L'Empereur disait que Duroc seul avait en son intimité
et possédé son entière conflance.
Memorial de Ste Hélène.
Chez lui _parler_ est le premier besoin...
_L'abbé de Pradt_ (sur Napoléon).
Edmée hade uppbjudit hela sitt skarpsinne för att finna utväg att
obemärkt kunna träffa sin älskare. Bonaparte hade bett henne därom,
befallt henne att vara försiktig. Han var alltid rädd för, till och med
när det blott gällde en övergående kapris och under det Direktoriets
lössluppenhet var i sitt högsta flor, att någon skulle få minsta aning
om hans intima affärer; nu då det var fråga om den unga, högborna
flicka, han älskade så uppriktigt och häftigt, och som han på fullt
allvar ville binda vid sin framtid, var han dubbelt noga. Att oftare
träffas i Rue du Bac kunde det ej vara tal om -- det var ett himlens
under, att det kunnat gå så lyckligt _en_ gång. Nej, Edmée måste komma
till honom, till Tuilerierna.
Genom en tillfällighet hade Edmée upptäckt, att i rummet näst intill
hennes sängkammare, som Valentine bebodde, fanns -- med ingång från ett
gammalt väggfast skåp -- en liten hemlig trappa, vilken därifrån gick
direkt ner i parken och mynnade ut i ett tätt buskage invid gaveln. Den
var av trä och förfärligt brant. Förmodligen hade den en gång blivit
tillbyggd för att tjäna i ungefär samma ändamål, vartill hon ville
begagna den. Efter revolutionen hade dess tillvaro fallit i glömska;
säkert var åtminstone, att Madame de Châteauneuf, som dessutom efter
sitt fall sällan eller aldrig mera kom en trappa upp, icke kände till
den. Utom en gammal hushållerska, som varit Louis' amma, och som
terrorismen nästan skrämt från vettet, voro Edmée och Valentine de enda,
som nu bebodde våningen ovanpå, vilken alltså till största delen stod
öde. Madame de Châteauneuf fordrade -- isynnerhet nu -- många tjänare
omkring sig, och egoistisk som hon var, fann hon, att det störde henne
minst, att Edmée bodde däruppe.
Genom denna trappa, som naturligtvis var ytterst förfallen och full av
smuts och spindelväv, kunde alltså Mademoiselle de La Feuillade
fullständigt obemärkt komma ned i trädgården, och under dessa mörka
nätter kunde icke heller någon från huset se henne, när hon längs med
plankverket smög sig fram till gatan, där Förste Konsulns betrodde
kammartjänare, Constant, var natt mellan elva och tolv stod posterad i
ett slags gammalt, förfallet lusthus strax innanför trädgårdsluckan,
vartill han vetat att förskaffa sig en nyckel. Han och Valentine voro de
enda, som det varit nödvändigt att inviga i förhållandet. I Tuilerierna
visste nog Förste Konsulns närmaste omgivning, att han nästan var natt,
från början av Frimaire, mottog besök av en dam, så väl maskerad och
tätt beslöjad, att det icke var möjligt att försöka ens en gissning på,
vem det kunde vara. Man antog på måfå, att det var operasångerskan
Madame Branchue; general Bonaparte hade ofta haft dylika lösa
förbindelser och alltid dolt dem väl. Icke ens Duroc, som dock på visst
sätt måste vara med i hemligheten, eftersom Edmée alltid fördes in genom
den ingång, vilken från terrassen förde in i hans våning i
rez-de-chausséen, omedelbart under Förste Konsulns, visste, _vem_ damen
var. Ännu mindre var det någon annan, till och med i deras allra
närmaste umgänge, som i sina vildaste drömmar kunde ana, att den stolta
och tillbakadragna Edmée de La Feuillade, dotter av en genomrojalistisk
och högförnäm släkt, och som sedan sin första barndom varit bestämd till
Louis de Châteauneufs brud, var Bonapartes älskarinna. Hon umgicks i
Tuilerierna -- det var sant; hon var där både på de stora middagarna var
quintidi och på mindre, förtroliga frukostar och soaréer, men det var
redan fallet med så många rojalister; och hela världen visste dessutom,
att familjen de Châteauneuf så gott som förklarat sig för det nya
systemet och genom Talleyrand stod regeringen nära. Om hon också blev
inbjuden på Förste Konsulns särskilda befallning -- och det påstod man
-- så föreföll icke heller det någon så underligt: han började redan då
märkbart favorisera Faubourg St. Germain på revolutionsfamiljernas
bekostnad, och det var blott naturligt, att han ville utmärka den
frånvarande diplomatens brud, då dennes mor, som bekant, ej i vinter
deltog i sällskapslivet. Han dolde icke sin beundran för henne, men dels
delades den av så många, dels visste man, att han hade en italienares
heta och oförställda glädje över skönheten, var han fann den -- och
Edmée de La Feuillade begynte vid denna tid mera än någonsin förr göra
sig bemärkt för sin stora och sällsynta skönhet.
Det förekom således aldrig någon särdeles påfallande, att han, när hon i
sin ljusgröna dräkt -- som Madame Récamier hade lancerat den vita
färgen, hade Edmée hårdnackat adopterat den gröna -- med sin egendomligt
fria, kungliga hållning, långsamt trädde in i Madame Bonapartes salong,
att han då vanligen avbröt sitt samtal för att med blicken följa alla
hennes rörelser.
-- Marie-Antoinette, sade han en gång entusiastiskt till Talleyrand, som
han för ögonblicket talade med, såg ej mera drottninglik ut, när hon i
Versailles, i spetsen för sitt hov, trädde in i Spegelsalen för att
mottaga kejsaren, sin broder.
Talleyrand mönstrade henne, där hon hälsande skred fram under
ljuskronorna. -- Hon blir en ambassadris, som man kan låta underhandla
med kungar, svarade han.
Förste Konsuln öppnade munnen liksom för att säga något. Så smålog han
och vände sig tvärt om utan att svara.
Det var en snöig, kall natt mellan den 2 och 3 Nivôse (år IX). Edmée
hade, ledsagad av Constant, lyckligt smugit sig in genom gallerporten
vid _Pont National_, och från terrassen in i Durocs våning, varifrån en
vindeltrappa förde direkt upp i kammartjänarens rum vid sidan av
Bonapartes sängkammare. Förste Konsuln bebodde den del av slottet, som,
byggt av Catharina av Medici och Henri IV, låg emellan _Pavillon de
l'Horloge_ och Florapaviljongen; under konungadömet kallades den »Hans
Majestäts vintervåning» och bestod -- utom av kammartjänarens redan
nämnda rum -- av en sängkammare (den samma kungarna av huset Bourbon
begagnat) och ett bibliotek, varifrån förde en dörr till »Kungens stora
kabinett». Sålunda stodo hans privatrum i direkt förbindelse med den
egentliga statvåningen, vilken, från den mäktiga »_Salle des
Cent-Suisses_» i ur-paviljongen, genom flera salonger sträckte sig ända
till och med Dianagalleriet, som gränsade upp till Florapaviljongen, och
vilka alla -- i motsats till den enskilda våningen -- hade fönster åt
gården.
I Constants kammare kastade hon sin våta kappa och slöja och gick
därefter hastigt -- utan tvekan -- allena in i Förste Konsulns
sängkammare. Här behövde hon aldrig frukta att bli överraskad, ty efter
klockan elva om aftonen tordes aldrig någon utan särskild kallelse sätta
sin fot där. Den stod efter denna tid till Mademoiselle de La Feuillades
disposition; det kunde nämligen hända, att hon timvis, då han var
upptagen av arbete, kunde få vänta på honom.
Ljusen voro tända som vanligt, och eld brann i kaminen. Bonaparte steg
ofta upp mitt i natten, och han fordrade, att rummet alltid skulle vara
varmt. Edmée gick fram och rörde bland vedträden, under det hon på samma
gång lyssnade efter, om han kunde vara i biblioteket, vilket han använde
till arbetsrum. Då hon emellertid icke kunde förnimma något ljud, vågade
hon försiktigt glänta på dörren. _Där_ var ingen -- men inifrån »Kungens
stora kabinett», där hon visste, att man brukade hålla ministerråd,
hördes däremot röster i ivrigt samtal. Hon stod stilla ett ögonblick --
suckade, och gick fram till en spegel för att rätta på sin klädsel. Hon
hade ätit middag i hôtel de Périgord och hade, när hon kom hem därifrån
och skilts från sin tant, blott gått rakt igenom sina rum och nedför den
hemliga trappan, utan att ge sig tid att förändra det minsta vid sin
dräkt, utan att ens taga ytterkängor på. Också bar hon nu en toalett,
som minst av allt ägnade sig för promenader en vinterafton -- en robe av
Valenciennesspetsar ovanpå en ljusgrön underklänning, och över pannan
ett diadem av smaragder och pärlor.
Hon drog klänningen upp framtill och såg ned på sina skor, de voro
genomvåta och fläckiga. Ännu hördes stämmorna lika ivriga därinne -- det
kunde vara länge! Hon började gå fram och tillbaka på golvet -- stampade
en smula för att hålla värme i sina stackars våta, förfrusna fötter.
Till slut kunde hon ej uthärda längre, klockan var ej mer än tre kvart
på tolv, hon kröp ihop i den stora stolen vid kaminen, tog skor och
strumpor av och drog fötterna upp under sina kjolar. Medan hon satt så,
smög dagens trötthet sig över henne, och lullad av det otydliga bullret
av rösterna, som stego och sjönko därinne, föll hon efter ett par
minuter i sömn.
Hon sov redan så hårt, att hon icke märkte det, då dörren en liten stund
därefter öppnades, och Förste Konsuln åtföljd av Duroc, hastigt kom in.
I samma ögonblick Bonaparte trädde över tröskeln, såg han henne. Han
vände sig hastigt om, som för att slå dörren igen för Duroc. Men det var
för sent -- han hade redan både sett och känt igen henne.
Som ett trött barn, med handen under kinden, satt hon uppkrupen i stolen
-- den ena bara foten hängde nedanför kjortelfållen. I sin lätta, fina
dräkt med det uddiga, kronliknande diademet om pannan, närmast belyst av
det röda eldskenet, liknade hon en sagornas prinsessa, som gått vilse i
vinternatten och förirrat sig hit.
De båda männen stodo ett ögonblick stilla framför henne. Så vände
Bonaparte litet på huvudet och såg från sidan på sin adjutant; hans
ansikte hade ett uttryck av på en gång tillfredsställd, triumferande
stolthet och brydd, förlägen skygghet. Duroc förstod ögonblickligen
alltsammans -- han böjde sig ned och tog sakta upp en av de små
genomvåta silkesskorna.
-- Den stackars lilla prinsessan, sade han nästan ömt, med en ton, vari
icke spårades en skymt av ringaktning eller löje. Hon har slitit bra ont
för att komma till sin vän!
Förste Konsulns ögon blevo plötsligt fulla av tårar, han omfamnade
Duroc.
-- Gå min vän, min _bäste_ vän... Låt mig väcka henne, hon får ej veta,
att du har sett henne. Det kunde skrämma min lilla stolta väninna.
Duroc tryckte hans hand och höjde blicken uppåt. Han gick tyst ut.
Förste Konsuln sov sedan den 18 Brumaire sällan längre än ett par, tre,
timmar om natten. Ljusen brände alltid i hans kabinett liksom elden i
kaminen, och på ett litet bord blev om aftonen insatt en flaska vin,
frukt och en kall pastej.
Klockan var nu nära fyra på morgonen; en smula blek i skenet av de snart
nerbrända ljusen, reste sig Mademoiselle de La Feuillade från bordet,
där hon ett ögonblick tagit plats. Förste Konsuln räckte henne glaset
med Champagne.
-- Drick, min drottning! Du är ju så blek som kungens liljor, se nu om
kungens vin kan krya upp dig. Jag dricker det till ära för dig och
Frankrike! Han gjorde en liten grimas, i det han tömde sitt glas. Det
smakar gott, men...
-- Du föredrar dock din Chambertin med vatten, skrattade Edmée. Hon stod
redan framför spegeln och försökte fästa slöjan.
-- Ja, jag har inte ancien régimes traditioner i den vägen. Men _du_!
Drick ut... Se, hur dina ögon stråla, hur du småler och rodnar redan i
den mörka, trista morgonen till en arbetsdag, som begynner. Förlåt,
Madame, för _dig_ är det ju en fest- och älskogsdag, som _slutar_!
Å, du är århundradets äkta barn, Edmée, som ditt gyllne älsklingsvin är
århundradets eget vin: Regentens, Louis XV:s och Marie-Antoinettes! Med
dig har hela det gamla Frankrike kommit till mig, i dig förstår jag och
älskar det.
Hon gick bakom hans stol, där han självsvåldigt satt tillbakalutad med
armen hängande över stolsryggen, och lade lätt sin hand på hans skuldra.
-- Du talar om mörka, trista morgnar, om en arbetsdag, som begynner.
-- Hon log skälmskt, glad under hans ömma, dröjande blick. -- Och Förste
Konsuln börjar den med Champagne och komplimanger! Liknar det honom?
-- För mig äro alla dygnets timmar lika, som du nog vet. Jag har samma
humör, när man väcker mig klockan två på morgonen, som när jag reser mig
från en galamiddag klockan åtta.
-- Alltså, när jag ser dig i afton på operan -- du lovar ju att komma?
så skall du vara i samma stämning som nu!
-- När jag ser _dig_, är jag glad. Du är glädjen själv... Nej, det låter
så djupsinnigt, så abstrakt, och du är allt annat än abstrakt. Men se
dig själv i spegeln, som du står där! Vet du av, att det är tusen
stjärnors ljus i dina ögon under slöjan och all jordens värme i din
knutna hand? Och under din vida kappa -- hon öppnade den hastigt, på
lek, som ett par stora vingar, och slog den lika hastigt om sig igen --
har du skönhet, lyx, dårskap, lycka och härlig vila åt den, som älskar
dig.
-- Låt mig gå, min vän. Gryningen begynner, där kommer folk på bron...
Och -- det lät litet blygt, men oändligt ömt: du behöver visst ro.
-- _Ro_! -- Han smålog. -- Tror du jag vill ha ro? Det hoppas jag till
Gud, jag inte får på många år ännu! Nej, stanna Edmée... Det är något
jag ville säga dig... -- Han smålog, klämde hennes hand, såg ned och
letade efter en förevändning att hålla henne kvar.
Hon visste, att när han var i det lynnet, tyckte han om att prata, och
när han en gång började, höll han icke så snart upp. Av allt i världen
var hon mest stolt över, att han så gärna talade med _henne_. Och han
talade med henne om allt: sitt arbete, sina planer, sina högtflygande,
fantastiska drömmar; han lade icke band på sig, han tänkte högt och
visade, att han njöt av att se detta lilla, allvarliga ansikte, som i
sitt växlande uttryck följde vart hans ord, dessa strålande, skiftande
ögon, som _hörde_. Omedelbart kände han, att var fiber i hennes själ
sympatiserade med hans, att hon, under hans inflytande, såg med hans
ögon och förstod med hans hjärna.
-- Har du då intet nytt att säga mig?... Något om dina vänner,
chouanerna, som Fouché så gärna underhåller mig med? Eller om ditt gamla
ideal, »vi med Guds nåde»?
-- Har han skrivit igen? frågade hon hastigt.
-- Nej, gudskelov! Jag svarade honom då tydligt nog i somras. Nu går
Fouché bara och väntar på, att _han_ skall svara _mig_!
Edmée hade åter satt sig ned -- intresserad -- och lät honom knäppa upp
kappan. Den föll tillbaka över stolskarmen, och med sitt vita
silkesfoder bildade den en skimrande bakgrund till hennes lätta dräkt.
Slöjan slog hon själv från pannan -- den hängde löst, som en spansk
mantilla, över det något oordnade håret. Utan att längre tänka på tiden,
som gick, slog hon sig ännu en gång till ro.
-- Den klenmodiga Joséphine, återtog Förste Konsuln efter en stund, utan
övergång, liksom driven av en tankeförbindelse. Hon lever i ångest, att
jag skall stiga för högt, för att kanske en gång falla lika djupt. Hon
tror -- det gick ett obeskrivligt leende över Bonapartes ansikte, där
han nu, i gott humör, gick fram och tillbaka på golvet och snurrade
snusdosan mellan fingrarna -- hon tror och _önskar_ att jag skall
bekväma mig till att återkalla Bourbonerna! Det är icke längesedan hon
nästan låg på knä för mig för att beveka mig. Kan du begripa -- han
stannade framför Edmée -- hur i all världen man kan finna på att fordra
något så onaturligt av mig -- något så _dumt_? Det nya Frankrike, det,
som jag redan nu, monumentalt och praktfullt, ser resa sig ur
revolutionens blod och spillror -- det är _mitt_ verk! Och så begär man,
att jag skall bygga och smycka mitt hus, för att andra skola driva mig
därur och komma och bo där i mitt ställe. Man inbillar sig, att jag kan
avspisas med en konnetabelvärja, ett hertigdöme -- jag! »Den mäktigaste
undersåte!» En undersåte är aldrig _nog_ mäktig. Nej, råder man över en
krona -- han förde ovillkorligt handen till sin tinning -- sätter man
den på sitt eget huvud, och ve den, som rör därvid!... -- Han gick ett
par slag fram och tillbaka med händerna på ryggen och sänkt huvud; hon
såg det stolta, inåtvända leendet på hans läppar, och hennes hjärta
bävade ånyo av fröjd över att vara hans intimaste förtrogna. -- Min bana
är rätt vacker, jag medger det, men den är långt ifrån fullbordad.
Emellertid, nu har jag då kommit så långt som till Tuilerierna... Det
gäller att stanna här!
Han såg upp och mötte Edmées ömma, stolta blick. Emot sin vana skrattade
han högt:
-- Nå, Mademoiselle de La Feuillade -- kan du märka några rojalistiska
förnimmelser, när du nu ligger i Louis XIV:s säng? Drömmer du någon gång
om ditt legitima ideal med gikt och sammetsstövlar?
Edmée satt framåtlutad med bägge armarna på bordet. Hon smålog, skakade
på huvudet och såg glad upp till honom.
-- Tala mer... Hur kan det vara, min vän, att du värdigas tala med mig?
Du, tillade hon blygt, som nästan aldrig bryr dig om att tala med damer
-- inte ens med Madame de Staël.
-- Madame de Staël! -- Han smålog.
-- Ja... Å, du skulle blott riktigt veta, hur okunnig jag är! Du, som
jag vet håller så strängt på kunskaper. -- Hon såg frågande upp, litet
ängsligt.
-- Hos _män_. -- Han böjde sig ned och kysste flyktigt hennes skuldra.
-- Hos kvinnor -- Gud bevare oss väl!
Hon skakade otåligt på huvudet utan att låta sig övertyga: -- Jag kan
ingenting, rakt ingenting, min uppfostran blev avbruten, innan jag var
tio år. Jag tror aldrig, att jag har läst någon annan bok i sammanhang
än »Télémaque», och så en gammal dagbok från Frondekriget, som jag fann
hemma på les Fougères, och som en av mina förfäder hade skrivit...
-- Och _det_ intresserade dig?
-- Å -- hon drog djupt efter andan och slöt till ögonen, med handen mot
hjärtat. -- Jag tyckte att mitt liv var värdelöst, för det jag inte fått
leva under den tiden! Som jag har avundats den stora Mademoiselle
utanför Orléans och Anna de Longueville, som hade prinsen av Condé till
broder och en älskare som Monsieur de La Rochefoucauld! Nu avundas jag
ingen mera.
-- Inte ens Madame Bonaparte?
Edmée rodnade och slog i sin vrede så häftigt ut med handen, att hon
stötte till glaset och vinet flöt över bordet. -- Nej, sade hon stolt,
lika litet som det ett ögonblick föll Madame de Longueville in att
avundas Markisinnan de La Rochefoucauld. Hon hade kärlek, äventyr, faror
och ära, därtill ett ädelt och furstligt namn, så länge hon levde. Och
dö kan man, när man själv vill.
-- Du är, som jag säger, en drottning, ropade han eldigt, hänförd av
hennes flammande ögon och stolta min. Jag har en gång hört en historia
om en de La Feuillade, som för sin förvägenhets skull en natt blev Anne
d'Autriches älskare och dagen därpå mördades av kardinalens och kungens
folk. Du har hans blod i ådrorna! Å -- han talade nästan hårt -- ett
stort namn, det är dock en härlig sak, ett präktigt ryggstöd.
-- Som om något namn vore större än ditt!
-- Det _blir_ kanske... kanske... Han stod och såg in i ljuset på bordet
med klara, sammandragna ögon. Så vände han sig om och sade plötsligt
muntert:
-- Apropos namn! I kväll skall man se hela Faubourg St. Germain på
operan -- i kväll håller ingen sig borta! Själva Madame Royale, vore hon
här, kunde nog icke motstå att exponera en toalett i en loge i afton.
-- Du kommer ju _säkert_? -- Hon hade rest sig upp, plötsligt ivrig att
komma bort.
-- Ja. Fastän Gud vet, hur jag skall få tid till det!
-- Å, var gång jag ser dig offentligt, med adjutanter och eskort, när
jag ser folket applådera och resa sig på tå och ropa: »Leve Förste
Konsuln», så... Å, det är så berusande, jag kan inte säga dig, vad jag
känner!
-- Jag kan _se_ dig. Du rodnar, du slår ned ögonen, du är rädd, att
någon i din blick skall läsa din hemliga lycka...
-- Jag! Å, du känner mig icke. Nej, jag reser mig tvärtom upp, där jag
sitter, jag småler och nickar till alla, och jag viskar för mig själv:
»Leve Förste Konsuln!» Och som jag säger det, knäpper jag i all
hemlighet mina händer hårt ihop, och jag ber så innerligt, att Gud skall
taga alla dessa önskningar på allvar, att du skall _leva_...
Småleende, rörd, lyfte Bonaparte hennes huvud med sin ena hand och lade
den andra över hennes strålande, plötsligt tårfyllda ögon.
-- Farväl, Edmée. Gå nu. Om sexton timmar skall jag se dig igen. Sov
ända till middag, kläd dig fin, roa dig, var glad, tala med många
människor, tänk på mig.
Hon tog sakta bort hans hand, och leende såg hon honom in i hans leende
ögon.
-- God natt... God morgon... Å, jag vet icke mer, vad som är dag eller
natt! Jag indelar icke mer min tid efter solen, jag indelar den efter,
när jag ser _dig_...
-- Om sexton timmar, blir det då dag igen?...
Hon gick mot dörren. Men med handen på låsvredet vände hon sig om, böjde
sig lätt tillbaka, i det hon med ena handen lyfte slöjan från pannan,
och såg dröjande på honom med sina ömma ögon.
-- Napoléon! viskade hon tyst, nästan ohörbart. Det var så sällan hon
vågade uttala hans dopnamn, som ingen -- icke ens hans mor -- numera
kallade honom för, men vars egendomliga klang, hon i djupet av sitt
hjärta tillbad.
I nästa ögonblick var hon utanför dörren. Småleende satte Bonaparte sig
till skrivbordet och öppnade strax sin stora portfölj.