... »Ah, Sire (a dit alors quelqu'un) la vertu
et la puissance du géant tenaient à un seul cheveu arraché,
et si le cheveu vital de la France devait être Napoléon!»
_Memorial de Ste Helène._
På aftonen den 3 Nivôse år IX (den 24 december 1800) hade Konsulatets
societet, som blott nödtvunget och motvilligt rättade sig efter
Republikens institutioner och, så fort tillfälle blott gavs, ostentativt
reagerade mot dess traditioner, mangrant infunnit sig på operan för att
denna första julafton i det nya århundradet höra Haydns »Skapelsen», som
för första gången gavs i Paris. Längs logekanterna sutto redan damerna,
väntande tillbakalutade i fåtöljerna, med juveldiademer på grekiska
frisyrer och cachemirsschalar artistiskt draperade över halvnakna
byster. _Alla_ voro de där -- Madame de Staël, Madame de Contades,
Madame Récamier, Madame Tallien, Madame Hamelin -- de, som givit glans
åt det gamla hovet, åt »Coblentz» och åt Direktoriet, och som ännu
försökte rivalisera med Förste Konsulns systrar och Konsulatets
uppstigande unga stjärnor. Madame Bacciocchi var där med gyllene
lagerkrans om pannan och guldbroderad purpurschal, som påminde om en
romersk imperatorsmantel. Hon höll missnöjd ögonen riktade på
»Paulette», som nu, åtföljd av flera herrar -- däribland hennes
_cavaliere servante_ för ögonblicket, Auguste de Montaigu -- trädde in i
sin loge. Madame Leclerc var i rosenfärgad underklänning med överdräkt
av sällsynt _point d'Argentan_. Hon hade i håret en krans av stora,
skära rosor och inga andra smycken än pärlor på armarna och om halsen.
I denna enkla, flicklika dräkt var hon förtjusande -- salens alla
lornjetter voro vända mot henne, där hon nu, småleende till höger och
vänster, långsamt, graciöst, sjönk ned på sin plats.
Madame de Châteauneuf kom sent, åtföljd av sin nièce och den gamle
markisen av Caulaincourt. De hälsade strax över till Madame Permon och
Laurette Junot, som hade logen över konsulernas. Mademoiselle de La
Feuillade, som efter deras möte om natten, säkert väntade att åtminstone
ett par ögonblick träffa Förste Konsuln, var strålande i en ny dräkt av
mattblått silke, rikt broderad med guldblad och blommor i ljus rosa.
Över pannan satt ett uddigt diadem, prytt med safirer och vinlöv i guld,
vilket, så nära som det blott gick an, till formen liknade en
hertigkrona; kring den yppiga, bara halsen och högt upp på de vita,
fasta armarna slöto sig fint, efter antiken arbetade guldsmycken. Mer än
någonsin liknade hon en renaissancedrottning, då hon, i samma ögonblick
orkestern intonerade ouvertyren, högrest trädde fram till logekanten.
Man hade knappt spelat de trettio första takterna, förrän publiken
skrämdes upp vid ljudet av en stark knall -- nästan som av ett
kanonskott. Folk vände sig om och reste sig upp från sina platser; från
parkett bredde sig över hela salen upp emot logerna en stigande bölja av
viskningar och utrop -- ingen hörde mera på Garat och Madame
Barbier-Walbonne, som från scenen fortforo att sjunga det högtidliga
oratoriet.
-- Men vad står på? viskade den alltid nervösa Madame de Châteauneuf.
Armand -- hon vände sig till den unge Caulaincourt, som nyss kommit in
-- hör då efter, vad det kan vara.
Den unge mannen reste sig upp, och i det han böjde sig ned över Edmée,
som satt framför honom, sade han lågt:
-- Detta påminner om den 18 Vendémiaire.
Edmée kände, hur hennes hjärta plötsligt liksom stod stilla, och hon
blev kall och styv över hela kroppen. Hon slöt ögonen och grep
krampaktigt fatt om logekanten.
I detta ögonblick kom general Junot brådskande in i logen mitt emot, och
med höjd stämma ropade kommendanten av Paris ut över salen:
-- Förste Konsuln har varit utsatt för ett nytt terroristiskt attentat
på vägen hit i _Rue St. Nicaise_. Blott som genom ett underverk har han
blivit räddad!
Medan han ännu talade, öppnades dörren till konsularlogen, omedelbart
under Junots. Förste Konsuln trädde in, åtföljd av Lannes, Lauriston,
Berthier och Duroc.
I och med detsamma man fick öga på honom, reste sig huset som en man;
och medan kvinnorna gräto och skrattade, viftade med näsdukar och
schalar och räckte armarna ut mot honom, bröt det ut ett så våldsamt,
larmande jubel, att väggarna i den stora Operan skakades och musiken
helt överröstades.
Bonaparte lyfte handen och hälsade flyktigt ut mot mängden. Han var
blek, men fullkomligt fattad, liksom alla hans följeslagare. Det var i
hans ansikte ett sådant uttryck av återhållen vrede, av otålighet och
leda, att det ej ens vek för denna entusiastiska hyllning.
Edmée hade vacklande rest sig upp och stod nu upprätt, stödd mot sin
stol. Hon var dödsblek och hennes ögon, vitt uppspärrade, nästan stela,
hängde vid hans ansikte i tiggande ångest. Han hade i detta ögonblick
icke tanke för henne, mindes ej ens, att hon fanns där -- hela hans själ
var full av hatfullt raseri mot mördarna. Hans läppar darrade i vrede,
man såg, att han hade svårt för att icke strax bryta ut i ord.
Nu trädde Madame Bonaparte och Mademoiselle de Beauharnais in i logen,
tillika med Madame Murat. Ryktet flög redan genom salen om huru de blott
genom ett tillfälligt dröjsmål -- Madame Bonaparte hade i sista
ögonblicket bestämt sig för att byta om schal -- blivit räddade från
explosionen. Hortense hade blivit lätt sårad i halsen, spetsslöjan, som
hon i hast svept om sig, var färgad av blod. Folk såg det, och ropen och
handklappningarna började på nytt. Madame Bonaparte var i en sådan
sinnesrörelse, att hon strax nästan sjönk ned i fåtöljen; hon storgrät,
i det hon matt viftade med händerna utåt salen.
Förste Konsuln stannade blott ett par ögonblick. I det han gick, vände
han sig ännu en gång om i logens bakgrund och mötte en sekund Edmées
tiggande, ångestfulla blick. Med en hastig rörelse, snabb som en tanke,
och blott bemärkt av henne, förde han handen upp och tryckte lätt
fingret mot sina läppar. Hans blick vidgade sig och ljusnade en kort
sekund. Hon böjde sig fram -- tacksamt, betagen, och räckte ovillkorligt
halvt ut armarna. Ingen såg på henne; hela salen var som i yrsel;
högröstade acklamationer följde Förste Konsuln, vilken nu, åtföljd av
sina adjutanter, gick ut ur logen.
De bägge herrarna Caulaincourt, far och son, hade genast, så snart de
hörde general Junots ord, gått ut för att skaffa närmare underrättelser.
Nu kom markisen in igen.
-- Mina damer, sade han brådskande, ursäkta, att jag låter Armand allena
följa er tillbaka till Rue du Bac. Man har bett mig om att fara till
Tuilerierna i afton. Den arma Joséphine, nu kan hon behöva att vara
omgiven av sina vänner!
Edmée lade handen på hans arm:
-- Å, gudfar -- å... kan ni inte låta mig följa med?...
-- Men, mitt kära barn... Ja, vad säger ni, Madame? -- Han vände sig
till Madame de Châteauneuf!
-- Jag vet inte, om det vore passande... Hon tänkte efter: -- men kanske
det är _klokt_. Jag måste medge, att jag nu är till den grad enerverad,
annars skulle jag själv... Ja, ja, tag henne då med. (Armand de
Caulaincourt kom in och berättade, att Madame Junot också ämnade sig
till Tuilerierna.) Men ni ansvarar mig för, att hon blir välkommen! Och
bliv icke för länge borta, min käre markis -- jag kommer till att leva i
feber, innan jag får veta, hur det alltsammans hänger ihop. Glöm
äntligen icke att lyckönska Förste Konsuln och Madame Bonaparte ifrån
mig. Säg dem...
Hon fortfor att ge instruktioner till markisen och sin nièce. Edmée
hörde henne icke. I det Armand de Caulaincourt hjälpte henne på med
hennes palatine och schal, kom han till att röra vid hennes händer, som
skälvde och voro iskalla.
-- Men, Mademoiselle de La Feuillade befinner sig icke väl...
-- Jo, ack jo! -- Edmée tvang sig till att småle. -- Det är blott
förskräckelsen. Det går över, när jag bara kommer ut.
Utanför Tuilerierna höll redan en hel rad vagnar, och när de genom
trappan i Florapaviljongen blivit införda i Madame Bonapartes våning,
funno de den alldeles full av folk. Där voro konsulerna, ministrarna och
deras damer, Junots, Mortiers, och flera av husets personliga vänner.
Man hade låtit servera te -- som på en vanlig afton efter operan -- och
sällskapet, som hade samlat sig i grupper omkring Madame Bonaparte och
Förste Konsuln, diskuterade häftigt den förfärliga händelsen.
Madame Bonaparte var alldeles över sig given, nästan förkrossad. Omgiven
av flakoner och luktsalter, satt hon inkrupen i ett soffhörn,
sammanfallen, nedböjd, med ett utseende så förstört, att hon förekom tio
år äldre än vanligt. Hennes vänner hade slagit krets omkring henne, och
där var ingen ände på beskärmelser och beklaganden. Hon såg knappt på
Mademoiselle de La Feuillade, när denna hälsade på henne och framförde
fasterns hälsning. Hon satt med halvslutna ögon och vaggade rysande fram
och tillbaka. Ibland överfölls hon av nervös gråt.
Strax Edmée trädde in i rummet, hade hennes blick sökt Förste Konsuln.
Där stod han borta vid kaminen, med händerna på ryggen som vanligt, och
talade ivrigt med en herre, som hon icke kände. Så fort hon kunde, sökte
hon närma sig honom. Hon väntade blygt på tillfälle att få hälsa på
honom. Nu stod hon nästan alldeles bakom honom, så att hon kunde
uppfånga vart ord som talades.
-- Ja, jag, sade den herrn, som hon icke kände -- en mager, nästan
skelettaktig man med sluga, skarpa ögon -- jag går icke ifrån min
mening, att det är folk besoldat av Pitt och pretendenten...
-- Seså, Fouché! Håll då upp med det pratet om era rojalister, utropade
Bonaparte häftigt. Vilja de nödvändigt göra attentater, skulle de väl
först söka röja _er_ ur vägen, som har så många synder mot dem på ert
samvete! Nej, _jag_ vet, var uslingarna äro att finna -- det är bland
era egna gamla stallbröder, i jakobinernas generalstab. Dessa nidingar
-- lönnmördarna från den 2 september, de, som satt i scen den 31 maj och
Prairial -- jag har alltid hatat dem, nu skall jag veta att straffa
dem... Fouché -- han vände sig till de omkringstående -- skall icke
försöka att vilseleda mig; här är varken tal om chouaner, emigranter,
präster eller adelsmän -- _jag_ känner skurkarna, jag har alltid haft
ett vaksamt öga på dem. Tänk blott på den 18 Vendémiaire! Tänk på
Chevaliers kruttunna och historierna i Brumaire! Behövas flera bevis?...
Å, ingen skall tro, att jag är rädd för att taga ansvaret på mig, nu då
det gäller att döma dem! Vilja representanterna för den nation, som jag
dagligen vågar liv och hälsa för, inte stå mig bi, så skall jag nog veta
att hjälpa mig själv. Så länge jag lever, fruktar jag icke för, att
någon skall våga att ställa _mig_ till ansvar för mina handlingar.
Faller jag -- så äro de förlorade allesammans! För sin egen skull borde
de söka stöd i en lag...
Han vände sig om och såg plötsligt Edmée bakom sig. Deras ögon möttes.
Hon var mycket blek i sin blåa dräkt, men hennes ögon voro klara och hon
darrade icke.
-- Ni här, Mademoiselle de La Feuillade! -- Han tog hennes hand, och i
det han ånyo vände sig till polisministern och de andra:
-- Se här, mina herrar, ett bevis för, att jag har rätt! Mademoiselle de
La Feuillade är, som ni alla veta, i högsta grad aristokrat, i högsta
grad chouan -- han smålog ned emot henne -- och hon har kommit hit i
afton för att betyga mig sin trohet mot Republiken. Inte sant?
Edmée rodnade djupt under alla dessa mäns blickar. Men hon höjde tappert
sitt huvud och mötte Förste Konsulns blick.
-- Jo, medborgare-Konsul. -- Detta republikanska tilltal föll plötsligt
naturligt på hennes läppar. -- Min faster, Madame de Châteauneuf, har
sänt mig, tillika med Monsieur de Caulaincourt, för att uttrycka hennes
beklagande och lyckönskan. Ni vet...
Hon kunde icke fortsätta. Hennes ögon fylldes plötsligt av tårar, och
handen, som ännu vilade i Bonapartes, tryckte krampaktigt hans. Vad hade
hon icke velat giva för att i detta ögonblick få kasta sig i hans armar,
för att få säga honom, vilka kval hon genomgått för hans skull!
Förste Konsuln gissade hennes rörelse. Han böjde sig hastigt ned och
kysste lugnande hennes hand.
-- Tack! sade han med sin djupa, allvarliga stämma. Jag skall aldrig
glömma, vad ni har gjort för mig i afton. Ni, en ung flicka, ensam från
hela Faubourg St. Germain...
-- General, ni glömmer min gudfar, markisen av Caulaincourt, och jag
tror nog, att här också äro flera, som vänta att få hälsa på er. Ni var
nyss så rättvis mot oss, och nu blir ni plötsligt orättvis...
Förste Konsuln drog hennes arm in under sin och förde henne bort till
den plats, där han såg Madame Junot stå. De talade icke, men deras
blickar vilade i varandra. Han tryckte hennes arm hårt intill sig: -- Du
är modig, Edmée, modig...
Han såg icke åt det hörn, där Joséphine satt sammansjunken mellan sina
kuddar och flakoner. Med en bugning skildes han från Mademoiselle de La
Feuillade och fortsatte därpå sitt samtal med ministrarna.