... Mais la règle et le compas, étaient-ils bien faits pour lui?
_Le Comte de Las Cases_ (de Napoléon).
»Je suis le maître.»
Mot réitéré de Napoléon.
Så stark Edmée än var, hade hon dock icke kunnat tåla att tillbringa så
gott som en hel natt barfota eller med genomvåta skor utan att ådraga
sig en duktig förkylning, som i förening med sinnesrörelserna och
strapatserna dagen därpå slutade med att göra henne allvarligt sjuk. När
hon sent om natten den 3 Nivòse omsider kom hem från Tuilerierna med
markisen av Caulaincourt, var hon hes och illamående, och upp på
förmiddagen vaknade hon med stark feber.
Förhållandet mellan Edmée och Madame de Châteauneuf hade efter Louis'
avresa blivit mer och mer kyligt. Madame de Châteauneuf, som numera för
det mesta var fängslad vid sina rum genom det svåra och illa läkta
benbrottet och icke gick ut utan vid särskilt högtidliga tillfällen,
fann, att Edmée alltför egoistiskt begagnade sig av den frihet, hon
själv från början lämnat henne. Sällan eller aldrig tillbragte hon
numera sin tid hos den sjuka; var dag var hon upptagen av
societetsnöjen: teaterbesök, konserter, middagar, baler och tesoaréer,
och blott för formens skull meddelade hon fastern sina planer. Som
oftast var det med den unga Madame Junot hon var tillsammans, mer och
mer sällan med Caseaux' och Madame de Contades. Ibland stannade hon --
naturligtvis alltid med fasterns formella medgivande -- både dagar och
nätter i kommendanthotellet. Men Madame de Châteauneuf ogillade
isynnerhet, utan att högt våga yttra det, då det ju alltid varit hennes
egen politik, Edmées öppna och förtroliga närmande till det nya »hovet»
i Tuilerierna, och hennes därav följande mer och mer kyliga hållning mot
de gamla vännerna i Faubourg St. Germain. Louis' moder och Talleyrands
väninna hade visserligen velat lära sin nièce att respektera den
bestående makten, men det hade långt ifrån varit hennes mening, att hon
så uppriktigt, med hull och hår, skulle övergå till det läger, hon dock
i sin själ ansåg för fientligt. Emellertid höll hon efter sin vana god
min och behandlade ständigt inför främmande Edmée, som om hon av hjärtat
sanktionerade allt hennes görande och låtande. I vardagslag, mellan fyra
ögon, var hon kall emot henne och behandlade henne med större
likgiltighet än hon egentligen kände.
Mest bekymrade det dock Madame de Châteauneuf, att Louis så gott som
aldrig i sina brev nämnde kusinen och aldrig skrev till henne. Detta
olyckliga giftermål, vilket hon själv från början, då det var osäkert,
om Mademoiselle de La Feuillade kunde återfå sina gods, gjort allt för
att uppskjuta, och som hon sedan förgäves velat påskynda, ansåg hon nu i
sitt innersta så gott som uppgivet. Louis hade ej efter sin avresa
yttrat sig därom, men på tonen och stämningen i hans brev kunde hon väl
märka, att han ej mera tänkte på sin kusin som sin blivande maka. Edmée
å sin sida utspanade alltid, när modern fått brev från sin son, och med
ett slags skyggt, ödmjukt intresse försökte hon att på omvägar få veta
så mycket som möjligt om honom, utan att precis direkt våga föra
samtalet på honom.
Medan Edmée var sjuk, lät Madame de Châteauneuf var dag sina lakejer
bära sig uppför trappan och tillbragte en halv timmes tid vid sin nièces
säng. Under ett av dessa besök, vilka i hög grad plågade Edmée, som icke
tålde någon annan än Valentine bredvid sig, berättade hon ouppfordrad,
att Louis i sitt sista brev skrivit, att han ville komma hem på ett par
dagar över nyåret. En nyhet, som strax ökade Edmées feber.
Själva nyårsdagen var Mademoiselle de La Feuillade mycket sjuk. Hon
hörde, hur det ena ekipaget efter det andra rullade in på gården och
stannade utanför stora trappan, det oupphörliga bullret av
nyårsgratulanternas steg och röster i vestibulen. En och annan av
familjens intimare bekanta gjorde henne en kort visit på hennes rum och
medbragte en liten gåva. För var vagn, som körde in på gården, blev hon
orolig, och bad Valentine genast se efter, om det kunde vara Monsieur de
Châteauneuf, som kom. Hon väntade på honom som i feber.
Sent på aftonen äntligen kom Louis. Med onaturligt uppskruvad hörsel
hörde hon hans röst redan på trappan, och i ångest bad hon Valentine att
spärra dörren. Nu -- sjuk och svag, som hon var -- hade hon en nästan
panisk skräck för att möta förebråelsen och domen i hans blick.
Men dagen därpå kunde det icke undgås. Monsieur de Châteauneuf lät
fråga, om Mademoiselle de La Feuillade kände sig frisk nog att taga emot
honom.
Edmée svarade i förtvivlan strax ja. Hon hade alltsedan hon vaknade om
morgonen övertänkt sin ställning: vad skulle det väl tjäna till att söka
uppskjuta det oundvikliga?
Madame de Châteauneuf hade velat följa sin son upp till niècen, men han
hade avböjt det. När han trädde in i rummet och såg Edmées lilla ansikte
och stora, heta, ängsliga och trotsiga ögon under den kolossala,
tättslutande spetsmössan, kände han plötsligt, som ett sting i hjärtat,
den starkaste vrede och det ömmaste medlidande han någonsin i sitt liv
känt. Hans rörelse övermannade honom, så att han kom till att darra, och
han stödde sig ett ögonblick mot dörrposten, innan han gick fram till
henne.
Hon låg tillbakalutad mot sängens kuddar, och i frostdagens klara
solsken såg han, hur blekt och magert hennes ansikte hade blivit. Över
rummet möttes deras ögon med ett uttryck så egendomligt, att till och
med Valentine blev gripen därav och, grannlaga, sakta drog sig undan i
sin fönstersmyg.
Han fattade sig och gick fram till henne.
-- Det gör mig ont, min kusin, att se er igen i detta tillstånd, sade
han stelt, utan att taga plats i den stol, Valentine skjutit fram till
honom.
Edmée låg med nedslagna ögon och plockade på lakanet. Plötsligt såg hon
upp, och det var ett leende på hennes läppar, som förvirrade Louis.
-- Du beklagar mig. Det har du intet skäl till. Sedan jag såg dig sist,
har livet givit mig det bästa, någon kvinna någonsin har ägt eller
kommer att äga. Därför att du nu händelsevis ser mig sjuk och en smula
matt av febern, tror du... Å, Louis, se i mina ögon, innan du går, och
se, om du finner spår av det, du väntat att finna -- blygsel eller sorg.
Han höjde långsamt, liksom motvilligt sin blick, och mötte hennes. Den
var strålande och klar, och hennes leende var stolt, nästan högdraget.
-- Du har ett styvt sinne, min kusin, sade han blott.
-- Du vill icke tro mig? Gör, som du vill, men det säger jag dig -- hon
reste sig halvt upp i sängen och lyfte handen, liksom till ed -- _intet_
av det, som hänt mig under dessa två månader, ville jag undvara. Intet,
hör du, icke ens denna feber.
-- Edmée! -- han rätade sig strängt. -- Du talar ett språk, som minst av
allt anstår en ädelboren kvinna.
-- Så skulle visst envar säga i ditt ställe -- kanske _alla_ män, utan
undantag. Hon talade nu lugnt, med mild, stilla röst, liksom anginge
hans ord henne icke. -- Men jag _är_ en ädelboren kvinna, och aldrig,
tycker jag, har jag bättre förstått, vad som anstår mig, än nu. Jag vet,
att mitt liv har blivit ett undantag från regeln -- men är då _regeln_
det högsta du kan tänka dig?
Louis reste sig. -- Jag vill ej diskutera med en febersjuk flicka. Jag
bad om lov att hälsa på min kusin, emedan det skulle givit anledning
till sladder och kommentarier, om man fått veta, att jag underlåtit det.
Nu har jag gjort min plikt.
-- Louis! -- Hon reste sig halvt upp i sängen för att hålla honom
tillbaka. -- Säg mig... Du finner det orätt av mig, att jag stannar i
din moders hus?
Han betänkte sig litet. -- Ja. Och ändå _önskar_ jag det, tillade han
med eftertryck.
Hon smålog blitt och ömt upp emot honom. -- Å, Louis... Hon räckte honom
bägge händerna, som han dröjande tog i sina. Du är sträng emot mig, och
du har väl rätt till det, men ibland är det, som om du -- och du allena
-- i djupet av din själ _förstod_ mig...
Han släppte hennes händer och vände sig halvt om. -- _Kanske_ förstår
jag mer än du tror, sade han häftigt. Mitt hjärta blöder för dig, Edmée.
Jag har försökt att döma dig, men när jag vill vara ärlig mot det bästa
hos mig -- _kan_ jag icke. Icke _dig_ -- upprepade han häftigt, liksom
ångrade han redan sina egna ord -- men _honom_! Förstår du då inte din
egen förblindelse? _Du_ älskar -- men _han_!... Vad är du för honom? --
Han såg, att han plågade och förskräckte henne, och han hade, innan han
trädde in i detta rum, fast föresatt sig att ej mera tala om det, som
aldrig kunde göras gott igen, men nu, när han _såg_ henne,
överväldigades han plötsligt av sin svartsjuka, sin medömkan med henne,
sitt hat mot den andre -- han kunde ej mera återhålla sina ord.
-- Tror du väl ens, att han anser sig ha några plikter emot dig, när han
en gång upphör att älska dig? Skall han, tror du, skona din ömhet, din
känslighet, ditt rykte? -- Å, jag, som känner honom, för det att mitt
hat gissar honom bättre än de andras beundran -- jag vet, att mänsklig
hänsyn och mänsklig plikt spelar för honom ingen roll. Frankrike är lika
litet för honom som du. Han arbetar, för det han älskar arbetet, han
kämpar, för det han älskar kampen, och hans omättliga själ hungrar efter
äran. Vad är väl du för honom?... Din ras, din stam, din egendomlighet
är honom främmande. Han känner icke, han anar icke den Edmée de La
Feuillade, som är _mig_ så kär, därför att hon -- sådan som hon nu en
gång är -- vuxit sig in i mitt väsens grund. Vad _han_ älskar -- det är
blott det härliga stycke kött och blod du är. Han älskar dig som en
Medici, en Borgia älskade kvinnorna -- korsikanare eller italienare som
han är, främmande för dig och oss alla!
Edmée reste sig upp, rak i ryggen, och lade sin knutna hand på sängens
kant. -- Gå! sade hon bjudande och betraktade hotande sin kusin. Du
tränger dig in hos mig, när jag ligger sjuk under din moders tak, och
jag tror, att du vill mig väl, och tager emot dig som en syster sin
broder. Gå! Förrän jag vill höra på dina onda ord mot min älskade,
lämnar jag min bädd och går ut av detta hus. Gå...
Hon föll tillbaka i sängen och skiftade färg så våldsamt, att Valentine
förskräckt kom springande till.
-- Min Gud, Monsieur Louis, ni tar ju livet av henne. Hämta doktorn...
hon måste åderlåtas igen, strax... Och pigan knuffade honom nästan med
våld ut genom dörren.
Doktorn förklarade, att Edmée hade nervfeber. I ett par dagar fruktade
de för hennes liv; så blev det bättre. Under denna tid lät Madame
Bonaparte ofta officiellt förhöra sig, hur Mademoiselle de La Feuillade
befann sig. Från Förste Konsuln kommo nästan var natt bud och brev genom
den hemliga trappan.
Före sin avresa hade Monsieur de Châteauneuf företräde hos Förste
Konsuln. Bonaparte mottog honom artigt och åhörde med levande intresse
hans framställning av underhandlingarnas gång och Ottos uppfattning av
det engelska kabinettets ställning till de neutrala makterna. Han var så
helt och hållet upptagen av det och gjorde så många intresserade frågor,
att Louis ett ögonblick trodde, att han glömt, vem det var han talade
med.
Då audiensen var förbi och Monsieur de Châteauneuf skulle gå, tvekade
han, och ett ögonblick stodo de båda männen, öga mot öga mitt för
varandra. Bonaparte gick ett par steg fram emot den andre.
-- Tala, Monsieur de Châteauneuf, sade han skarpt. Ni vill säga något.
-- Ja, medborgare-Konsul. Nu är mitt officiella ärende uträttat. Vi äro
bägge franska adelsmän, bägge Republikens tjänare -- i den ena
egenskapen står jag ett steg över er -- i den andra ni en hel del över
mig. Låt oss tala med varandra som två män.
-- Tala, sade blott Bonaparte ännu en gång med samma hårda uttryck. Hans
blick borrade sig lik en stålklinga in i Louis', som fast mötte den.
-- General Bonaparte, vad har ni gjort mot min kusin, Mademoiselle de La
Feuillade?
-- Herr greve de Châteauneuf, har ni någon rätt att fråga?
-- Ja.
-- Och om jag icke erkänner denna rätt. Om jag ej önskar, att detta namn
blir nämnt mellan oss?...
Louis trädde honom så nära, att hans skälvande hand på värjfästet rörde
vid Bonapartes kläder. -- Så kallar jag er en -- en...
-- Håll, Monsieur de Châteauneuf! Kom ihåg, vem som är den starkaste
här.
-- Jag har blott alltför länge kommit ihåg det. Och ni har ej heller
varit rädd för att påminna mig därom.
-- Jag gör det ännu en gång, och för er egen framtids skull, sade
Bonaparte flegmatiskt, med eftertryck. Ni har vid början av detta samtal
försökt att ställa oss lika. _Tror_ ni det? Nej, ni vet så väl som jag,
att jag är _herre_ här. Jag kan icke ställas till ansvar av någon i
detta land.
-- Vi stå här _man_ mot _man_... -- Blek av vrede drog Louis sin värja
till hälvten ur slidan.
-- Prat! sade Bonaparte högdraget, och hans fasta, kalla blick sänkte
sig ringaktande ned mot Louis' hand. Ert liv så väl som mitt är statens;
min kärlek är en privatsak, som icke angår någon utom mig själv och
henne, som jag älskar. Vi ha en gång stått man mot man, som ni säger,
i kampen om denna kvinna, och -- med den starkares rätt har jag vunnit
henne.
-- Ni vill alltså neka mig all satisfaktion...
-- Jag medger icke en gång, att ni har någon som helst rätt att begära
den. För det första: Mademoiselle de La Feuillade är fri, hon är sin
egen herre; för det andra: jag är -- _den jag är_. Farväl, Monsieur de
Châteauneuf.
Louis såg honom fast in i ögonen -- hans hand vilade ännu på värjan.
-- Jag ser, att jag har intet mer här att göra. Republikens chef pockar
inte för intet på sin okränkbarhet. Hans stämma var full av stolt
bitterhet. -- Vi ses alltså först vid Philippi -- som väl en gång skall
komma!
-- Vid Philippi, Monsieur de Châteauneuf -- han smålog -- skall jag ej
glömma er. Ni är en modig och ärlig fiende -- jag vet åtminstone, var
jag har er! Men kom ihåg: Frankrike behöver oss bägge.
-- Det har ni ingen orsak att påminna mig om, general. Mina ord gälla
_er_ -- icke er regering. _Ännu_ är det väl skillnad på er och staten!
Bonaparte log. -- _Ännu_! Ja, _tror_ ni det?
Med en huvudböjning och en handrörelse avskedade Förste Konsuln
sekreteraren hos Republikens underhandlare i London.