Lefnadskostnader.
Amerikanerna, isynnerhet invånarna i de större städerna, klaga i alla
tonarter öfver att lifsförnödenheter, hyror, nöjen, resor o. s. v. år
efter år blifvit dyrare i den stora republiken, samt påstå, att man
genom vis lagstiftning nu måste säga stopp till vidare försök från de
för allt det onda anklagade »trusternas» sida, att än mer fördyra det
»dagliga brödet». »Trusterna» äro dock med Amerikas oerhörda
utsträckning och detaljhandelns beroende af det dyrbara reklamsystemet
nästan en nödvändighet.
Här står intet stilla och naturligtvis komma äfven lefnadskostnaderna
att ökas i samma mån som arbetslönerna fortfara att stiga och häri torde
egentliga orsaken till prisstegringen vara att söka. Denna sida af saken
torde ej vara i behof af vidare kommentarier, men huruvida amerikanerna
i jämförelse med sina vänner européerna äga rätt att beklaga sig är en
annan fråga, som det kanske kan vara af ett visst intresse att belysa
och närmare studera.
De européer, som komma öfver hit, vare sig de tillhöra de förmögnare
klasserna eller i egenskap af immigranter med tunn börs landstiga här,
äfven de klaga, nästan utan undantag, att deras medförda penningeförråd
formligen smälter som snö för vårsol. De fortsätta med sina klagovisor
ännu sedan de länge varit här, och många kunna aldrig vänja sig utaf med
att räkna ut huru mycket hvarje deras utgift på denna sidan Atlanten
skulle utgöra francs, mark, kronor o. s. v.
Under sådana omständigheter är det naturligt att man skall finna allting
t. o. m. häpnadsväckande dyrt i Amerika. Detta sätt att beräkna är
emellertid grundfalskt. Man kan helt enkelt ej taga europeiska eller i
Europa förtjänta penningar till måttstock. Man måste uteslutande räkna
med dollarn och tillse huru lättheten att förtjäna den ställer sig i
jämförelse med hvad man i samma ställning erhåller i arbetslön i Europa.
Låtom oss taga ett exempel. Min hårfrisörska, som i parentes sagdt är
svenska, förtjänar här i veckan omkring 15 dollars, drickspengar, som
alltid gifvas, oräknade. Hennes lön i Sverige var 60 kronor i månaden,
d. v. s. att hon här för sitt arbete skördar lika många dollars som hon
förtjänade kronor i det gamla landet. Hon är gift och mannen har ett
lönande yrke; frukost och middag intaga de gemensamt i hemmet, men lunch
måste den lilla frun, som har sitt arbete flere kilometer från sin
bostad, skaffa sig på någon enklare restaurant eller något s. k.
»lunchroom» i närheten af sin »atelier».
Hon är ganska modest i sina vanor, men som arbetstimmarna äro långa och
det är tröttande att stå nästan hela dagen, måste dock hennes lunch icke
vara allt för eterisk. Vanligen beställer hon sig en portion kokt rökt
skinka med potatis eller en grönsak, smör, färskt hvetebröd samt en
förträfflig kopp kaffe. De amerikanska portionerna äro mycket stort
tilltagna och skulle på de flesta enklare ställen i Europa anses
tillräckliga för två personer, likaså äro måtten på kaffekopparna
förtroendeingifvande. Nåväl, detta kostar henne endast 20 cents, d. v.
s. 1 francs eller omkring 75 öre svenskt. Om lördagarna, då hon måste
stanna i affären ända till kl. 9 på aftonen, äter hon äfven sin middag
utomhus, bestående af soppa, en kötträtt med tvenne slag legymer, smör,
tre kuvertbröd, en dessert eller frukt, och kaffe, hvilken rikliga och i
allmänhet i afseende å tillagning tillfredsställande måltid endast
kostar henne 25 cents.
Nu säger någon: »ja, det där är mycket bra, men ingen liten hårfrisörska
i Europa depenserar så mycket som 75 öre endast för sin lunch och 1
krona för sin middag.» Detta är alldeles rätt resoneradt, om man ser det
från europeisk synpunkt, men vänder man om argumenteringen och säger att
hennes förtjänst i Amerika, som är nära fyra gånger så stor som den hon
hade i Sverige, berättigar henne också att för sina måltider betala fyra
gånger så mycket, då måste man fråga sig, hvad fick hon för 20 à 25 öre
i det gamla landet? Svaret utfaller gifvetvis till Amerikas fördel. Ty
det utspädda kaffe och den minimala köttportion, som hon på en svensk
automat eller liknande lokaler i bästa fall kan få för 25 öre eller 35
centimer, kunna på intet vis jämföras med hvad man blir serverad på
mindre restauranter i Amerikas städer, större som mindre.
Detta om enklare matställen.
Intager man sin middag på en af de finaste restauranterna i New York
eller Washington kommer man till samma resultat. En god middag serverad
för tre personer, samt bestående af soppa, fisk, kött, efterrätt,
»cocktails», en butelj god bordeaux (à 3 dollars) kaffe och cigarrer
jämte drickspengar får man t. ex. på det hypereleganta Plaza hotel i New
York eller »New Willard», där lyxen i anordningar knappast har sin like
i Europa, för 20 dollars, d. v. s. 100 francs eller ungefär hvad samma
middag skulle kostat på Café de Paris eller hos Paillard i Paris;
skillnaden skulle möjligen ligga uti, att man i Europa måhända kan
beräkna en butelj champagne i stället för det röda vinet. Det är ju en
ganska dyr middag, men om man betänker, huru lätt dessa 20 dollars äro
förtjänta här i jämförelse med 100 francs i Europa, måste man åter
erkänna att amerikanerna icke ha berättigad anledning till klagomål.
Ser man på hvad de direkta inköpen till hushållet gå till, kommer man
till alldeles samma resultat, ja, i många fall kan man t. o. m.
konstatera, att amerikanska matvaror stå i betydligt lägre pris än
motsvarande förnödenheter i Europa, dock naturligtvis alltjämt under
antagande att dollarn i de flesta fall motsvarar en franc eller
åtminstone en krona.
Ett kilo prima bordsmör kostar i Stockholm aldrig under 2 kr. 10 öre,
men går icke sällan upp till 2,40 à 2,50. Det dyraste smör, och hvilket
smör! man kan köpa här, kostar 40 à 50 cents per pound, d. v. s. att 2
pounds, som utgöra något mindre än ett kilo skulle betalas med omkring
90 cents eller ungefär 3 kr. 75 öre (en dollar) per kilo. Detta vore ju
icke så litet mera än det svenska priset, men tänker man så på köparens
större lätthet att förtjäna sin dollar, ställer sig det amerikanska
smöret ju väsentligt billigare. För att det svenska smöret skulle kunna
täfla i pris med det amerikanska, borde det egentligen kunna fås för en
krona per kilo.
Man betalar här för garanterade ägg en dollar per tjog. Jag minnes nu ej
priset i Sverige, men i Paris vill jag erinra mig ha betalt 35 centimer
för två stycken af allra bästa slag. Detta blir för tjugu 3 francs och
50 centimer. Finge man räkna så, att allting här kostar i dollars
detsamma som man betalar i francs i Paris, skulle tjoget i amerikanska
pengar gå till 3 dollars och 50 cents eller 17 fr. 50 centimer men i
själfva verket kostar det ju endast 5 francs. Skillnaden är således
betydligt till Amerikas förmån, allrahelst man icke kan få bättre ägg än
dem som bjudes på den amerikanska marknaden.
Med afseende å kött, höns, grönsaker kunna liknande jämförelser göras.
Och frukten sedan! Jordgubbar har man redan i mars för ytterst billiga
pris, bananer och de härliga Floridaapelsinerna kosta så godt som
ingenting, och en ananas får man i april och maj månader för en
spottstyfver, vare sig man räknar i europeiskt mynt eller i cents, ty de
bästa stå ej i högre pris än mellan 15 och 20 cents.
Så är det nästan med allting, där man icke direkt har att betala för
arbete, ty det kostar t. ex. mera att låta stoppa ett par strumpor än
att köpa ett par nya, såvida man icke består sig med lyxen af
silkesstrumpor, något som är ytterst vanligt här i Amerika, där
fotbeklädnaden är föremål för den allra största omsorg. Skodonen äro
ytterst billiga och hållbarare än de europeiska, och så kan man så
mycket oftare ha råd att skaffa sig nya. Vill man betala lika mycket som
man betalar hos de bättre skomakarna i Stockholm, d. v. s. 35 kronor
paret, får man här en alldeles utmärkt vara. Naturligtvis hålla de
fashionabla skomakarna betydligt högre priser, och de eleganta damerna
kunna betala 40 à 50 dollars för ett enda par, d. v. s. 200 eller 250
francs, men utgår man, såsom förut sagts, från att dollarn här kommer in
lika lätt som en francs i Paris, blir ju skillnaden nästan ingen.
Tidningarna kosta i allmänhet 1 cent numret, några dock 3 cent, och de
amerikanska tidningarna äro utan gensägelse de dyrbarast redigerade
tidningar i världen. Betänker man då att 1 cent här icke är mer värd än
en centime eller möjligen ett öre, måste man konstatera att amerikanerna
äfven i detta hänseende slå ett rekord.
Teatrarna få äfven anses billiga. En utmärkt parkettplats på operan i
New York, där man bjudes på sådana celebriteter som en Caruso, en Melba
o. s. v. kostar i vanliga fall 5 dollars, d. v. s. 25 francs, och på
teatrar af lägre rang betalar man ej mer än 2 dollars för liknande
plats. På varietéter såväl i New York som i Washington och andra större
städer, varierar priset å parkettplatser mellan 50 cents och 1 dollar 50
cents; föreställningarna äro i allmänhet förstklassiga. Med det värde
penningen har här och med fäst afseende på att teatrarna ej få spela på
söndagarna och att prisen vid matinéer sänkas till hälften, är kostnaden
för ett teaterbesök således mycket moderat; också torde amerikanerna
vara den mest teatergående allmänhet i världen.
På spårvagnar, underjordiska och höjdbanor, kan man fara nära två
svenska mil i rak linje för 5 cents och dessutom för vissa riktningar få
s. k. öfvergångsbiljetter. När man i Paris betalar 30 centimer för en
omnibusfärd, är det redan högre absolut sedt, och blir oerhördt dyrt, om
man gör samma reduktion af värdena som förut.
Hufvudsaken är, att man, om man skall lefva i Amerika, också förtjänar
sina pengar här, ty då blir enligt min åsikt lifvet i den stora
republiken verkligt billigt och på samma gång är Amerika det land, där
man får mest för sina pengar. Det är ingen under, att folk ur
arbetsklassen trifvas bättre här i rent materiellt hänseende, ty med de
löner de kunna tillförsäkra sig i Europa, är det dem icke möjligt att
bestå sig med sådan föda, sådana kläder, och sådana nöjen som här och
dessutom känna de sig i det gamla landet som »underklass».
Att reda sig i Washington som diplomat med en lön varierande mellan 50-
eller 100-tusen francs blir emellertid en helt annan fråga. Man måste
först tänka sig, att i Amerika sitta oräkneliga familjer inom t. ex.
universitets- och läkarekretsar med 10,000 dollars om året och att det
är absolut omöjligt att intaga någon som helst bemärkt ställning, såvida
man icke disponerar åtminstone dubbelt så mycket. Människor, som »lefva
med» äro så oerhördt rika i detta land, att man minst måste vara
miljonär, d. v. s. disponera omkring 230,000 francs om året för att ens
tänka på att med någon heder deltaga i sällskapslivet.
I Washington måste man beräkna att en envoyé icke gärna kan hyra ett
möbleradt hus för billigare än 6,000 dollars om året. Det finnes sådana
som kosta ända till 15,000. Tjänarnas löner kunna ej sättas lägre än
5,000 dollars, hvartill kommer kostnaden för deras föda m. m., minimum
5,000. Ekipage och automobil, hvilken senare omöjligen kan undvaras, är
en annan post som kräfver betydlig utgift. Inköpen till hushållet bli
här som öfverallt ganska betungande, allrahelst för den som måste
representera, ty man lägger i stora världen i Washington särdeles an på
fina middagar, dock utan att i allmänhet lyckas särdeles väl; numera
aflidne norske ministern Hauge’s och mrs Belmonts middagar undantagna.
Endast artikeln blommor, som i ett elegant hem äro mera oundvikliga i
Washington än annorstädes, går till oerhörda belopp. Middagsborden äro
t. o. m. öfverlastade med de dyrbaraste blommor säsongen har att bjuda
och man kan ju ej ha sitt bord ordnadt som på en enkel restaurant med en
krokan i midten och några grant färgade geléskålar som bordsprydnad. Då
är det bättre att låta bli.
För en diplomat, ehuru han från europeisk synpunkt åtnjuter ett rätt
ansenligt arvode, tillkommer dessutom det förhållandet, att han, om han
lefver alltför enkelt, blir klandrad för bristande gästfrihet och
påbördad att lägga upp af lönen, såsom det hände den amerikanske
ambassadören Andrew D. White, som för några år sedan var ackrediterad i
Berlin. Hans lön var endast 17,500 dollars om året, och han lefde
derföre jämförelsevis indraget. Tidningarna påstodo att han af lönen
samlat sig ett kapital. I själfva verket depenserade han utom sin lön
mer än _tusen dollars i månaden af sin personliga förmögenhet_.
En yngre gift diplomat, som icke har stor familj, kan ju hyra en våning
i de eleganta »apartment»-husen, som vuxit upp i Washington under senare
år, men det kostar dock i alla händelser icke under 2 à 3 tusen dollars
för säsongen. Räknar man sedan hvad hushåll, tjänare, vagnar,
bjudningar, toiletter, nöjen, klubbar, resor samt diverse gå till, är
man, utan att man vet ordet af, uppe i en budget, som icke understiger
15,000 dollars och ändå är det nätt och jämt att man kunnat hålla
apparanserna uppe.
Om Washington vore en större stad, kunde man måhända med mycket förstånd
reda sig med något mindre, men här, där den diplomatiska corpsen så att
säga »lefver i glashus», är det fullkomligt omöjligt att med
bibehållande af sin värdighet röra sig i den eleganta världen, om man
icke kan disponera allra minst sagda summa, för hvilken man i Europa kan
komma ett bra stycke längre. I parentes må dock nämnas, att en
legationssekreterare bland mina bekanta för ett ganska modest, ehuru
komfortabelt hus i Paris, för några år sedan betalade 20,000 francs i
årlig hyra; det var dock omöbleradt. Man ser därföre, att det kostar
pengar att »lefva med» i stora världen äfven i Europas storstäder, men
måhända att utgifterna där något understiger hvad man oundgängligen
måste depensera i Washington, om man icke skall känna sig förödmjukad.
Hela lifvet i Amerika ställer sig dyrare, om man lefver som
amerikanerna, ty om amerikanen af alla klasser har den största vördnad
för miljonerna och såsom sitt högsta mål sätter rikedomen, hyser han
dock ett verkligt förakt för penningen i form af gängse mynt. Han bär
sina sedlar lösa i fickorna hopknycklade som papiljotter, några »femmor»
i västfickan, en bunt eller rulle »ettor» i en byxficka, en del större
sedlar på sin höjd ombundna med en gummiring eller ofta hela sin kassa i
en enda rulle i en byxficka. Han bryr sig knappast om att räkna, hvad
han får tillbaka vid växling. Med få ord: han är hvad man på engelska
kallar »easy» och depenserar sina pengar med en nabobs frikostighet.
Karakteristiskt är följande uttalande af en gammal dame bland mina
bekanta: »En karl som begagnar portmonnä har jag intet förtroende till.»
Detta är en egenskap, som går igenom hela nationen, och som tagit sig så
många vackra uttryck i storartade donationer för konst och välgörenhet,
men äfven alstrat nöjeslystnad, svaghet för kläder o. s. v., hvilka
items göra lifvet för en amerikansk familj mycket dyrbart, allhelst
kvinnorna äro hejdlöst köplystna och depensera på sina toiletter utan
hänsyn till hvad männen förtjäna. Härför äger man dock icke rätt att
säga, att det är dyrare i Amerika än annorstädes, men amerikanerna ha så
ofta hört utlänningarnas klagovisor därom, att de själfva börjat tro,
att deras land är det dyraste i världen. Det smickrar dem nog också och
så ha de ej tid att se efter huru det verkligen förhåller sig.
Motsatsen är snarare riktig, ty ingenstädes lefver man bättre och
billigare än i Amerika, om man vill lefva förståndigt, och under den
förutsättningen, att man i plånboken endast har dollarsedlar förtjänta
genom arbete, som betalats efter här gängse priser.