»La France avait plus besoin de moi, que moi d'elle!»
_Mot de Napoléon._
Nära fjorton dagar varade resan på de eländiga vägarna, som nu på
vintern voro i sitt värsta tillstånd; på mångfaldiga ställen måste de
stiga ur och gå långa sträckor. När Edmée blev för trött av att sitta
stilla i vagnen, fick hon ibland sätta sig på sadelknappen hos Monsieur
de Châtillon och rida ett stycke, eller han gick vid sidan av och ledde
hästen vid betslet, när vägen var för svår. På värdshusen, där de togo
in, träffade de alltsomoftast ihop med avdelningar rekryter, som skulle
till Paris och sedan avgå till härarna i Ligurien och vid Rhen, eller
med Republikens trupper, som nu började dragas ifrån Vendée. En gång
hade de sällskap med en sådan avdelning flera mil; kaptenen var en av
dem, med vilka abbéen underhandlat i och för freden i Montfaucon. Han
visade sig ytterst galant mot den vackra Mademoiselle de la Feuillade,
som å sin sida ej kunde låta bli att finna nöje i att tala med honom.
Det var ju den förste verklige representant för det nya Frankrike hon
råkade på -- hon, som så länge blott talat med Republikens hånande
fiender; den förste, vilken med oblandad beundran och entusiasm talade
om Förste Konsuln och vad han uträttat i dessa månader efter Brumaire.
Kapten Ollivier var en moderat republikan och en ganska bildad man,
vilken som helt ung soldat tjänat under Kellermann i Flandern, därefter
deltagit i det italienska fälttåget år IV och varit med vid Mantua mot
Wurmser. Edmée ansåg det under sin värdighet att förhöra sig med honom
angående general och Madame Bonaparte -- vilken han sade sig ha sett i
Brescia -- men hon gjorde honom dock några likgiltiga och försiktiga
frågor, som han entusiastiskt besvarade. Denna enformiga entusiasm,
vilken hon antog måste vara påbjuden eller framkonstlad, tröttade
slutligen Edmée till den grad, att hon till och med började föredraga
Monsieur de Châtillons kalla och trista fåordighet.
Emellertid hade hennes samtal med kaptenen dock åstadkommit ett visst
nyfiket intresse för Förste Konsuln och hans omgivning, detta nya Paris,
om vilket ingen på les Fougères anade något.
Äntligen, sent en afton, rullade vagnen in på Paris' gator. Edmée var så
trött, att hon knappt hade något intresse därav -- hon halvsov med
huvudet mot Valentines axel. Denna långa resa i köld och slask med
tvungna uppehåll på obekväma gästgivaregårdar, vilkas förråder blivit
uttömda av förbimarscherande soldater, så att där knappt kunde uppdrivas
en måltid mat till fredliga resande, hade nästan uttömt hennes annars
ganska goda krafter. Allt detta nya i förhållanden, människor och
meningar, som överallt mötte henne och oblygt välte sig in på henne,
tröttade och irriterade henne också i hög grad. Bara en sådan småsak som
de långa räkningarna med värdinnan och postiljonen, vilka alltid med
småaktig omständlighet skulle avgöras i assignater, med tusentals francs
åt gången, var henne emot. Det upprörde henne att överallt höra
soldaterna skråla »Marseillaisen» och till och med »_Ça ira_», sånger,
vilka hon lärt sig att avsky som hymner till djävulen, att behandlas med
den affekterade, näsvisa oförskämdhet, som »patrioterna» ännu ansågo för
sin plikt att visa en _cidevant noble_, en från »Vendée»; att i
värdshusstugorna, där hon och Valentine, med de ömma fötterna insvepta i
för tillfället lånade täcken och filtar, sutto vid elden och värmde sig,
medan hästarna ombyttes, vara tvungen att höra på alla möjliga råheter
och okvädinsord mot Bourbonerna och emigranterna. Hon lärde sig nästan
att avsky Förste Konsuln, som abbé Bernier dock talade så vackert om,
blott emedan alla dessa människor höjde honom till skyarna.
Landet var förfärligt, men städerna, de reste igenom, gjorde ett nästan
ännu sorgligare intryck på henne. På les Fougères, om de också emellanåt
varit utblottade på allt, hade de åtminstone varit ensamma, ej känt den
skammen att vart ögonblick trampas på tårna av pöbeln. Men här, i dessa
av revolutionen härjade städer -- Angers till exempel! Överallt papper
uppklistrat på murarna, annonser om egendomsförsäljning, gamla upprop
och dekreter från Konventet och Direktoriet -- hon kunde ej undgå att i
förbifarten flyktigt läsa de svulstiga, patriotiska fraserna, tryckta
med tumslånga bokstäver; i de smutsiga klädstånden, ända ut på gatan,
nästan ut i den av allsköns orenlighet och smuts fyllda rännstenen, en
oblyg och skadeglad exposition av från de gamla adelsgårdarna bortförda
möbler och konstsaker: stolt leende markisinneporträtter i Diana- eller
Auroradräkter målade av Nattier, upphängda på en krokig spik utanför en
källarhals; ovärderliga Sèvresvaser, som prytt en hertigs kaminfris,
uppställda i den skräpiga fönsterkarmen; gamla spetsgarnityrer, vilka
kanske tillhört en prinsessa av blodet, dinglade nu sönderrivna mellan
trasorna, som garnerade muren. Och över alltsammans som patriotisk och
tillfyllestgörande förklaring: en röd mössa! Edmée vände sig bort med
vämjelse; hon önskade blott, att de snart skulle komma ut på landsvägen
igen -- den öde, morasaktiga landsvägen, som i sin tröstlösa enformighet
strök förbi ouppodlade fält, nedhuggna skogar, och förfallna, halvt
nedrivna eller brända gårdar. De tre resandena talade icke mycket om vad
de sågo, men ibland hörde Edmée en resignerad suck från abbéen eller en
otålig ed från Monsieur de Châtillon. Det hade så länge varit farligt
att säga vad man tänkte -- till och med bland vänner -- att man nästan
hade vant sig av därmed.
Nu voro de i Paris. Edmée orkade icke se ut; hon blott lade märke till
att en gata, som de passerade, var beckmörk -- de andra voro för resten
också högst sparsamt belysta -- folket hade tagit bort lyktorna.
Hon var dödstrött och sov nästan, när kusken äntligen höll utanför
Madame de Châteauneufs hus i _Rue du Bac_, nära floden, Faubourg St.
Germain. Yrvaken kom hon ur vagnen och in på en rymlig, fyrkantig gård,
där en stor, monumental fontän -- vit i månskenet -- var det första, som
tilldrog sig hennes uppmärksamhet. En man med lykta kom ut från den
breda huvudbyggningen. Abbéen bjöd henne handen -- Monsieur de Châtillon
hade de redan bjudit farväl -- och de gingo in.
Edmée kände i detta ögonblick föga eller ingen spänning vid tanken att
återse sina släktingar, sin blivande man. Överväldigad av trötthet och
sömnlust följde hon långsamt vid abbéens hand tjänaren, som med släpande
steg och lyktan i handen gick framför dem. Först då hon hörde lakejen
vid ingången till salongen nämna deras namn, rätade hon ovillkorligt på
sig.
Det var ett stort, fyrkantigt gemak, i vilket de blevo införda -- blott
medelmåttigt upplyst av ett par mångarmade lampetter på var sin sida om
kaminspegeln, omspända med gas för att förmildra ljuset. En äldre dam,
som höll på att nysta en garndocka från en ung flickas händer, reste sig
med ett lätt utrop vid ljudet av deras namn och kom strax emot dem.
Edmée kände icke igen henne, men förstod, att detta måste vara hennes
faster, och med en känsla av att äntligen ha funnit ett hem, kastade hon
sig i hennes utbredda armar.
-- Min kära Edmée!... Vi väntade dig icke så snart. Louis, hälsa på din
kusin...
En ung, mörk herre, som hade stått och läst ett litet tidningsblad borta
vid kaminen, närmade sig nu. Edmée kände sig plötsligt gripen av en
plågsam förlägenhet -- var bristfällighet i hennes dräkt, i hennes av
resan angripna utseende blev med ens så outhärdligt medveten. Med en
tillkämpad, tvungen värdighet, som i grunden var blygsel, hälsade hon
kallt och avmätt sin kusin.
Den unga flickan, som hållit garndockan, reste sig nu och gjorde en
kort, behagfull hälsning. Madame de Châteauneuf drog henne till sig och
lade hennes hand i Edmées:
-- Här ser du din blivande väninna: Mademoiselle Laure de Permon. Loulou
-- du, som alltid är så söt och förståndig, hjälp du Edmée till rätta,
medan jag hälsar på vår käre abbé.
Madame de Châteauneuf var kruserlig och gammaldags artig i sitt sätt.
Hon talade med en studerat mild, litet likgiltig stämma, som passade väl
till hennes spensliga, ännu eleganta figur och behagliga, blonda
ansikte. Det var hennes stolthet, att hon i sin ungdom påstods ha haft
tycke av prinsessan av Lamballe, och hon fortfor ännu att accentuera det
genom en starkt pudrad, lockig Marie-Antoinettefrisyr, som i valkar stod
ut bakom öronen. Nu var hennes ansikte gammalt och fårat av dessa tio
års ångest och bekymmer, men hon bibehöll, trots allt -- i sitt leende,
i sitt förbindliga tilltal, i sin naturliga och förnäma hållning -- det
älskvärda och förfinade behag, som kännetecknade det gamla hovets damer.
Hennes son var en adelsman av den förnäma och otillgängliga typ, som
revolutionen, långt ifrån att böja, snarare hade gjort trotsigare. Medan
hans moder i Frankrike genomkämpade dessa års prövningar och förtvivlan,
hade han redan som yngling följt emigranterna och uppfostrats i England
hos sin fars familj. Först för kort tid sedan var han återkommen, och
tack vare sin moders slughet, vaksamhet och ihärdighet, fann han sig,
till skillnad från övriga emigranter, i så gott som okvald besittning av
sin familjs egendom. Louis de Châteauneuf gav, strax man såg honom,
i allmänhet ett högmodigt och satiriskt intryck, men där var i hans
väsen en så nobel lojalitet, en så rättrådig fasthet, att man snart
glömde det. Till skillnad från den tidens rojalister var han redan
tidigt fullständigt utan illusioner angående en restauration, och då han
insåg, att där ej fanns något hopp om att tjäna Bourbonerna, hade han
tagit sitt parti att tjäna Frankrike, och redan genom den förre biskopen
av Autun -- moderns trofaste vän och rådgivare under dessa sista års
faror -- som diplomat ställt sig till den nuvarande regeringens tjänst.
Det fanns så få män av hans kast och namn, som ännu kunnat besluta sig
för ett sådant steg, att han i högsta grad vunnit regeringens
erkännande. Hans mor var icke heller någon ultrarojalist; under dessa
tio års omvälvningar, som hon alla sett på nära håll, hade hon småningom
blivit nästan absolut likgiltig för allt annat än att skaffa sin son och
sig själv en betryggad ställning. När hon tänkte på Bourbonerna, var det
med en viss vemodig sympati, såsom något, vilket hörde med till hennes
ungdoms glans och nöjen, men som det lika litet tjänade till att tänka
på att få igen.
Tjänaren kom in med te, vartill serverades något kall pastej, fågel och
konfityrer. Edmée fann sig väl i det varma, bekväma rummet, omgiven av
sin fasters och lilla Laurettes smekande uppmärksamhet. Hennes
misstänksamma provinsstolthet kände sig ej ens längre sårad genom
jämförelsen mellan hennes antidiluvianska, illa medfarna resdräkt och
Mademoiselle Permons grekiska muslinstunika med guldbältet. Hon lät
abbéen svara på alla spörsmål, som ställdes till dem om resan och om
tillståndet i Vendée; till slut föll hon i sömn i stolen, där hon satt.
När Edmée vaknade nästa morgon, sken solen in i sängen till henne. Hon
sprang upp på sina bara fötter och bort till fönstret.
Där låg Paris! Gråblå och tjock, med lösa isstycken vid bräddarna, flöt
Seinen på bägge sidor om bron, och där -- på andra stranden, mittemot --
såg hon stora slottsbyggningars mäktiga stenmassor och de avlövade
träden i parker och trädgårdar. Hon hade hört, att de kallade bron
mittemot för _Pont Royal_. -- Louis hade ironiskt rättat det till
_National_, som den nu skulle heta -- och hon gissade därför, att de
stora slotten på andra sidan ej kunde vara annat än Louvre och
Tuilerierna. Med sina goda ögon kunde hon tydligt se en skiltvakt i
uniform gå fram och tillbaka framför en utskjutande del av slottet. Där
bodde han väl, och där hade kungen bott...
Men sådant hade hon icke tid att tänka på nu! Med uppspärrade, strålande
ögon såg hon i solskenet ut över Paris' byggningar, kyrktorn och
människofyllda gator -- här skulle hon ha lov att bo nu, här var livets
och ödets stad, martyrernas och segrarnas rike!
Valentine stod och tog fram kläder ur hennes koffert, Edmée sprang fram
till henne, rev det ur hennes händer och kastade det på golvet.
-- Låt det gamla skräpet vara, sade hon övermodigt och skrattade högt,
med glädjen i ögonen. I Paris är man fin! Jag vill ha vita kläder och
gyllne bårder och ringar på händerna och stenar i håret, som
Mademoiselle de Permon hade.
-- Men Mademoiselle kan då inte gå i bara linntyget heller -- fastän Gud
skall veta, de ha inte mycket mer på! -- tills vi ha skaffat allt det,
svarade Valentine förargad och böjde sig ned för att plocka upp.
Samma förmiddag for Madame de Châteauneuf ut med sin nièce i alla
möjliga fashionabla bodar och magasiner. Först till Madame Germon för
att beställa ett halvt dussin nya klänningar, så till Despaux och Leroi
för att välja hattar; och eftersom de nu en gång voro i _Rue de la Loi_,
till antikvitetskrämaren Villemain för att se på spetsar. Madame de
Châteauneuf viskade till Edmée, att han var makalös i sitt urval, han
hade till och med vetat förskaffa sig drottningens garnityrer -- tyvärr
fanns det ingen, som hade haft råd att köpa dem, utom Mademoiselle
Lange!
Edmée satt hela tiden och såg ut genom vagnsfönstret -- där var så
mycket att se på. Små konstiga engelska vagnar, som damerna själva
körde, jagade förbi dem i susande fart -- Madame de Châteauneuf nämnde
dem för henne: wiski, carrik, demi-fortune; några liknade romerska
triumfvagnar, på vilka man stod bakom karmen och körde. Och mellan dessa
-- det var nu över _Champs-Elysées_ de foro -- skyndade, med fara för
liv och lemmar, tarvligare kvinnor i röda, korta kjolar med vita
livstycken och huvor, och över skuldrorna en blå schalett _à la
Gertrude_, eller arbetare i korta tröjor och långa byxor med gamla
trekantiga hattar på huvudet och i händerna kolossala knölpåkar.
Uniformer såg hon ej så många, som hon hade väntat; Madame de
Châteauneuf förklarade henne, att Förste Konsuln höll så sträng ordning
på krigsfolket, att de var och en på förmiddagen hade sitt bestämda göra
och inte fingo gå ut och driva på gatorna efter behag.
Något som också här föll Edmée i ögonen -- isynnerhet i de mera obskura
och avlägsna gator, de körde igenom -- var den massa affischer och
tryckta och skrivna anslag, varmed murarna överallt voro fullklistrade.
Nästan alla utbjödo något till salu. Dessutom läste man ofta på
plankverken och på rutorna patriotiska inskrifter, som t. ex.: »_Ici on
s'honore du titre de citoyen_», eller »_Fraternité ou la mort_!» eller
»_Maison de la Liberté_» o. d. Mademoiselle de La Feuillade tyckte, att
det såg dumt och smaklöst ut, men hon visste icke, om hennes tant tillät
henne att säga det.
Efter en mycket lång tur hade de äntligen stigit ur vid _Palais
d'Egalité_ (Royal) för att köpa några småsaker. När de voro färdiga,
vinkade Madame de Châteauneuf till Edmée, och i det de, utan att bry sig
om det väntande ekipaget, gingo till fots snett över _Rue des
Petits-Champs_, sade hon plötsligt:
-- Vill du se, Edmée, så skall jag visa dig något.
De gingo genom en smal, kort gata, vars namn Edmée ej såg, och kommo
till en rund, öppen plats, varpå, mittemellan apotekares och
kvacksalvares stånd, överklistrade med sönderrivna, prålande plakater om
deras underkurer, reste sig en målad träobelisk -- ett rätt tarvligt
monument över sansculottsegern den 10 augusti.
-- Se dig väl om, sade Madame de Châteauneuf med ett egendomligt leende.
-- Här är ju ingenting att se -- hon spärrade upp ögonen. -- Var äro vi?
-- På _Place des Victoires_. Hon tystnade och såg nästan högtidligt på
Edmée, som frågande hade vänt sig emot henne. Därpå viskade hon med låg,
rörd stämma:
-- Detta var en gång _Place Royale_ -- Feuilladernas stolthet. Din
farfars farfar, hertig de La Feuillade, lät bygga den till Louis XIV:s
ära. Jag minns, när kungens staty stod där -- hon pekade på obelisken --
och min mor har berättat, hur på hennes tid facklor alltid brunno
omkring den.
Hon skakade vemodigt på huvudet och såg ut framför sig, försjunken i
minnen från fordom. Och då hennes brorsdotter ännu fortfor att tiga,
sade hon, i det de långsamt började gå tillbaka genom _Rue de La
Feuillade_:
-- Å, Edmée, det hade varit en annan tid för dig att komma till Paris!
Edmée hade rynkat ögonbrynen, som i smärta eller bitterhet. Nu log hon,
i det hon såg upp på sin faster, och sade högt med sin klara, klingande
stämma:
-- Place des Victoires är egentligen ett lika vackert namn som Place
Royale. Min farfars farfar, marskalken, som var en tapper herre, skulle
visst ej haft något däremot. Segerns gudinna är ju nu Frankrikes
suverän... Men gudskelov, tillade hon och knäppte händerna, att ingen
fann på att kalla den _Place du Dix-Août_!
På hemvägen gjorde de ännu en obetydlig omväg och körde förbi _Place de
la Concorde_, som Förste Konsuln nu befallt att _Place de la Révolution_
skulle kallas. Madame de Châteauneuf lät vagnen hålla och visade Edmée
den gipsstaty av friheten, vilken stod på samma sockel, som förut varit
fotstycke till Louis XV:s ryttarstaty. Den hade ursprungligen varit
målad i rosenrött, men det syntes ej mycket mer, smutsig och förfallen,
som den var, med en hals så söndrig, att huvudet höll på att falla av.
Edmée såg på den litet, så vände hon sig om med ett stolt och
ringaktande leende, och med en häntydning på den helande kraft man från
gammal tid tillade Frankrikes allrakristligaste kungar, sade hon:
-- Det ser ut, som det behövdes, att en suverän snart komme att röra vid
all denna skröplighet!