Kläder.
Mången europé föreställer sig med mycken orätt, att amerikanskorna i
allmänhet kläda sig utan smak, i öfverdrifvet granna färger, i
uppseendeväckande hattar, samt att de äro öfverlastade med juveler, och
hvad amerikanska herrarnas sätt att kläda sig angår är den europeiska
föreställningen därom måhända ännu mer oriktig. Man har fått för sig,
att de gå omkring som ett slags uppklädda »tramps» eller på sin höjd
klädda som vissa konventikelpredikanter, hvilka, för att visa att de
varit i det »stora landet i väster», anlägga en typ, som alls icke
återfinnes bland det stora flertalet amerikaner. Verkliga s. k.
»dandies» saknas visserligen och riddarne af monocle’n äro sällsynta,
men amerikanen af alla klasser ger däremot ingalunda sina europeiska
bröder efter i smak och gedigen elegans.
[Illustration: Modebild (efter originalteckning af L. de B.).]
Förhållandet är, att ingen nation klär sig så väl och lägger så stor
vikt vid de minsta detaljer i toilettväg som den amerikanska. Man tycker
nästan att det går väl långt ibland, och isynnerhet kan man icke nog
beklaga, att denna svaghet för klädseln slukar amerikanernas besparingar
och gör dem ytliga, för såvidt icke, såsom andra påstå, det är deras
ytlighet, som gör dem tillgängliga för bjäfs och granna kläder. Därom må
de lärde tvista, men det faktum kvarstår och kan ej förnekas, att den
nuvarande amerikanska befolkningen som helhet är den bäst klädda i
världen.
Gör man en söndag en promenad på någon hufvudgata i hvilken stad som
helst här i Amerika, skall man finna en väl, för att icke säga,
raffineradt klädd, kanske något »uppriggad», promenerande allmänhet
nästan uteslutande ur medel- och arbetsklassen. Deras kläder äro af
modernaste snitt, väl sittande och göra intryck af att komma från
skräddare eller modister af första klass och öfverträffa i det
hänseendet betydligt hvad personer i enahanda ställning i Europa kunna
åstadkomma. Hemligheten häraf är dels att söka i att tygen, ehuru i
själfva verket af ytterst dålig beskaffenhet, äro förfärdigade efter
dyrbara mönster, som i Europa endast komma till användning för första
klassens varor, dels att här, där den stora allmänheten verkligen lägger
an på att vara välklädd, omsättningen är så stor, att det lönar sig att
anställa skickliga tillskärare eller anskaffa stilfulla modeller.
Det är ju dock naturligt, att många af dessa människor med mera
penningar än smak och förfining ofta nog skjuta öfver målet samt på
promenaden styra ut sig som om de skulle gå på bröllop eller
danstillställningar. De ha i regel kanske endast en arbetsdräkt och en
s. k. »högtidsblåsa», och denna senare användes därföre äfven när de gå
i kyrkan eller göra en förmiddagspromenad. Ofta får man midt i vintern
se damer helt hvitklädda; ibland möter man visserligen en eller annan
pompös skönhet med svällande former iförd uppseendeväckande, enfärgade
ljusblå pelucheklädningar, en vajande hvit fjäderboa och en hatt, stor
som en sannskyldig blomsterrabatt, hvita knäppkängor o. s. v., men
typen, som är oundviklig äfven i Europa, är dess bättre ganska sällsynt.
Att icke vara klädd så likt de rika som möjligt kan man här icke tänka
sig och därföre offra kvinnorna allt, för att åtminstone på den icke
kritiske betraktaren göra intryck af att tillhöra en klass, där de på
grund af sysselsättning och förmögenhetsvillkor ej egentligen höra
hemma. Särskildt utvecklas i afseende å skodon och strumpor en lyx, som
man skulle ha svårt att fatta i Europa annat än i de mest gynnade
klasserna. Här är äfven arbetarebefolkningen, hvad fotbeklädning
beträffar, så nogräknad och så utstuderad, att endast verkliga eleganter
i gamla världen kunna uppvisa maken. Att icke vara klädd om fötterna som
en lady eller en gentleman anses vara första tecknet på »resan utföre».
Går man något högre på den sociala trappstegen skall man finna, att
silkesstrumpor i de mest raffinerade mönster, såväl af herrar som damer
anses nästan som en nödvändighetsartikel. Det anses vara dålig smak att
ej ha strumpor i samma nyans som klädning, hatt och parasoll. Herrarna
ha gärna samma färg på halsduk och strumpor och lägga stor vikt vid
valet af dessa persedlar.
[Illustration: Modebild (efter originalteckning af L. de B.).]
Hvad damernas hufvudbonader angår är den föremål för minst lika stor
omsorg. Också kan man utan öfverdrift påstå, att man endast helt sällan
får se en verkligt ful hatt. Om detta nu är beroende på amerikanskornas
egen smak eller därpå, att de mera framstående modisterna äro
fransyskor, är svårt att afgöra. Sannolikt är det dock ett resultat af
samverkan.
Vanligen brukar man ju säga att ingenting kan göras så fult, att man
icke finner någon, som har ändå sämre smak och tycker det vara vackert.
Denna sats som förklarar hvarföre man mångenstädes i Europa så ofta får
se fruntimren klädda i de omöjligaste färgsammansättningar kommer dock
på skam här i Amerika, där man verkligen i det hänseendet äger föga
anledning till anmärkning. Det blir visserligen litet enformigt att se
dessa toiletter, där de olika delarna från hatten till strumporna
»match», som man säger här eller äro »assortis», men åtminstone stöter
det ej ögat.
En ny hatt till påskdagen, en till sommaren samt en på senhösten är det
minsta som t. o. m. fruntimmer i ganska små omständigheter _måste_ ha
för att ej känna sig förödmjukade. De rikare ha en hatt till hvarje
klädning.
I de större städernas »high life» utvecklas en lyx i toiletter, som
framgångsrikt täflar med hvad man får se i Paris, London, Wien o. s. v.
Inga kostnader äro för stora, ingenting för dyrbart, när det gäller
kläder. Med amerikansk måttstock på penningen blir en paristoilette,
hvarpå man dock måst betala 60 % i tull, ändå jämförelsevis billig. Att
betala 500 francs för en förmiddagsklädning är i Paris ganska sällsynt,
här däremot är det ytterst vanligt att få se äfven modesta människor i
en sådan dräkt, då ju 100 dollars i amerikanskornas ögon äro föga mer än
100 francs. Dyrbara pälsverk, som i Europa endast de rikaste bestå sig
med, äro här tillgängliga äfven för personer med små tillgångar. Likaså
hattar. En parishatt för 10 dollars är en bagatell här, men litet hvar
vet, att en dam ur medelklassen i Paris anser det vara rätt anständigt
att ha en hufvudbonad för 50 francs.
[Illustration: Modebild (efter en originalteckning af L. de B.).]
En färdiggjord klädning får man för omkr. 100 francs i Grands Magasins
du Louvre i Paris, visserligen utan pretention, men ganska acceptabel.
Här däremot kan endast på sin höjd en kammarjungfru eller en liten
bodfröken tänka på att köpa en färdiggjord dräkt för ett så billigt
pris, d. v. s. 16 à 20 dollars. Så är det med allting, och detta ger
naturligtvis de amerikanska kvinnorna ett öfvertag som är mycket i
ögonen fallande.
När så härtill kommer att amerikanskorna göra toiletten till ett
verkligt studium och riktigt lägga an på att se »stiliga» ut, att göra
vackra färgsammansättningar och framför allt att koaffera sig väl eller
att skickligt hjälpa upp bristerna i sina drag, är det ej alls underligt
att främlingen blir öfverraskad af den mängd vackra, eleganta och
raffineradt klädda damer, som man möter på promenaden.
I salongerna är naturligtvis lyxen ändå större, men där har man ju att
täfla egentligen med de rikare klasserna i Europa, hvadan skillnaden ej
blir så i ögonen fallande annat än i det hänseendet, att toiletterna här
lida af öfverlastning samt i att många damer i tid och otid bära massor
af briljanter, pärlor, äkta stenar o. s. v. Det ligger litet uppkomling
i detta slöseri med juveler, men det måste man ursäkta amerikanskorna;
det är i alla händelser icke deras fel att dessa prydnader för dem icke
ställa sig så dyrt som för europeiska damer; de anse dem därföre mera
som en oundviklig del af toiletten. Ett pärlhalsband t. ex., som kostar
3 à 4,000 dollars, är för en hyperelegant dame, som depenserar ungefär
samma summa årligen endast för sina hattar, en ren bagatell, men däremot
anses det nästan som en märklig tilldragelse äfven i en rik familj i
Europa, om en man beslutar sig för att inköpa en halsprydnad för 20,000
francs åt sin fru.
Miss Morosini, en af de eleganta damerna i New York, depenserar 200,000
dollars om året endast för sina kläder och anser, efter hvad hon själf
yttrat, att hon icke är hvarken extravagant eller klandervärd. Mrs
Stuyvesant Fish, som likväl icke sagt hvad hon själf depenserar, anser
att en dam i stora världen här kan vara mycket väl klädd, om hon vill
depensera endast 5,000 dollars, d. v. s. 25,000 francs om året. Ja, man
skulle så tycka, men i själfva verket torde det vara högst få damer
bland de s. k. 400 i New York eller i miljonärsocietén i Washington, som
med pretention på elegans kunna reda sig med en så liten summa till
toiletten.
Någon har med hjälp af damskräddare och modister räknat ut, att endast i
New York finnes det öfver 100 damer, som hvar och en depenserar öfver
35,000 dollars om året för kläder, 12,000, som för samma ändamål utgifva
14,000 dollars samt ungefär 6,000, som måste nöja sig med Mrs Fish’s
5,000 dollars.
»Hvart kommer en elegant dam med en sådan lumpen summa» sade miss
Morosini, »jag ger ut 2,000 dollars om året bara för mina skodon. Nu för
tiden måste man ha ett särskildt par skor för hvarje klädning, och jag
betalar 50 dollars paret». Samma unga dam har klädningar, som rangera
mellan 1,000 och 6,000 dollars stycket och hennes handskräkningar gå
till minst 1,000 dollars om året, då hon aldrig drar på sig en tvättad
handske. Hon köper för 10,000 dollars pälsvaror årligen och ofta räcka
icke 1,000 dollars för näsdukar. Att använda annat än genombrutna och
broderade silkesstrumpor varierande mellan 10 à 100 dollars paret är för
henne helt enkelt otänkbart. En hatt för 500 dollars är ingenting
ovanligt och artikeln parasoller kostar denna eleganta amerikanska
fabulösa summor.
I linneväg och underkjolar är dock lyxen i allmänhet ej så stor som i
Europa, åtminstone bland de mindre förmögna amerikanskorna, ty de äro i
detta hänseende ej så noga; det synes ju ej! och den amerikanska smaken
för »bluff» framträder här ganska tydligt. Dessutom begagna
amerikanskorna mycket en s. k. »combination», d. v. s. ett linne med
fastsittande pantalonger, som ju är allt annat än elegant och oftast är
förfärdigadt af ett slags tjock trikå.
Men blusar! Det är som en verklig uniform, och ingenstädes torde blusen
fått ett sådant herravälde som i Amerika.
När i fjor diverse intima detaljer af Mr och Mrs Howard Goulds
familjelif med anledning af deras skilsmässoprocess kommo i dagen,
meddelades bl. a. i tidningarna en räkning på varor, som Mrs Gould
mottagit från en fashionabel nipperhandlare mellan den 30 nov. 1906 och
den 6 jan. 1907, d. v. s. endast något öfver en månad. Mr Gould hade
nekat att betala, men som han hade skyldighet att lämna hustrun nödigt
underhåll, yrkade fruns advokat på, att han skulle betala de af henne
mottagna varorna, som betecknande nog ansågos höra till »lifvets
nödtorft». Däribland märktes: en hvit blus af organdy 325 francs, en
hvit d:o af crêpe de Chine 550 francs, en d:o af hvit liberty satin 475
francs, en sälskinnsjacka 3,375 francs, en ljusblå aragon cape 1,250
francs, en annan blus af crêpe de Chine 475 francs, en ljusröd blus af
crêpe de Chine 475 francs, o. s. v. Detta endast för klädespersedlar,
hvilka ej kunna räknas bland de egentliga toilettutgifterna utan snarare
som fantasier.
Kommer man så till smycken stiga summorna till sagolika belopp. Mrs John
W. Mackay och hennes svärdotter Mrs Clarence Mackay anses ha för
5,000,000 francs juveler, däribland en safir, som skall vara värd minst
500,000 francs och en smaragd, hvartill endast finnes få motstycken i
världen. Mrs O. H. P. Belmonts samling är värd minst 2,500,000 francs,
Mrs Bradley Martins’ lika mycket, äfvensom gamla fru Astors och hennes
svärdotters, den charmanta fru John Jacob Astor.
Att äga juveler för ett värde af en half miljon francs t. ex. är här
alls ingen extravagans, men tyvärr har smaken för sådana prydnader
spridt sig till damer, som äga mindre penningar än svaghet för yttre
glans, hvadan man i stora världen ofta får se falska pärlband, imiterade
rivierer och tiarer m. m. Man anser juvelsprydnader vara så oupplösligt
förenade med toiletten, att man hellre använder mer eller mindre lyckade
imitationer än att vara utan. Såsom en egendomlighet må nämnas att i
Amerika användas aldrig rosenstenar. En amerikanska sätter hellre på sig
en falsk briljant än en äkta rosensten, vore den aldrig så vacker. Det
ligger något förnedrande, tycka de, i att bära en odisputabelt billigare
sort diamant än att bära en oäkta, hvars värde endast en kännare kan
bestämma.
Äfven kan man ju klandra en del amerikanskor för deras behof att vid de
mest olämpliga tillfällen visa sig med sina grannlåter, äkta eller
oäkta. Det är ingen ovanlig företeelse att få se en dam med pärlhalsband
och blixtrande juvelsbroscher på sin promenadklädning komma in i en
spårvagn.
Den fina amerikanskan, som endast visar sig för ett fåtal, är dock i
detta afseende lika måttfull som damerna i den bästa societén i Europa.
Mrs Cornelius Vanderbilt eller Mrs J. J. Astor skulle aldrig nedlåta sig
att offentligt uppträda med sina dyrbarheter annat än på operan eller
möjligen på en elegant restaurant och gifvetvis endast i societédräkt.
Fint folk har fina manér öfver allt i världen och det finnes mer af det
slaget i Amerika än européerna i allmänhet tro, men huru många af dem
visa sig för turisten? Man ser dem icke oftare än man t. ex. ser den
mest exclusiva parissocietén.
Sedan vi nu sett, huru en dam ur den högre societén klär sig och hvad
hon årligen måste ge ut för att hålla sig »hel och ren», kanske det icke
kan vara utan ett visst intresse att studera den här i Amerika så
vanliga »office»-flickans toilettförhållanden. Jag känner t. ex. en ung
dam af ganska god familj, men som själf måste sörja för sitt uppehälle,
och som sedan några år haft anställning i New York som stenograf, d. v.
s. ungefär renskrifverska. Hennes lön är efter amerikanska förhållanden
ganska modest; hon får nämligen endast 15 dollars i veckan.
Till vivre samt smärre utgifter måste hon beräkna minst 10 dollars i
veckan. Hon har då 5 dollars, hvarje vecka som hon kan lägga af till
kläder. Detta blir emellertid, de när femtiotvå veckorna gått, till
ända, den ganska afsevärda summan af 260 dollars. Här anses det som ett
verkligt rekord att kunna se något så när »stilig» ut för en sådan
spottstyfver. Se här emellertid hvad hon ger ut: 2 skräddareklädningar
47 dollars, en »gåbortsklädning» 22:50, en tunn foulard eller
råsilkeklädning till sommaren 20, en linneklädning 20, en kappa 25,
hattar, skor, linnevaror, handskar, blusar etc. 100, samt till extra
25:50, eller tillsammans 260 dollars.
[Illustration: »Office girl» i New York (efter karrikatyr i »New York
Journal»).]
Allt detta är naturligtvis till större delen af rätt dåligt material,
men det gör ingenting, då det ej skall räcka mer än ett halfår eller så;
som det dessutom nästan utan undantag är förfärdigadt af inhemska tyger
och ej dragit 60 % i tull som de utländska, kan man förstå, att denna
lilla fröken i en renskrifverskas modesta ställning med sina 1,300
francs till sin toilette skall komma ett bra stycke före sina kolleger i
Europa, som kanske i medeltal ej kunna depensera mer än på sin höjd 2 à
300 francs på kläder. Men också se de från topp till tå verkligen nätta
ut, dessa oräkneliga små fröknar, som efter kontorstidens slut komma
tågande upp för Femte avenuen och Broadway i New York eller Pennsylvania
avenue i Washington, alla fullt medvetna om den effekt de göra, ibland
kanske litet för medvetna och somliga t. o. m. litet löjliga med sina
långa steg och upplyftade armbågar, men säkert är att denna »office
girl» i fråga om kläder icke har någon medtäflerska, som med anspråk på
framgång kan göra henne första platsen stridig om icke i andra
amerikanska städer, ty där söker man ju på allt vis imitera New Yorks
fashion.
Naturligtvis finnes det många som depensera ändå mera, ty 15 dollars i
veckan är icke alls någon stor aflöning, när man betänker, att en
kammarjungfru, som ju har mat och husrum ofta är aflönad med 10 à 12 i
veckan, och dertill kommer, att till amerikanskornas dåliga sidor hör
att de i allmänhet depensera ända till sin sista cent för att vara väl
klädda och så likt dem, som stå närmast dem, som stå närmast de afundade
400, med hvilka dock ingen täflan är möjlig i första hand.
Något som särskildt kännetecknar de amerikanska damernas sätt att kläda
sig är svårt att fastslå, allrahelst de ledande firmorna i allmänhet
hemta såväl idéer som snitt från Paris, men likväl kan framhållas att t.
ex. den mycket korta promenadkjolen tyckes fått ett slags hemortsrätt
här och af amerikanskorna anses såsom ett specifikt amerikanskt mod,
som, oaktadt det delvis kommit i glömska i Europa, på grund af sin
verkligt praktiska betydelse, t. ex. i en så smutsig stad som New-York,
håller i sig här trots alla växlingar på andra sidan. Det ser onekligen
nätt ut och ger tillfälle till uppvisning af elegant fotbeklädnad, men
med de nu gällande hattformerna passar det ej i stycke och ger hela
figuren något oproportionerligt.
[Illustration: Modebild (efter originalteckning af L. de B.).]
Man ser ofta ganska enkla fruntimmer använda siden till
promenadklädningar, oftast enfärgadt blått eller svart. Först tror man
detta vara ett utslag af fåfänga och drar på munnen däråt, men man har
orätt. Det torde hufvudsakligen vara för att lättare frigöra
klädningarna från det isynnerhet i New York olidliga gatudammet. Damer,
hvilka kanske måste borsta sina klädningar själfva, ha sannolikt infördt
detta mod. Trefligt ser det i alla händelser icke ut och verkar ju
alltid »landtfru som har sin bästa klädning på sig vid en tripp till
sta’n».
Det är i ögonen fallande hvad de amerikanska damerna gå tunnklädda midt
i vintern. Man ser dem promenera »in form» som det heter här, d. v. s. i
klädningslifvet utan kappa eller kofta, eller också ett genombrutet
bluslif och en tunn kofta af samma tyg som kjolen. En platt pälsboa och
en enorm muff är allt som antyder att det är en vintertoilette. Likaså
är förhållandet med skodon. Otaliga damer promenera med låga skor
(pumps) hela vintern om, sannolikt för att få visa sina eleganta
strumpor, men, som det tyckes, alldeles obesvärade af kylan, som i New
York och i Washington kan vara minst lika intensiv som i norra Europa.
Blusar, mest tunna hvita, användas, såsom förut sagts, mer i norra
Amerika än annorstädes och ehuru tidt och ofta gjorts verkliga
ansträngningar att bannlysa dem, tyckes de ej vilja komma ur modet. Inom
medelklassen och den intellektuella kvinnovärlden är blusen
allenahärskande; mycket praktiskt, men tröstlöst enformigt, huru elegant
och dyrbar den än må vara.
Det mest karakteristiska för damernas sätt att kläda sig här är att
ingen skillnad i ålder iakttages, äldre fruntimmer, isynnerhet de
ogifta, tveka ej att kläda sig efter samma snitt som helt unga flickor
samt med ljusa färger äfven på gatan. I detta fall, men också endast i
detta, synes amerikanskans sinne för det smakfulla icke ha något
inflytande.
Den europeiska turisten må vara ursäktad, om han här ibland misstager
sig och tror en så utstyrd, halfäldre dame tillhöra den värld i Europa,
där kvinnorna ha uteslutande privilegium på att genom ungdomligt sätt
att kläda sig söka att dölja en ålder, som skulle vara dem till hinder i
deras yrke. Men i Amerika synes man ej alls fästa sig därvid, allrahelst
demimondevärlden här snarare är kännetecknad för en viss moderation i
toilettväg, som ofta ger främlingen det intrycket, att »le batallion de
Cythère» ej alls existerar i den stora republiken.
Äldre gifta damer och änkor i de förmögnare klasserna anlägga ofta samma
värdiga och måttfulla dräkt som den förnäma engelskan i enahanda
ställning. Särskildt är detta fallet i Washingtons societé, där de äldre
damerna utmärka sig för sina gedigna och på samma gång smakfulla
toiletter samt i öfrigt för sitt värdiga uppträdande.
[Illustration: Modebild (efter originalteckning af L. de B.).]
»Vill man äta godt i München, måste man fara till Augsburg» säger ett
gammalt sydtyskt ordstäf, som med någon ändring kan användas, när man
talar om damtoiletter i Washington, ty vill man klä sig väl här, måste
man fara till New York. Om också några utmärkta firmor vuxit upp på
senare år och slagit sig ned i de finare kvarteren, ha de dock ej på
långt när det stora urval som deras kolleger i New York, där dessutom t.
ex. den inom den europeiska damvärlden kända firman Redfern, sedan en
del år öppnat filial.
Det blir emellertid förfärligt dyrbart, isynnerhet för dem som får
mottaga sina penningar i francs, mark eller kronor. Det bästa en
diplomatfru kan göra, är därföre att en gång om året resa till Europa
och där förse sig med allt hon behöfver, det lönar sig; eller få det
sändt öfver hit ty diplomaterna ha ju den stora fördelen att slippa
ifrån den här annars så betungande tullen.
Jag känner dessutom många som hålla sig med särskild sömmerska; äfven en
väl aflönad sådan blir en besparing, isynnerhet när man får taga in tyg,
garnityr, fodersiden och sådant tullfritt. Det billigaste är dock som
sagt att göra allt i Europa, ehuru man naturligtvis, om man köper allt
för enkla saker, riskerar att små bodmamseller här ha precis liknande
tyger och hattar i imitation, som endast ett mycket vant öga kan skilja
från det äkta.
[Illustration: Modebild (efter originalteckning af L. de B.).]
I miljonärskretsarna i Washington utvecklas naturligtvis mycken lyx i
toiletter och likaså inom diplomatvärlden. Paris-toiletter från Paquin,
Worth, Beer, Doeuillet och Redfern höra här till ordningen för dagen och
äro minst lika vanliga företeelser i de eleganta washingtonsalongerna
som inom stora världen i Paris och London. Baronessan Hengelmüller är
känd för sin elegans och senora Creel för sina dyrbara Paquin-toiletter;
de stormrika fruarna Alfr. G. Vanderbilt och Larz Anderson äro ytterst
raffineradt klädda, likaså väckte damerna Shonts härom året sensation
med sin mångfald af paristoiletter, hvaribland en påfågelsklädning var
allmänna samtalsämnet. Den officiella världens damer, om också i
allmänhet väl klädda, lägga egentligen dock icke an på någon särskild
lyx, hvartill deras förmögenhetsförhållanden i de flesta fall ej lämna
dem tillfälle och många taga sig vid sidan af miljonärskorna skäligen
enkla ut. Men i hufvudsak kan man dock säga, att Washington, ifråga om
damernas elegans och den smak som här utvecklas, icke står efter för
någon annan stad i Förenta staterna. Visserligen var t. ex. en
mottagning i brittiska ambassaden i vintras en uppvisning af omöjliga
och illa hopkomna damtoiletter beroende derpå, att bland de inbjudna
befunno sig oräkneliga damer, som endast sällan få tillfälle att röra
sig i Washingtons högre kretsar, men detta var ett undantag och kan icke
anses såsom någon måttstock på smaken i hufvudstaden, der damernas sätt
att kläda sig i allmänhet är lika måttfullt och fint som societélifvet
själft.