Internationella äktenskap.
Det förefaller onekligen ganska egendomligt, att man i det moderna
Amerika, där skilsmässor i de öfre lagren äro ytterst vanliga, fäster
sig så mycket vid det förhållandet, att ett eller annat af de i den
amerikanska pressen så ofta och skarpt klandrade giftermålen mellan
amerikanska arftagerskor och europeiska aristokrater, diplomater och
andra världsmän slagit sig illa ut.
Så väckte t. ex. härtigens och härtiginnans af Marlborough äktenskapliga
svårigheter en storm af ovilja här, och man gjorde allt för att svärta
härtigen i allmänhetens ögon, utan att ett ondt ord sades om
härtiginnan, ehuru man i initierade kretsar mycket väl visste, att
orsaken till misshälligheterna icke var att söka uteslutande hos
härtigen. På denna sida Atlanten kan man emellertid ej förlika sig med,
att »our duchess», som härtiginnan af Marlborough kallas i New York,
blifvit inrangerad bland skaran af separerade societédamer. När man vet,
att härtiginnans fader och moder äro skilda, samt att modern gift om sig
med en man, som förresten själf var skild, tyckes det förefunnits
tillräckliga skäl för att ej förvåna sig öfver att härtiginnan af
Marlborough trädt sina dagars upphof i spåren.
Tidningar af alla färger förlöjliga icke blott de hemgiftsjagande, mer
eller mindre ruinerade adelsmän, som här fyllt sina tunna plånböcker och
till Europa transporterat oerhörda summor i form af hemgifter, utan
äfven hugga de in på sina fåfänga och högfärdsgalna »girls», som utan
betänkande öfverge »the greatest country in the world» för att få niga
på ett »drawingroom» i Buckinghampalace eller uppsnappa ett nådigt
småleende af kejsar Wilhelm på slottet i Berlin.
Förtrytelsen öfver de internationella äktenskapen är dock ganska lätt
förklarlig.
Man ser nämligen häruti, ehuru man naturligtvis ej öppet vill erkänna
det, ett af de påtagligaste bevisen på huru föga de demokratiska idéerna
i själfva verket trängt igenom. Demokrati i dess yttersta konsekvenser
kommer aldrig att kunna genomföras annat möjligen än i mycket små
samhällen, ty alltid blir det några, som komma att flyta ofvanpå, huru
man än bär sig åt. Här i Amerika, de stora möjligheternas land, där
täflan om att vara i främsta ledet är mycket stor, är det våra
medsystrar, som åtagit sig att öfvertyga oss om, att sann demokrati i
själfva verket är lika obefintlig i Amerika som annorstädes.
Dels skär det de goda yankees i själen, att se de i svett och möda
samlade dollrarna vandra öfver till Europa för att ofta nog på det
vanvettigaste sätt slösas bort, dels bruka amerikanerna själfva i regel
icke gifta sig för pengar och anse s. k. konvenanspartier såsom ett
oting. En amerikansk äkta man, som uteslutande lefver på sin hustrus
penningar, betraktas nästan med förakt af sina landsmän och häri är
äfven att söka en förklaring till den animositet de internationella
äktenskapen framkalla. Det är nemligen den amerikanske mannens dröm och
enda sträfvan att kunna förtjäna pengar, mycket pengar, icke för sig
själf utan åt sin hustru. Det behöfves också isanning, ty i intet land
äro kvinnorna mera slösaktiga än i Amerika.
Ett annat skäl till att amerikanerna med allt annat än blida ögon
betrakta Europas import af arftagerskor från den stora republiken är att
dessa i allmänhet trifvas så väl i sina nya förhållanden och alltjämt
draga till sig släktingar, vänninnor och vänner, som i allt större
skaror under säsongen samlas i Paris och i London, dit man kan säga, att
Amerikas »high life» i viss mån öfverflyttat. Se bara på palatsen vid
Fifth Avenue, de stå tomma långa tider af året, då däremot deras
innehafvare »lefva med» i Europa. Detta inser man mycket väl här och
hvarje ny arftagerska, som vid en härtigs eller grefves arm lämnar sitt
fosterland för att briljera i stora världen »abroad», bidrager därigenom
att ytterligare göra dragningen dit större för de hemmavarande, och
ådraga sig sina landsmäns klander.
Orsaken till de talrika internationella äktenskapen är emellertid ej
heller svår att finna.
Man kommer visserligen på denna sidan af Atlanten liksom i gamla världen
ganska långt med några miljoner dollars bakom sig, men lika litet som
man endast för pengar kan skaffa sig tillträde till de mera selekta
kretsarna i Europa, lika litet blir man, ehuru aldrig så många gånger
miljonär, accepterad i de »fyrahundras» intimitet eller i »the inner
set» i Washington, om man icke lyckas vinna någon mäktig förespråkare
bland de ledande damerna i den transatlantiska republikens »high life».
Ett sätt att »komma med» är naturligtvis äfven att vara presenterad vid
något af hofven i Europa eller att intaga en framstående ställning i
parissocietén.
Mången äregirig amerikansk miljonärska, som såg sig ur stånd att, trots
upprepade försök få inträde i de högre regionerna i sitt hemland,
kastade därföre sina ögon på de europeiska hofkretsarna. Detta lyckades
äfven för ett fåtal, som hugnades med en kallelse till presentation vid
något af hofven i London, Berlin, Rom, ja kanske t. o. m. Wien, men
oftast stannade det därvid och något intimare umgänge med de finfinaste
kretsarna kunde dock icke erhållas, allrahelst en del amerikanskors
något bullrande och själfsäkra uppträdande ej slog an på de högförnäma
nåderna.
Huru skulle då dessa skrankor lättast kunna öfverstigas?
En eller annan lycksökare och hemgiftsjägare hade redan visat vägen, och
de amerikanska mödrar, som ville bereda sina döttrar — och sig själfva,
en god social ställning såväl här som på »andra sidan», började därföre
anställa formliga klappjakter efter lämpliga subjekt med fast fot i de
högadliga kretsarne i Europa, med autentiska titlar, men med ringa eller
ingen förmögenhet. Några miljoners skuld att betala var intet hinder,
endast titeln var äkta och så ståtlig som möjligt.
Marknaden var rikligt försedd och snart nog hade amerikanskorna, med den
för hela nationen kännetecknande energien, lyckats eröfra flera af de
mest lysande titlar, som Almanach de Gotha inregistrerat jämte
oräkneliga af mindre betydenhet. Nu är antalet af sådana allianser
legio, ty de äro många.
Dessa nyblifna härtiginnor, prinsessor och grefvinnor i oändlighet
började, tack vare rikliga hemgifter eller årsbidrag, sin kampanj för
att blifva tongifvande i de europeiska salongerna i afsikt att sedan med
pukor och trumpeter göra sitt intåg vare sig vid Fifth Avenue i New
York, i Newport eller i den mycket granntyckta societén i Washington.
Planen har lyckats förträffligt. Vanderbilts, Goulds, Leiters och andra
ha förnäma giften att tacka för sin introduktion i Amerikas »Gyllene
bok» och kanske skall det äfven lyckas Shonts genom dotterns gifte med
den så hastigt aflidne hertigen af Chaulnes.
Succén var icke mindre i Europa, där man nästan kan säga att de
importerade härtiginnorna i viss mån tagit ledningen, isynnerhet i
London och Paris, och sällskapstonen där har redan antagit den mera
otvungna och naturliga klang, som onekligen ger sällskapslifvet i
Amerika dess charme.
Bataljen är vunnen, om också krigskostnaderna ha varit betydliga, men
det åtlöje amerikanskorna ådragit sitt land har gått de mera fullblodiga
demokraterna till sinnes.
I Amerika kommer man genast med statistik. Man har uppgjort
förteckningar på huru mycket penningar, som genom de internationella
äktenskapen gått ur landet, och man försäkrar, att det icke stannar vid
2,500 miljoner francs. Tidningarna ha med fabulösa beskrifningar öfver
dessa summor och de europeiska äkta männens slösaktighet och lättsinniga
lefnadssätt så stimulerat den allmänna opinionen, att t. o. m. en
kongressledamot i år till kongressen aflämnat en motion afseende att
alla äktenskap mellan rika amerikanskor och betitlade utlänningar skulle
beskattas med 45 % af hemgiften! I Ryssland lär det finnas en gammal
lag, som förbjuder en arftagerska att till sin man, om han är utlänning,
öfverflytta fast egendom, men det är onekligen ganska kännetecknande för
förhållandena här, att en sådan motion kunnat komma fram i ett land, där
man skulle tro att den individuella friheten anses såsom något heligt.
Att en del af dessa äktenskap ingångna mellan fåfänga, under helt olika
förhållanden och med andra åskådningssätt uppfostrade amerikanskor och
bördsstolta, fattiga adelsmän, många ruinerade genom högt lif i Europa,
redan från allra första början varit dömda att sluta med skandalösa
skiljomässoprocesser var ju helt naturligt, men vill man se saken fullt
opartiskt, torde man icke kunna förneka, att liknande äktenskap skulle
gått olyckligt äfven om båda kontrahenterna varit uppfostrade på denna
sidan Atlanten. En mångfald exempel skulle kunna framdragas; här må dock
endast nämnas de nyligen i pressen så vidt och bredt omskrifna
processerna mellan den unge Alfr. G. Vanderbilt och hans sympatiska fru
samt mellan Howard Gould och den forna aktrisen Cath. Clemmons, som för
icke så länge sedan blef hans hustru och i mannens sällskap olika gånger
besökt Sverige. I dessa båda fall är det dock de respektive äkta männen,
som förde miljonerna i boet.
Skilsmässostatistiken här har ganska talande siffror att uppvisa, och om
de i förhållande till Amerikas 90,000,000 invånare inte äro så särdeles
stora, blifva de högst anmärkningsvärda, om man tager närmare reda på
inom hvilken klass procenten är störst, nämligen inom den i osund
atmosfär lefvande storstadsbefolkningen, där äktenskapet icke längre
betraktas som ett »kristligt äkta förbund» utan mer som ett slags löslig
öfverenskommelse mellan tvenne individer af olika kön att lefva
tillsammans så länge det går bra.
För att emellertid tala särskildt om de internationella äktenskapen är
det ju helt naturligt att många af dem, liksom andra äktenskap skola
utfalla otillfredsställande under de omständigheter de oftast ingås. Men
det vore alldeles falskt att vilja påstå, att flertalet sådana partier
varit olyckligt eller slutat med skilsmässor. De mången gång upprörande
amerikansk-europäiska äktenskapsprocesser, som litet emellan i
världspressen fått ett öfverdrifvet genljud, ha framkallat den tron hos
mången, att alla titeljagande amerikanskor bittert haft att ångra sin
eller sina mödrars fåfänga.
Detta är emellertid i hög grad orättvist, ty om man ser t. ex. på
diplomatkretsar, skall man snart finna, att de flesta mellan
amerikanskor och diplomater så vanliga äktenskapen utfallit synnerligen
tillfredställande. Endast inom den nu i Washington anställda corps
diplomatique kan uppvisas ett stort antal internationella giftermål, där
familjeförhållandena äro en förebild för huslig lycka och samförstånd.
Amerikanskans förmåga att assimilera sig med det internationella lif,
som är så att säga oskiljaktigt från diplomatens karriär, gör henne
också särskildt lämpad att intaga en framstående ställning inom
diplomatvärlden.
I öfrigt kan Washington skryta med att till de lyckliga internationella
äktenskapens antal ha bidragit med en imponerande numerär. Miss Cath.
Williams, som endast var en skolflicka på 16 år, när hon i sitt första
gifte blef den 66-årige ryske envoyén Alex. Bodisco’s maka, torde ej
ångrat sitt steg lika litet som Miss Green, nu prinsessa Yturbide, Miss
Annie Carroll, nu enkegrefvinna Max Esterhazy, Miss Cecilia Riggs, nu
Lady Henry Howard, Miss Kate Riggs, nu madame de Geoffroy, Miss Germaine
Goddard, nu baronessa Owerbach, Miss Virginia Lowrey, som gifte sig med
d. v. grefve, nu härtig af Arcos, och under mannens ministertid intog en
mycket framstående plats i Washington-societén. Madame Patenôtre,
grefvinnan Buisseret, markisinnan Podestad-Fornari, Mrs Joe Chamberlain,
Lady Suffolk, Lady Curzon, grefvinnan Moltke, född Bonaparte, baronessan
v. Swinderen, hvars man nu är holländsk utrikesminister, härtiginnan de
La Rochefocauld, Lady Harrington, grefvinnan v. Seckendorff, Miss Ellen
Magruder, nu enka efter Lord Abinger, Miss Lilian May, nu Lady Bagot,
grefvinnan Gizycki, senora de Riano, prinsessan Rospigliosi, grefvinnan
d’Aunay äro alla att anse som egentligen hörande hemma i Washington, och
man har inte hört annat än att deras äktenskap varit synnerligen
lyckliga samt i allo tillfredsställande. Om dessa damer haft så särdeles
stora hemgifter torde vara ovisst.
[Illustration: Härtiginnan de La Rochefocauld, f. Mitchell (efter
fot.).]
Hvad de amerikanskor angår, som i de flesta fall tack vare en mångfald
miljoner fått den i mångas ögon afvundsvärda äran att upptagas i
Almanach de Gothas olika afdelningar, ställer sig förhållandet något
olika, det måste erkännas.
För att här endast tala om dem, som gift sig med prinsar eller härtigar
må nämnas, att af omkring femtio sådana allianser ha dock endast sex à
sju blifvit upplösta genom skilsmässor. Huru lyckliga de öfriga varit
eller äro må lämnas därhän, men icke desto mindre kvarstår det faktum,
att ett stort flertal icke gifvit anledning till skandaler, om också de
af männen förslösade dollrarna i några fall stigit till fabulösa belopp.
Bland frånskilda eller separerade prinsessor af amerikansk börd intager
den vackra Alice Heine ett framstående rum. Hon var dotter af en judisk
bankir i New Orleans samt i sitt första äktenskap gift med härtigen af
Richelieu, som afled helt ung. Den dåvarande härtiginnan var mycket
firad i den internationella paris-societén, när prinsen af Monaco vann
henne och på hennes blonda lockar fäste en diminutiv regentkrona.
Prinsen med sitt uteslutande intresse för vetenskapliga undersökningar
passade dock ej för den romantiskt anlagda prinsessan, som tröstade sig
med den spanske sångaren Lara. En laglig separation blef följden.
Clara Ward från Detroit och hennes gifte med prins Joseph
Caraman-Chimay, som hon öfvergaf för att gifta sig med zigenaren Rigo,
är alltför kändt för att här närmare behöfva omnämnas. Prins Chimay
torde dock kunna fritagas från allt ansvar för skilsmässan.
Olika lär förhållandet varit med Miss Evelyn Bryant-Mackay, hvars bittra
erfarenheter med prins Colonna Stigliano ledde till skilsmässa efter
tio-årigt äktenskap. Likaså kan man icke gärna förebrå Edith Collins
från New York, att hon skilde sig från sin polsk-turkiske prins
Czaykowski.
Enkeprinsessan Edmond de Polignac, född Vinaretta Singer från Boston,
som förut varit gift med en (markis?) de Scey-Montbéliard hade i detta
sitt första gifte nästan tragiska erfarenheter, men tyckes i det senare
äktenskapet ha funnit lycka och glömska af sina mindre angenäma rön som
»markisinna».
Huruvida prinsessan Franz Hatzfeld, född Clara Prentice-Huntington, är
belåten med sin vidlyftige prins vet ingen, men någon skilsmässa har
ännu ej hörts af, ehuru enligt en gammal sägen i Tyskland Hatzfeldarna
»födas med skiljobref», hvarom man kan öfvertyga sig genom en blick i
»Almanach de Gotha» och i »Taschenbuch der gräflichen Häuser».
Prinsessan Rospigliosi, född Mary Reid från Washington och frånskild
hustru till den amerikanske öfversten Parkhurst, har på grund af sin
skilsmässa haft någon svårighet att häfda sin ställning i romerska
societén, men torde icke annars haft anledning att vara ångerköpt.
Andra amerikanskor med italienska prinsessetitlar äro: Josefine Curtis,
nu enka efter prins Poggio-Suasa-Ruspoli, Elizabeth Hickson-Field, som
är prinsessa Brancaccio och Eleanor Lorillard-Spencer, sedan 1870
prinsessa Cenci-Vicovaro, de båda senare uppvaktande hos änkedrottning
Margherita, prinsessan Enrico Ruspoli, född Berry, prinsessan Campo
Reale, född Florence Binney-Kingsland (svägerska med furst Bülow),
härtiginnan af Montefeltro, född Anne Russell o. s. v. I allmänhet torde
dessa giften slagit väl ut liksom äfven de talrika giftena mellan
amerikanskor och engelska adelsmän. Icke mindre än fem yankeedöttrar
bära eller ha burit de eftersträfvade strawberry-bladen; två hertiginnor
af Marlborough, den nu separerade Consuelo Vanderbilt samt den n. v.
Lady Will Beresford, som i sig själf hette Lilly Hammersley; två
hertiginnor af Manchester, svärmoder och svärdotter, den förra född
Consuelo Iznaga, den senare Helen Zimmerman; samt slutligen May Goelet,
hvars 150 miljoner kronor nu förgylla den unge härtigens af Roxburghe’s
vapensköld. Utom den yngre härtiginnan af Marlborough hafva dessa
»graces» icke haft anledning ångra att de öfvergifvit sitt fosterland
för att intaga afvundade platser inom Englands finaste kretsar, där
härtiginnan af Marlborough förresten, liksom sina förnäma
landsmanninnor, alltjämt tyckes trifvas förträffligt.
[Illustration: Härtiginnan af Marlborough, född Consuelo Vanderbilt
(eft. fot).]
Prinsessan Rob. de Broglie, varitésångerskan, kan visst ej heller klaga
på sin man annat än att han var lika fattig som hon; man säger likväl,
att en skilsmessa mellan makarna är påtänkt. Prinsessan Cantacuzène
(presidenten Grants sondotter) är en mycket lycklig maka, liksom äfven
prinsessorna Belosselsky, Poniatowsky, Troubetzkoy, Radzivill,
Engalitcheff m. fl.
[Illustration: Härtiginnan af Manchester, född Helen Zimmerman (efter
fot.).]
De amerikanskor, som gift sig in i familjen Talleyrand-Perigord,
nämligen härtigens af Dino båda fruar samt härtigens af Valençay ha icke
rosat marknaden, och huru den frånskilda grefvinnan Castellane, född
Gould, kommer att trifvas med sin nye make prinsen af Sagan
(Talleyrand), därom vågar man ej göra förutsägelser, men däremot finna
vi att härtiginnorna Choiseul-Praslin, de La Rochefoucauld Decazes och
de Chaulnes, prinsessorna Murat, de Lynar m. fl. af i Frankrike bosatta
amerikanskor ej dragit niter i det internationella äktenskapslotteriet.
Prinsessan Salm-Salm, nu omgift med en herr von Herzberg, prinsessan
Auersperg, prinsessan Ysenburg-Birstein och andra utfylla den långa
listan endast på hvad fransmännen kalla »le dessus du panier» eller med
andra ord de högsta hönsen i korgen.
[Illustration: Prinsessan Cantacuzene, född Julia Grant (efter fot.).]
[Illustration: Prinsessan Troubetzkoy, född Amelie Rives (eft.
oljemålning af T. Gilb. White).]
Mer än fyrahundra amerikanskor anses nu prunka med titlar af lägre rang
och det är ju helt naturligt, att en del af dessa äktenskap skulle slå
illa ut, men säkert dock icke flertalet. Att komma med flere namn är
endast tröttande.
Om detta införande af amerikanskor i de gamla europeiska
adels-familjerna för dessa senare varit någon vinst annat än rent
ekonomiskt sedt, är ganska tvifvelaktigt, ty om man studerar dessa
äktenskap, skall man finna, att de mycket ofta äro barnlösa samt att
sällan af sådana allianser födts mer än ett eller högst tre barn,
hvilket är en »händelse som ser ut som en tanke».
Mrs Stuyvesant Fish, som var prins Wilhelms af Sverige värdinna i
Newport härom året, yttrade nyligen under ett samtal med anledning af
miss Vanderbilts giftermål med grefve Laszlo Széchényi ungefär följande,
som tyder på ett ganska sundt omdöme och ungefär i samma stil har äfven
den nyblifna prinsessan af Sagan uttalat sig: »Internationella äktenskap
äro en galenskap. Utlänningar behandla icke amerikanskorna med
tillbörlig aktning. De se ned på oss i socialt hänseende. Detta är
oftast anledningen att äktenskap mellan en amerikanska och en betitlad
europé icke bli lyckliga. Titlar kunna fås för billigt pris, det finnes
godt om dem på andra sidan Atlanten, men det är endast i Amerika, där vi
icke ha några sådana som man sätter ett så öfverdrifvet värde på dem.
Den egentliga förklaringen till att vi äro så tokiga efter dem torde
vara att söka däri, att vi amerikaner alltid eftersträfva hvad vi icke
ha, med få ord utveckling af energi. Vi ha inga titlar, därföre måste vi
skaffa oss sådana, risken må vara aldrig så stor. Den enda ursäkten för
en amerikanska, som gifter sig med en utlänning, är kärlek till honom,
ty kärleken kan åstadkomma glömska af risken».
Hon tillade, på frågan hvarföre då mödrarna uppoffrade sina döttrar:
»Well! den amerikanska modern sätter stort värde på social ställning.
Det är detta hon sträfvar för. Om en titel ger hennes dotter ökad glans,
nåväl hvarföre icke låta henne få sin titel, så är den saken klar».
Samtalet afslutades med att Mrs Fish uttalade den åsikten, att giftermål
i allmänhet äro betydligt under noll på lyckans barometer. »Det vore»,
sade hon, »oftast kvinnornas fel, ty de blifva ointresserade, tunga i
hufvudet, de öfvergifva sina ideal och sträfvanden samt gå i gamla
hjulspår af inskränkt själfförnöjdhet. Är det då något att undra öfver,
att männen skaffa sig angenämare sällskap på annat håll?»
Ja, så sade Mrs Fish.