantiska av dem alla, tiggde halvviskande om »en smula
mystik» -- d. v. s. en spökhistoria.
Förste Konsuln promenerade fram och tillbaka mittför fasaden med hakan
mot bröstet och händerna på ryggen. Ibland stannade han och hörde tyst
ett par ögonblick på de andras samtal. Det var mest överste Rapp, som
förde ordet. Han hade en kolossal fantasi och generade sig icke för att
skarva, när det bar till.
-- ...Det var alltså om natten före Pyramiderna. Generalen hade haft oss
att arbeta som slavar om dagen och jag var alldeles utsliten, jag låg i
mitt tält och kunde icke sova av bara trötthet...
-- Det händer aldrig en god soldat, avbröt Lannes överlägset, på sitt
burdusa sätt. Du hade väl litet hjärtklappning före affären kan jag tro.
Rapp stack handen innanför västen och försökte se imponerande ut över
sin styva halsduk. Han var stött, och damerna måste tigga honom länge,
innan han ville fortsätta. Till slut gav han -- godlynt, som han var --
med sig.
-- Jag låg alltså i mitt tält. Det var mycket mörkt, mitt i natten, och
jag hörde intet annat ljud än av hästarna, som skubbade sig uppåt
varandra och gnäggade. Så plötsligt slog klockan tolv -- tolv...
-- Å, Gud! -- Madame Bernadotte var redan nära att svimma. Hon grep
Eugène om armen och tryckte sig tätt intill honom -- han tog henne fast
om livet.
Rapp gjorde en effektpaus; så fortsatte han med dyster, hotande stämma:
-- Och knappt har klockan upphört att slå, förrän jag ser en liten vit
trekant, så stor... så stor... som Förste Konsulns hatt. -- Bonaparte
passerade i detsamma förbi. Och inne i den trekanten, kan ni tänka er --
ett öga, ett eldrött öga...
Rapp såg sig högtidligt, triumferande omkring. Damerna skreko till och
ryste.
-- Och det där flyttade sig på väggen jämt -- jämt -- upp och ned --
riktigt dansade framför mig...
Här kunde Junot icke bärga sig längre. Han brast ut i gapskratt. Eugène
och de andra stämde i.
-- Herre gud -- han hade naturligtvis druckit för mycket av det heta,
orientaliska vinet! Vem har ej sett röda prickar, som flytta sig på en
tältvägg?
-- Ja, jag har sett själva väggarna flytta sig! -- En ny skrattsalva.
Nu blev det Rapp för mycket -- han nekade värdigt att fortsätta
historien. Damerna togo hans parti och voro indignerade på det
övernaturligas vägnar. Junot, som beständigt var en av de mest
klentrogna, föreslog -- med en häntydning på en för icke så länge sedan
utkommen parodi på de moderna spökromanerna -- att de ju allesammans
kunde gå upp i »västra tornet» och försöka få fatt i några spöken.
Slottet hette väl icke »Malmaison» -- _mala mansio_ -- för intet. För
att vara någorlunda respektabelt måste det verkligen ha sig ett
husspöke. Madame Bonaparte, som förstod att inrätta allt så förträffligt
och tidsenligt, hade förmodligen icke heller underlåtit att anskaffa
detta oumbärliga inventarium till ett slott o. s. v. o. s. v.
Medan de sålunda höllo på att prata och skämta över Rapps tarvliga och
misslyckade spökhistoria, som icke ens fick något slut, var Edmée den
enda, som -- därför att hon oupphörligt följde honom med ögonen -- hade
märkt, att Förste Konsuln sakta, från platsen där de sutto, gick in i
sin egen privata trädgård och därifrån förmodligen in i sitt arbetsrum,
ty han kom icke mer igen. Nu var det helt mörkt, och Madame Bonaparte
föreslog på sitt alltid förekommande och älskvärda sätt, att man skulle
gå in i salongen, höra litet gladare musik och dansa bort
spökhistorierna.
Sällskapet spridde sig i biljardsalen, i salongen och galleriet.
Tjänarna hade redan tänt alla ljus. Madame de La Valette satte sig till
spinetten och spelade en kontradans.
Paren togo plats på det långa, glatta golvet, lysande blankt i skenet
från kronor och lampetter -- herrar och damer på var sin sida. Caroline
Murat stod överst uppe, därefter Hortense och de andra damerna -- hand i
hand; alla barhalsade, bararmade, med rosengirlander eller
guldbandeletter på håret, med de högvristade fötterna sträckta i
silkesskorna och armarna lyfta, med sirligt böjda handleder. Mitt emot
dem bildade kavaljererna en liknande kedja. De glänsande stövlarna, som,
med dinglande, gyllene tofsar, gingo upp i spets över knäet, eller med
breda, gula kragar, vilka vekos ned nästan ända till ankeln, stodo
taktfast framsträckta mitt emot silkesskorna; de blänkande epåletterna
strålade i en lång, jämn rad över uniformernas livliga, röda, blå och
vita färger. Dansen gled fram, tur efter tur; paren förenades och
skildes åt; där var sorl av prat och skratt, korseld av blickar från
leende blå och bruna ögon, när Förste Konsuln -- stilla, som han gått --
kom in igen.
Mademoiselle de La Feuillade dansade med Eugène de Beauharnais. De hade
nyss intagit sina platser till en ny dans, och hon stod med ryggen mot
dörren, så att hon varken såg eller hörde Bonaparte komma. Hon blev
uppmärksam därpå, genom att Junot, som stod på andra sidan om henne,
plötsligt böjde sig fram mot hennes kavaljer:
-- Men Gud, Eugène -- se, vad kan då ha hänt generalen?...
Hon vände sig hastigt om och mötte hans ögon. Blott de, som kände honom
riktigt väl, kunde sentera, vilken förändring som måtte ha försiggått i
hans sinnestillstånd under den timme, han varit borta från sällskapet.
Hela hans ansikte var som förmörkat, ögonbrynen rynkade och hopdragna,
som under en häftig, fysisk plåga, och blicken under dem var brännande
och hård. Munnens fina, rörliga linjer voro som förstenade i kuvad,
trotsig smärta.
Han gick bakom de dansandes leder -- de flesta märkte honom knappt --
fram till sin vanliga plats vid kaminen. Han satte sig och började tala
ett par ord med Madame Bonaparte och sin svägerska Julie. Så sköt han
otåligt tillbaka sin stol och befallde i kort ton en lakej, som just
passerade förbi, att servera honom en ny kopp kaffe.
-- Å, viskade Joséphine ängsligt till Madame Joseph. Nu har något hänt
igen. Jag _känner_ Bonaparte!
Småningom bredde där sig liksom en förstämning över salen. Förste
Konsuln stod borta vid det ena öppna fönstret och såg ut -- han hade
ännu icke talat till någon. Plötsligt vände han sig om och sade med
forcerad munterhet:
-- Jag tycker dansen stannar av. Kom låt oss få »_les deux coqs_».
Madame Loulou -- han grep Madame Junot om livet -- ni minns, den ha vi
dansat så ofta!
Edmée följde honom med ögonen hela tiden. Varför kom han icke till
henne?
Hon drog sig obemärkt tillbaka in i Madame Bonapartes boudoir, som
gränsade intill stora salongen; den var blott sparsamt upplyst av ett
par lampetter på kaminen. Plötsligt kände hon en hand på sin skuldra:
-- Edmée!
Hon vände sig hastigt om och grep hans hand. Hennes ögon voro fuktiga.
-- Varför dansar du inte?
-- För det... Å, min vän, vad har hänt?... Han skakade på huvudet.
-- Plåga mig icke med frågor -- inte här, inte nu. Och litet efter:
-- Kan du verkligen se det på mig?
-- Om jag kan se det på _dig_? När till och med general Junot och Eugène
strax kunde märka det!
-- Det var satan! brast han ut. Skulle jag icke kunna behärska mig
bättre!
Madame Bonaparte kom sakta in i rummet. Förste Konsuln såg kallt, litet
ironiskt på henne, så sade han högt:
-- Nå, Mademoiselle de La Feuillade, vill ni så spela ett parti schack
med mig, som jag bad er om!
Han ställde elfenbenspjäserna till rätta på rutorna, och i det han
lutade sig fram över bordet, sade han lågt:
-- Jag vet, att du kan tiga -- icke ropa till och skrika, som damer
bruka?
Hon böjde omärkligt på huvudet. Hon satt med armbågen mot bordet och
pannan lutad i handen och flyttade en bonde.
-- Kairo har kapitulerat. Egypten...
Han sade icke mera. Hon såg upp och blev förfärad över den plötsliga
förvandlingen av hans ansikte. Det var grönblekt, och munnen förvred sig
som av spasmer. Utan ett ord reste han sig upp och stötte upp fönstret,
där de sutto -- nattluften strömmade in med fuktig kyla.
Han hade lutat huvudet i handen -- nu såg han upp. Där var nu intet
annat att märka på honom än en stark blekhet.
-- Å, du förstår icke vad detta vill säga, mumlade han otåligt, liksom
han ångrade att ha talat.
Jo, hon förstod honom, hon begrep och delade hela hans smärta. Icke för
det att bibehållandet eller förlusten av Egypten i och för sig spelade
någon synnerlig roll för henne, men hennes kärlek hade förlänat henne en
sådan egendomlig makt att intränga i hans tanke- och åskådningssätt, att
hon ögonblickligen instinktivt fattade, vilket slag detta var för honom.
Det var vägen till Orienten, som nu var stängd, till det häftigt
åtrådda, länge drömda landet, till Indien, Englands rika hjärta. Det var
en hel livsplan, som, uttänkt i alla sina detaljer, redan under de
första tunga, obskura åren i Paris, långt innan Vendémiaire, sedan -- så
snart tillfälle gavs -- snillrikt och energiskt blivit fullföljd och
äntligen krönt av fabelaktig framgång. I Förste Konsulns frodiga och
heta fantasi hade drömmen om Egyptens fullständiga erövring och alla
dess konsekvenser: Syriens och Persiens underkuvande, Englands
utdrivande ur Asien, redan så gott som kondenserat sig till verklighet.
Icke ett ögonblick hade han, trots underhandlingarna om konkordatet,
trots arbetet med _Code civil_, med ordnandet av finans- och
förvaltningsväsendet, det italienska och tyska fälttåget, icke ett
ögonblick hade han släppt sina planer med Egypten och försöken att
undsätta det. Nu voro alla hans energiska ansträngningar hopplöst
tillintetgjorda.
Förste Konsuln reste sig för att taga avsked av sina gäster. Edmée såg,
att flera av herrarna, Junot, Eugène, Rapp, ängsligt frågande sågo upp
till honom, men ingen sade något, ingen vågade säga något. Han talade
med dem om likgiltiga ting, han till och med skämtade med ett par av
damerna, men skuggan i hans blick var lika mörk.
Han lät Edmée gå med de andra, utan att ge henne något tecken, att de
senare skulle mötas. Förtvivlad och förstämd kom hon upp på sitt rum.
Hon öppnade dörren till den lilla, mörka trappan i muren och kunde då
höra, hur han gick därnere i biblioteket, fram och tillbaka -- ut på
bron och i trädgården -- in igen. Nej, hon _kunde_ icke uthärda längre.
Han fick bli så ond han ville, men hon måste se honom.
Ännu hade hon icke ens börjat att kläda av sig. I hast gav hon Valentine
befallning att rigla dörrarna utåt korridoren och trevade sig med
klappande hjärta nedför den branta, obekväma trappan. Annars vågade hon
aldrig störa honom vid hans arbete -- det var _han_, som alltid kom till
_henne_ -- men nu i afton ville hon taga mod till sig.
Utanför dörren stannade hon och lyssnade -- hon hörde honom icke. Så
öppnade hon sakta och trädde in.
Han stod böjd över sitt arbetsbörd mitt i rummet, med bägge armbågarna
på bordet och huvudet stött mot händerna, i det han ivrigt granskade en
stor karta. Dörren till trädgården var öppen, och trots den milda
augustiaftonen brann en stor brasa i kaminen. Edmée såg sig om;
plötsligt föll det henne in, hur dumdristigt hon burit sig åt. Hon
visste, att Bourrienne oftast arbetade tillsammans med honom om
nätterna, det var rent av en händelse, att han ej var här i afton.
Sakta, med klappande hjärta -- hon, som annars var så hänsynslöst modig,
blev feg under en förebrående blick från hans ögon -- gick hon fram till
bordet. Han såg upp.
-- Du här?... Hans röst var frånvarande. Plötsligt såg han sig om och
gick bort och riglade alla dörrarna. -- Men, Edmée, vad faller dig in?
sade han missnöjd.
Hon tog blygt hans hand, och i det hon förde den till sina läppar,
mumlade hon bönfallande, som ett skrämt barn:
-- Å, jag ber dig, låt mig få vara hos dig i natt. Jag får ingen ro
annars. Jag skall sitta så tyst som en råtta därborta i vrån, inte säga
ett ord, om du vill, men låt mig blott få vara i din närhet.
Han lade bägge armarna på hennes skuldror, såg prövande på henne med sin
skarpa, fasta blick, och, i det han höll henne ut ifrån sig, sade han:
-- Du är då en äkta kvinna!
-- Som älskar, viskade hon. Och i det hon böjde huvudet strök hon
smekande kinden mot hans hand, som ännu vilade på hennes bara skuldra.
Hon stödde bägge händerna mot hans bröst och såg upp på honom:
-- Vill du så låta mig vara här i natt?...
Han smålog. För första gången på flera timmar såg hon åter detta ljusa,
ömma leende, som alltid annars plägade hälsa henne, och med ett
halvkvävt utrop av glädje kastade hon sig handlöst intill honom.
-- Å, kvinnorna äro dock lyckliga? -- Han strök hennes hår och talade
sakta, liksom för sig själv. -- De veta inte, vad dådlust och
äregirighet och arbetskval vill säga. Blott du har _mig_, så är du nöjd.
-- _Nöjd_?... Hon böjde nacken tillbaka, och med slutna ögon och ett
leende så hemlighetsfullt strålande, så sublimt i sin fanatiska
hängivenhet, att han, som såg det, ovillkorligt suckade, viskade hon:
-- När jag har dig, är jag _lycklig_.
Han slöt henne häftigt i sina armar. -- Jag tror, att det, som gör dig
så bedårande, Edmée, det är din märkliga förmåga att leva blott i nuet.
För dig existerar icke förtid, icke framtid -- ditt liv koncentrerar sig
alltid i den minut, som är.
-- Ja. -- Hon såg glad upp. -- Är det då icke gott?
-- Jo, det är gott, ty därför är det hos dig _vila_, som hos ingen
annan.
Hon hörde knappt, vad han sade. Tryckt intill honom, mumlade hon
lidelsefullt:
-- Om jorden brast under mina fötter, om himlen föll över mig -- blott
jag hade dig, skulle jag icke känna det!
-- Och om du icke hade mig längre?...
Hon smålog upp emot honom, ett egendomligt, klart och beslutsamt leende,
som han sedan ofta mindes:
-- Döden ligger i vår högra hand, vet du väl.
-- Och du, som är livet självt, du skulle icke vara rädd för döden?...
Hon såg ut för sig -- förbi hans ansikte -- ögonen voro en smula
sammandragna. -- Jo, sade hon sakta, jag fruktar döden. Jag tycker ofta
-- nej, icke ofta, ty jag tänker icke ofta på det, men ibland _tänker_
jag -- att det dock måste vara vår största sorg, att vi alla skola dö,
du och jag.
Han såg uppmärksamt, forskande på henne, så tog han sakta hennes mjuka,
varma hand och förde den till sina läppar.
-- Kom, Edmée. Du har rätt. Så länge livet, livets arbete och
möjligheter ännu äro våra, så är det egentligen ingen nöd.
De gingo ett par slag fram och tillbaka genom det stora rummet -- tysta
-- han höll armen om hennes skuldra. Och på uttrycket i hans ansikte
kunde hon se, hur han småningom föll tillbaka i sina förra tankar.
Plötsligt begynte han att tala -- i början stilla, långsamt, liksom om
tankarna hade svårt att uttryckas i ord; därpå hastigare, högre, tills
hans tal var som en brusande, lidelsefull ström av ord, och hans ungdoms
mäktiga luftslott -- Alexanderståget till Indien -- reste sig ännu en
gång för deras inre syn: praktfullt, skimrande färgrikt, logiskt fast i
sin byggnad, vidsträckt som himlavalvet, oändligt i sina konsekvenser.
Han talade länge; plötsligt tystnade han lika tvärt, som han börjat.
-- Varför skall nu denna motgång träffa mig -- _nu_, när världen börjar
bli stor för mina ögon, när livet genom dig har fått andra och rikare
färger? Det är ett dåligt varsel för min mannaålder, detta bekymmer för
Egypten.
Och liksom gripen av en tanke slog han hastigt, ovillkorligt, korsets
tecken för sig.
Han gick nervöst ett par gånger fram och tillbaka med sänkt huvud och
hakan mot bröstet. Så rätade han på sig, stampade häftigt med foten i
golvet ett par gånger och stannade tvärt framför dörren, som förde in
till konseljsalen. I dörrfälten voro målade två hjälmar och inunder
underskriften: _Grec -- Chevaleresque_.
Han stod ett ögonblick stilla; vände sig så raskt om på klacken och gick
fram till Edmée, som sjunkit ned på soffan vid väggen och satt och
följde honom med ögonen.
-- »Grekisk -- ridderlig!» Inte sant, Edmée -- han hade sin vanliga,
litet ironiska vardagsstämma -- jag är allt annat? Låt oss nu taga
skadan igen! Du är ju vacker som en dag, min drottning. Han böjde sig
ner och kysste henne på halsen, under örat.
Edmée satt med sänkta ögon och rörde sig icke. Hon, som annars njöt av
hans smekningar, levde av dem, som en blomma av solsken, hon kände
plötsligt ett sting av smärta vid denna lätta, heta kyss.
-- Du är härlig, härlig är du! Var har jag då haft mina ögon i afton?
-- Han höll henne ut ifrån sig och strök nedåt hennes bara hals och lätt
skälvande armar. -- Furstlig och berusande på en gång! -- Han böjde ett
knä och lade huvudet intill hennes barm -- det korta livet var nästan
blott tumshögt och sammanhölls av ett smalt, gyllene bälte i form av en
snok, vars smaragdgnistrande huvud reste sig mellan de runda, vita
brösten och bet sig fast i den smala smaragdkollier, som vilade på
halsen. -- En drottning, en Afrodite, och hon är _min_! Han slöt ögonen
och smålog med huvudet mot hennes hjärta.
Han såg upp och sade ännu leende:
-- Har jag berättat för dig, vad jag hörde häromdagen? Det var vid den
stora revyn på Marsfältet den 25 Messidor. Du for förbi i en vagn med
några damer. Då pekade soldaterna på dig, och jag hörde dem säga: »Det
är Förste Konsulns drottning!» De togo dig för Joséphine. Å, de visste
ej, hur riktigt de träffade.
Hon svarade icke, tryckte blott hans huvud intill sig. Hon märkte att
han talade allt detta lappri, endast för det han _ville_ tala och
glömma.
-- Vet du, när jag älskar dig mest, Edmée? Det är, när jag vaknar om
morgonen och ditt huvud ligger vid mitt bröst, och jag kysser dina
pärlemorblåa ögonlock, ditt hår, som i morgonsolen är stelnad eld och
dina halvöppna, söta läppar. Jag känner det, som om du vore den enda
kvinna i världen -- den, som från skapelsens morgon varit bestämd för
mig -- _min, min_... När jag annars har varit kär, så brukade jag darra
och rasa vid tanken, att någon annan hade ägt eller kunde äga min
älskarinna. Men med _dig_! Den tanken har aldrig på allvar kunnat falla
mig in! Du är _min_ -- lika säkert, som mitt huvud sitter på mina
skuldror och min hand på min arm, ingen och intet kan skilja oss åt. Du
tror ibland, att jag är svartsjuk, Nej! Jag kan blott icke fördra, att
någon rör vid dig, att andra sola sig i din blick, i ditt lysande
leende. Men tanken, att du skulle låta någon annan älska dig, famna
dig... Å, fy, nej! Kunde den tanken få rum i min hjärna, så dödade jag
den, och därmed mig själv.
Han hade småningom, i hänryckt åskådning av den älskades skönhet, talat
sig varm, i häftig extas. För några ögonblick hade han glömt sin
äregirighet, sin sorg, Egypten. Edmée såg in i hans ögon, och hon läste
där, att nu -- i detta heliga _nu_ -- var hon älskad fullt och helt. Hon
förstod honom så väl, var skiftning i hans själ, vart språng i hans
tanke. Aldrig hade hon varit honom så nära som i denna natt.
Ljusen i armstakarna på bordet flammade till och brunno äntligen,
långsamt och osande, ned i sina pipor. De sutto tysta och väntade, tills
det blev helt mörkt.
Så gick han bort till fönstret och drog undan gardinen en smula. En
klar, bred månstråle föll snett över golvet och gjorde rummet halvljust.
De vita papperen på hans skrivbord syntes ännu vitare med ljusblå
skiftningar.
Han blev ett ögonblick stående vid fönstret och såg ut. Och i det hans
tanke, som en kort minut hade lyckats att glömma, ånyo, vid vart nytt
intryck, vände sig till detta fjärrbelägna, stolta rike, han hade ägt
och förlorat, sade han lågt:
-- I detta ögonblick skiner månen på öknen, på Kairos minareter, lika
likgiltigt, lika klart, som den gången vi planterade den trefärgade
fanan i sanden. Sand, månsken och drömmar -- så har det varit i tusen
år, så skall det bli i tusen år till! Är det icke till att förtvivla
över, hur vanmäktig man är, när man _blott_ är människa!
Om morgonen kommo överste Rapp och general Junot ridande till Malmaison;
icke någon av dem hade haft ro i sin själ, förrän de fått veta orsaken
till »generalens» förstämning i går. I platanalléen upp till
slottsgården mötte de Förste Konsuln till häst, blott åtföljd av sin
stallmästare Jardin.
-- Jag har nyss kommit ut, sade Bonaparte, och har mest lust att rida en
tur. Ha ni lust att följa med, mina herrar?
Han vände sin häst, och, utan att avvänta deras svar, gav han Jardin
order att stanna hemma. Så togo de motsatta vägen -- genom parken -- och
slogo in på den backiga, steniga Bougivalvägen.
Så länge de voro i sikte av slottet, redo de i skritt, dock utan att
tala med varandra. Junot och Rapp visste, att när deras general såg ut
som nu, var det icke värt att öppna sin mun. Så mörk som i dag hade de
sällan sett hans panna, och läpparna voro tätt hoptryckta med detta
uttryck av kall, oböjlig slutenhet, som alltid verkade så skrämmande och
förintande på hans omgivning.
Icke väl hade de passerat parkgrindarna, förrän Förste Konsuln högg
sporrarna i sin hästs sidor; de andra följde efter, och i den klara
sommarmorgonen satte de alla tre av i sträckt karriär, med solen på
ryggen. Hästarnas hovar klapprade muntert och taktfast mot den torra,
steniga marken.
I över en timme redo de under tystnad. Solen steg högre på himlen,
hästarna badade i svett, och både Junot och Rapp, som kommit direkt från
Paris, började känna sig hungriga och trötta.
De hade kommit in i skogen, under trädens skugga. Hästarna föllo åter in
i skritt, deras hovslag hördes knappt mot den fuktiga mossan. Då tog
Junot mod till sig: -- Nå, general, vad är det i vägen! Säg det blott
till era vänner! Ni vet, att om det gäller landet eller er personligen
-- Rapp och jag äro alltid beredda att gå i elden.
Bonaparte höll in sin häst; det var uppe på en hög, långsluttande kulle,
varifrån man genom en ljusning i skogen hade en vidsträckt utsikt. Han
såg icke på sina båda följeslagare; med ett dystert, plågat uttryck
under de sammandragna brynen blickade hans ögon ut över nejden.
Plötsligt vände han långsamt huvudet mot kamraterna, och dröjande, med
låg, liksom utsläckt röst, sade han:
-- Vi ha förlorat Egypten.
Med ett utrop drev Junot sin häst närmare intill hans och grep efter
hans hand.
-- Egypten! O Gud, min Gud! -- Det lät nästan som en snyftning.
Rapp höll också stilla. Han hade sänkt huvudet, överväldigad av sin egen
och de andras första modlösa smärta. Egypten -- deras drömmars, deras
minnens, deras farors och segrars underfulla land! Han visste, att för
Bonaparte måste förlusten av Egypten kännas, som om han förlorat ett
stycke av sin egen själ.
-- Jag har egentligen aldrig trott att vi skulle få behålla det, sedan
vi miste Kléber, sade han enkelt, trist.
-- Och att också Desaix och Davoust skulle lämna det efter den evigt
förbannade konventionen i El-Arisch! bröt general Bonaparte ut. Hade jag
blott haft _dem_ där -- det skulle aldrig ha hänt! Men Menou är en
kruka, en gammal fårskalle, en... Han högg ridpiskan genom luften så
häftigt, att hästen förskrämd gjorde ett språng till sidan. Å, mina
vänner, ropade han bittert -- ni vet, vad Egypten var för mig! För
Republiken, tillade han långsammare.
Han började detaljerat tala med dem om allt, vad som hänt sedan
engelsmännens landstigning i Mars. Han utbredde sig över oenigheten
mellan generalerna, Menous obeslutsamhet och missgrepp, och berättade
äntligen nyheten om Belliards kapitulation i Kairo. -- Menou sitter nu
innesluten i Alexandria -- han håller sig ännu och försöker genom
styvsinthet böta på sin dumhet. Som om det kunde hjälpa! Det är
märkvärdigt -- de äro allesammans så satans tappra och dugliga, när det
gäller att föra en brigad eller till och med en division, men att bära
_ansvaret_ för en hel armé, det duger ingen till! Jag behöver bara vända
ryggen till, så går alltsammans åt helvete.
De andra svarade icke. Junot böjde sig ned och klappade sin häst på
halsen.
-- Nu är alltså _den_ vägen till England stängd! suckade han. Det blir
er sak, general, att finna en annan.
-- Ja, det blir _min_ sak att finna en annan, upprepade Bonaparte
häftigt, på en gång stolt och bittert. Det var min sak att erövra
Egypten, för att Kléber skulle spela udda och jämnt om det, och Menou
förlora det.
De började sakta rida genom skogen, i riktning av landsvägen, var och en
upptagen av sina egna tankar.
-- Å, när jag tänker på vårt högkvarter i Ezbekyeh! suckade Rapp, vänd
till Junot. Vi hade ändå många glada timmar därnere i Kairo!
De voro nu vid slutet av skogen. Nere från landsvägen hördes en ung
flickas skratt -- det skar klingande genom tystnaden, och officerarna
sågo mekaniskt efter henne, där hon på sin åsna, mellan två enorma
korgar, försvann vid vägkröken. Så sade Bonaparte plötsligt -- i det han
avbröt en lång tankekedja -- högt, med rasande bitterhet:
-- Jag skulle aldrig ha uppgivit St. Jean d'Acre, _aldrig_!
Med en häftig rörelse av huvudet, som om han äntligen med våld ville
skaka dessa grämande tankar från sig, tvang han sin häst tillbaka och
satte med ett väldigt språng över det breda dike, som skilde skogen från
landsvägen. Junot och Rapp gjorde detsamma och följde sedan långsammare
efter. De visste, att deras utmattade djur ändå icke längre kunde hålla
fart med det, han red. Det var en av de andalusiska rashingstar, som
Carl IV för ett år sedan egenhändigt hade utvalt till honom i
stuterierna i Aranjuez. Förste Konsuln hade på sin tid varit stolt över
Bourbonens kungliga gåva -- nu red han detta ädla djur som en annan
krake, utan tanke eller minne för den glädje, det en gång skänkt honom.