Man måste vara amerikan för att förstå sig på och uppskatta den
amerikanska politiken, ty den företer verkligen sådana irrgångar,
innebär så många motsägelser och är på det hela så föga intressant,
åtminstone i dess nuvarande färglösa skick, att en främling icke utan
alldeles speciella förutsättningar kan afvinna den något egentligt
intresse. Fruntimren, utom i ytterst få fall, syssla ej med politik i
egentlig bemärkelse, men som allting här användes att befordra politiska
syften ha naturligtvis politiker af olika färg slagit mynt af kvinnans
verksamhet i välgörenhetens, religionens och antirusdrycks-agitationens
tjänst. Kvinnorna utöfva därföre indirekt ett icke obetydligt inflytande
på det politiska lifvet, men för sina egna politiska s. k. rättigheter
ha de i allmänhet endast föga smak, isynnerhet är detta fallet med
damerna i det högre sällskapslifvet. I några stater äga ock kvinnorna
redan rösträtt.
[Illustration: Senator William B. Allison (efter originalteckning af
X).]
Politik, sådan den gestaltar sig i Amerika, företer redan för det
manliga släktet icke så litet af ett mysterium och för kvinnorna är den
helt enkelt obegriplig. Man skulle lika gärna kunna begära att
fruntimren vore experter i krigstaktik som att de skulle vara mäktiga
att förstå sig på den invecklade fråga, som amerikanerna ge det lysande
namnet »politics». Till största delen är politiken i händerna på
personer, som icke just äro kända för förfining och idkas hufvudsakligen
i en omgifning, som har allt annat än salongernas atmosfer. Politik och
societé i Amerika, utom i en mycket ringa grad i Washington, säger en
författare i »Harper’s Weekly», gå icke hand i hand.
Om Mrs Longworth, presidentens dotter, i år varit en mer än vanligt
flitig gäst på läktarna under kongressens sammanträden, torde man, utan
att vilja vara elak, däri snarare se en önskan att synas intresserad för
mannens karriär än ett verkligt intresse för politiska frågor.
[Illustration: Senator Robert M. Lafollette (efter karrikatyr af Alb.
Scott Cox).]
Man hör i allmänhet ej talas om mer än tvenne politiska partier. Dessa
äro det republikanska och det demokratiska, d. v. s. de mera
konservativa och de s. k. frisinnade. Frågar man någon på samvete
hvaruti skillnaden mellan dessa partiers program egentligen består, får
man ofta till svar: »Det ena sitter vid makten och det andra vill komma
dit.»
Det är just detta förhållande, som gör den amerikanska inrikespolitiken
så intresselös, ty ingenstädes har politiken såsom här i Amerika blifvit
ett rof för yrkespolitiker af ofta nog ytterst tvifvelaktig halt.
Det republikanska partiet är protektionistiskt samt negervänligt, det
demokratiska som till stor del har sina tillskyndare i sydstaterna,
håller däremot på en moderat frihandel, men vill ej gifva negrerna full
likställighet med öfriga medborgare samt är mot kolonipolitiken. I
öfrigt kan man säga att de båda partierna endast strida om makten, som
medför rätten att tillsätta tusentals väl aflönade statsämbeten, hvilkas
innehafvare naturligtvis måste vara renhåriga, pålitliga medlemmar af
partiet och vid alla tillfällen arbeta i dess intressen.
[Illustration: Senator Charles Curtis (efter originalteckning af X).]
Republikanerna tro alltjämt att de äro sannskyldiga republikaner och
likaså äro demokraterna öfvertygade att de, och endast de, äro
representanter för sann demokrati. Detta är emellertid endast en
illusion, ty båda partierna ha gjort så många konsessioner åt hvarandra,
voterat tillsammans i så många frågor, att man i själfva verket har
svårt att leta ut ett begränsadt program för det ena eller andra
partiet. Presidenten Roosevelt har alltid tillhört det republikanska
partiet, till hvars främsta förmågor han med allt skäl räknas, men hans
nuvarande politik och den »platform» han med sin energi vill påtvinga
sina partivänner äro i själfva verket mycket aflägsna från de gamla
republikanska idealen. I mer än ett hänseende har han hämtat sina
inspirationer från demokraterna, ja t. o. m. från det i Amerika ännu
jämförelsevis obetydliga socialistpartiet.
[Illustration: Senator Josef B. Foraker (eft. karrik. af Alb. Scott
Cox).]
Att denna sakernas ordning ofördelaktigt inverkat på det politiska
lifvet är tämligen tydligt, då ju brytningar och strid äro de förnämsta
botemedlen mot politisk ofruktsamhet. Den nuvarande färglösheten inom de
ledande partiernas politik kommer endast att bereda vägen för
socialisterna, som, om också deras idéer ännu haft föga framgång här i
landet, dock uppträda med ett skarpt begränsadt program, för hvars
genomförande de offra allt utan att kompromissa och köpslå med
motståndarna, en taktik som alltid imponerar.
[Illustration: Senator Francis E. Warren (efter teckning af Berryman i
»Washington Star»).]
Partiorganisationen är i Amerika idealisk från partisynpunkt sedt, men
ju starkare organisationen är, desto mindre har naturligtvis individen
att säga och talet om politisk frihet blir här endast ett tomt ord, ty
hvarje man lyder endast order och ordern kommer från ett fåtal tränade
politiker, som sköta det hela och emot hvilkas ukaser det icke lönar sig
att strida.
Liknande organisation återfinnes ju äfven i andra länders politiska
partier, men ingenstädes torde de personliga fördelarna af det ena eller
andra partiets seger vara så påtagliga som här, där politiken skötes
affärsmässigt och strängt taget också betraktas som affär.
För de människor, som bekymra sig om politiken ställer sig frågan så:
»Hvilka personliga fördelar kan jag ha genom att rösta så eller så?»
Sedan saken noga öfvervägts går man till valurnan väntande i en eller
annan form sin belöning. Hvarje man, som före valen inregistrerats i
partiet är af kretsstyrelserna noga bevakad och skulle han ej rösta i
önskad riktning, kan han vara säker om att ej få vara med om delningen
af den stora politiska tårtan, som varit hela kampanjens egentliga
föremål.
[Illustration: Senat. Sim. Guggenheim (efter originalteckning af X).]
Detta hindrar likväl ej att ju mera man studerar den år 1789 antagna
amerikanska federativa konstitutionen, måste man ur många synpunkter
beundra den på samma gång som man icke kan underlåta, att anse att den,
som ursprungligen var afsedd för omkring tre miljoner individer, är
föråldrad och icke mera tillfyllest för en stor nation af nittio
miljoner invånare, representerande de mest olika raser och intressen.
Att här i detalj redogöra för det politiska maskineriet inom Förenta
staterna är ingalunda meningen, men då man på andra sidan Atlanten så
litet känner till huru den stora republiken styres, må i allra största
korthet några ord ägnas däråt.
Den nordamerikanska federativa republiken består af 46 olika genom en
gemensam konstitution förenade republiker samt diverse kolonier och
territorier.
[Illustration: Senator A. Hemmenway (eft. teckn. af Berryman i »Wash.
Star»).]
Dessa stater ha sina egna konstitutioner, sina egna lagar, sina
riksdagar (»legislatures») och sina presidenter eller som de kallas
guvernörer. Riksdagen i staterna består af tvenne kamrar eller »hus»,
ett öfre, senaten, vald för 2 år, och ett nedre, »the assembly», vald
för 1 år. Kamrarna syssla med statens alla inre angelägenheter, stifta
lagar, anslå medel till statens utgifter o. s. v.
Guvernörerna, som väljas genom allmänna val för tvenne år, äro utrustade
med ganska stor makt och kunna genom veto i viss mån fördröja
verkställandet af lagar, som antagits af »the legislature».
Hvarje gång ett parti blifvit slaget och majoriteten öfvergått till
motpartiet göres »rent hus» bland statsämbetsmännen, och pålitliga
partimedlemmar insättas på de flesta poster, i enlighet med bruket inom
den federativa administrationen.
[Illustration: Senator Augustus O. Bacon (eft. teckn. af Berryman i
Wash. »Star»).]
De särskilda staternas förhållande till utlandet är helt och hållet
öfverlämnadt till den federativa regeringen att ombestyra, likaså allt
rörande post, tullväsen, patenträtt, m. m.
Allmän rösträtt är införd öfver allt, men i de olika staterna äro
betingelserna för utöfvande däraf icke desamma. I vissa stater t. ex.
har man gjort åtskilliga inskränkningar, afseende att utestänga negrerna
från rösträtt, och talet om politisk likställighet där är helt enkelt
alldeles missvisande. Kvinnorna äga i fyra stater allmän rösträtt, men
intresset för införande däraf i öfriga stater har visat sig ringa och
torde ännu länge komma höra till de fromma önskningarna.
[Illustration: Senator Nathan B. Scott (efter originalteckning af X).]
I Washington hör man emellertid föga talas om hvad som sker i de
särskilda staternas politiska kretsar och det är endast vid
valperioderna, som ett mera lifligt intresse för dithörande ting gör sig
gällande, dock anknyter sig intresset mest till guvernörsvalen, så
mycket mera som invånarne i Columbiadistriktet, där hufvudstaden är
belägen, icke äga rösträtt och själfva staden Washingtons angelägenheter
handhafvas af kongressen, som ju väljes af hela landet.
Nu några ord till belysande af själfva den stora federativa republikens
styrelseform.
Makten är fördelad mellan presidenten, kongressen och högsta domstolen.
President och vice president väljas genom elektorer hvart fjärde år för
en period af fyra år. Elektorerna väljas inom de olika staterna, efter
växlande regler, till lika stort antal som hvarje stats senatorer och
representanter i kongressen, men hvarken senatorer, representanter eller
förtroendeämbetsmän kunna därtill utses.
[Illustration: Repr. B. Grubb Humphreys (eft. teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]
Till president kan ingen väljas, som ej uppnått 35 års ålder eller är
infödd medborgare af Förenta staterna. Hans makt är i själfva verket
mycket stor och hans inflytande i viss mån betydligt större än en
konstitutionell regents. I krigstider kan han t. o. m. uppträda med en
diktators oinskränkta myndighet. Hans rätt att genom »messages» eller
skrifvelser till kongressen yttra sig utan någon som helst reserv öfver
frågor, som ligga honom om hjärtat, öfverträffar vida icke blott t. ex.
presidentens i Frankrike utan äfven själfva ryske czarens, hvilka
nödvändigtvis måste uppträda mycket hofsamt, bundna som de äro af
konstitutionerna och därföre öfverlämna det mera direkta ingripandet i
politiken åt sina statsministrar eller konseljpresidenter. Förut har
påvisats att presidenten så att säga utom sin funktion som president
äfven är sin egen premierminister och att departementscheferna äro att
anse såsom hans privata sekreterare.
[Illustration: Repr. H. R. Burton (eft. teckning af Berryman i
Washington »Star»).]
Presidenten kan genom veto döda hvarje af kongressen antagen »bill»,
åtminstone för en viss tid, men måste i sådant fall återsända det af
honom icke sanktionerade kongressbeslutet till kongressen inom tio
dagar. Om då båda husen besluta att återupptaga en sådan »bill» och på
nytt antaga den med ⅔-dels majoritet såväl i senaten som i »huset», blir
den lag utan presidentens signatur, annars får den förfalla.
Den enda inskränkningen i hans myndighet är den kontroll, som af senaten
utöfvas öfver hans utrikespolitik, samt den rätt senaten äger att ej
godkänna presidentens utnämningar af högre federativa ämbetsmän.
[Illustration: Repr. James M. Miller (eft. teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]
Kritik öfver presidentens åtgärder kan likväl äfven utöfvas därigenom,
att representanthuset i dess helhet alltid omväljes en gång under
presidentens »regeringstid». Skulle valmännen icke godkänna en
presidents politik, sända de vid första val ett mot honom ogynnsamt
stämdt representanthus till kongressen, sålunda läggande sitt misshag i
dagen. Som presidenten alltid tillträder sitt ämbete med majoritet i
»huset», har han svårt att genomföra sitt program utan en sådan, då ju
anslagsfrågor äro beroende af »husets» godkännande.
[Illustration: Repr. Henry Mc Morran (eft. teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]
Naturligtvis är han äfven underkastad kritik vid nästa presidentval, men
med de medel hvaröfver han förfogar, blir han lätt, om han är en
framstående man, omvald eller kan påverka valet i den riktning han
önskar. Ingen president har hittills innehaft ämbetet mer än under
tvenne perioder och föga sannolikt är att Mr Roosevelt vid kommande val
är hugad att mottaga ett mandat, äfven om det skulle erbjudas honom. Att
hans politik likväl kommer att i hufvudsak upprätthållas af
efterträdaren torde få anses såsom gifvet, såvida icke det demokratiska
partiet skulle komma till makten, hvilket dock är föga troligt, då detta
parti i högre grad än det republikanska är splittradt och i brist på
män, som äga allmänhetens förtroende.
Till presidentens funktioner hör att afsluta fördrag med främmande
makter, men dock endast med senatens godkännande, att sammankalla
kongressen till urtima möte, mottaga sändebud, samt att vara
öfverbefälhafvare öfver den federativa armén och flottan äfvensom öfver
de olika staternas milis, när den är inkallad till tjänstgöring inom
Förenta staterna.
[Illustration: Repr. George L. Lilley (eft teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]
Kongressen, som sammanträder i den federativa hufvudstaden hvarje år den
1 december, består af senat och representanthus (»huset»). — Senaten har
nu 92 medlemmar, d. v. s. tvenne för hvarje stat oberoende af staternas
storlek eller invånaretal. De väljas af »legislaturen» (riksdagen) för
en tid af sex år, måste varit bosatta inom staten sedan minst 9 år samt
uppnått 30 års ålder. En tredjedel af dessa senatorer afträda hvartannat
år, så att hela senaten förnyas hvart sjätte år; detta är dock endast
nominelt, ty under senare tider har alltmera blifvit regel att omvälja
senatorerna, af hvilka många, som nu sitta i senaten, innehaft sina
platser i öfver trettio år.
[Illustration: Repr. James C. Needham (eft. teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]
Man har kallat senaten »miljonärernas klubb», en benämning, som i viss
mån haft sitt berättigande, men numera ingalunda är karakteristisk,
ehuru alltjämt några af landets rikare män tillhöra denna församling. De
stora finansiererna äro alltför sysselsatta med »money making» för att
offra sin tid i Washington, hvarföre de föredraga att med de medel, som
stå dem till buds låta välja senatorer till bevakande af sina intressen.
En järnvägsmatador t. ex., som, på grund af de hundratusentals
tjänstemän och betjänte, hvilka äro beroende af honom, disponerar öfver
en mångfald röster till »the legislatur» kan därföre ofta nog insätta
elektorer i tillräckligt antal för att tillförsäkra sig majoritet för
sin kandidat vid senatorvalen.
Senaten voterar för sig, ej gemensamt med »huset» samt äger att godkänna
eller underkänna presidentens fördrag med utländska makter eller hans
utnämningar af högre federativa ämbetsmän såsom domare i högsta
domstolen, departementschefer och ambassadörer. Dessutom har den
domsrätt i vissa fall.
[Illustration: Repr. Joseph T. Robinson (efter teckning af Berryman i
Washington »Star»).]
Representanterna, som väljas alla jämna år inom de olika staternas
valdistrikt till ett antal som beror på invånareantalet, äro nu 390
stycken, däraf såsom ett exempel: 37 från staten New York, men från
flere stater endast 1. De måste ha fyllt 25 år, varit medborgare af
Förenta staterna i minst 7 år samt vara bosatta inom den stat, hvilken
de äro kallade att representera. »Huset» sammanträder liksom senaten
hvarje år. Det utser sin egen talman (speaker) och denne, såsom förut
påvisats, tillsätter utskotten.
Husets makt är så att säga endast legislativ och ej såsom senatens
exekutiv, men det har å andra sidan uteslutande rätt att framlägga s. k.
»revenue bills» samt kan genom sin hållning i anslagsfrågor visa sin
myndighet.
[Illustration: Repr. M. E. Driscoll (eft. teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]
Den nuvarande sammansättningen af »huset» är såtillvida ganska
betecknande som den visar hvilket oerhördt inflytande inom den
amerikanska politiken utöfvas af juristerna. Af de 390 medlemmarna äro
icke mindre än 255 praktiserande jurister, blott 23 äro s. k.
yrkespolitiker och 20 äro tidningsmän. Af öfriga grupper må nämnas
handels- och finansmän 48; jordbrukarne äro representerade endast af 10.
[Illustration: Repr. Le Gage Pratt (eft. teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]
»The supreme court» eller den federativa högsta domstolen åtnjuter i
Amerika ett ofantligt stort anseende och intet exempel lär finnas på att
den öfverskridit sin befogenhet eller att någon dess medlem visat sig
ovärdig den höga funktion som blifvit honom anförtrodd. Den makt inom
den federativa administrationen som utöfvas af »the supreme court» är i
själfva verket så stor att den i viss mån kan sägas öfverträffa såväl
presidentens som kongressens. Hvarje lag som antagits af kongressen och
godkänts af presidenten kan nämligen af högsta domstolen förklaras
inkonstitutionel, hvarigenom den upphäfves och kongressens beslut
anulleras. Högsta domstolen är således ett slags väktare, som har
folkets uppdrag att vaka öfver konstitutionens helgd.
Dess medlemmar äro 9, däraf en kallad »chief-justice», dess beslut
afgöras med enkel majoritet. En enda röst är således nog för att
omintetgöra hvad kongressen efter mogen öfverläggning beslutit. Mot
denna domstols beslut finnes ingen apell och den amerikanska
konstitutionen är hart när omöjlig att ändra. Man inser däraf huru stor
makt »the supreme court» utöfvar.
[Illustration: Repr. Charles B. Landis (eft. teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]
Då ju medlemmarna af »the supreme court» utnämnas af presidenten och
utnämningen godkännes af senaten har man däri sett en fara, som dock
endast är skenbar, ty domrarna utses på lifstid eller för så lång tid de
själfva önska att behålla ämbetet, hvilket förhållande gör, att t. ex.
presidenten Roosevelt under sin 8-åriga presidenttid ej haft tillfälle
att utnämna mer än en medlem af högsta domstolen. Af de nuvarande nio
medlemmarna äro tre utnämnda under det demokratiska partiets auspicier,
de sex öfriga ha republikanska presidenter att tacka för sina mandat,
däraf en så långt tillbaka som 1877. Chief-justice är den högt ansedde
Melville W. Fuller.
[Illustration: Repr. John A. T. Hull (eft. teckn. af Berryman i Wash.
»Star»).]
Man må hysa monarkiska eller republikanska tänkesätt, man måste dock, om
man fullt opartiskt bedömer de amerikanska politiska institutionerna,
erkänna att de, om också konstitutionen i mångt och mycket får anses
antikverad, på det hela äro alldeles förträffliga samt att de, under de
förhållanden som alstras af landets oerhörda utsträckning, invånarnas
olika ras, immigrationen och icke minst medborgarnas ovillighet att låta
sig »styras», verkat förvånande väl. Naturligtvis kan den som icke
förstår eller vill förstå Amerika och amerikanerna uppställa oräkneliga
argument mot det nu gällande systemet, som i Europa skulle vara alldeles
omöjligt att genomföra, men här i Amerika, där det så att säga vuxit upp
i en alldeles särskild jordmån, har det hittills visat sig vara mycket
tillfredsställande. En sådan man som James Bryce, den n. v.
storbritanniske ambassadören i Washington, säger om den amerikanska
konstitutionen, hvars vådor han äfven framhåller: »Den förhindrar
obetänksamma och förhastade systemskiften. Den lämnar rum för
öfverläggning och nödgar folk att tänka allvarligt innan de företaga sig
att ändra den eller att öfverse med förbrytelser emot den. Den lägger en
hämsko på riksdagars och statsmäns försök att öfverträda sin befogenhet,
ja äfven att föreslå mått och steg som den synes ogilla. Den bidrager
att göra det oundvikliga framåtskridandet mindre våldsamt samt till ett
resultat snarare af erkända och växande nödvändigheter än af ständig
åtrå efter nytt. På det hela taget förebygger den sådana omstörtningar,
på hvilka en tillfällig majoritet högröstadt yrkar, men för hvilka ingen
efterfrågan måhända längre finnes redan innan de genom konstitutionen
uppställda hindren blifvit undanröjda.»
»Den gör mer än så, den formar folkets sinne och temperament och
uppfostrar det till laglydnad på samma gång som den ger styrka åt dess
mera konservativa instinkter, dess känsla för värdet af fasthet och
hållning i politiska anordningar. Den gör folket mottagligt för den
uppfattning, att afgifvandet af röstsedel är en personlig förpliktelse,
ett åliggande för hvar och en. Den gör det förtroget med och binder det
med band af stolthet och vördnad vid de grundsanningar, på hvilka
själfva konstitutionen är baserad.»
Amerikanerna själfva ha hittills aldrig velat gå in på att den
federativa konstitutionen icke är ett sublimt aktstycke och, såsom en
amerikansk författare (F. C. Howe, se Scrib. Mag. vol. 41, pag. 113)
säger, endast stående efter de berömda stentaflor, som från himlen
nedsändes till Israels barn. Emellertid har, säger han vidare,
därutinnan en märkbar reaktion inträdt och en viss pessimism har
bemäktigat sig de själfförnöjda yankees, som börjat rynka pannan vid
åsynen af förhållandena i städerna, korruptionen i de enskilda staternas
styrelse, kongressens förfall och senatens påverkan af privilegierade
intressen. Från ett stadium af barnatro på demokrati såsom en talisman
ha de, inför de stora problem de ha att lösa, betagits af modlöshet.
Många se endast felgrepp i de amerikanska institutionerna och känna sig
nedslagna af den uppenbara oförmågan hos folkstyrelse att finna den
rätta vägen.