Ces familles nobles que l'Empereur appelait de »belle race».
_Baron Larrey._
Det var en våt och stormig dag midvintern år 1800 -- eller, som man på
den tiden sade, i början av Pluviôse år VIII. De avlövade kastanjerna
och ekarna i parken omkring »_les Fougères_» voro betäckta med ett
glänsande, halvstelnat regnlag, och de små, runda bladen på de
vanvårdade buxbomshäckarna (de hade visst icke blivit klippta sedan
kungens död), vilka i konstiga, stela figurer snodde sig längs den breda
terrassen ned mot Loire, glänste svarta och styva i den starka vätan.
Det var vid femtiden på eftermiddagen, och det började redan skymma.
Slottet, en gammal byggnad från slutet av medeltiden, reste sig mörkt
och högt med sina många torn mot den skiffergrå, sönderrivna himlen.
Från ett par av fönstren lyste redan ljus, och en man med handlykta och
lång, vid regnkappa, som fladdrade om de smala, kortbyxade benen, och
vars styva krage i nacken lyfte upp hårpungen, så att den stod rakt ut,
kom ut på den höga, förfallna stentrappan.
-- Mademoiselle! ropade han med pipig, ängslig stämma, i det han satte
handen för ögonen och höjde lyktan över huvudet. Mademoiselle Edmée!
En ung flicka i lång, ärmlös kappa med skinnbesättning, och på huvudet
en gammalmodig hatt från åttiotalet med plymer och vida brätten _à la
bergère_, kom raskt springande från en smal sidogång upp emot trappan.
-- Jag kommer ju, Jeanot, hennes stämma klang frisk och hög genom
blåsten. Jag kommer ju! Du behöver inte skrika, som om gården brunne.
Med ett par språng var hon uppe på stenavsatsen. Är abbéen då kommen,
frågade hon oroligt.
-- Abbéen _väntar_ på er, Mademoiselle, svarade den gamle med
förebrående eftertryck. Monsieur de Châtillon är med honom.
Han sköt med ryggen upp den tunga dörren, medan han talade, och lät
damen träda innanför.
Det var en stor, stenlagd förhall, som gick upp genom två våningar, med
urblekta freskomålningar i väggfälten och i taket. En utskuren, väggfast
bänk gick jäms med ena väggen bort till kaminen, vari en stor, nytänd
brasa flammande lyste ut över golvets svarta och vita rutor. I motsatta
hörnet av hallen gick en bred trappa upp till andra våningen med ett
präktigt, förgyllt räckverk, prytt med vapensköldar och många heraldiska
emblemer -- allt i en sökt och snirklad stil. Den såg nästan ny ut, och
förgyllningen stack besynnerligt av mot det övriga, strängt gammaldags
bohaget av mörknad ek. På mittelväggen ledde två dörrar in i huset, av
vilka den ena stod halvöppen, så att man hörde rösterna därinifrån. Mitt
på golvet hade Jeanot satt ifrån sig en armstake av svartnat silver,
vars tre smala talgljus osande fläktade i luftdraget.
Den unga damen gick strax fram till elden, och tjänaren hjälpte henne
att lägga ytterkläderna ifrån sig på bänken. Hon kände på sina litet
fuktiga ärmar och bredde ut händerna framför brasan.
Hon bar en svart sidenklänning, som, trots det den icke såg så gammal
ut, var sydd efter det snitt, man ibland ser på porträtter från Louis
XVI:s sista regeringsår: en lång, smal kjol och kort, åtsittande tröja,
knäppt med en dubbel rad stora knappar, och med breda, trekantiga
uppslag på bröstet, långa, snäva ärmar, som i en liten snibb gingo ned
på händerna. Omkring halsen, korslagd över barmen och bunden i en stor
rosett högt uppe på ryggen satt en Marie-Antoinettefichue av grönt och
vitt, randigt taft.
Håret -- det var ett präktigt, guldbrunt hår -- bar hon däremot, efter
de nu härskande moden, uppsatt i nacken _à la grecque_, med naturliga
lockar omkring pannan och öronen.
Det var den adertonåriga Mademoiselle Edmée-Louise de La Feuillade, vars
far för flera år sedan stupat i den första Vendéeresningen, och som nu,
tillsammans med sin gamla, döva moster och ett par andra genom kriget
hemlösa adelsdamer, bebodde detta ensliga slott på Loires vänstra
flodbrädd -- Rocroyes'ernas gamla familjegods, som stått övergivet ända
sedan Regentens tid, och som nu under revolutionen tjänade deras
förföljda ättlingar till fristad. De levde där så gott som utan någon
som helst förbindelse med den yttre världen, utom den de kunde skaffa
sig genom chouanskarorna, vilka på en gång beskyddade och terroriserade
dem.
Mademoiselle de La Feuillade hörde genom den halvöppna dörren det
dämpade mumlet av flera röster. Hon strök håret från tinningarna och såg
ett ögonblick prövande på sina icke alldeles rena händer, i det hon med
huvudet på sned spetade ut fingrarna. Därpå gick hon resolut in.
Omkring det ovala marmorbordet, med buktade, förgyllda ben, sutto sex
personer och spelade kort. En kraftig, medelålders herre i soutane och
tonsur, som just nu betänksamt, med två fingrar drog ut ett kort, satt
överst vid bordsändan, och mittemot honom en annan, som vände ryggen
till ingången, med lång, pudrad hårpung i nacken. Mellan dem -- vid
bordets långsidor -- sutto de fyra gamla damerna, två på var sida. De
hade allesammans högt uppsatta, pudrade frisyrer och styva snibbliv med
fyrkantig ringning och halvlånga ärmar; malen hade gått illa åt sidenet
under den bedrövliga tid dessa galakläder vilat i dragkistorna.
Abbé Bernier, som först fick öga på Mademoiselle de La Feuillade, lade
strax korten på bordet och reste sig med ett utrop. Han gick fram emot
henne med sirlig, trippande gång och utsträckta händer.
-- Min dotter -- han tog med översvallande vänlighet hennes huvud mellan
båda sina händer -- ni vet kanske redan den stora nyheten, som Monsieur
de Châtillon -- han gjorde en rörelse med handen hän emot herrn i
hårpungen, vilken reste sig upp och bugade stelt -- och jag har till er?
Edmée gjorde en djup, gammaldags reverens för de båda herrarna.
-- Till mig? sade hon småleende. Den nyheten är väl till oss alla.
Freden, icke sant, min fader?
-- Ack, ja visst -- freden! Ja, jag vet, ni har redan hört från
Montfaucon, att äntligen den för oss alla lika viktiga hänsynen till
fäderneslandet -- hans stämma blev plötsligt salvelsefull -- har fått
bukt med våra tappra vänner här i Vendée. För några dagar sedan
undertecknade vi den med general Hédouville, och nu har Monsieur de
Châtillon också gjort mig den glädjen att giva med sig. Mina damer --
han vände sig till Mademoiselle de Rocroyes och de andra -- jag ber er
vara övertygade om, att jag djupt sympatiserar med den ädla troheten mot
en olycklig furste, men vår heliga kyrkas sak är dock för ögonblicket
den viktigaste av alla, och för att kunna uträtta något för den, vartill
tiden, såsom jag hoppas, nu äntligen är mogen, behöva vi först och
främst _fred_ -- fred med våra landsmän och bröder, våra så sorgligt
villfarande bröder. -- Han höjde ögonen upp emot taket. -- Inte sant,
mina vänner -- själarnas frälsning går framför allt?
Ingen svarade. Damerna suckade, och ett par av dem gjorde korsets
tecken.
-- Nej, min dotter, återtog så abbéen plötsligt med naturlig, munter
stämma, det är nu icke bara _det_. Vi ha flera nyheter. Gissa!
Edmée skakade på huvudet och skrattade. Abbéens livlighet satte henne i
gott humör.
-- Mademoiselle de Rocroyes, Madame de Beaurollier -- han vände sig med
en bugning till de gamla damerna -- önskar ni, att jag säger henne det?
-- Men jag står ju som på nålar, herr abbé, ropade Edmée. Är det
verkligen en nyhet, som angår mig?
Abbéen lyfte handen och gjorde en effektpaus, så utbrast han plötsligt:
-- Monsieur de Châtillon och jag resa i morgon till Paris för att i
anledning av freden tala med Förste Konsuln. Er tant, Mademoiselle
Edmée, önskar, att vi taga er med.
-- _Mig?_ -- I morgon? Men, moster -- hon vände sig häftigt till
Mademoiselle de Rocroyes -- jag är ju icke färdig till att resa
någonstädes, jag har ju icke en gång en klänning att ta på mig. Hur kan
jag väl?...
Förvirrad, betagen, med strålande ögon, såg hon från den ena till den
andra. Blotta tanken på att slippa ut från detta dystra chouanslott kom
hennes unga hjärta att klappa.
-- Vi ha tänkt på allt, Edmée -- nickade Mademoiselle de Rocroyes
värdigt och långsamt. -- Jeanot och Valentine skola följa dig, och
bättre ressällskap än abbéen och vår ridderlige vän, Monsieur de
Châtillon -- hon gjorde en högtidlig böjning hän emot honom -- kan du
icke få. Du vet, det är av vikt, tillade hon med eftertryck, att du
snart kommer till Paris. Madame de Châteauneuf väntar dig säkert.
Edmée rodnade och rynkade lätt ögonbrynen. Madame de Châteauneuf var
hennes fars syster, och det hade ända sedan hennes barndom varit ett
stående avtal mellan familjerna, att hon, då tiden kom, skulle förmälas
med sin kusin, Louis de Châteauneuf. Som barn hade de varit mycket
tillsammans -- han var för resten en sex à sju år äldre än hon -- men
sedan kom revolutionen, och hon hade varken sett honom eller fastern på
tio år. Det förödmjukade henne, att hennes vänner nu vid första
lägenhet, som erbjöd sig, ville skicka henne ifrån sig och strax kasta
henne i armarna på denne barndomsbrudgum, som kanske icke ens ägnade
henne en tanke längre. Och hon skulle komma dit utblottad på allt, utan
någon annan förmögenhet än anspråken på ett par konfiskerade gods, som
hon helt säkert aldrig någonsin skulle återfå. Icke ens en anständig
resdräkt hade hon att visa sig i för sina släktingar.
-- Men moster, sade hon dröjande, hur skall jag väl kunna komma till
Paris? -- Å bara den provinsiellt vördnadsfulla ton, varmed hon uttalade
namnet på denna märkliga stad! -- Jag har ju inga pengar, inga kläder
ens...
-- Prat, Edmée! avbröt den gamla henne skarpt. Vi ha då ännu ett par
diamanter i gömmorna, vet jag. När du blott kommer till Paris, får du
igen dina gods, det har abbéen sagt.
Abbéen såg litet generad ut, men sade ingenting.
-- Paris! fortfor den gamla damen hånfullt efter en litet tryckt paus.
Som om icke du -- en flicka av stånd (_une fille de grande qualité_) --
vore god nog att uppträda i Paris, som du nu går och står. Den
rackarhålan! De slynglarna! De tjuvarna och kungamördarna! Tror du, att
de, som själva göra sig till med att gå utan byxor, fordra någon paryr
av en kvinna?
-- Förlåt, Madame, skrek abbéen in i hennes öra. Det är länge sedan.
Nu råder det tvärtom stor lyx i Paris.
Den gamla fröken såg vredgat på honom med obeskrivligt förakt. -- Lyx!
Ja, väl vet jag, att de ha stulit bättre folks saker och nu kluta ut sig
som gudar och gudinnor i stället för att gå med panier och puder som
kristna människor. Men ni vill väl aldrig inbilla mig, att er lille
korsikanske slagskämpe, som ni talar så vackert om, är i stånd till att
bilda en societet, om han än förmått att lappa ihop ett dussin
republiker! Nej -- hon skakade energiskt på huvudet -- något
sällskapsliv, som det kan vara frågan om att en dam med min
systerdotters rang kan deltaga i, blir där icke i Paris, förrän Hans
Majestät kommer tillbaka. Till den tiden får hon sitta hos sin faster
innanför låsta luckor. Det gör naturligtvis allt bättre folk, avgjorde
hon kategoriskt.
Hennes systerdotter suckade. Utsikten att komma innanför de låsta
luckorna tilltalade henne icke, trots all rojalistisk renlärighet.
Den gamla Madame de Beaurollier tog nu till ordet. Hon riste på huvudet,
när hon talade, så att en sky av puder stod ut ifrån peruken.
-- Men, käre abbé, är det då icke oförsiktigt att skicka vår lilla
flicka till detta Sodom? Tänk, jag har hört, att en grevinna av det
gamla hovet, med ett fullständigt respektabelt namn, har gift sig med
sin lakej -- tänk er, _gift_ sig! Det ligger galenskap i luften därinne,
och det smittar. Å, Gud, man har ju sett folk av den högsta börd bli som
förvandlade. Tänk blott på den förste prinsen av blodet -- själva
hertigen av Orléans! Och den lille hertigen av Chartres! -- Gud och var
man vet, att han har tjänat under den trefärgade fanan. Det smittar,
säger jag er -- det smittar!
-- Å, gudmor, ropade Edmée indignerad, ni är då väl icke rädd för, att
jag skall gifta mig med Jeanot! Och hon brast ut i ett friskt, barnsligt
klingande skratt. De andra kunde icke låta bli att också draga på
munnen.
Madame de Beaurollier rätade på sig och såg vasst från den ena till den
andra.
-- Ja, ja, min söta -- värre har man hört! Sedan 93 kan aldrig något
förvåna mig. Det låg i hennes stämma och uttryck en så hopplöst trist
övertygelse, att den med ens gjorde slut på all munterhet.
-- Vi skola nog passa på Mademoiselle de La Feuillade, bröt abbé Bernier
pausen med sin välvilliga, glättiga stämma. Hon har ju till att börja
med både mig och Monsieur de Châtillon, för att icke tala om Madame de
Châteauneuf och den unge greven. Eller hur -- Mademoiselle?
Edmée svarade icke; hon hörde honom knappt. Hon satt med handen under
kinden, och med ett par frånvarande, leende och strålande, fuktiga ögon
såg hon ut framför sig. Hon var så vacker, som hon satt där, med den
rena, barnsligt mjuka profilen, den bleka, men rosenaktigt friska hyn
mot det bronsgyllne håret, och ögonen -- de stora, skiftande, gråbruna
ögonen -- orörligt uppspärrade under täta, strållikt utstående
ögonfransar. Den yngsta av de gamla fröknarna de Kergoran suckade
ofrivilligt, en smula avundsjukt, när hon såg på henne, och abbéen tog
sig betänksamt en pris. Han visste kanske mera om Paris -- Barras' och
Madame Talliens Paris -- än han funnit för gott att berätta Mademoiselle
de Rocroyes.
Nästa morgon tidigt, så tidigt, att månen ännu stod högt på den vintriga
himlen, och tjänarna vid lyktor surrade fast packningen på den gamla
karossen, begåvo de sig åstad. På trappan stodo de fyra gamla damerna
huttrande i sina urringade klänningar, och allesammans ordnade och
kommenderade de, i det de med brutna, tårfyllda stämmor utöste ampra
benämningar och skällsord till tjänstfolket, som, utan att låta sig
bekomma, långsamt och betänksamt skötte vad de skulle. Monsieur de
Châtillon, mörk som en bronsstaty, höll redan på sin häst vid
vagnsdörren, och abbéen och Valentine -- med ett kolossalt knyte, som
hon icke på villkor kunde övertalas att lämna ifrån sig, tätt tryckt i
famnen -- sutto redan i den gamla berlinaren, men Mademoiselle de La
Feuillade stod ännu gråtande på trappan med armarna om sin gudmors hals
och hörde på hennes sista naiva och pedantiska förmaningar.
Hon hade hållit sig tappert ända tills nu; ja, hon hade varit nästan
vild av glädje, medan hon i natt plockade fram sina saker och hjälpte
pigan att packa, men nu -- nu kom plötsligt skilsmässans tragiska allvar
över henne (och i dessa tider voro _alla_ skilsmässor tragiska!). Hon
grät högt och okonstlat.
-- Bed Maria för mig, allesammans! -- hon sträckte sina händer ut till
de bägge fröknarna de Kergoran. -- Om freden ännu varar till sommaren,
skall jag be Madame de Châteauneuf följa mig hit.
Damerna gräto allesammans, snyftade, snöto sig och ropade högt. Abbéen
frös om fötterna och började stampa inne i vagnen, Jeanot gned sina ögon
uppe på bocken och vaggade snyftande fram och tillbaka, så att hårpungen
svängde; det oroliga, hoppande ljuset från lyktorna skrämde hästarna,
som skrapade med hovarna mot den frusna marken och vrenskades. Blott
Monsieur de Châtillon höll orörlig och tålig på sin höga häst vid den
ena vagnsdörren.
Äntligen kom Edmée i karossen. Hon höll näsduken för ögonen och föll
storgråtande med huvudet mot Valentines knä, medan de raskt körde från
gården. Hon hörde, hur det dånade över vindbron.
-- Valentine, käraste lilla Valentine! Hon kröp ihop vid den robusta
pigans bröst.
Abbéen sade ingenting. Han böjde sig ut genom vagnsfönstret och viftade
med handen en hälsning till de fyra damerna på trappan. I ljuset av de
svängande lyktorna sågo de vagnen med Edmée försvinna.