Detta lilla, lakoniska brev, naivt undertecknat med hela hennes
aristokratiska namn, överlämnades åt Valentine, som var släkt till en
postiljon på Rouenvägen, vilken efter många omständigheter lovade att
besörja det i all hemlighet.
Hon fick icke något svar. Och under denna tid av plågsam ångest, då hon
var dag måste säga till sig själv, att han -- den store och mäktige --
i vrede för det hon ej hört honom, hade glömt eller _ville_ glömma
henne, växte hennes unga kärlek till en lidelse så stark och våldsam,
att hon kände, hur den mer och mer tog makten från hennes förnuft och
förintade all hennes motståndskraft.
Mot slutet av Vendémiaire kom Louis, som annars för det mesta under
denna tid uppehöll sig i Paris, där Talleyrand gav honom mycket att
göra, på ett kort besök till Belles-Rives. Edmée hade längtat mycket
efter sin kusin -- så kunde hon då åtminstone få höra _något_ nytt från
Tuilerierna.
Det var en mild, stilla höstafton strax efter middagen. Edmée hade
länge, insvept i sin schal, suttit lutad mot balustraden på terrassen
och sett mot vägen, vilken månbelyst lik ett brett, blåaktigt silverband
slingrade sig genom de öppna markerna. Nu skymtade hon äntligen långt
borta en ryttare -- han kom närmare -- på huvudets hållning och på
resningen kände hon Louis de Châteauneufs alezan.
Louis' och Edmées umgänge hade alltid varit _à l'anglaise_, det vill
säga särdeles fritt och otvunget, icke alls sådant, som det brukade vara
i Frankrike mellan ett par unga personer, vilka ämnade gifta sig med
varandra. Som barn hade de självmant kallat varandra för bror och
syster, och då sedermera Louis blivit uppfostrad i England, i engelska
seder och med stor sympati för engelskt samhällsskick, och Edmée icke
alls blivit uppfostrad, eller rättare, som det kunde falla sig mitt
bland upprorsskaror i ett land, som var i permanent belägringstillstånd,
hade deras umgänge icke heller senare kommit att inordna sig under
societetens konventionella regler. Trots giftermålsavtalet träffade de
varandra ofta allena och talade med varandra om allt -- till och med om
kärlek.
Hon sprang nedför terrassen och mötte honom vid inkörsporten.
Han blev glad och överraskad att se henne där. Leende vinkade han till
henne från hästen.
-- Det är en härlig afton, jag har knappt lust att sitta av, sade han
och klappade djuret. Vi ha blivit så väl förplägade, »Monsieur» och jag,
i »_Les trois frères_».
Edmée fick en idé -- nu kunde hon få tala allena med honom och kanske få
höra något nytt.
-- Låt mig få rida ett stycke med dig, Louis. Jag kan sitta på
sadelknappen, liksom hos Monsieur de Châtillon, när vi reste till Paris.
Här är visst ingen, som tänker på att anmärka på det!
Hon satte foten mot spetsen av hans stövel och svingade sig raskt upp
framför honom. I trav satte han av in mellan buskarna på de smala,
nästan övervuxna stigarna, som en gång varit parken.
Med ena armen höll han henne fast intill sig -- varm av ritten, kände
han hennes svala, fina kind nästan snudda vid sin, den milda, svalkande
parfymen från hennes i aftonluften kyliga kläder. I detta ögonblick
tycktes hon honom så nära -- hon var åter den lilla »Edmette», hans
»syster» och barndomsbrud.
-- Har du längtat efter mig, Edmée? viskade han lågt och ömt ned emot
henne.
Hon höll ögonen nedslagna och såg ej den varma, väntande blicken i hans
mörka ögon. Hon tänkte på en annan, när hon sanningsenligt svarade »ja».
-- Och du är glad över att ha mig igen?
-- O, ja, Louis! Du kan icke tänka, vad här har varit ensamt.
-- Nå, så ha vi då haft buller och bång i Paris -- isynnerhet i min
diplomatiska värld! Berthier är rest till Madrid för att underhandla,
Monsignor Spina är kommen från Rom för att underhandla, Duroc är kommen
tillbaka utan att ha underhandlat -- du kan tro, Bonaparte och
Talleyrand ha varit rasande på St. Julien och kejsaren. Nu ser det
likväl ut att bli till något, ty häromdagen fingo vi då
vapenstilleståndet förlängt. Med England och de neutrala makterna
underhandla vi också.
-- Sluta upp, Louis! ropade Edmée skrattande. Jag kan omöjligt finna
reda i alla dessa underhandlingar. Är där annars något nytt?
-- Ja, Gud bevars! Stort attentat mot Förste Konsuln i operan...
Ett ögonblick tyckte Edmée, att hjärtat stod helt stilla. Han kände, hur
hon nästan blev styv i hans armar. I samma nu höll han in hästen och
ruskade henne kraftigt i skuldran.
-- Edmée, vad är det i vägen? -- Och då han såg hennes bleka ansikte,
uttrycket kring mun och ögon, ropade han förtvivlad: Vad är då denne
förbannade man för dig? Vad skall jag tro?
-- Låt mig komma ned, Louis, viskade hon svagt, med nästan tonlös
stämma. Jag befinner mig icke väl.
-- Nej! -- han höll henne som i ett skruvstäd. -- Du slipper icke
härifrån, förrän du svarat mig. Å, denna aning, som jag tyckte var så
orimlig!
-- Är han räddad? Lever han? Var barmhärtig, säg mig allt! tiggde hon i
ångest.
Han såg ett ögonblick allvarligt, spänt uppmärksamt in i det bleka,
förvridna ansiktet. -- Ja, svarade han långsamt, han är räddad. Det var
så gott som ingen fara.
Edmée suckade djupt. Han kunde märka, hur hon liksom rätade ut sig efter
den olidliga spänningen.
-- Säg mig, Edmée -- han såg allvarligt på henne -- vad vill du, att jag
nu skall tänka? Så som du uppför dig, blott man i förbindelse med en
fara nämner denna människas namn. Du, som annars icke vet, vad fruktan
vill säga!
Hon svarade icke -- hon kunde ännu icke samla sina tankar. Hans blick
mörknade mer och mer, och han fortfor misstänksamt, ironiskt:
-- Det har aldrig förr fallit mig in -- men vore han icke så ogalant som
han är, skulle man nästan tro, att det vore av artighet mot Mademoiselle
de La Feuillade, som han -- _just nu_ -- låtit röja och hedra vår gamla
_Place Royale_. _Allt_ får betydelse efter den uppmärksamhet, han visade
dig i våras -- och då du tiger, måste jag själv leta mig till, vad det
kan vara mellan dig och honom. Jag har alltid förr ansett det för en
kränkning mot dig, blott att i mina tankar förbinda ditt oskyldiga,
stolta namn med hans, men nu! -- Tro inte, att jag vilar, förrän jag vet
allt, tillade han hotande.
Hon teg ännu, men hans ord om Place Royale hade väckt hennes
uppmärksamhet. Å, det var naturligtvis vanvett!... Men han hade dock ett
ögonblick haft åtminstone hennes _namn_ i tankarna!
-- Du behagar ännu icke svara mig, Edmée? -- Han böjde sig över henne
och såg henne dystert, skarpt in i ögonen. Kom ihåg, det är din blivande
man, som talar till dig.
-- Louis -- det var ett bönfallande, nästan gråtfärdigt drag om munnen,
och hon sträckte svagt avvärjande ut händerna. -- Tänk icke mer på dessa
gamla historier. Vi passa icke för varandra, du och jag -- jag blir
aldrig din hustru.
-- Vad är detta för prat, min kusin, sade han otåligt och skarpt. För
det att du på ett slags fantastiskt sätt har förgapat dig i en karl, som
du knappt har sett två gånger i ditt liv, skulle vi bryta alla
familjeöverenskommelser, ödelägga vår framtid och vårt liv. Ja -- ty du
_har_ ju blott sett honom några få gånger?
-- Det är icke många gånger. Låt oss nu icke tala mer om detta, Louis!
Men kom ihåg, vad jag har sagt dig.
De hade bägge stigit av hästen och gingo nu långsamt bredvid varandra
fram emot slottet, han höll tygeln om armen.
-- Detta är icke rent spel. Du ger mig inga skäl. Vad vill du, att jag
skall tro?
-- Intet. Vad du vill. Du vet mycket väl, att jag aldrig har brytt mig
det minsta om dig som brudgum.
-- Du är åtminstone ärlig i _vissa_ saker, sade han bittert.
-- Du skulle bli förfärligt olycklig med mig. -- Hon var nu helt lugn
och ville blott tala ut med honom. -- Du kan ju aldrig tåla, att jag har
en egen mening -- och det har jag alltid.
-- Tills det kommer någon, som du älskar, och helt förslavar den,
svarade han missmodigt, med kärlekens skarpsynthet.
Hon skakade på huvudet. -- Jag har alltid varit som en vild fågel, sade
de hemma på les Fougères. Din egen moder och alla våra vänner i Paris
säga detsamma var dag. Jag tror icke, att jag någonsin duger till att
sättas i bur.
-- Men om jag blott kunde begripa denna motvilja för att gifta dig med
mig! Ty detta fantasteri kan då omöjligt ensamt vara skuld däri. Du
håller ju av mig?
Hon skrattade uppsluppet. Spänningen och ångesten hade plötsligt slagit
om i övermodig munterhet. Den vaknande kvinnan njöt omedvetet av att se
mannen vid sidan av sig plågas av svartsjuka, tigga om och pocka på
hennes ömhet.
-- Jag _älskar_ dig, Louis -- som en broder! Nej, bliv nu icke rasande.
Kanske en gång, när vi bli gamla, och jag har glömt mina »svärmerier» --
hon smålog halvt spotskt, halvt vemodigt -- så slå vi ändå våra påsar
ihop. Monsieur de Talleyrand har sagt, att jag blir en praktfull
ambassadris!
Hon rätade på sig och gjorde skälmskt en sirlig, graciös nigning vid
foten av trappan. -- Nu går jag upp och förbereder grevinnan. Stackars
faster -- hon har hört hästen trava hela tiden, och kan inte begripa,
var du har blivit av!
Madame de Châteauneuf kunde icke förstå, varför Edmée och Louis gjorde
så många omständigheter med detta en gång fastslagna giftermål. -- Det
är icke Louis' skull -- beklagade hon sig för kammarjungfrun, gamla
Marie, som i allt ägde hennes förtroende. -- Han säger ingenting till
mig, men det är ju tydligt, att han tillber själva marken, hon trampar
på. Men Edmée... Om någon i dessa tider är gammaldags uppfostrad, så
måste det vara hon! Knappt ett par månader har hon varit i Paris -- jag
ser henne nästan aldrig öppna en bok, hennes väninnor har jag själv valt
-- och ändå... Hon är proppfull av alla dessa nya idéer om kärlek i
giftermål och om individens rätt och frihet -- man skulle tro, att hon
minst hade läst »_La nouvelle Heloïse_». Det är som jag alltid har sagt:
det tjänar till intet, att försöka hålla den nya tiden ute, att fly
ifrån den -- den tränger in till oss genom springorna i väggen. Hon
suckade och skakade resignerat på huvudet. Det var hennes stolthet, att
hon aldrig kunnat förmås att emigrera, att hon, som hon sade, »förstått
revolutionen», ända från den första dagen, då hon i hertigens av Orléans
salong hörde Madame de Genlis orera om Rousseau.
Hon hade så stor respekt för sin son, att hon sällan talade med honom om
saker och ting, som hon med sin fina takt och moderliga instinkt anade,
att han ej gärna ville meddela sig om. Men sin brorsdotter bearbetade
hon alltsomoftast.
-- Å, faster, brukade Edmée svara, jag är ju alltför ung, och jag har ju
inte alls sett livet ännu.
-- Alltför ung! Du är ju nästan nitton år -- två år äldre än Laure
Permon, som i nästa månad gifter sig med general Junot. Alltför ung!
I min ungdom var man nästan gammal mamsell, när man ej var gift vid
tjugu år.
-- Men Louis, tant -- Louis är ju inte heller så angelägen, svarade hon
listigt. Han har väl inte bett dig påskynda saken -- eller hur?
Madame de Châteauneuf skakade på huvudet. -- Gud vet, sade hon, jag
förstår mig icke på Louis. Han har icke ögonen ifrån dig, när ni äro
tillsammans, och till mig säger han icke ett ord. Det är nu alla dessa
nya idéer -- varenda flicka är en Julie, varenda kavaljer en St. Preux!
I min ungdom var kärleken praktisk -- den handlade, nu drömmer den och
filosoferar. Gud bevars, jag är själv så modern -- jag förstår det så
utmärkt. Men i det _dagliga livet!_... Ser du då icke, att Louis älskar
dig? Han är blott för finkänslig, han vill icke lägga något band på din
frihet, icke tvinga dina känslor.
Edmée gick småleende fram och lade sig på knä för den gamla damen.
-- Var nu söt, käraste faster, och tala icke mer om detta. I vinter vill
jag vara ung, jag vill vara i Paris -- jag vill dansa. Vem vet --
Monsieur de Talleyrand kan få i sinnet att skicka Louis till Petersburg
eller Konstantinopel i morgon. Tror någon, att jag vill följa med dit!
Edmée var glad och i strålande humör. Hon visste nu, att de snart skulle
resa till Paris, de hade lovat att komma till Mademoiselle de Permons
bröllop först i november. Hon gifte sig med Förste Konsulns vapenbroder
och ungdomsvän, kommendanten i Paris, general Junot, och Laurette hade
skrivit, att hela familjen Bonaparte hade lovat att komma på bröllopet.
Å, det var en förtrollande ångest bara i den tanken att se honom igen!
Var han vred? Hade han helt glömt henne? Å nej! Nu, när hon visste, att
hon skulle återse honom, försvunno alla farhågor som snö för solen.
En av de sista dagarna av deras vistelse på Belles-Rives fick Edmée
genom tjänstfolket fatt på Fontanes flygskrift, författad i anledning av
Ceracchis attentat den 18 Vendémiaire: »Jämförelse mellan Cæsar,
Cromwell, Monk och Bonaparte». Med stigande intresse läste hon de
cirklat logiska, retoriskt avrundade fraserna, som alltför ostentativt
sökte bevisa, att Förste Konsuln var nödvändig för Frankrike, för
statens bestående, att han, och _blott_ han, vore värdig att bära kronan
-- landets framtid fordrade, att han skapade en dynasti. För _henne_
voro de bevisgrunder, som brukades, fullkomligt tillfyllestgörande, och
väl förberedd, som hon var, behövdes icke mer för att fullständigt och
för alltid utplåna hennes tro på Bourbonernas sak. Hon tyckte, att det
var så solklart, att han, som med sina fabelaktiga segrar grundlagt ett
helt nytt Frankrike innanför och utanför det gamlas gränser -- att han,
och han ensam, vore berättigad till landets första hedersplats, att i
sin person representera nationen. Med förvåning och vemod tänkte hon på,
hur många tappra chouaner, som givit sitt liv för kungens sak. Hur var
det möjligt, att de -- _män_ -- kunde vara så förblindade?