VII.

Gloire au maitre!...

Gloire à ce grand audacieux!

_Victor Hugo_.

I Paris talade man nu blott om händelserna i Italien och om

reservarméens öde. I de flesta kretsar ansåg man den förlorad, och det

fanns -- efter vad man viskade -- personer, som redan tänkte på att

sätta sig i Förste Konsulns plats. Att Masséna hade måst utrymma Genua

den 15 Prairial, och att det då såg förtvivlat ut, så mycket visste man,

men sedan dess hade man ej hört något som helst.

Det var sent på aftonen en av de allra första dagarna i Messidor.

Familjen de Châteauneuf hade tillbragt dagen ute hos några vänner i

trakten av Vincennes och reste nu hela vägen hem i öppen vagn. Madame de

Châteauneuf sov med huvudet mot sin gamla kammarjungfrus skuldra, Edmée

satt tillbakalutad på sätet mitt emot, insvept i sin ljusa schal, och

med stora, vidöppna ögon, som intet sågo av den verkliga världen omkring

henne, blickade hon tankfullt ut i den milda, skumma juninatten. Som i

en dröm hörde hon de taktfasta hovslagen av Louis de Châteauneufs häst,

som travade vid sidan av vagnen.

Hon njöt av att äntligen få vara ensam och slippa att lägga band på sig.

Hela dagen hade hon ej hört talas om annat än arméens öde och general

Bonaparte. Hon hade hört hans namn, tills det nästan ringde för hennes

öron och hon blivit nästan sjuk av ångest, tills hon blott längtade

efter att gå ifrån alla dessa människor -- så viktiga och skadeglada --

att få tiga och få gråta i fred.

Hon hade i afton träffat en kvinna, som -- om än på ett annat sätt --

tycktes vara lika upptagen som hon själv av den italienska arméen och

dess befälhavare. Det var den svenska ambassadrisen, Madame de Staël.

Medan det övriga sällskapet var upptaget av att höra greven av Sabran

deklamera sina berömda fabler, hade Edmée, vilken var allt annat än

litterär och icke »_merveilleuse_» nog för att låtsa sig vara det, sakta

smugit sig ut på terrassen för att hämta frisk luft och några ögonblick

bli fri från den söta, kvalmiga parfymdoft, som de många damerna

utbredde i salongen. Plötsligt hörde hon steg bakom sig, och då hon

vände sig om, igenkände hon Madame de Staël och hennes väninna, Madame

Récamier.

Edmée -- som nästan alla den tidens unga flickor -- beundrade livligt

Madame Récamier och ansåg henne för ett nästan oupphinnligt ideal av

grace och älskvärdhet. Hennes rena, poetiska skönhet, stillsamhet och

blygsamma väsen gjorde henne i sällskapslivet lika lättfattlig som

sympatisk, och det var rent av en modesak att vara »tokig i henne».

Om henne rådde aldrig några skilda meningar -- hon var för alla den

»gudomliga, den ojämförliga Juliette». Edmée, vilken blott flyktigt

blivit presenterad för henne och ej fått tillfälle att vidare tala med

henne, gladde sig nu över att vara henne så nära och gick blygt ett par

steg fram emot de båda damerna.

Madame de Staël såg ut att vara mycket echaufferad; hennes klumpiga,

grovt skurna, men uttrycksfulla ansikte var högrött under den

pärlomvirade turbanen, och rodnaden bredde sig ända ned på skuldrorna

mot den högblå kaschmirsschalen. Hon såg förnämt prövande, en smula

kallt på Mademoiselle de La Feuillade och avbröt ett ögonblick samtalet.

Därpå -- liksom hon icke fäste någon vikt vid henne -- återtog hon

plötsligt, vänd till Madame Récamier:

-- Jag säger dig, Juliette, jag hatar honom. Av hela min själ önskar

jag, att han nu lede ett avgörande nederlag...

Hennes ton var så lidelsefullt bitter, att det slog Edmée, och i samma

ögonblick, ehuru intet namn var nämnt -- förstod hon med en slags

intuition, vem det var Madame de Staël så talade om. Hon kände, att hon

rodnade ända till hårfästet.

Madame Récamier smålog och drog upp sina vackra skuldror med en blid,

languissant, liksom förlåtande rörelse, vilken var henne egen. Ingen av

damerna tycktes fästa något avseende vid Edmée. De gingo förbi henne

utan att stanna, och då de kommit ett par steg längre bort, hörde hon

ännu en gång Madame de Staëls djupa, lidelsefulla stämma:

-- Och du vet, att jag har _älskat_ honom! Att det fanns en tid, då det

blott hade berott på honom, och jag hade offrat honom allt. Men han! Att

visa mig -- _mig_ -- denna förnärmande likgiltighet...

Det _var_ om Bonaparte hon talade. Var det väl någon annan man i

världen, man talade så om, utan om honom? I det hon såg de båda damernas

muslinsdraperier försvinna under trädens kulörta lyktor, knöt

Mademoiselle de La Feuillade händerna och bet sig i läppen så hårt, att

blodet sprang fram, blott för att icke brista i gråt.

Hon hade sedan, den stund av aftonen, som var kvar, så mycket som

möjligt undvikit sällskapet och skyllt på huvudvärk och värmen för att

förklara sitt förstörda utseende. Nu äntligen var hon fri för dessa

människors likgiltiga skämt och hatfulla politiska antydningar, och den

bitterhet hon känt emot dem hade efterträtts av en trist modlöshet.

Under hela vägen hade hon icke sagt ett ord; när hon märkte, att Louis

såg på henne, slöt hon ögonen för att slippa tala -- hon önskade, att

han skulle tro, att hon sov.

Nu närmade sig vagnen raskt Paris. Redan på avstånd hade de givit akt på

det myckna ljus, som liksom tycktes strömma ut från staden, och undrat,

om det kunde vara någon stor eldsvåda. Men då vagnen nu kom innanför

barriären, urskilde de tydligt flera hundra festbål, som i den lugna

sommarnatten brunno högt och flammande lyste ut över otaliga

människomassor, vilka från alla håll strömmade mot den gamla

Bastilleplatsen och hän emot Beaumarchais' hus. Floden var full med

båtar och facklor, och dansen gick på gatorna som på en fettisdag under

konungadömet, och -- buret av tusen rösters jubel -- hörde Edmée ett

namn, som hon aldrig hade hört förr, men som nu, kedjat till Förste

Konsulns, åter och åter upprepades på allas läppar -- beständigt --

_Marengo_.

Vagnen skred fram fot för fot. Hon kände det, som fördes hon i triumftåg

av detta folk, vilket hon lärt sig att betrakta som sin kasts och sin

släkts fiender; och i det hon reste sig upp, med schalen löst hängande

över armarna och händerna ovillkorligt framräckta, liksom till hälsning

och tack, kände hon plötsligt i jublande lycka, hur högt hon älskade

sitt Frankrike, hur stolt hon var över att vara dess dotter.

-- Leve Republiken! Leve arméen! Leve Förste Konsuln!

-- Leve Förste Konsuln! återtog Edmée viskande, småleende, utan att rätt

veta, vad hon sade. Och medan luften omkring henne beständigt genljöd av

namnen St. Bernard, Montebello och Marengo -- dessa namn, som i går

ingen kände, men som plötsligt blivit det franska folket lika förtroliga

och dyrbara som Pyramiderna och Rivoli -- rev hon hastigt upp den stora

bukett fina rosor, de fått med i vagnen och som låg framför henne på

sätet, och i det hon med bägge händer kastade blommorna ut bland

mängden, ropade hon jublande med sin klara, unga stämma: -- Leve

Frankrike!

Louis de Châteauneuf var, utan småaktigt hat till segraren, lika

hänryckt och berusad av segern som hon. Över vagnskanten grep han sin

kusins hand och tryckte den hårt, entusiastiskt.

Madame de Châteauneuf hade sett så mycket. Hon ryckte sin brorsdotter i

klänningen och bad kusken, om möjligt, sätta hästarna i raskare fart.

Edmées rörelse var så stark, att hon, då de äntligen nådde hem i Rue du

Bac, icke ville profanera denna dags stora händelser genom att växla ord

över dem. Hon sade godnatt redan i vestibulen, och företrädd av

Valentine, som bar ljuset för henne, gick hon strax upp på sina rum.

Så snart hon kom in i rummet, såg hon, att där på bordets mörka

mosaikskiva låg ett brev. Hon vände sig om och såg frågande på

kammarjungfrun.

-- Ja, det har blivit mig lämnat av samme man som det förra... Jag lade

det här, ty jag vågade icke bära det på mig -- jag var rädd, att någon

kunde se det...

Edmée vinkade otåligt med handen, att hon skulle gå. Hon hade strax lagt

sin ena hand över brevet, liksom för att gömma det eller hålla det fast.

Den andra tryckte hon nu hårt mot hjärtat.

Hon hade icke svarat på hans brev från Martigny -- icke vågat, icke

velat -- och nu sände han henne ett nytt med samme kurir, som bragte

segerbudskapet från Marengo! Han hade alltså _tänkt_ på henne då. Hans

själ, drucken av segerns yrsel och valplatsens smärta, hade i detta

ögonblick sökt hennes. Och med en sällhetskänsla så förintande stark,

att hon ögonblickligen sjönk ned på knä, där hon stod, mumlade hon som i

inspiration: -- Han _älskar_ mig!

En roman om förste konsuln Från den 18 Brumaire till freden i Amiens · 第 9 / 45 题