Un triple printemps --
celui de l'année, celui de la vie, celui de la gloire!
_Le comte de Ségur._
Edmée tyckte, att hon hade haft en riktigt trevlig eftermiddag. Först
hade hon varit ute med sin faster och Madame de Contades och i anledning
av våren gjort stora inköp hos Leroi och parfymören Fargeon; på hemvägen
hade de velat taga en glace hos Frascati och där träffat ihop med Louis
och bägge bröderna de Rastignac. Så hade de allesammans enats om att
dinera ute, och när hon äntligen, trött och varm, i den vackra
majaftonen trädde in i sin sängkammare i Rue du Bac, tänkte hon
egentligen mera på Louis de Châteauneuf och Hippolyte de Rastignac än på
något annat i världen. Hon smålog till och med ännu för sig själv över
några tokerier, som de hade sagt henne.
Det var så sent, att det redan var mörkt, och bullret från staden hade
så gott som avstannat. På gatan, på andra sidan trädgårdsmuren, hörde
hon en enstaka nattvandrares steg och skymtade som en smal, rörlig
ljusstrimma skenet från hans lykta. Genom de öppna fönstren, som vette
ut åt trädgården, strömmade in en stark doft av tidiga rosor. Edmée gick
fram till ett av dem och lutade sig ut med armarna på fönsterkarmen.
Så stod hon länge; och småningom, medan hennes ögon vande sig vid den
blånande nattens mörker och buskarnas skuggor på trädgårdens gångar, vek
hela aftonens muntra stämning, och hennes vanliga tankar kommo igen --
en efter en -- liksom när man lägger en främmande dräkt och, plagg efter
plagg, åter drar sina vanliga kläder på. Hennes själ liksom vidgade ut
sig i ensamheten och tystnaden omkring henne, och hon tyckte, att livet,
naturens stora allmänliv, det, som människorna hela den ljusa dagen lång
jagade ifrån sig med tusen konster och civilisationens bocksprång, kom
henne så nära, så nära...
Plötsligt grep hon med bägge armarna om den gammaldags, bastanta
fönsterposten, och med huvudet lutat intill de clematis, som klängde sig
uppåt den, brast Mademoiselle de La Feuillade ut i häftig gråt.
Sådana stämningar och sådana anfall -- hon kunde aldrig ens för sig
själv ge någon riktigt bestämd grund -- kommo ofta över henne på senare
tiden. Det var som om den sjudande, spirande våren, Paris' glada,
väntansfulla vår, göt feber i hennes blod och i hennes själ en längtan,
som ibland var så våldsam, att hon, då hon var ensam, kunde knyta
händerna och skrika högt. Och emellanåt kunde hon sjunka ihop i en
pinsam ängslan, i tvivel och sorg över sig själv; ingenstädes fanns
tröst att hämta; för kyrkan, för den heliga jungfrun själv, blev hon
främmande. Nu som förr gick hon naturligtvis i mässan, när hon fick
tillfälle därtill, men -- hon tyckte, att hon hade liksom ingenting att
bedja om. Vad betydde väl kungens återkomst och kyrkans seger? Hon
tänkte ju blott på den gudsförnekande Republikens arméer, och för
_deras_ framgång kunde hon väl icke bedja nu -- hon, som så ofta förr
bett om deras undergång. Dessutom: hon hade en hemlig, stolt känsla av
att Republikens chef nog skulle veta att hjälpa sig själv -- hon tyckte,
att det liksom vore att förringa hans ära, att som en nåd tigga Gud om
seger för hans vapen.
Dörren öppnades långsamt, försiktigt -- Valentine kom in.
Edmée spratt till och vände sig om, ännu med ansiktet badande i tårar.
-- Vad vill du? sade hon skarpt. Jag har ju icke kallat på dig.
-- Å, Mademoiselle, bliv icke ond -- flickan höjde ödmjukt och liksom
avvärjande den krökta armen för pannan -- men här har kommit ett bud
till Mademoiselle, ett brev... Hon drog långsamt och omständligt en väl
invirad tingest fram ur livstycket på sin klänning. -- En hemlighetsfull
man, jag tror han måste vara något vid polisen -- hon viskade och såg
sig ängsligt omkring i rummet -- lämnade mig det i dag, då jag stod
utanför porten. Och han lät mig svära en dyr ed på att icke säga ett ord
därom eller lämna det till någon annan än Mademoiselle själv. Å, Gud, nu
har det legat som en sten på mitt bröst hela eftermiddagen! Mademoiselle
skall se, att vi bli satta i fängelse eller deporterade -- de säga, att
när man har varit i Vendée, så är man förlorad. O, Gud, vad ha vi då
gjort? Hon snyftade förtvivlat.
-- Seså -- seså, Valentine. -- Edmée tog brevet och vägde det litet i
handen. -- Du kan tro, det är nog en mystifikation av Monsieur Louis för
att skrämma mig. Skynda dig nu blott att få ljus.
Valentine gick och kom strax tillbaka med ett vaxljus i en stor
silverstake. Hon putsade omsorgsfullt veken med fingrarna, innan hon
satte det framför sin fröken.
Edmée synade och vände nyfiket på brevet. Så fick hon plötsligt öga på
sigillet -- ty där _var_ sigill. Hon rodnade så häftigt, att hon
instinktlikt vände sig om och gick bort till fönstret.
-- Gå din väg, Valentine, sade hon brådskande, med otydlig, svävande
röst. Därpå hastigt -- då pigan nästan var utanför dörren:
-- Kom hit. Lås dörren. Du -- hon gick fram till henne och tog henne
hårt om handleden. -- Ifall du säger ett ord till någon, ifall du blott
låter någon ana, att jag har fått detta brev -- jag skickar dig bort som
en hund, och du skall aldrig se les Fougères mera.
-- Jag skall tiga, Mademoiselle, snyftade hon. Jag _skall_. Vid Gud --
jag lovar...
-- Så gå. Gå!
Edmée stod och väntade, tills Valentine var utanför. Därpå gick hon
långsamt fram till ljuset och såg på brevet ännu en gång. Med en rörelse
av alldeles oreflekterad översvallande tacksamhet, nästan andakt, förde
hon det till sina läppar och kysste utanskriften och sigillet.
Det var från _honom_ -- från Förste Konsuln själv. Blott ett par ord
skrivna i all hast från Martigny den 28 Floréal -- dagen innan han själv
med arrière-gardet ämnade börja övergången av stora St. Bernard. Det var
lidelsefullt, patetiskt, orimligt och oberättigat dristigt. Han anförde
inga skäl, ingen ursäkt, för det han så våldsamt, så hänsynslöst trängde
in i hennes liv och rättslöst pockade på hennes unga, jungfruliga
kärlek. Det fanns ingen sentimental ömhet, intet förälskat smicker i
detta brev; det var en man, som vid början av sitt livs djärvaste
vågspel tillkastade den kvinna, han redan i sin tanke ägde och icke för
något pris ville mista, ett ord till farväl, en hotelse och ett löfte.
Det såg ut, som om han länge tvekat att skriva detta brev, men som om
han i sista minuten, överväldigad av svartsjuk fruktan, av ögonblickets
och farans exalterade stämning, kastat bort alla betänkligheter och
låtit sin häftiga känsla tala. -- När jag tänkte på er, då ni var borta
-- hette det på ett ställe i brevet -- märkte jag, att min tanke,
i samma ögonblick den föddes, redan var lidelse.
Med bävande hjärta och kinder så röda som rosorna på bordet, hade Edmée
läst brevet till slut -- en gång, två gånger. Hon hade all möda att tyda
den hastiga, nästan oläsliga skriften, men hennes vilja, hennes ömhet,
hennes ångest hjälpte henne -- och dessutom: en älskare skriver alltid
så, att hans älskade kan förstå honom!
Långsamt och omsorgsfullt vek hon äntligen brevet tillhopa och stoppade
det innanför klänningslivets ringning. Ett par gånger gick hon med
oregelbundna, dröjande steg upp och ned i det halvmörka, djupa rummet,
vars ena hörn blott sparsamt upplystes av ljuset. Hon stannade vid
fönstret -- stod litet med huvudet böjt mot bröstet -- och plötsligt,
med en suck, sjönk hon ned på knä med händerna hopknäppta på
fönsterbrädet.
Hon bad icke -- icke om beskydd, icke om förlåtelse, hon tackade icke.
Vad hade väl Madonnan eller St. Louis, hennes skyddspatron, att göra med
den oändliga, ljuva och heta, på en gång rädda och övermodiga lycka hon
kände? Hon vågade icke tänka, icke bedja, icke försöka att reda, vad som
nu rörde sig i hennes själ. Hon var icke konventionell, icke
väluppfostrad nog för att betänka, att hon hade all orsak att känna sig
kränkt över hans oerhörda, oberättigade dristighet, hon kände blott hans
oemotståndliga, skälvande, lidelsefulla åtrå. Den gjorde henne blyg,
nästan skamsen -- hon blundade, när hon smålog -- men hon förnam, att i
och med detsamma den iklädde sig ord, hade den förmått att kristallisera
till kärlek hennes formlösa längtan, hennes unga livslust, hennes
entusiastiska beundran, de sista dagarnas pinande ängslan. Vad hon för
sig själv förnekat, icke vågat tillstå, skjutit till sidan som något
fantastiskt och omöjligt, det hade han nu med ett ord överbevisat henne
om. Det blev för henne plötsligt den naturligaste sak i världen, att hon
_älskade_ denne främmande man, som hon blott sett två, tre gånger i sitt
liv -- det kunde icke vara annorlunda, hela hennes liv hade blott varit
en förberedelse till denna stund.
Tanklös, och dock liksom med ett stjärnetöcken i hjärnan av formlösa,
nya, sig danande tankar, låg hon stilla, orörlig, med huvudet vilande på
armarna -- ända tills himlen fram på morgonsidan började skina rosig
bakom Paris' tak och mörka kyrkspiror. _Så_ steg hans kärlek över hennes
hittills meningslösa tillvaros skymning och töcken. Strålande ljus, varm
och mäktig som majsolen, steg den upp över hennes ungdom, mognade henne
till kvinna på några timmar.
De vita och förgyllda möblerna med deras pärlgrå, glänsande
sidenöverdrag fingo småningom i soluppgången liksom ett nytt, rosigt
skimmer, medan Edmée långsamt klädde av sig och i sin vita nattdräkt,
med de bara armarna instuckna under hårets bronsvågor, äntligen somnade
in, bevakad av de eldförgyllda rokokoänglarna, som med basuner vända mot
alla fyra väderstrecken uppburo den mäktiga sänghimlen.