»En amour comme en guerre, pour conclure, il faut se voir de près!»
_Mot de Bonaparte_ (à l'époque de Consulat).
Det hade länge varit bestämt inom familjen de Châteauneuf, att de, när
hettan på allvar började, skulle resa till Mademoiselle de La Feuillades
egendomar i Normandiet, vilka de alla längtade att återse. Edmée gjorde
inga invändningar emot att lämna Paris -- tvärtom var hon nästan glad
över att komma därifrån, innan arméen kom tillbaka från Italien; hon
visste, att man väntade Förste Konsuln, om icke förr, så till
Republikens fest den 25 Messidor (14 juli). Taga emot hans brev, det
kunde hon väl, läsa dem, älska dem -- men se honom igen, höra hans röst,
möta hans järnblå ögon! Blott hon tänkte därpå, var det, som om hjärtat
stannade.
De reste alltså den första veckan i Messidor. Edmée hade blott ett svagt
minne av Belles-Rives; som helt liten hade hon bott där med sina
föräldrar -- men sedan -- efter revolutionens utbrott -- hade hon kommit
till mostern, till det dystra Fougères, som hon ej lämnat en dag, förrän
abbéen förde henne till Paris. Belles-Rives var en vacker, vidsträckt
byggning i graciös, litet sökt rokokostil; mot den klarblå julihimlen
reste den sin vita façad och sina breda, solbelysta trappor mitt på
Normandiets gröna slätter. Som nästan alla herrgårdar hade den under
sansculottregimentet råkat i förfall och först nu under dessa vårmånader
blivit något reparerad och satt i stånd att mottaga ägarinnan. De
skuggiga alléer, hon dunkelt mindes sedan sin barndom, voro nu
borthuggna av revolutionens plundringsmän, liksom den vackra parken, men
det hela gav likväl intet dystert eller ödelagt intryck, ty en ny
grönska sköt frodigt upp och täckte yppigt de rothuggna stammarna. Edmée
var egentligen glad över, att man kunde se så fritt och så långt --
längst borta vid horisonten skymtade man Rouens kyrktorn -- hon hade
fått nog av de mörka skogarna kring les Fougères.
De levde mycket ensamt på Belles-Rives. Där voro inga grannar i närheten
att umgås med, ty adelsslotten stodo ännu öde eller voro bebodda av
bönder och revolutionens parvenyer, som för ett spottpris köpt dem av
staten. Edmées största nöje var att tidigt om morgonen sätta sig på sin
starka, normandiska häst, ge den fria tyglar och så på måfå galoppera
över de gröna slätterna -- jorden låg till största delen ännu i träde.
Ibland följdes hon av sin kusin, men han blev snart trött vid detta
enformiga nöje, förstod icke vilken tjusning det beredde henne.
En morgon, just då hon med släpet av sin ridklänning i handen långsamt
steg nedför den stora trappan, såg hon en främmande man stå och hålla
hennes häst vid betslet.
Det var tidigt på morgonen -- knappt mer än fem. Monsieur och Madame de
Châteauneuf sovo ännu, och där var litet folk på gården. Den gamle
Jeanot allena brukade åtfölja henne på dessa morgonpromenader, men honom
såg hon icke till i dag. Hon var allena med den främmande.
-- Er ridknekt, medborgarinna, är tyvärr förhindrad att följa er, sade
han och bugade vördnadsfullt. Vill ni tillåta mig?
Edmée var icke rädd. Hon blev stående på trappan och fixerade skarpt den
alldeles obekante mannen, i det hon höjde ridpiskan.
-- Med vad rätt? Vem är ni?
Mannen sänkte sin röst: -- I Förste Konsulns namn lovar jag er -- ni
skall bli beskyddad.
Mademoiselle de La Feuillade gick lugnt nedför trappan, och i det hon
kraftigt stödde sin fot mot den främmandes framräckta hand, svängde hon
sig raskt upp på hästen:
-- Nå, så var min ridknekt då, eftersom Förste Konsuln befallt er det!
Hälsa och tacka honom för den omsorg, han visar Frankrikes damer.
Edmée var ond. Hon drog häftigt åt sig hästens tyglar och red i skarpt
galopp ut från gården, utan att den främmande mannen, som hon förstod
hade bestuckit eller skrämt Jeanot att hålla sig borta, fick tid att
följa henne eller säga henne ett ord.
I den upphetsning, vari hela denna oväntade scen och nämnandet av Förste
Konsulns namn hade försatt henne, betänkte hon ej strax, vilket vågspel
det var för en ung flicka att i denna tidiga morgon rida ut på landet
allena. När hon kommit ett stycke utåt vägen, beslöt hon likväl vända
om, men märkte nu, att hon redan var förföljd. I den stilla, ännu litet
disiga morgonen, hörde hon starka, snabba hovslag av en häst i karriär
bakom sig. Hon vände sig icke om, vred av från vägen och slog in på en
vidsträckt äng, som var bevuxen med högt gräs och markblommor och
sluttade ned åt floden.
Förföljaren vred också av; i sned linje drev han sin häst över ängen.
Edmée insåg, att hon hade burit sig överilat åt -- därnere flöt redan
ån, hon vågade icke försöka att sätta över den. Raskt gjorde hon helt om
på hästen och vände sig med ridpiskan lyftad mot förföljaren.
Han red hastigt fram. Inom ett par ögonblick var han vid hennes sida.
Han bar tvärsittande, uppviken hatt och grå kappa -- Edmée kände honom
strax, så snart hon fick öga på honom. Det var Förste Konsuln själv.
Han red tätt upp till henne och höll stilla på hästen. Ett ögonblick
talade ingen av dem -- de andades bägge häftigt efter den hetsiga
ritten. Han böjde sig ned och klappade mekaniskt hästen på halsen.
Så höjde han huvudet med en stolt, vredgat förebrående blick:
-- Ni vill alltså icke höra mig, icke ens se mig, Mademoiselle de La
Feuillade?
Edmée teg. Om det gällt hennes liv, kunde hon ej fått fram ett ord.
-- Ingen utom min stallmästare vet, att jag är här, jag har blott en
knapp halvtimme på mig, innan jag måste härifrån. Natten och de tidiga
morgontimmarna har jag för er skull stulit från mitt arbete och min
vila. Jag sänder er bud, att jag i all höviskhet och respekt ett
ögonblick -- eftersom tillfälle erbjuder sig -- önskar att tala med er.
Och ni -- ni; -- han högg i raseri ridspöet genom luften, så att det
ven, och hennes häst gjorde skrämd ett hopp till sidan.
Av floden, som här gjorde en krökning, voro de instängda på två håll.
På andra sidan floden var skog. Bakom dem sluttade ängen starkt uppåt,
så att den fullkomligt dolde dem från landsvägen.
Edmée satt styv och stilla på sin häst; hon ryckte icke en gång till, då
ridspöet vinande skar genom luften, så tätt intill hennes huvud, att det
rev med sig en av de stora plymerna i hennes hatt. Han kastade sig av
hästen och kom fram till henne.
-- Varför talar ni icke? Varför bevärdigar ni mig icke med ett ord?
Varför har ni ej svarat mig på mina brev, Mademoiselle de La Feuillade?
Han stod vid hennes knän med handen stödd mot hästens rygg och såg
hotande på henne. Hon satt blek och stilla i sadeln -- högrest, men med
sänkta ögon.
-- Eller inbillar ni er kanske -- hans ton var nu ironisk -- att jag har
kommit för att be er om ursäkt för min dristighet att älska er, eller
stå till svars för er brudgum? Om ni har förstått mig, om ni är värd en
mans manliga kärlek, så vet ni, att mellan oss kan icke vara tal om
slikt. Ni är fri, jag är icke alltför starkt bunden -- ingen må väl
inbilla sig, att jag har avsagt mig rätten att tävla med andra män om
den kvinna, som framför alla behagar mig, som jag _älskar_.
Långsamt såg hon upp. I samma ögonblick hade han -- med ett utrop --
armarna om hennes liv och tryckte huvudet ned mot hennes knä.
-- General Bonaparte -- hon försökte tala strängt, hon försökte att
värja sig.
Han rev henne jublande av hästen och höll henne ett ögonblick ut ifrån
sig med bägge händerna om hennes midja. Stolt och ömt vilade hans
härskareblick på denna kvinna, som han, från första ögonblick han mötte
henne, så lidelsefullt och bestämt hade åtrått. Och i det hans ögon
plötsligt fylldes av tårar, mumlade han lågt:
-- Vad jag har _tänkt_ på dig!...
Betagen, förvirrad lät hon sig dragas in i hans famn. Först då hon kände
hans varma läppar mot sina, försökte hon förskräckt att bliva fri.
Men han höll henne fast. Hans leende, obarmhärtiga blick vilade
strålande på henne.
-- Man har sagt mig, att ditt bröllop med Louis de Châteauneuf redan var
bestämt. Jag har kommit för att en gång få ett ärligt svar -- är det
sant?
Hon höjde långsamt, allvarligt ögonen upp till honom och skakade på
huvudet. -- Aldrig någonsin blir jag Louis de Châteauneufs hustru, sade
hon enkelt.
-- Varför? För det...? Han ville locka henne, tvinga henne att tillstå
med ord.
-- För det... -- hon sänkte ånyo blicken. Så rätade hon plötsligt på sig
och sakta, blygt, men tillika med en drottnings självmedvetna stolthet
över att ge bort en kunglig gåva, lade hon bägge armarna om hans hals
och mötte, djupt rodnande, men fast och modigt hans ögon.
Han såg på henne med en lång, egendomlig, dröjande blick, så gjorde han
sig sakta, men bestämt, fri för hennes lätta famntag.
-- Jag har redan varit här alltför länge. Myndigheterna och mitt följe
få ej vänta på mig i Gisors -- det skulle väcka uppseende. Icke en minut
längre har jag tid att dröja. Men du är _min_ -- icke sant, Edmée? Han
tog henne åter i sina armar och såg henne eldigt, befallande in i
ögonen. Jag kunde fordra dig nu, och du ville svara...
Hennes kvinnliga motståndslust, hennes flickaktiga koketteri vaknade
plötsligt, och i det hon med ett lågt, lyckligt skratt drog sig undan
hans alltför segervissa arm, sade hon gäckande, men med sänkta ögon:
-- Nej, nej, nej!
Han smålog övermodigt.
-- Såå! -- När du kommer till Paris, skall jag fråga dig ännu en gång --
jag skall göra det strax, det första jag ser dig, utan spår av
barmhärtighet. Till dess... Du har givit mig _en_ kyss, nu tar jag två
till. Du är min, min, min.
Han satt redan på hästen och böjde sig ännu en gång ned emot henne.
-- Lova mig att icke lyssna till vad någon säger -- icke till råd, icke
till hotelser, icke till böner. Tänk, att _alla_ äro dina fiender och
mina. Förtro dig till _ingen_.
Hon smålog blott stolt till svar, säker på sig själv.
-- Och nu -- han mätte henne med en lång, hänryckt blick, där hon med
den gröna riddräkten på armen och den vitplymascherade Henri IV-hatten
snett på huvudet stod småleende, rodnande frisk i morgonens starka ljus.
-- Akta dig att bli vackrare än du är!
Hon skrattade; och smickrad, glad -- modig, nu då han redan satt på
hästen -- fann hon med sin slagfärdiga franska tunga ord.
-- Har Förste Konsuln satt ett »maximum» också för skönhet? Jag skall
göra mitt bästa för att överskrida det.
-- Förste Konsuln för sin del har ingenting däremot -- hans skälmska,
dristiga blick jagade åter blodet till hennes kinder -- tvärtom! Men han
vill att _andra_, till exempel Monsieur Louis de Châteauneuf, skall ha
en smula förnuft och vilja kvar. Det kommer att behövas!
Han lade småleende fingret på läpparna, och därpå -- i det hästen redan
reste sig på bakbenen -- förde han hälsande handen till hattbrättet:
-- Mademoiselle de La Feuillade -- vi ses snart igen i Paris!
Man var nu ett gott stycke inne i Vendémiaire (år IX) och ännu var det
icke tal om, att Mademoiselle de La Feuillade kunde tänka på att lämna
Belles-Rives. Madame de Châteauneuf hade nämligen på en körtur stjälpt
med vagnen och brutit sitt ben -- nu var hon visserligen på
bättringsvägen, men läkarna avrådde tills vidare all flyttning.
Edmée led av denna tvungna försakelse; hon förtärdes av längtan efter
att se Förste Konsuln och av fruktan att han, då hon ej kom till Paris,
skulle vredgas på henne, glömma henne, _vilja_ glömma henne. Då olyckan
hände -- i mitten av Thermidor -- och man förberedde henne på att få
stanna hela hösten på landet, blev hon alldeles utom sig. Hon hade blott
en tanke: att underrätta honom om dröjsmålet och orsaken därtill. Hon
hade knappt skrivit ett brev i hela sitt liv förr, utom då och då ett
par torra redogörelser till de gamla på les Fougères; nu stod hon
plötsligt inför den, som hon tyckte, tvingande nödvändigheten att skriva
till _honom_. En halv natt använde hon till att författa koncepter och
förtvivla över sina stela, oövade bokstäver. Till slut skrev hon blott:
Belles-Rives 28 Thermidor år VIII.
»Min faster är sjuk. Jag är tvungen att stanna här, trots det jag
hellre ville vara i Paris.