Gloire au maitre!...
Gloire à ce grand audacieux!
_Victor Hugo_.
I Paris talade man nu blott om händelserna i Italien och om
reservarméens öde. I de flesta kretsar ansåg man den förlorad, och det
fanns -- efter vad man viskade -- personer, som redan tänkte på att
sätta sig i Förste Konsulns plats. Att Masséna hade måst utrymma Genua
den 15 Prairial, och att det då såg förtvivlat ut, så mycket visste man,
men sedan dess hade man ej hört något som helst.
Det var sent på aftonen en av de allra första dagarna i Messidor.
Familjen de Châteauneuf hade tillbragt dagen ute hos några vänner i
trakten av Vincennes och reste nu hela vägen hem i öppen vagn. Madame de
Châteauneuf sov med huvudet mot sin gamla kammarjungfrus skuldra, Edmée
satt tillbakalutad på sätet mitt emot, insvept i sin ljusa schal, och
med stora, vidöppna ögon, som intet sågo av den verkliga världen omkring
henne, blickade hon tankfullt ut i den milda, skumma juninatten. Som i
en dröm hörde hon de taktfasta hovslagen av Louis de Châteauneufs häst,
som travade vid sidan av vagnen.
Hon njöt av att äntligen få vara ensam och slippa att lägga band på sig.
Hela dagen hade hon ej hört talas om annat än arméens öde och general
Bonaparte. Hon hade hört hans namn, tills det nästan ringde för hennes
öron och hon blivit nästan sjuk av ångest, tills hon blott längtade
efter att gå ifrån alla dessa människor -- så viktiga och skadeglada --
att få tiga och få gråta i fred.
Hon hade i afton träffat en kvinna, som -- om än på ett annat sätt --
tycktes vara lika upptagen som hon själv av den italienska arméen och
dess befälhavare. Det var den svenska ambassadrisen, Madame de Staël.
Medan det övriga sällskapet var upptaget av att höra greven av Sabran
deklamera sina berömda fabler, hade Edmée, vilken var allt annat än
litterär och icke »_merveilleuse_» nog för att låtsa sig vara det, sakta
smugit sig ut på terrassen för att hämta frisk luft och några ögonblick
bli fri från den söta, kvalmiga parfymdoft, som de många damerna
utbredde i salongen. Plötsligt hörde hon steg bakom sig, och då hon
vände sig om, igenkände hon Madame de Staël och hennes väninna, Madame
Récamier.
Edmée -- som nästan alla den tidens unga flickor -- beundrade livligt
Madame Récamier och ansåg henne för ett nästan oupphinnligt ideal av
grace och älskvärdhet. Hennes rena, poetiska skönhet, stillsamhet och
blygsamma väsen gjorde henne i sällskapslivet lika lättfattlig som
sympatisk, och det var rent av en modesak att vara »tokig i henne».
Om henne rådde aldrig några skilda meningar -- hon var för alla den
»gudomliga, den ojämförliga Juliette». Edmée, vilken blott flyktigt
blivit presenterad för henne och ej fått tillfälle att vidare tala med
henne, gladde sig nu över att vara henne så nära och gick blygt ett par
steg fram emot de båda damerna.
Madame de Staël såg ut att vara mycket echaufferad; hennes klumpiga,
grovt skurna, men uttrycksfulla ansikte var högrött under den
pärlomvirade turbanen, och rodnaden bredde sig ända ned på skuldrorna
mot den högblå kaschmirsschalen. Hon såg förnämt prövande, en smula
kallt på Mademoiselle de La Feuillade och avbröt ett ögonblick samtalet.
Därpå -- liksom hon icke fäste någon vikt vid henne -- återtog hon
plötsligt, vänd till Madame Récamier:
-- Jag säger dig, Juliette, jag hatar honom. Av hela min själ önskar
jag, att han nu lede ett avgörande nederlag...
Hennes ton var så lidelsefullt bitter, att det slog Edmée, och i samma
ögonblick, ehuru intet namn var nämnt -- förstod hon med en slags
intuition, vem det var Madame de Staël så talade om. Hon kände, att hon
rodnade ända till hårfästet.
Madame Récamier smålog och drog upp sina vackra skuldror med en blid,
languissant, liksom förlåtande rörelse, vilken var henne egen. Ingen av
damerna tycktes fästa något avseende vid Edmée. De gingo förbi henne
utan att stanna, och då de kommit ett par steg längre bort, hörde hon
ännu en gång Madame de Staëls djupa, lidelsefulla stämma:
-- Och du vet, att jag har _älskat_ honom! Att det fanns en tid, då det
blott hade berott på honom, och jag hade offrat honom allt. Men han! Att
visa mig -- _mig_ -- denna förnärmande likgiltighet...
Det _var_ om Bonaparte hon talade. Var det väl någon annan man i
världen, man talade så om, utan om honom? I det hon såg de båda damernas
muslinsdraperier försvinna under trädens kulörta lyktor, knöt
Mademoiselle de La Feuillade händerna och bet sig i läppen så hårt, att
blodet sprang fram, blott för att icke brista i gråt.
Hon hade sedan, den stund av aftonen, som var kvar, så mycket som
möjligt undvikit sällskapet och skyllt på huvudvärk och värmen för att
förklara sitt förstörda utseende. Nu äntligen var hon fri för dessa
människors likgiltiga skämt och hatfulla politiska antydningar, och den
bitterhet hon känt emot dem hade efterträtts av en trist modlöshet.
Under hela vägen hade hon icke sagt ett ord; när hon märkte, att Louis
såg på henne, slöt hon ögonen för att slippa tala -- hon önskade, att
han skulle tro, att hon sov.
Nu närmade sig vagnen raskt Paris. Redan på avstånd hade de givit akt på
det myckna ljus, som liksom tycktes strömma ut från staden, och undrat,
om det kunde vara någon stor eldsvåda. Men då vagnen nu kom innanför
barriären, urskilde de tydligt flera hundra festbål, som i den lugna
sommarnatten brunno högt och flammande lyste ut över otaliga
människomassor, vilka från alla håll strömmade mot den gamla
Bastilleplatsen och hän emot Beaumarchais' hus. Floden var full med
båtar och facklor, och dansen gick på gatorna som på en fettisdag under
konungadömet, och -- buret av tusen rösters jubel -- hörde Edmée ett
namn, som hon aldrig hade hört förr, men som nu, kedjat till Förste
Konsulns, åter och åter upprepades på allas läppar -- beständigt --
_Marengo_.
Vagnen skred fram fot för fot. Hon kände det, som fördes hon i triumftåg
av detta folk, vilket hon lärt sig att betrakta som sin kasts och sin
släkts fiender; och i det hon reste sig upp, med schalen löst hängande
över armarna och händerna ovillkorligt framräckta, liksom till hälsning
och tack, kände hon plötsligt i jublande lycka, hur högt hon älskade
sitt Frankrike, hur stolt hon var över att vara dess dotter.
-- Leve Republiken! Leve arméen! Leve Förste Konsuln!
-- Leve Förste Konsuln! återtog Edmée viskande, småleende, utan att rätt
veta, vad hon sade. Och medan luften omkring henne beständigt genljöd av
namnen St. Bernard, Montebello och Marengo -- dessa namn, som i går
ingen kände, men som plötsligt blivit det franska folket lika förtroliga
och dyrbara som Pyramiderna och Rivoli -- rev hon hastigt upp den stora
bukett fina rosor, de fått med i vagnen och som låg framför henne på
sätet, och i det hon med bägge händer kastade blommorna ut bland
mängden, ropade hon jublande med sin klara, unga stämma: -- Leve
Frankrike!
Louis de Châteauneuf var, utan småaktigt hat till segraren, lika
hänryckt och berusad av segern som hon. Över vagnskanten grep han sin
kusins hand och tryckte den hårt, entusiastiskt.
Madame de Châteauneuf hade sett så mycket. Hon ryckte sin brorsdotter i
klänningen och bad kusken, om möjligt, sätta hästarna i raskare fart.
Edmées rörelse var så stark, att hon, då de äntligen nådde hem i Rue du
Bac, icke ville profanera denna dags stora händelser genom att växla ord
över dem. Hon sade godnatt redan i vestibulen, och företrädd av
Valentine, som bar ljuset för henne, gick hon strax upp på sina rum.
Så snart hon kom in i rummet, såg hon, att där på bordets mörka
mosaikskiva låg ett brev. Hon vände sig om och såg frågande på
kammarjungfrun.
-- Ja, det har blivit mig lämnat av samme man som det förra... Jag lade
det här, ty jag vågade icke bära det på mig -- jag var rädd, att någon
kunde se det...
Edmée vinkade otåligt med handen, att hon skulle gå. Hon hade strax lagt
sin ena hand över brevet, liksom för att gömma det eller hålla det fast.
Den andra tryckte hon nu hårt mot hjärtat.
Hon hade icke svarat på hans brev från Martigny -- icke vågat, icke
velat -- och nu sände han henne ett nytt med samme kurir, som bragte
segerbudskapet från Marengo! Han hade alltså _tänkt_ på henne då. Hans
själ, drucken av segerns yrsel och valplatsens smärta, hade i detta
ögonblick sökt hennes. Och med en sällhetskänsla så förintande stark,
att hon ögonblickligen sjönk ned på knä, där hon stod, mumlade hon som i
inspiration: -- Han _älskar_ mig!