On croit généralement dans le monde que les premières années
de l'Empereur ont été taciturnes, sombres, moroses;
au contraire -- il était fort gai.
Mèmorial de Ste Hélène.
»J'ai foi dans mon étoile!...»
_Mot de Napoléon._
Första gången Edmée efter sin sjukdom åter visade sig i sällskapslivet,
var på den stora fest, Berthier gav i anledning av freden i Lunéville.
Efter en vink av Förste Konsuln var den arrangerad som kostymbal.
Mademoiselle de La Feuillade hade valt en dräkt, som visst ingen annan
under denna tid skulle funnit på eller ens ansett rådligt att bära. Hon
var klädd som Anne d'Autriche. Mellan alla dessa grekiska gudinnor och
romerska dygder var hon en strålande, stolt anakronism i silverbrokad
och brabantska spetsar, Över hennes gestalt och hållning låg, då hon
trädde in i salen, hela det gamla hovets styva förnämhet och Frondens
lättsinniga käckhet.
Det var strax vid balens början. Edmée dansade med Duroc, förklädd till
arabisk scheik, då plötsligt en mörk domino, liten och smärt, trängde
sig emellan henne och hennes kavaljer, som ögonblickligen -- till hennes
stora förvåning -- utan invändning steg till sidan och utan ett ord drog
sig tillbaka. Dominon grep henne hastigt om livet och viskade med en
röst, som hon aldrig _kunde_ misstaga sig på:
-- Scheiken har högre order från profetens egen mun. Låt oss dansa och
vara glada, drottning Anna!
De dansade. Det var »_le Monaco_» -- den dans Förste Konsuln dansade
bäst, och som han önskat skulle finnas på programmet.
Det var trängsel omkring drottning Anna. Hon var en av de masker som
väckte mest uppmärksamhet. Den svarte dominon vek emellertid icke från
hennes sida -- han höll hennes arm fast intill sig och konverserade högt
med henne.
-- Hur finner Ers Majestät sig egentligen i detta blandade sällskap? De
äro icke alla hovfähiga -- det vet Ers Majestät nog. Ja, jag känner till
och med några, som ha visat sig rätt ohövliga mot kungliga personer.
Kom, låt oss gå! En drottning är skyldig sig själv att hålla sig på
avstånd från sådant folk. Inte sant? -- Han gjorde en rörelse med
handen, som kom några av de närmaste att vika till sidan.
Drottningen roade sig furstligt åt denna lek; hon kunde blott icke låta
bli att undra, om där då ej var någon, som kände igen hans egendomliga,
sonora stämma och litet avvikande accent. Hon slöt sig närmare intill
honom, och i det de försökte bana sig väg, svarade hon högt:
-- Louis XIII:s drottning och Louis XIV:s moder har aldrig varit rädd
för rebeller. Jag är Frondens drottning såväl som hovets, och de sturska
engelsmännen har jag gjort mjuka som honungsdeg. Fråga blott Buckingham,
min gode domino, om icke England har böjt sig för Frankrike.
En ny dans begynte, och de kommo rätt obemärkta in i ett mindre
kabinett. De satte sig i en nymodig, lågryggad kåsös, uppburen av två
förgyllda sfinxer, som bildade höga sidostöd.
-- Låt oss vara glada, min drottning, viskade han uppsluppet under den
svarta hättan. I dag är jag i ett lysande lynne, och du talar som en
gudinna eller som ett orakel. England har böjt sig för Frankrike, säger
du -- och ändå vet du ej, vad jag fått veta: Pitt har äntligen avgått!
Också _han_ börjar begripa, att det är hopplöst att kämpa mot _mig_. Nu
har jag egentligen bara idioter att göra med -- han smålog övermodigt,
med glädje i ögonen -- dem skall jag nog hålla stången! Georg III har
icke en förnuftig tanke i sitt huvud, Carl IV inte heller; fredsfursten
är en dum räv, prinsen av Brasilien en hare. Czaren, Gustav Adolf,
kronprinsen av Danmark -- de äro alla så förstockade och förblindade,
som blott absoluta furstar ha privilegium på att vara. Drottningen av
Neapel är så rasande, att hon alltid ser rött för ögonen, och stormar på
som en galen märr. Kejsaren och kungen av Preussen äro väl en smula
klokare än de andra, men -- blott _en smula_! Jag skall nog skrämma dem
också från vettet en dag.
Han sträckte ut sin vita hand, liten och mjuk som en kvinnas och klämde
hårt Edmées.
-- Vi ha ännu icke druckit på freden i Lunéville, min drottning. Kom!
Edmée hade icke lust att åter ge sig ut bland alla gästerna, som vart
ögonblick kunde känna igen honom. Hon blev sittande och lutade sig
tillbaka med hakan i vädret.
-- Drottningen av Frankrike och Navarra dricker icke på sina staters
välgång med vilken okänd domino som helst, sade hon; hon väntar till
Förste Konsuln kommer. Ingen utom han är värdig att stöta sitt glas mot
hennes.
-- Ers Majestät gör Förste Konsuln alltför stor ära. Betänk dock, vilken
parveny han är!
Drottning Anna drog sig ännu en gång tillbaka i sitt hörn och såg upp
mot ljuskronan, medan hon långsamt svarade:
-- Drottningen av Frankrike och Navarra har sett Bonapartes stjärna
stiga. Efter Marengo och Lunéville förstår hon, att han är den, som
skall lyfta den store kungens arv.
-- Å, Edmée! -- Han brast ut i ett lågt skratt, böjde sig ned och kysste
hennes händer, som vilade i skötet. -- Det klär dig att vara historisk
»ande» -- du blir helt högtidlig därvid, och för dina orakelspråk håller
man på att glömma all drottningens praktfulla, unga skönhet och
silverbrokad och juveler! Det gläder mig, att ditt Majestät ser stjärnan
stiga -- jag tycker nästan, att jag ser det själv!
De sutto bägge tysta några minuter. De hörde valsen inifrån salen och
skratt och prat och viskningar från människogrupperna omkring dem.
Han strök tankfullt, smekande hennes hand och sade lågt, plötsligt
allvarligt:
-- Ser du, Edmée -- om jag inte hade haft min stjärna på himlen och
därtill förstått att räkna bättre än de andra, så att jag lyckats kämpa
mig fram till den första platsen, så skulle jag nu av alla dessa
människor, vilka därinne vänta på Förste Konsulns ankomst som på festens
glanspunkt, varit hatad som en skabbig hund. Stor framgång är det enda,
som förmår människorna att förlåta överlägsenheten. Och till och med
_nu_! Tro aldrig, att jag sitter fast i sadeln, så skicklig ryttare jag
än tror mig om att vara. Förlorar jag blott en gång ett avgörande slag
-- som det vid Marengo till exempel -- du skall få se, hur de skola
falla över mig som en svärm skorpioner över ett lejon. Men varför skulle
jag förlora? -- När man spelar _vingt-et-un_ med Europa på den andra
sidan bordet och sitt öde som insats, så måste man ha förnuft att bli
stående vid tjugu.
Araben Duroc kom fram i dörren. Han kastade en hastig sidoblick på de
båda i soffan och kom bort till dem.
-- Ers Majestät tillåter väl? -- Han bugade sig djupt och viskade så ned
mot dominon: -- Det är visst tid att förbereda den officiella entréen.
Berthier är som på nålar.
Dominon hälsade drottningen och gick. Araben slog sig ned på hans plats.
-- Jag kan se på Ers Majestäts ögon, att ni är förvånad över er tjänares
dristighet. -- Han sänkte rösten och lade handen på hjärtat:
-- Förstå mig väl, och förlåt mig -- _han_ har haft förtroende för mig!
Drottning Anna rodnade häftigt under masken. Hon gjorde en avvärjande
rörelse med handen. -- Jag börjar förstå, mumlade hon förvirrad.
-- Jag _ensam_ vet det, fortfor han; och blott genom en tillfällighet,
icke genom någon indiskretion varken från hans eller min sida -- det
svär jag er vid min ära. Jag hoppas ni förstår, Mademoiselle, vilka
känslor ni kan påräkna att finna hos hans _bäste_ vän.
Edmée de La Feuillade reste sig upp, och, i det hon gav handen till sin
kavaljer, sade hon klart och tydligt:
-- Monsieur -- jag varken kan eller vill förklara något. Men jag tackar
er, och jag litar på er.
En halv timme därefter kom Förste Konsuln i galavagn och med ridande
eskort. I sin vanliga uniform -- gardets hästjägares översteuniform --
utan mask eller förklädning, trädde han in i salen vid värdens hand. Han
såg glad ut, hans panna var ljus, hans ögon logo, och han hälsade
artigt, med älskvärd öppenhet, på de masker, han kände eller trodde sig
känna. Drottning Anna dansade med en romersk prætorian, då han på sin
väg kom förbi henne.
-- En förtjusande dräkt, sade han högt, vänd till Berthier. Det är då
ett stycke äkta Lyonersiden, och det gläder mig att se något _franskt_ i
detta kosmopolitiska sällskap. -- Med en bugning för drottningen, sade
han småleende: -- Madame, vi två äro visst ensamma om att representera
Frankrike här i salen.
Hennes Majestät svarade blott med en reverens, och Förste Konsuln gick
vidare.
De flesta hade redan igenkänt Mademoiselle de La Feuillade under masken.
Efter Förste Konsulns markerade komplimang blev hon ännu mer
uppmärksammad än förr. Prætorianen hade all möda att bana henne väg till
deras plats, då den efterhängsne scheiken plötsligt dök upp igen.
-- Soupern börjar. Hans Majestät kalifen (Berthier bar denna dräkt)
befaller mig att föra Ers Majestät till hedersgästernas bord. Plats!
-- Plats för Frankrikes drottning!
Bonaparte gick först -- allena, och utan bordsdam -- in i den som ett
orientaliskt tält arrangerade matsalen. Berthier satt vid hans högra
sida, men på den vänstra stod platsen tom. Han såg skarpt bort åt
ingången till balsalen; ingen var auktoriserad att sätta sig på den
tomma stolen och ingen vågade göra det av sig själv.
Nu kom Duroc med mademoiselle de La Feuillade. Förste Konsuln gjorde
tecken till honom, men Edmée hade redan med säker takt valt sin plats på
andra sidan bordet, snett emot honom.
Ett ögonblick såg han skarpt på henne. Så höjde han ögonbrynen och
smålog.
Duroc böjde sig mot Edmée och viskade:
-- Tillåt, Mademoiselle, att jag komplimenterar er. Det var klokt -- han
hade i nästa ögonblick ångrat det. General Bonaparte tycker icke om att
se en dam kompromettera sig.
Förste Konsuln reste sig, och över bordet, som under hundratals ljus
strålade av vermeil och silver och rubinrött glas från Venedig -- allt
krigets rika byte -- sökte hans ögon Mademoiselle de La Feuillade. Han
höjde champagneglaset:
-- Medborgare och vänner! En skål för fördraget i Lunéville, sade han
högt med sin starka stämma. Leve äran, friheten och freden! Leve
Frankrike!