Tjänstfolk.
Det kommer snart nog att i Amerika inte finnas hvad man kallar
»tjänare», ty redan har man kommit så långt, att amerikanska medborgare
i den tjänande klassen icke använda ordet tjänstfolk, när de tala om sig
själfva och sina gelikar. De ha numera anspråk på samma sociala
ställning och benämning, som tillkomma de »lyckliga» dödliga, som äro
anställda i bodar, på restauranter, kontor o. s. v. Med ett ord
_biträden_ eller »employees» som de här kallas. För öfrigt ha äfven
röster höjts för att tjänarna af sina respektive herrskap skola
tilltalas med titeln Miss eller Mr. Man anger såsom skäl, att det t. ex.
icke faller en modehandlare eller en restauratör in att kalla sina vuxna
biträden endast vid förnamn och därför anse nu våra »tjänande systrar
och bröder», och kanske ej utan ett visst berättigande, att de af sitt
husbondefolk kunna fordra samma hänsynsfulla behandlingssätt. De ha i de
flesta fall samma bildningsgrad som biträdena, de umgås med dem på en
fot af absolut jämlikhet, erhålla i regel äfven högre aflöningar samt
kläda sig på ett sätt, som snarare anger den s. k. öfverklassen. Lösen
är därföre nu: »Bort med brännmärket! Vi sköta våra sysslor, men vi äro
ingens _tjänare_».
I stället för François eller John, helt kort, kommer man hädanefter att
kalla sin betjänt Mr Duval eller Mr Smith, och kammarsnärtan, som
hittills fått nöja sig med att helt rätt och slätt heta Bridget eller
Kate, blir nu Miss Finnegan eller Miss Olsson.
Naturligtvis kommer detta att ge anledning och upphof till många
löjliga, ja kanske invecklade situationer, men bör ej vara alldeles
omöjligt att genomföra. I Sverige har ju den fordom för de nu s. k.
»husmödrarna» reserverade titeln »husmamsell» så småningom öfverflyttats
till kokerskorna, som ha anspråk på att t. o. m. af sitt herrskap kallas
t. ex. mamsell Marie, mamsell Kristin, mamsell Hanna o. s. v.
Denna titelfråga har dock gifvetvis ingen som helst inverkan på
tjänarnas personliga ställning inom de familjer, där de äro anställda,
annat än att den ytterligare omöjliggör det förtroliga förhållande, som
dock ofta varit tillfinnandes mellan herrskap och tjänare, ty i de högre
och rikare kretsarna här har man i det afseendet börjat bli minst lika
trångbröstad och högdragen som i England, ja kanske, att man här i de
rika uppkomlingarnas hus ändå mer än i andra länder låter löntagaren
känna sin underordnade ställning.
I den enklare medelklassen, där i öfrigt oftast ej finnes andra tjänare
än s. k. »hjälp» blir naturligtvis förhållandet ett annat och man kan t.
o. m. säga, att det är »herrskapet», som blir terroriseradt, ja nästan
sedt öfver axeln. Demokratiska idéer, högt uppdrifven själfkänsla samt
fullständig okunnighet om hvad man i Europa kallar respekt göra dessa
utom hemmen boende tjänare, kvinnliga som manliga, till ett fullkomligt
plågoris, som man allt mera söker göra sig oberoende utaf dels genom att
mer och mer afstå från behaget att bo i s. k. »egna hem», dels genom
praktiska anordningar i bostäderna samt genom att fruarna själfva, ja,
äfven männen förrätta det mesta af i huset förekommande sysslor.
I nya hus t. o. m. i små våningar på 5 à 6 diminutiva rum samt kök
finnes alltid en s. k. mathiss, på engelska kallad »dumbwaiter», samt i
de allra flesta våningar telefon. Frun behöfver således endast
telefonera till sina fournissörer, som sedan alldeles som i Sverige
uppsända de begärda varorna. I New York finnas dessutom ett stort antal
affärer, som tillhandahålla alla slags födoämnen, kött, fisk, grönsaker,
bröd, konfekt, etc. i stor skala. Med den för Amerika kännetecknande
företagsamheten och månheten att behålla sina kunder, utsända dessa
affärer sina agenter, som hvarje morgon infinna sig i familjerna och
upptaga ordres för dagen. Kalla rätter, salader och sådant hemsändes
äfven, isynnerhet för söndagsmiddagar, ty om söndagarna förekommer
nämligen i de flesta familjer ej matlagning annat än till första
frukosten samt möjligen lunchen, emedan spiselprinsessan efter kl. 3 e.
m. vill sköta sina egna angelägenheter. Skulle herrskapet vilja ha
middag hemma, får frun laga den själf, annars får man nöja sig med
kallmat eller gå ut på en restaurant, ett i Amerika lika mycket användt
som omtyckt sätt att fördrifva en del af den här liksom i England af
dyster tråkighet kännetecknade hvilodagen.
Att koka på »gaskök», af synnerligen praktisk konstruktion, är nästan
regel. Något bekymmer med eldning i spiseln har således ej den matmoder,
som själf gör sina sysslor, lika litet som öfrig eldning i våningen
förekommer, ty hela huset, vare sig hyreskasern eller »eget hem», är
uppvärmdt med centralvärme. Rummen äro belysta med gas eller, hos de
rikare, med elektriskt ljus. Lampor och deras rengöring äro minnen från
ett förflutet sekel.
I det gemensamma bad- och toilettrummet, där ständigt varmt och kallt
vatten finnes i öfverflöd, sker hela familjens tvagning; nattkärl anses
som en lyxartikel och förekomma ytterst sällan. Sopor och rester från
måltiderna nedsändas med hissen i mer eller mindre väl tillslutna
tennkärl till »the janitor», ett slags mellanting mellan portvakt och
husdräng. Skoborstning sker mestadels utomhus. Förutom matens
tillagning, sängarnas uppbäddning (en gång om dagen), litet damning och
diskning är det icke så särdeles mycket att göra i en amerikansk familj,
som icke en god husmoder skulle vara nödsakad att göra ändå, äfven om
hon hade en tjänare eller tillfällig hjälp.
Amerikanskorna inom de mindre bemedlade klasserna ha därföre allt mer
och mer börjat utbilda sig till utmärkta husmödrar och söka göra sig
oberoende af tjänare samt anlita extra hjälp endast för en eller ett par
timmar om dagen eller till större rengöringar en gång i veckan.
I hus där såväl hustrun som mannen med sitt arbete bidraga till
familjens uppehälle och ingen tjänare är anställd händer det t. o. m.,
då någon bekant eller några intimare vänner äro bjudna till middag, att
mannen, om frun lagat maten och haft bestyr med bordets ordnande o. s.
v., får sköta hela serveringen, hämta nya rätter från köket, koka kaffet
etc. Värdinnan tronar då vid bordet hvilande på sina lagrar. Det gör på
främlingen ett ganska egendomligt intryck, men i detta kvinnornas
förlofvade land finner man det snart vara helt naturligt och, i sådana
fall då båda parterna under förmiddagen varit lika sysselsatta med att
knoga ihop de slantar som användas till bordets nöjen, förefaller det
dessutom fullkomligt rättvist. Det bidrager säkerligen till ett slags
kamratskap mellan makarna, som icke kan vara annat än välgörande för
sammanlefnaden under små förhållanden. Huruvida det kan gå i längden och
annat än i barnlösa familjer torde vara tvifvel underkastadt.
Hvad tjänarnas ställning och villkor, såväl aflöning som fordran på
deras arbete, angår äro de naturligtvis mycket växlande beroende på de
olika familjer eller hus där de tjäna. Det finnes ju oresonliga eller
kitsliga husmödrar liksom det finnes goda och omtänksamma, och i detta
hänseende torde tjänarne här ha ungefär samma lidanden att utstå, samma
förmåner som deras kolleger i Europa.
I de rikaste husen, icke blott hos mångmiljonärerna utan i goda burgna
hem är det ingen öfverdrift om man säger att tjänarna i regel ha det
utmärkt ställdt för sig, åtminstone i afseende å löner och frihet.
Fordringarna på arbete äro dock högt uppdrifna och t. o. m. i fina hus
är det ofta nog klent beställt med födan, så nog tror jag att i det
hänseendet ha de nykomna europeiska tjänstflickorna mången bitter
erfarenhet att anteckna. De dagliga sysslorna äro mycket betungande,
isynnerhet när familjen disponerar ensamt hus; man bor då i 4 à 5
våningar med 2 à 3 rum i hvarje våning och tjänarna så att säga lefva
hela dagen i trapporna. Köket är i jordvåningen, jämte tjänarnas matrum,
hvilket senare får tjäna till mottagningsrum, när deras bekanta komma på
besök. Ofta nog finnes ett sofrum för hvarje tjänare, men de äro snarare
att likna vid garderober och i allmänhet ytterst otillfredsställande i
sanitärt hänseende.
Men lönerna äro mycket goda och däri torde äfven vara att söka skälet
till, att det är minst lika vanligt här som i Europa att i finare hus få
se gammalt tjänstefolk af trotjänaretyp. Särskildt är det i ögonen
fallande hvad de manliga tjänarna ofta äro af respektingifvande ålder;
prydliga gubbar på 70 år äro ytterst vanliga företeelser t. ex. på
bocken af New York-miljonärernas oklanderliga ekipage.
Visserligen beklaga sig matmödrarna ofta att isynnerhet skandinaviska
tjänare genast lämna sina platser och taga andra, om de få högre
löneförmåner, ty någon ansvarskänsla finnes ej hos dessa, uteslutande
med förvärf till mål hitkomna »främlingar». I de familjer, där man måste
hålla på styfvern, blir detta synnerligen pröfvande. De rika däremot,
som betala snart sagdt hvad som helst, riskera ej dessa ständiga
ombyten, då de vanligen öfverbjuda eventuella medtäflare, om de
verkligen äro nöjda med en tjänare. Sådana löner som 80 à 100 dollars
(300 à 375 kronor) i månaden och naturligtvis allting fritt för en
hofmästare eller för en god kokerska, som lärt sig en del amerikansk
matlagning, är ej alls ovanligt. Kammarjungfrur och uppasserskor kunna
beräkna mellan 50 och 35 dollars, men måste då kunna reda sig med
engelska språket eller åtminstone franska eller tyska; andra språk annat
än i undantagsfall äro till föga nytta.
En »chauffeur» betalas med 100 à 125 dollars i månaden, men får då,
åtminstone när familjen bor i stad, bekosta sig mat och rum.
I enklare familjer, som bestå sig endast med en tjänarinna, är lönen
naturligtvis icke så hög, kanske blott 20 à 25 dollars i månaden, men
däremot är arbetet mycket strängt och påkostande. Det är också för
familjer, boende i ensamt hus, nästan omöjligt att få tjänarinnor, som
vilja tjäna ensamma, äfven när lönerna äro större. Man flyttar därföre
allt mer och mer till mer eller mindre lyxuöst inredda s. k.
apartment-hus och hyreskaserner eller till små egna hem i förstäderna.
I New York-familjer af ungefär samma ställning i socialt hänseende som
de, hvilka i Europa lefva i den högre finansvärlden, är det ingalunda
ovanligt, ja det är nästan regel att där finnas anställda fem à sex
tjänare och detta endast i familjer där medlemmarnas antal ej
öfverstiger fem personer. Betjänt, kammarjungfru, kokerska, tvätterska,
städerska och »waitress» d. v. s. en slags husa som hjälper betjänten
eller i somliga hus står t. o. m. öfver honom.
I de stora miljonärfamiljerna i New York och i Washington äfvensom i de
på stor fot ordnade diplomathusen är det icke öfverdrifvet att säga att
tjänarnas antal uppgår till 16 à 20 stycken, ja många finnas, hvarest t.
o. m. ett trettiotal tjänare bestrida uppassningen, hvilket förhållande
är beroende därpå, att dessa dignitärer icke kunna förmås att utföra
annat arbete än just det som de själfva åtagit sig. Detta bidrager
emellertid att i väsentlig mån höja kostnaderna för en på stor fot
lefvande familj, ty icke blott att dessa selecta tjänare ha stora
fordringar i afseende på bostäder utan äfven i fråga om mat uppställa
pretentioner, som ibland vållar »the housekeeper» minst lika mycket
bekymmer som att förse herrskapets bord med omväxlande och raffinerade
rätter.
Lönerna äro, som jag förut nämnt, mycket betungande och ha under de
senaste åren stegrats i häpnadsväckande grad. När man för ungefär 10 år
sedan kunde engagera t. ex. en från Irland eller Skandinavien nyligen
anländ jungfru för omkring 12 dollar (45 kr.) i månaden, är det nu
knappast att tänka på att få en dylik för mindre än 25 dollars. Svenska
bondpigor utan kännedom om engelska språket i öfrigt kunna alla, redan
vid ankomsten till Amerika, åtminstone orden: »twenty five dollars» och
det är endast i nödfall som de antaga en plats för mindre, nästan säkra
som de äro att få engagement, ty särskildt de svenska flickorna äro
mycket eftersökta, åtminstone innan de tillägnat sig sina
amerikaniserade medsystrars själfständiga fasoner och antagit deras mer
eller mindre ogenerade sätt gent emot sina herrskap, eller som det
kallas här »employers».
I Washington, liksom äfven i Philadelphia, ställer sig tjänarefrågan
något olika än i New York, ty i de förstnämnda städerna användas negrer
i stor utsträckning och med ganska godt resultat. Dels äro de måhända
något billigare, dels kan man med afseende å deras bostäder göra rätt
afsevärda besparingar, ty negerflickor, som »af födsel och ohejdad vana»
äro spökrädda i högsta grad, hata att ligga i ensamt rum och ligga ofta
2 ja 3 i samma säng. Det är nämligen att märka, att här i Amerika är det
ytterst vanligt, att människor ligga i syskonbädd. Barbariskt! hvad?
Dessutom ha negrerna, ehuru lata, och som det säges, tjufaktiga, dock
den obestridligen goda egenskapen, att de, om deras förtroende en gång
vunnits, med erkännansvärd, nästan barnslig tillgifvenhet fästa sig vid
familjens medlemmar, särskildt vid den yngre generationen, i hvars
tjänst de icke sällan öfvergå.
I New York får man knappast se hvita och färgade tjänare anställda i
samma hus. Icke så i Washington, där negrerna intaga en vida
bättre ställning. Dessutom ha de från Europa med de utländska
diplomatfamiljerna hitkomna tjänarna icke den amerikanska fördomen mot
de färgade. Diplomathusen äro därföre en verklig prof karta på olika
nationaliteter och raser. En engelsk hofmästare, svart kusk och betjänt,
japanesisk tamburvakt, fransk kock och kammarjungfru, tyska eller
amerikanska barnjungfrur, svenska husjungfrur, irländska eller svarta
tvätterskor och kökspigor, se där en kombination, som ingalunda är
ovanlig.
Man har därföre lättare att i Washington sammansätta sin tjänarestab,
men svårigheterna och kostnaderna äro stora nog ändå.
En familj, som måste lefva med i stora världen utan att i minsta mån
göra anspråk på att täfla med de ganska rundligt aflönade ambassadörerna
eller mångmiljonärerna, kan i Washington knappast tänka sig att reda sig
med mindre än 9 à 10 tjänare: hofmästare, andre betjänt, chaufför,
kokerska, kammarjungfru, 2 husjungfrur, barnjungfru, kökspiga samt
tvätterska. All tvätt, utom möjligen fintvätt, sker i Amerika i hemmen,
hvarföre man måste hålla sig med särskilda tvätterskor, som i de mindre
husen erhålla hjälp af kammarjungfrur eller kökspigor och dessutom
alltid påräkna att 2 à 3 dagar i veckan extra hjälp engageras.
Utgifterna för alla dessa fasta tjänare, mat, rum, livréer, svarta
klädningar, förkläden, mössor, julpengar, diverse presenter m. m. gå
till betydliga belopp och kunna här i Washington ej sättas lägre än till
omkring 10,000 dollars eller 37,000 kronor om året. Härtill kommer
dessutom rätt stora summor för extra hjälp såsom till den som sköter
värmeapparaten, den som håller trottoiren ren, fönsterskurare,
mattpiskare, tvätthjälp, äfvensom dryga drickspengar till den kusk, som
kör det under den lifligaste säsongen förhyrda ekipaget.
Det är emellertid icke nog härmed. Det såkallade kommissionssystemet,
som i de franska hushållen af ålder kallats »faire danser l’anse du
panier» eller kokerskornas procent från olika furnissörer, blomstrar här
icke blott i köksregionerna utan äfven inom alla områden och åsamkar
husmödrarna utgifter, som i de rikare husen taga rent utaf otroliga
proportioner. Kammarjungfrun får sin procent från koaffören, ja äfven
från modehandlerskan och sömmerskan, som äro måna om att ett godt ord
fälles för dem, hofmästaren får liknande ersättning från vinhandlaren
och blomsteraffären, kuskarna göra inga beställningar å selar och dylikt
utan att förut blifvit uppmuntrade på enahanda sätt. De reparationer,
som anses nödiga på automobilen »belönas» rikligt af fabrikanterna med
den påföljd, att mer eller mindre frivilliga skador uppstå och
reparationerna kosta enorma summor. Mot denna kräftskada stå
husbondefolken alldeles maktlösa, ty tjänarne anse sig som »agenter» för
de olika fournissörerna och här i Amerika, där agentsystemet mer än
någonstädes är utveckladt, anses det icke annat än alldeles rätt, ty de
pris, som betalas af köparen, äro de allmänt fastslagna. Man nämner
blott ej, att de äro så tilltagna, att stor procent är beräknad för
agenter. Man resonerar som så: den som köpt t. ex. ett piano vet mycket
väl, att af det erlagda priset lämnas 10 à 15 procent till den person,
som förordat firman, och inom försäkringsvärlden spelar ju, som man vet,
agentarvodet en stor roll, hvarföre icke då genom att lämna procent till
tjänarna skaffa sig deras husbondfolk till kunder?
Man tänker icke på det demoraliserande i systemet.
I Washington är måhända ej denna extra pålaga så betungande, som i New
York, där jag med bestämdhet vet flera familjer, där den till tjänarne
utbetalda procenten under ett år anses uppgå till 10,000 dollars och
däröfver.
Det är således, som man ser, ingen lätt sak att föra stat i den
federativa hufvudstaden, och utan stora inkomster vid sidan om de knappt
tilltagna diplomatlönerna är det helt enkelt omöjligt att deltaga i
societélifvet i Washington, allra helst man här så godt som uteslutande
bedömes efter det yttre. Alla måste vara lika, ha det lika och lefva
lika. När det så är miljonärerna, som angifva tonen, gör man bäst i att
ej ge sig med i leken utan späckad plånbok och stora kreditiv. Att söka
»vara med» men lefva sparsamt och indraget, skulle med all säkerhet
förskaffa den olycklige, som vågade försöket, den tvetydiga och för en
diplomat mer än för någon annan föga afvundsvärda äran af att bli
ett allmänt åtlöje, såsom fallet varit med några namngifna
beskickningschefer, hvilkas inflytande här just på grund däraf varit
lika med noll.