III.

»Ces noms appartiennent à la France, à l'histoire;

je suis le tuteur de leur gloire, je ne les laisserai pas périr.»

_Napoléon_

(sur les familles du Faubourg St. Germain).

Det var under en trupprevy -- en av de vanliga, vilka var quintidi

avhöllos på Tuilerigården -- som Mademoiselle de La Feuillade första

gången såg Förste Konsuln.

Genom en avlägsen släkting, markisen av Caulaincourt, som var nära

lierad med Madame Bonaparte, hade Madame de Châteauneuf erhållit

tillträde till Tuilerierna för sig och sin nièce, så att de -- en

förmån, som många främlingar sökte ernå -- från ett fönster skulle kunna

åse revyn. Då Mademoiselle de La Feuillade, trots det hon varit i Paris

över en månad, ännu ej kunnat förmås att hänvända sig till regeringen

angående sina beslaglagda gods, än mindre själv som supplikant uppsöka

Förste Konsuln och personligen förelägga honom sin sak, vilket, efter

abbéens och andra kloka människors mening, var det enda, som verksamt

kunde främja den, gjorde Madame de Châteauneuf nu på eget bevåg ett

sista försök att påverka henne. Hon trodde -- och kanske var icke denna

tro så naiv och fantastisk, som de kloka herrarna ansågo den -- att, om

Edmée kom till att se Förste Konsuln, »Frankrikes räddare», som nu också

legitimisterna kallade honom, omgiven av de tillbedjande trupperna och

det alltid vivatropande folket, så skulle den allmänna patriotiska

entusiasmen, som regelbundet väcktes, blott han visade sig, övervinna

den unga flickans ingrodda motvilja att närma sig »tyrannen», som hon på

sitt urmodiga Vendéespråk envisades att kalla rojalisternas betvingare.

Hon hade icke kommit till Paris tids nog för att kunna åse festen i

Marstemplet till Washingtons minne, och det högtidliga intåget den 30

Pluviôse, då de tre konsulerna, eskorterade av trupper, lämnade

Luxembourg och med stor pomp togo Tuilerierna i besittning, hade hon

halsstarrigt nekat att vara vittne till. Denna gång kunde hon emellertid

ej gärna undvika att åtfölja sin faster, då hon diplomatiskt formulerade

sin anhållan som en inbjudning från markis de Caulaincourt.

Det var nu i slutet av Ventôse (mitten av mars). Dagen var kall och

ovanligt klar, med blåst och strålande solsken. Trupperna passerade i

halvbrigader förbi Florapaviljongen, där Förste Konsuln, omgiven av

staben, höll på sin vita häst, Désiré. Han tog sig avstickande enkel ut

mitt ibland alla dessa plymascherade och förgyllda herrar, i sin simpla

grå överrock utanpå uniformen, och på huvudet, långt ned i pannan, den

enorma, breda hatten, utan plymer, blott prydd med den trefärgade

kokarden. Han såg blek, nästan gul, utvakad och ansträngd ut. Han höll

läpparna tätt slutna och följde hela tiden uppmärksamt framåtböjd

truppernas rörelser -- det såg ut, som ville han i sitt minne inprägla

var särskild mans utseende. Då ett par halvbrigaders krutsvärtade,

nästan sönderskjutna fanor presenterades, blottade han huvudet med en

värdighet och ett allvar, som fick soldaterna att bryta ut i höga

jubelrop.

Mademoiselle de La Feuillade hade plats i ett öppet fönster snett emot

honom, icke särdeles långt borta, så att hon tydligt såg honom i profil

hela tiden. En gång vände han på huvudet och mötte hennes blick. Strax

därpå sade han ett par ord till sin adjutant, som blott ryckte på

axlarna och gav ett kort, som det syntes, nekande svar.

Han talade till soldaterna: ett par klara, fyndiga och starkt patetiska

ord, där »ära» och »fosterland» dominerade. Sagda med hans röst, med

hans levande ansiktsuttryck och djupa allvar, fingo de i detta ögonblick

och i denna omgivning en så heroisk klang och mening, att Edmée, gripen

av patriotisk hänryckning, smittad av jublet omkring henne, plötsligt

kände ögonen fyllas av tårar och lidelsefullt, med handen mot hjärtat,

böjde sig fram liksom för att deltaga i soldaternas hyllning.

Litet efter var défiléen förbi, och när generalen vände sin häst, såg

Edmée honom rakt i ansiktet. Han höll ögonen sänkta, böjde sig en smula

ned mot hästens huvud och klappade det. Hon tyckte då, att han såg så

märkvärdigt ung ut.

Madame de Châteauneuf hade räknat riktigt. Dagen därpå, efter blott

några lama invändningar, närmast för krigsärans skull, gav hennes

brorsdotter äntligen efter för släkts och vänners övertalningar och kom

överens med abbé Bernier, att han, så snart han själv haft företräde hos

Förste Konsuln och talat med honom därom, skulle föra henne till

Tuilerierna.

Under mellantiden grubblade Edmée icke så litet på, hur hon skulle kläda

sig och vad hon skulle säga, så att hon bleve »konvenabel» vid detta

viktiga tillfälle. Det föll henne icke in att be om råd; intet plågade

hennes ungdomliga, provinsiella stolthet så som medvetandet om, att hon

var så komplett oerfaren i allt vad som »brukades» i Paris -- hemma hade

hon varit van att anses för ofelbar och i allt den första. Hon hade ännu

icke deltagit mycket i sällskapslivet, ty av familjerna i Faubourg St.

Germain funnos blott få, som hade medel eller ansågo det rådligt att

hålla salong, och den enda idé, hon hemifrån hade om representativt liv,

var Madame de Beaurolliers berättelser från Louis XV:s hov; hon hade

blivit presenterad på sextiotalet och blev aldrig trött av att beskriva

ceremoniellet. _Det_ var hon alltså rätt hemmastadd i, men naturligtvis

förstod hon fullkomligt väl, att det icke det minsta kunde hjälpa henne

under närvarande förhållanden. För resten var hon skarpsinnig nog att

inse, att trots alla människors skenbara ofelbarhet i dessa saker, fanns

det ingen, som egentligen visste riktigt besked. En ny societet var

under bildning; den var ännu så osäker på sig själv, så sammansatt av

olika samhällsklasser och partifraktioner, av sansculotter, som

extravagerade i egenskap av »_incroyables_», och återkomna emigranter,

som försökte spela romerska republikaner, att det ännu icke kunde vara

frågan om några riktiga regler för det »passande», ännu mindre om en

given, bestämd etikett. Hon beslöt därför att göra som hon själv bäst

tyckte och blott lita på sin egen medfödda takt; och när abbéen kom igen

med det besked, att Förste Konsuln nästa septidi, strax efter det han

mottagit några medlemmar av corps diplomatique, väntade henne i audiens,

svarade hon med antagen likgiltighet, att hon nog skulle vara färdig

till bestämd tid.

Om aftonen valde Edmée länge och samvetsgrant mellan sina få och icke

särdeles luxuösa toaletter. Slutligen, efter noggrant övervägande,

bestämde hon sig för en vit, lång muslinsklänning, broderad med en smal

bård i grönt och guld. Hon skämdes litet för sig själv över den vikt,

hon tillade detta sitt första uppträdande inför Republikens unge chef,

men den gröna bården lugnade hennes rojalistiska samvete, liksom

medvetandet om att de svarta silkesstrumporna voro broderade med liljor.

Detta var visserligen en rätt svag demonstration, eftersom liljorna

befunno sig ungefär i närheten av knäet, men det var i alla fall en

demonstration, och hon var naiv nog att anse det för sin »plikt» att

demonstrera.

Abbé Bernier och Mademoiselle de La Feuillade fingo vänta en god stund

inne i salongen utanför Förste Konsulns arbetsrum -- »kungens stora

kabinett» -- medan han i Dianagalleriet mottog Spaniens och Hollands

gesanter. Edmée var icke särdeles orolig -- abbéen var det nästan mera

på hennes vägnar. Det låg i hennes karaktär, att, när hon en gång

beslutat sig för en sak, sedan anse den för den naturligaste i världen,

ja, den enda möjliga, och att lugnt finna sig i alla dess konsekvenser.

För resten -- varför skulle hon vara nervös? Hon skulle blott tala om

affärer med en trettioårig general, vilken för ett par år sedan var lika

fattig och obetydlig, som hon var nu; och när allt kom omkring, var hon

ju honom oändligt överlägsen i börd och vad hon, efter _sina_ begrepp,

ansåg för god uppfostran. Hon stod trankilt borta vid ena fönstret och

såg ned på gården, medan abbéen litet längre bort underhöll sig med

adjutanten. Det misshagade icke Mademoiselle de La Feuillade, att denne

unge herre, något som hon väl märkte, allt emellanåt förstulet mönstrade

henne från sidan, tydligen imponerad av hennes prinsessehållning.

Bourrienne kom brådskande in i rummet och gick fram till abbéen utan att

se henne. -- Förste Konsuln väntar er, abbé Bernier, sade han hövligt,

och medborgarinnan Feuillade, som han lovat företräde.

Abbéen nickade menande, en smula högtidligt till Edmée och harklade sig.

-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han med låg röst.

Hon vände sig om och gick långsamt över rummet, adjutanten och

sekreteraren drogo sig artigt undan -- dörren till Förste Konsulns

arbetskabinett var öppen.

Han satt vid bordet, när de kommo in, men reste sig strax. Edmée

förundrade sig över att han, när han stod upp, var så liten och

spenslig. Hon gav också strax akt på, att hans huvud var för stort till

kroppen. Annars var han smärt, väl och kraftigt vuxen.

-- Här, medborgare-konsul -- abbéen tog en smula högtidligt faderligt

Edmées hand -- tillåter jag mig att bringa er medborgarinnan Feuillade,

om vilken jag redan haft den äran att tala med er.

Edmée sekunderade denna republikanska presentation med en reverens, som

skulle gjort henne heder vid Louis XIV:s hov. Så höjde hon långsamt

huvudet och mötte Förste Konsulns blick.

Ett par sekunder sågo de varandra orörligt och djupt in i ögonen -- så

drog ett svagt, nästan omärkligt och fullkomligt omedvetet leende över

den unga flickans läppar. Utan att göra sig reda därför kände hon

instinktivt, vilket intryck hon strax vid första ögonkast gjorde på

mannen framför henne.

-- Jag har sett er förr, sade han långsamt, liksom ofrivilligt. Det var

vid näst sista revyn.

-- Ja, herr general. Hon hade blivit förmanad att säga

»medborgare-konsul» för att accentuera sina republikanska sympatier,

men hon glömde helt bort det och talade med honom precis som hon

brukade tala med sina likar.

-- Mademoiselle -- herr abbé, vill ni icke taga plats? Han gjorde en

lätt rörelse med handen, i det han själv satte sig på en stol vid

bordet. -- Ni är alltså den yngre marskalkens sondotter, Mademoiselle de

La Feuillade? började han, liksom examinerande.

-- Hans sonsonsdotter, herr general.

-- Ja, ja -- jag kan tänka det... Nå, det var alltså om dessa

sekvestrerade gods i Normandiet ni ville tala.

Edmée gjorde en svag böjning på huvudet.

-- Ja, jag har gjort mig underrättad om förhållandena, fortfor han. Till

min glädje ser jag, att de _icke_ äro sålda.

Edmée böjde ännu en gång på huvudet; uttrycket i hennes ansikte var

detsamma -- lugnt avvaktande.

Förste Konsuln blev otålig. Han hade verkligen gjort sig besvär med att

skaffa dessa gods till rätta, vilkas historia var långt mera invecklad,

än han nyss låtit förstå. Lagen bjöd nämligen, att blott _de_ indragna

gods, som ännu ej blivit sålda, finge återlämnas till de förra ägarna;

dessa hade redan varit i ett par händer, men som en erkännsamhet mot

abbé Bernier för de tjänster, han gjort honom i Vendée hade Bonaparte

redan för länge sedan beslutat, att hans skyddsling skulle ha dem igen

(villkoret var blott, att hon _personligen_ skulle hänvända sig till

honom) och med sin vanliga affärsskicklighet hade han ordnat saken.

Officiellt gingo de nu för osålda. Han var säker på, att hon visste, hur

saken i verkligheten förhöll sig -- vilket emellertid blott delvis var

händelsen, ty abbéen, som kände sin rebelliska protégée och höll av

henne, hade ej vågat att säga henne, att restitutionen egentligen var en

nåd av regeringen, icke hennes rätt. Förste Konsuln hade alltså väntat,

att den unga damen skulle visa sig överväldigad av tacksamhet.

Han såg skarpt på henne. -- Mademoiselle tycks anse det för fullkomligt

otänkbart, att någon under dessa sju år kunnat våga spekulera på era

vackra egendomar, sade han ironiskt.

Edmée sänkte huvudet och blev röd ända ned på halsen. Hon skämdes

innerligt över sig själv, men var på samma gång så söt, som hon satt där

-- hjälplös, dekontenancerad, utan ett ord till svar. Abbéen, som var en

slug iakttagare, var klok nog att hålla sin mun och låta hennes tystnad

tala för henne.

Bonaparte satt ännu och såg på henne med sin lysande, obarmhärtiga

blick. Så drog plötsligt ett fint, välvilligt leende över hans vackra

läppar; som om hon hade _känt_ det, slog hon upp ögonen och mötte hans

blick.

-- Jag tackar er, kom det blygt -- så lågt, att blott han kunde höra

det. Men med detsamma, liksom hon ångrade det våld hon gjort på sin

stolthet, reste hon sig hastigt upp.

Förste Konsuln reste sig också. -- Ni kan alltså, när som helst taga er

egendom i besittning, Mademoiselle. Jag skall låta min sekreterare med

det snaraste tillställa er de nödvändiga papperen, sade han med kort,

affärsmässig ton, i det han följde dem till dörren.

Edmée hade, när hon kom ut och i vagnen, en märkvärdigt brydd,

skuldbelastad förnimmelse av, att där mellan henne och den man, hon nyss

första gången talat med, existerade liksom ett hemligt förstånd. Hon

kunde icke begripa det. Men när hon om aftonen låg i sin säng och tänkte

på dagens händelser, på sitt samtal med Förste Konsuln, kom hon till att

småle i mörkret.

Så sträckte hon välbehagligt armarna över huvudet -- och liksom av ett

behov att förklara för sig själv den glädjekänsla, som plötsligt

genomströmmade henne, mumlade hon nästan högt:

-- Å, jag är rik! Gudskelov, att jag icke är fattig mera...

Så kom hon åter att tänka på honom: -- Gud vet, om han _alltid_

småler så?...

En roman om förste konsuln Från den 18 Brumaire till freden i Amiens · 第 5 / 45 题