»Ces noms appartiennent à la France, à l'histoire;
je suis le tuteur de leur gloire, je ne les laisserai pas périr.»
_Napoléon_
(sur les familles du Faubourg St. Germain).
Det var under en trupprevy -- en av de vanliga, vilka var quintidi
avhöllos på Tuilerigården -- som Mademoiselle de La Feuillade första
gången såg Förste Konsuln.
Genom en avlägsen släkting, markisen av Caulaincourt, som var nära
lierad med Madame Bonaparte, hade Madame de Châteauneuf erhållit
tillträde till Tuilerierna för sig och sin nièce, så att de -- en
förmån, som många främlingar sökte ernå -- från ett fönster skulle kunna
åse revyn. Då Mademoiselle de La Feuillade, trots det hon varit i Paris
över en månad, ännu ej kunnat förmås att hänvända sig till regeringen
angående sina beslaglagda gods, än mindre själv som supplikant uppsöka
Förste Konsuln och personligen förelägga honom sin sak, vilket, efter
abbéens och andra kloka människors mening, var det enda, som verksamt
kunde främja den, gjorde Madame de Châteauneuf nu på eget bevåg ett
sista försök att påverka henne. Hon trodde -- och kanske var icke denna
tro så naiv och fantastisk, som de kloka herrarna ansågo den -- att, om
Edmée kom till att se Förste Konsuln, »Frankrikes räddare», som nu också
legitimisterna kallade honom, omgiven av de tillbedjande trupperna och
det alltid vivatropande folket, så skulle den allmänna patriotiska
entusiasmen, som regelbundet väcktes, blott han visade sig, övervinna
den unga flickans ingrodda motvilja att närma sig »tyrannen», som hon på
sitt urmodiga Vendéespråk envisades att kalla rojalisternas betvingare.
Hon hade icke kommit till Paris tids nog för att kunna åse festen i
Marstemplet till Washingtons minne, och det högtidliga intåget den 30
Pluviôse, då de tre konsulerna, eskorterade av trupper, lämnade
Luxembourg och med stor pomp togo Tuilerierna i besittning, hade hon
halsstarrigt nekat att vara vittne till. Denna gång kunde hon emellertid
ej gärna undvika att åtfölja sin faster, då hon diplomatiskt formulerade
sin anhållan som en inbjudning från markis de Caulaincourt.
Det var nu i slutet av Ventôse (mitten av mars). Dagen var kall och
ovanligt klar, med blåst och strålande solsken. Trupperna passerade i
halvbrigader förbi Florapaviljongen, där Förste Konsuln, omgiven av
staben, höll på sin vita häst, Désiré. Han tog sig avstickande enkel ut
mitt ibland alla dessa plymascherade och förgyllda herrar, i sin simpla
grå överrock utanpå uniformen, och på huvudet, långt ned i pannan, den
enorma, breda hatten, utan plymer, blott prydd med den trefärgade
kokarden. Han såg blek, nästan gul, utvakad och ansträngd ut. Han höll
läpparna tätt slutna och följde hela tiden uppmärksamt framåtböjd
truppernas rörelser -- det såg ut, som ville han i sitt minne inprägla
var särskild mans utseende. Då ett par halvbrigaders krutsvärtade,
nästan sönderskjutna fanor presenterades, blottade han huvudet med en
värdighet och ett allvar, som fick soldaterna att bryta ut i höga
jubelrop.
Mademoiselle de La Feuillade hade plats i ett öppet fönster snett emot
honom, icke särdeles långt borta, så att hon tydligt såg honom i profil
hela tiden. En gång vände han på huvudet och mötte hennes blick. Strax
därpå sade han ett par ord till sin adjutant, som blott ryckte på
axlarna och gav ett kort, som det syntes, nekande svar.
Han talade till soldaterna: ett par klara, fyndiga och starkt patetiska
ord, där »ära» och »fosterland» dominerade. Sagda med hans röst, med
hans levande ansiktsuttryck och djupa allvar, fingo de i detta ögonblick
och i denna omgivning en så heroisk klang och mening, att Edmée, gripen
av patriotisk hänryckning, smittad av jublet omkring henne, plötsligt
kände ögonen fyllas av tårar och lidelsefullt, med handen mot hjärtat,
böjde sig fram liksom för att deltaga i soldaternas hyllning.
Litet efter var défiléen förbi, och när generalen vände sin häst, såg
Edmée honom rakt i ansiktet. Han höll ögonen sänkta, böjde sig en smula
ned mot hästens huvud och klappade det. Hon tyckte då, att han såg så
märkvärdigt ung ut.
Madame de Châteauneuf hade räknat riktigt. Dagen därpå, efter blott
några lama invändningar, närmast för krigsärans skull, gav hennes
brorsdotter äntligen efter för släkts och vänners övertalningar och kom
överens med abbé Bernier, att han, så snart han själv haft företräde hos
Förste Konsuln och talat med honom därom, skulle föra henne till
Tuilerierna.
Under mellantiden grubblade Edmée icke så litet på, hur hon skulle kläda
sig och vad hon skulle säga, så att hon bleve »konvenabel» vid detta
viktiga tillfälle. Det föll henne icke in att be om råd; intet plågade
hennes ungdomliga, provinsiella stolthet så som medvetandet om, att hon
var så komplett oerfaren i allt vad som »brukades» i Paris -- hemma hade
hon varit van att anses för ofelbar och i allt den första. Hon hade ännu
icke deltagit mycket i sällskapslivet, ty av familjerna i Faubourg St.
Germain funnos blott få, som hade medel eller ansågo det rådligt att
hålla salong, och den enda idé, hon hemifrån hade om representativt liv,
var Madame de Beaurolliers berättelser från Louis XV:s hov; hon hade
blivit presenterad på sextiotalet och blev aldrig trött av att beskriva
ceremoniellet. _Det_ var hon alltså rätt hemmastadd i, men naturligtvis
förstod hon fullkomligt väl, att det icke det minsta kunde hjälpa henne
under närvarande förhållanden. För resten var hon skarpsinnig nog att
inse, att trots alla människors skenbara ofelbarhet i dessa saker, fanns
det ingen, som egentligen visste riktigt besked. En ny societet var
under bildning; den var ännu så osäker på sig själv, så sammansatt av
olika samhällsklasser och partifraktioner, av sansculotter, som
extravagerade i egenskap av »_incroyables_», och återkomna emigranter,
som försökte spela romerska republikaner, att det ännu icke kunde vara
frågan om några riktiga regler för det »passande», ännu mindre om en
given, bestämd etikett. Hon beslöt därför att göra som hon själv bäst
tyckte och blott lita på sin egen medfödda takt; och när abbéen kom igen
med det besked, att Förste Konsuln nästa septidi, strax efter det han
mottagit några medlemmar av corps diplomatique, väntade henne i audiens,
svarade hon med antagen likgiltighet, att hon nog skulle vara färdig
till bestämd tid.
Om aftonen valde Edmée länge och samvetsgrant mellan sina få och icke
särdeles luxuösa toaletter. Slutligen, efter noggrant övervägande,
bestämde hon sig för en vit, lång muslinsklänning, broderad med en smal
bård i grönt och guld. Hon skämdes litet för sig själv över den vikt,
hon tillade detta sitt första uppträdande inför Republikens unge chef,
men den gröna bården lugnade hennes rojalistiska samvete, liksom
medvetandet om att de svarta silkesstrumporna voro broderade med liljor.
Detta var visserligen en rätt svag demonstration, eftersom liljorna
befunno sig ungefär i närheten av knäet, men det var i alla fall en
demonstration, och hon var naiv nog att anse det för sin »plikt» att
demonstrera.
Abbé Bernier och Mademoiselle de La Feuillade fingo vänta en god stund
inne i salongen utanför Förste Konsulns arbetsrum -- »kungens stora
kabinett» -- medan han i Dianagalleriet mottog Spaniens och Hollands
gesanter. Edmée var icke särdeles orolig -- abbéen var det nästan mera
på hennes vägnar. Det låg i hennes karaktär, att, när hon en gång
beslutat sig för en sak, sedan anse den för den naturligaste i världen,
ja, den enda möjliga, och att lugnt finna sig i alla dess konsekvenser.
För resten -- varför skulle hon vara nervös? Hon skulle blott tala om
affärer med en trettioårig general, vilken för ett par år sedan var lika
fattig och obetydlig, som hon var nu; och när allt kom omkring, var hon
ju honom oändligt överlägsen i börd och vad hon, efter _sina_ begrepp,
ansåg för god uppfostran. Hon stod trankilt borta vid ena fönstret och
såg ned på gården, medan abbéen litet längre bort underhöll sig med
adjutanten. Det misshagade icke Mademoiselle de La Feuillade, att denne
unge herre, något som hon väl märkte, allt emellanåt förstulet mönstrade
henne från sidan, tydligen imponerad av hennes prinsessehållning.
Bourrienne kom brådskande in i rummet och gick fram till abbéen utan att
se henne. -- Förste Konsuln väntar er, abbé Bernier, sade han hövligt,
och medborgarinnan Feuillade, som han lovat företräde.
Abbéen nickade menande, en smula högtidligt till Edmée och harklade sig.
-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han med låg röst.
Hon vände sig om och gick långsamt över rummet, adjutanten och
sekreteraren drogo sig artigt undan -- dörren till Förste Konsulns
arbetskabinett var öppen.
Han satt vid bordet, när de kommo in, men reste sig strax. Edmée
förundrade sig över att han, när han stod upp, var så liten och
spenslig. Hon gav också strax akt på, att hans huvud var för stort till
kroppen. Annars var han smärt, väl och kraftigt vuxen.
-- Här, medborgare-konsul -- abbéen tog en smula högtidligt faderligt
Edmées hand -- tillåter jag mig att bringa er medborgarinnan Feuillade,
om vilken jag redan haft den äran att tala med er.
Edmée sekunderade denna republikanska presentation med en reverens, som
skulle gjort henne heder vid Louis XIV:s hov. Så höjde hon långsamt
huvudet och mötte Förste Konsulns blick.
Ett par sekunder sågo de varandra orörligt och djupt in i ögonen -- så
drog ett svagt, nästan omärkligt och fullkomligt omedvetet leende över
den unga flickans läppar. Utan att göra sig reda därför kände hon
instinktivt, vilket intryck hon strax vid första ögonkast gjorde på
mannen framför henne.
-- Jag har sett er förr, sade han långsamt, liksom ofrivilligt. Det var
vid näst sista revyn.
-- Ja, herr general. Hon hade blivit förmanad att säga
»medborgare-konsul» för att accentuera sina republikanska sympatier,
men hon glömde helt bort det och talade med honom precis som hon
brukade tala med sina likar.
-- Mademoiselle -- herr abbé, vill ni icke taga plats? Han gjorde en
lätt rörelse med handen, i det han själv satte sig på en stol vid
bordet. -- Ni är alltså den yngre marskalkens sondotter, Mademoiselle de
La Feuillade? började han, liksom examinerande.
-- Hans sonsonsdotter, herr general.
-- Ja, ja -- jag kan tänka det... Nå, det var alltså om dessa
sekvestrerade gods i Normandiet ni ville tala.
Edmée gjorde en svag böjning på huvudet.
-- Ja, jag har gjort mig underrättad om förhållandena, fortfor han. Till
min glädje ser jag, att de _icke_ äro sålda.
Edmée böjde ännu en gång på huvudet; uttrycket i hennes ansikte var
detsamma -- lugnt avvaktande.
Förste Konsuln blev otålig. Han hade verkligen gjort sig besvär med att
skaffa dessa gods till rätta, vilkas historia var långt mera invecklad,
än han nyss låtit förstå. Lagen bjöd nämligen, att blott _de_ indragna
gods, som ännu ej blivit sålda, finge återlämnas till de förra ägarna;
dessa hade redan varit i ett par händer, men som en erkännsamhet mot
abbé Bernier för de tjänster, han gjort honom i Vendée hade Bonaparte
redan för länge sedan beslutat, att hans skyddsling skulle ha dem igen
(villkoret var blott, att hon _personligen_ skulle hänvända sig till
honom) och med sin vanliga affärsskicklighet hade han ordnat saken.
Officiellt gingo de nu för osålda. Han var säker på, att hon visste, hur
saken i verkligheten förhöll sig -- vilket emellertid blott delvis var
händelsen, ty abbéen, som kände sin rebelliska protégée och höll av
henne, hade ej vågat att säga henne, att restitutionen egentligen var en
nåd av regeringen, icke hennes rätt. Förste Konsuln hade alltså väntat,
att den unga damen skulle visa sig överväldigad av tacksamhet.
Han såg skarpt på henne. -- Mademoiselle tycks anse det för fullkomligt
otänkbart, att någon under dessa sju år kunnat våga spekulera på era
vackra egendomar, sade han ironiskt.
Edmée sänkte huvudet och blev röd ända ned på halsen. Hon skämdes
innerligt över sig själv, men var på samma gång så söt, som hon satt där
-- hjälplös, dekontenancerad, utan ett ord till svar. Abbéen, som var en
slug iakttagare, var klok nog att hålla sin mun och låta hennes tystnad
tala för henne.
Bonaparte satt ännu och såg på henne med sin lysande, obarmhärtiga
blick. Så drog plötsligt ett fint, välvilligt leende över hans vackra
läppar; som om hon hade _känt_ det, slog hon upp ögonen och mötte hans
blick.
-- Jag tackar er, kom det blygt -- så lågt, att blott han kunde höra
det. Men med detsamma, liksom hon ångrade det våld hon gjort på sin
stolthet, reste hon sig hastigt upp.
Förste Konsuln reste sig också. -- Ni kan alltså, när som helst taga er
egendom i besittning, Mademoiselle. Jag skall låta min sekreterare med
det snaraste tillställa er de nödvändiga papperen, sade han med kort,
affärsmässig ton, i det han följde dem till dörren.
Edmée hade, när hon kom ut och i vagnen, en märkvärdigt brydd,
skuldbelastad förnimmelse av, att där mellan henne och den man, hon nyss
första gången talat med, existerade liksom ett hemligt förstånd. Hon
kunde icke begripa det. Men när hon om aftonen låg i sin säng och tänkte
på dagens händelser, på sitt samtal med Förste Konsuln, kom hon till att
småle i mörkret.
Så sträckte hon välbehagligt armarna över huvudet -- och liksom av ett
behov att förklara för sig själv den glädjekänsla, som plötsligt
genomströmmade henne, mumlade hon nästan högt:
-- Å, jag är rik! Gudskelov, att jag icke är fattig mera...
Så kom hon åter att tänka på honom: -- Gud vet, om han _alltid_
småler så?...