»The cabinet».
Med »the cabinet» menar man här cheferna för olika grenar af
administrationen, men benämningen är så tillvida missvisande som dessa
departementschefer tillsammans ingalunda utgöra något kabinett eller
ansvarigt statsråd i europeisk bemärkelse. De kunna närmast anses såsom
presidentens enskilda tjänstemän eller sekreterare, som fått hans
uppdrag att stå i spetsen för vissa afdelningar inom Förenta staternas
förvaltning. Deras antal var från början endast fyra men har så
småningom ökats till nio. De äro, i fastslagen ordning:
statssekreteraren, skattkammarsekreteraren, sekreteraren för
krigsärendena, attorney-general (justitiesekreteraren), sekreteraren för
flottan, generalpostmästaren, inrikessekreteraren, sekreteraren för
jordbruket och sekreteraren för handel och arbete.
De utnämnas af presidenten, som dock måste begära senatens stadfästelse,
något som aldrig nekats; presidenten kan däremot utan vidare afskeda
sina sekreterare. Sekreterarna inkallas af presidenten till hans privata
råd, men i öfrigt intaga de samma ställning som hvilken annan ämbetsman
inom departementen som helst. Enligt konstitutionen kan ingen i Förenta
staternas tjänst använd person vara ledamot af kongressen, hvadan äfven
sekreterarna äro uteslutna. Deras lön är 12,000 dollars om året.
Presidenten har absolut fria händer vid valet af sina sekreterare och
kan således utse hvem honom lyster, men naturligtvis komma sällan annat
än personer med bepröfvad kapacitet i fråga. Ofta nämner presidenten de
män, som verksammast bidragit till hans val och på hvilka han kan
lita; likaledes ser man icke sällan att hans medtäflare till
presidentvärdigheten inom samma parti antaga kallelser till inträde i
kabinettet.
Främst bland sekreterarna kommer statssekreteraren, och till detta
ämbete utser presidenten gärna den af partiets förtroendemän, som ledt
valkampanjen. Han har republikens utrikespolitik till sin hufvuduppgift
och leder den i hufvudsak alldeles efter sitt tycke med undantag af den
enligt konstitutionen föreskrifna kontroll, som utöfvas af senaten. Han
förvarar republikens stora sigill.
Skattkammarsekreteraren eller finansministern har icke det stora
inflytande som samma ämbetsman har i europäiska stater, då han, som icke
kan deltaga i kongressens arbeten, ej har något att göra med påläggande
af skatter och föga med användandet af statens inkomster för dess olika
ändamål; statsskulder, konvertingar och sådant ger honom dock full
sysselsättning. Likaså är inrikessekreteraren långt ifrån att vara den
viktiga person som t. ex. inrikesministern i Frankrike. Hans
hufvudsakliga uppdrag är att öfvervaka domänerna, reglera förhållandet
till indianerna, meddela patent samt ordna det vidtutgrenade
pensioneringsväsendet.
Attorney-general är icke blott allmän åklagare och juridisk rådgifvare
för Förenta staterna, han intar äfven i viss mån samma ställning som en
justitieminister i en europäisk stat. Han har nämligen uppsikt öfver de
olika staternas rättsdepartement, särskildt öfver åklagare m. fl.;
dessutom är han presidentens rådgifvare i sådana frågor, som beröra den
executiva maktens befogenhet, förhållandet mellan Förenta staterna som
ett helt och de särskilda staterna.
Krigs-, flott-, jordbrukssekreterarnas samt generalpostmästarens
åligganden framgå ur deras respektive benämningar.
Sekreteraren för handel och arbete har i uppdrag att insamla statistik,
öfvervaka census-byrån, fyrväsendet, landtmäteriet, immigrationen och
utöfva en viss jurisdiction öfver handelsflottan.
Presidenten är ansvarig inför folket, sekreterarnas åtgöranden komma
därföre ej under diskussion i kongressen och ministerkriser äro en okänd
sak i det amerikanska statsmaskineriet annat än så att en eller annan
sekreterare af någon särskild orsak erhåller sitt afsked. Och i själfva
verket äro presidentens sekreterare mera att jämföra med liknande
ämbetsmän i autokratiskt styrda stater.
Bryce säger om dem: de bilda icke en regering såsom man i Europa förstår
detta ord, de utgöra en grupp af departementschefer, hvilkas
öfverhufvud, ehuru han vanligen rådgör med dem hvar för sig, ibland
finner för godt att sammankalla dem i ett rum för att tala politik eller
afgöra någon administrativ fråga, som kan tillhöra såväl ett som ett
annat departement.
Statssekreterare är sedan 1905 Mr. Elihu Root, en man med stor
erfarenhet och mer än vanlig kännedom om såväl den yttre som den inre
politikens hemligaste vägar.
När den bekante engelske journalisten Mr. Stead var i Washington på
besök förra året tillfrågades han af någon, hvad hans intryck var af
presidenten Roosevelt, hvarpå han svarade: »Mr. Root är en stor man.»
Häri låg intet nedsättande af presidenten eller underkännande af dennes
stora egenskaper, ty Mr. Stead menade egentligen därmed, att det var
Root, som varit den som »upptäckt» och infört Roosevelt på den politiska
banan och kraftigt bidragit till hans val som guvernör.
Mr. Root är advokat och har såsom sådan gjort sig ett mycket framstående
namn, särskildt såsom juridiskt biträde åt de stora trust- och
järnvägsintressen, som representeras af Th. F. Ryan. När denne erfor att
Root accepterat statssekreterareposten säges han ha utropat: »Hvad! Root
vill lämna oss. Hvad tänker han på? Hellre betalar jag en kvarts million
om året, än jag går miste om honom.»
Redan en gång förut hade Root varit medlem af kabinettet. Han kallades
nämligen 1898 af Mc Kinley att öfvertaga sekreterareskapet för
krigsärendena, hvilket ämbete han på Roosevelts begäran bibehöll äfven i
dennes kabinett och innehade till 1903, då han erbjöds ambassadörsposten
i London. Han föredrog dock att återgå till den mera lönande och för
hans smak mera tilltalande verksamheten som advokat i New-York.
[Illustration: Statssekreteraren Mr Elihu Root (eft. fot.).]
Diplomaterna förebrå Root att han äfven i sina relationer med dem
alltför mycket låter advokaten komma till synes, men det var just tack
vare sin juridiska träning, jämte sin klara logik och sin okufliga
energi som han, i sin egenskap af sekreterare för krigsärenden, ledde
kriget med Spanien till ett sådant för Amerika lysande resultat och
senare som Roosevelts faktotum under statssekreteraren Hay’s sjuklighet
1900 lyckades lotsa den politiska skutan genom den kinesiska krisens
skär, då det var i Washington som världspolitikens trådar spunnos. När
han af ekonomiska skäl drog sig tillbaka från aktiv politik, ansågs han
med all rätt som en storhet och var utan tvifvel en af det republikanska
partiets allra främste män.
Roosevelts omdöme om Root ungefär vid tiden för hans utträde ur
kabinettet är lika smickrande för Root som det är karaktäristiskt för
Roosevelts något superlativa sätt att uttrycka sig. Han sade nämligen:
»I John Hay har jag en stor (great) statssekreterare, i Philander Knox
likaledes en stor (great) attorney-general och äfvenså äro andra poster
i kabinettet besatta med framstående män. Root skulle kunna sköta
hvilken af dessa poster som helst med lika stor skicklighet som deras
nuvarande innehafvare, men dessutom är han, hvad sannolikt ingen af
dessa skulle kunna vara, en stor (great) sekreterare för krigsärendena.
Elihu Root är den skickligaste man i vår styrelses tjänst jag kännt. Jag
vill gå ännu längre. Han är den störste (greatest) man, som i min tid
kommit fram i det allmännas tjänst i något land, i någon ställning på
båda sidorna af Atlanten.»
Huruvida presidenten vill stå för de orden äfven nu torde vara osäkert.
När Hay afled 1905, vände sig Roosevelt till Root erbjudande honom att
öfvertaga den lediga statssekreterarebefattningen. Det var dock endast
motvilligt som denne lämnade New-York och sin inbringande verksamhet
där.
Hvad Root uträttat under sitt snart treåriga statssekreterareskap är
hufvudsakligen att finna i den politik han fört i afseende på Förenta
staternas förhållande till Sydamerika, som han anser som de stora
möjligheternas land i kommersiellt hänseende. Också har han gjort allt
för att i Förenta staterna väcka intresse för export dit och öppna sina
landsmäns ögon för den hittills jämförelsevis försummade handeln på
Sydamerika.
Men Root är icke mer hvad han var. Han är nu en man på 63 år. Han är
icke längre med i räkningen, när fråga är om att uppställa
presidentkandidater och om han haft den äregirigheten att efterträda
Roosevelt, måste han nu se att han icke är mannen. De radikala
strömningarna, som fått näring af Roosevelts gå-på-politik, passa ej för
Root och den för honom och hans verksamhet så gynnsamma stämningen från
1905 har gifvit plats för en öfver hela landet spridd misstro till
honom.
Hans intresse för utrikespolitiken och för sitt ämbete synes äfven
undergått förändring. Det mesta af arbetet i sitt departement har han
öfverlåtit till sin expeditionschef, Mr. Rob. Bacon. De traditionella
torsdagsmottagningarna af diplomater tillhöra dock naturligtvis de
funktioner, som han aldrig försummar.
[Illustration: Understatssekreteraren Mr Rob. Bacon (efter fot.).]
Till sitt yttre är statssekreteraren kall och oåtkomlig. Ett drag af
vemod blandadt med ilska hvilar alltid öfver hans panna; hans
genomträngande blick, hans kanske något afmätta rörelser och den skärpa
han inlägger i sitt tal verka icke sympatiskt på den som först ser
honom. Men de som införas i den trängre krets af vänner, som omgifver
honom, förklara att detta första intryck snart gifver vika för den
personliga charmen i hans väsen, för hans underhållande konversation
samt hans orubbliga trofasthet som vän. Mr. Root har under den tid han
varit statssekreterare fört stort hus och utöfvat mycken gästfrihet. Han
har i denna ganska betungande och egentligen för hans smak och vanor
föga tilltalande plikt haft en ovärderlig hjälp i sin hustru, född Clara
Wales, liksom han af god New-York-familj. Det har dock alltid i Mrs
Roots deltagande i societetslifvet i Washington framskymtat liksom en
viss motvilja och hon har kanske väl tydligt lagt i dagen huru mycket
hon saknade sitt präktiga hem i New-York och den utvaldaste societén
där, i hvilken hon nyss fått fast fot, när hennes man mottog posten som
statssekreterare. Dessutom äro Roots icke rika. Lifvet i Washington
ställer sig för den som måste representera i den skala man väntar af en
statssekreterare icke oväsentligt dyrare än i New-York.
[Illustration: Mrs Root (efter fot.).]
Detta har dock ej hindrat Mrs Root att på ett både taktfullt och värdigt
sätt uppfylla sina förpliktelser gentemot corps diplomatique och den
officiella världen. Hennes mottagningar, där ibland kanske 4 à 500
personer strömma ut och in, äro alltid väl ordnade; med utsökt artighet
och på ett förekommande sätt har Mrs Root särskildt sökt att visa
diplomaterna skyldig uppmärksamhet, sätta nykomlingarna in i
förhållandena här samt medla vid icke så sällan uppkommande stridigheter
mellan utländska damer och den amerikanska societéns koryféer.
På nyårsdagen, omedelbart efter presidentens mottagning ger
statssekreteraren stor luncheon för hela corps diplomatique, som då i
sina lysande uniformer utgöra ett enastående staffage i det med blommor
rikt prydda statssekreterarehotellet.
Under säsongen följa sedan hos statssekreterarens en serie af middagar
samt soiréer, som naturligtvis höra till de mest eftersökta och selecta
tillställningarna i den officiella världen.
Mrs Root har vid sina mottagningar haft stor hjälp af sin charmanta
dotter, nu gift med en ung Grant, sonson till presidenten af detta namn.
Unga Mrs Grant har liksom sin moder alltför mycket låtit förstå huru
djupt hon saknade New-York för att bli hvad man säger »chum» med de
yngre tongifvande damerna i Washington. Hon anses emellertid intelligent
och har fått en förträfflig uppfostran.
Mr. George B. Cortelyou, den nuvarande skattkammarsekreteraren, var
förut under någon tid postmaster-general och tillträdde sitt nuvarande
ämbete för ungefär halft annat år sedan. Han har haft lång träning för
sin ganska ovanliga politiska karriär.
[Illustration: Skattkammaresekreteraren Mr Geo. B. Cortelyou (eft.
karrikatyr af Alb. Scott Cox).]
Han började som stenograf i postdepartementet redan under presidenten
Clevelands tid och blef snart i samma egenskap anställd i dennes eget
privatkabinett. När Mc Kinley efterträdde Cleveland fick Cortelyou
behålla sin befattning. Hans stora duglighet förskaffade honom snart en
mera framstående ställning i privatkabinettet och när Mr. Kinley’s
privatsekreterare, på grund af sjuklighet drog sig tillbaka,
efterträddes han på denna fordrande post af den unge Cortelyou, som
sedan äfven som privatsekreterare kvarstannade hos presidenten Roosevelt
och på ett lysande sätt skötte republikanska partiets presidentkampanj
1904.
Såsom sekreterare för handel och arbete ingick han i kabinettet, men
öfvergick snart till generalpostmästare-posten, som han dock äfven
lämnade för att i år tillträda sekreterarebefattningen för skattkammaren
(finansminister), på hvilken post han haft det ingalunda angenäma
värfvet att reda upp och förmildra senaste paniken på New-Yorks
fondbörs. Cortelyou har härför fått uppbära klander såväl från ena som
andra sidan och torde i själfva verket varit ganska oviss om den plan,
som skulle följas; det säges att det var Root, som gjorde slag i saken
genom att gifva den med affärsförhållandena i New-York mindre förtrogne
Cortelyou utförliga instruktioner.
Nu säga Cortelyou’s motståndare, att han, som vid denna tid traktade
efter kandidatur till presidentskapet, gick finansmännens i New-York
ärenden för att senare få deras stöd under valkampanjen. Han är
emellertid ej längre presidentkandidat. Han ägnar nu sin stora
arbetsförmåga, sin energi och sin erkända skicklighet som organisatör
uteslutande åt sitt departement.
Mr. Cortelyou ser mycket väl ut, är synnerligen putsad och korrekt klädd
samt är en modern, väl skolad ämbetsman. Han är känd att vara ytterst
förbehållsam och att ej gifva tillkänna sina planer förrän just när de
skola sättas i verket.
I sitt familjelif är han den mest exemplariska äkta man. Han hvarken
röker eller förtär sprit. Hans hustru, som varit honom till stor hjälp
under hans ämbetsmannabana, är ej road af sällskapslifvet, hvarför man
äfven sällan ser dem ute i stora världen, och förresten är Cortelyou
ingalunda förmögen. Det är minsann icke med en lön på 12,000 dollars, om
man »lefver med» i Washingtons »society». De gifva sin obligatoriska
middag för presidenten samt se då och då några vänner det är allt. De
som känna dem närmare äro stora beundrare af dem och framställa deras
hemlif såsom idealiskt. Mr. Cortelyou har mycken musikalisk begåfning
och idkar pianospelning såsom en verklig artist.
Den sympatiske, godmodige och af alla, vänner som fiender, högt aktade
Mr. William H. Taft är sedan 1904 sekreterare för krigsärendena, på
hvilken post han uträttat mer än många sina företrädare och gjort sig
världsberömd dels genom det framstående sätt hvarpå han såsom guvernör
organiserat Philippinerna, dels genom sitt kraftiga ingripande under
revolten på Cuba.
Han är född 1857 i Cincinnati (Ohio); hans fader var under Grants tid
medlem af kabinettet. Taft studerade juridik, blef tidigt advokat,
senare domare, professor vid ett universitet i Västern, åter domare,
därpå guvernör på Philippinerna samt efterträdde Mr Root som sekreterare
för krigsärendena. Som extraordinarie ambassadör har han dessutom haft
särskilda uppdrag till påfven Leo XIII samt till Mikadon.
[Illustration: Krigssekreteraren Mr Will. H. Taft vid återkomsten från
sin senaste resa jorden rundt (efter teckning af Scar).]
Hans politik om icke fullt så agressiv gent emot de stora
korporationerna är på det hela taget öfverensstämmande med presidenten
Roosevelts och torde Taft, i händelse han skulle bli vald till dennes
efterträdare också komma att fullfölja hans planer, särskildt med
afseende på armén och flottan, för hvilka Roosevelt, oaktadt sitt
nobelska fredspris, är lifligt intresserad.
Taft är en outtröttlig ämbetsman; alltid bland de första i sitt
departement går han sist därifrån. Den kommande valkampanjen torde
emellertid komma att sätta hans arbetsförmåga på prof, ty om han också
har stora chancer har han många motståndare icke minst inom vissa
fraktioner af sitt eget parti, där Rooseveltska politiken, sådan den
tett sig under de senare åren ej i allo accepteras.
Han kanske ej kan anses såsom en durkdrifven politiker, och är ej god
talare, men han är frisinnad, hederlig, har sundt omdöme, godt hjärta,
angenämt sätt samt är en mycket tilltalande personlighet, säger en
författare, som tillägger, att Taft är en af dessa personer, som gå
genom lifvet med en leende uppsyn, men som, när det behöfves, kunna
visa, att de ha stål i ryggraden.
Presidenten Roosevelt lär en gång yttrat om Taft, att han, »under alla
omständigheter och hvad det än må kosta honom för personliga
uppoffringar, i främsta rummet gör sin plikt. För honom är det allmänna
bästa det förnämsta, hans privata intressen komma alltid att förbli
underordnade». Detta framgår äfven af en anekdot, som berättas om honom.
Han var domare med 6,000 dollars lön, då han af en lagfirma i New York
erbjöds 50,000 dollars om året, om han ville bli deras biträde. Han
afslog till deras stora förvåning emellertid anbudet sägande:
»Gentlemän, det finnes ting, som ha högre värde än pengar».
[Illustration: Krigssekreteraren Mr Will. H. Taft (efter fot.).]
Det säges att det endast var motsträfvigt som Taft mottog
sekreterareskapet för krigsärendena, främst på grund af att han ansåg
sig behöfvas på Philippinerna, men äfven därföre att han, som icke äger
någon förmögenhet, ej trodde sig kunna lefva i Washington på
sekreterarelönen, som under första tiden endast var 8,000 dollars om
året. På sin hustrus och sina rika bröders enträgna uppmaningar gaf dock
den godmodige och tillmötesgående Mr. Taft slutligen med sig och ställde
sig till presidentens förfogande.
I pressen förekomma litet emellan karrikatyrer af Taft framställande
honom såsom oerhördt fetlagd. Hans fetma, som är obestridlig, har dock
mycket öfverdrifvits.
[Illustration: Mrs Taft (efter fot.).]
Icke mindre populär än Mr. Taft är hans hustru, född Herron. Hon ser bra
ut, är begåfvad i olika riktningar, har mycken smak samt ett vinnande
okonstladt sätt, med få ord, hon är typisk för den fint bildade och väl
uppfostrade amerikanska kvinnan, sådan hon kanske ej är att finna i
Newports societé, men hvaraf man icke minst i Washington finner många.
Hon är framstående musikvän samt var länge president för en stor
konsertförening i sin hemort Cincinnati.
Af de olika presidentkandidaternas fruar är Mrs Taft den som har de
mesta sympatierna. Man hoppas af henne, att hon skall återställa en del
af de under den nuvarande regimen indragna mottagningarna, ty hon är af
det slags människor, som anse att allmänheten har rätt till ett visst
undseende. De under Mrs Roosevelts tid upphörda, för hvem som helst
tillgängliga aftonmottagningarna samt äfvenledes de så omtyckta
söndagskvällsmottagningarna för damer, tror man därföre säkert skola
komma till heders igen, om Mrs Taft blir »the first lady of the land»,
ty hon, som långa tider varit gäst i »Hvita huset» hos presidenten R.
Haye’s fru, som anses varit den briljantaste presidentska Washington
haft under nyare tider, har från dessa sina besök hos »onkel Rutherford»
de bästa traditioner.
Tafts ha ej fört stort hus här, men naturligtvis ha de ej kunnat
undandraga sig att ganska ofta visa sig i stora världen. Äfvenledes ha
de sett en del folk på mottagningar samt middagar och man antar att
sekreteraren för krigsärendena haft sina bröder att tacka för rikliga
bidrag till de dyrbara vintersejourerna i Washington.
Mrs Taft gör »les honneurs» i sitt med kinesiska, japanska och andra
mycket dyrbara orientaliska konstsaker rikt prydda hem, på ett sätt, som
tillvunnit henne allas hjärtan, och det torde ej vara för mycket sagdt,
om man påstår att inom den officiella världen i Washington finnes intet
äkta par, som mera allmänt än Mr och Mrs Taft lyckats förvärfva sig
sympatier.
Af deras barn är dottern, Miss Helen Taft, ännu för ung att deltaga i
sällskapslifvet.
Den alltid småleende Mr Charles J. Bonaparte, en sonson till Jerôme
Bonaparte, konungen af Westfalen, innehar sedan förra året posten som
Attorney-General, sedan han förut någon tid varit sekreterare för
flottan, där hans verksamhet kan anses vara lika med noll.
Man väntade sig i det officiella Washingtonkretsar icke så litet af
Bonaparte, när han först kom hit, företrädd som han var af
lokalpatriotiskt rykte från sin hemort, Baltimore.
Men länge fick man bida, innan Mr Bonaparte visade lifstecken och mera
aktivt ingrep mot trusterna; sedan emellertid pressen så att säga tagit
saken om hand, beslöt sig den nye Attorney-General för att med kraft
sätta i gång undersökningar och åtal; också har på sista tiden
justitiedepartementet utvecklat en viss energi i fullföljandet af den
Rooseveltska trustpolitiken, hvilket dock icke hindrar att Mr Bonaparte
ingalunda motsvarat de förväntningar man ställde på honom.
Van att styra sin födelsestad, Baltimore, har han oaktadt sin skinande
uppsyn och sina artiga fraser, mycken auktoritet ja äfven stridslystnad,
och om han bestämt sig för att handla i en viss riktning, låter han icke
inverka på sig af någonting — möjligen af pressen. Hans konversation är
alltid intressant, han säger sina saker på olika sätt än alla andra,
individuellt och oefterhärmligt. Hans röst har något vekt, kvinnligt,
som först låter tillgjort, men i själfva verket ej är det.
Personligen är han en mycket vänlig, godmodig man, ständigt leende,
gärna placerande ett skämt.
Han anses rik, men den senaste krisen säges icke passerat förbi utan att
anställa åtskillig förödelse äfven i hans »bleckskrin».
Personer med liflig inbillning tycka sig finna i Mr Bonapartes drag en
likhet med hans farfaders store broder, Napoleon I, men om också den
framskjutande höga pannan och den böjda näsan angifva den napoleonska
frändskapen, förtages detta intryck alldeles af den indragna hakan samt
mest af det småborgerliga minspelet.
[Illustration: Attorney-general Mr Ch. J. Bonaparte (efter karrikatyr af
Vet i Harpers Weekly).]
Hvarken Mr Bonaparte eller hans fru deltaga mycket i sällskapslifvet i
Washington och ha ej häller på allvar flyttat hit. De ha endast förhyrt
en mindre möblerad våning samt gifva sina större middagar och
mottagningar på något hotell. De vistas i öfrigt så mycket som möjligt,
alldeles för mycket säga somliga, i Baltimore, där de ha det mäst
förtjusande hem, eller på sin ståtliga villa utom staden, där de bruka
se mycket folk, och då det är en knapp timmes väg ha de ofta dit
inbjudit gäster från Washington.
M:rs Bonaparte är född Ellen Channing Day.
Mr Victor H. Metcalf, som under en kortare tid förestod arbets- och
handelsdepartementet, är sedan förra året sekreterare för flottan, i
hvilken funktion han just ej skurit lagrar. Han anses på denna liksom på
sin förra post endast som ett villigt redskap för utförande af
Roosevelts planer eller »policies» som det kallas här.
[Illustration: Sekreteraren f. flottan Mr Vict. H. Metcalf (efter
karrikatyr af Vet i Harpers Weekly).]
Han var under sex år medlem af »huset» och ansågs ha antagit
sekreterareskapet endast för att lättare erhålla ett mandat till senaten
från sin hemort, men den politik han påtvungits att följa torde grusat
dessa förhoppningar. En framstående politisk skriftställare, Mr Ch. W.
Thompson, skref för någon tid sedan om Metcalf: »I allmänhet hafva
sekreterarna ett föga händelserikt lif, de lämna sin tjänst obemärkta
och glömmas efter en vecka; ingenting återstår af dem utom ett dåligt
oljefärgsporträtt, som upphänges i deras ämbetslokal nogrant påskrifvet
med deras namn, på det att en glömsk allmänhet icke måtte få tillfälle
att utropa: Hvem sjutton är den där? Hvarje astrolog, som uppställt ett
sådant horoskop för Metcalf, skulle varit ursäktad».
Mr Metcalf, som i San Francisko gjort sig en vacker förmögenhet såsom
advokat, är en mycket älskvärd man med utmärkta manér, särdeles korrekt
i sitt uppträdande.
Hans fru, född Emily C. Nickolson, som är från Californien, anses vara
ett begåfvadt fruntimmer och har en behaglig apparition. I frågor
rörande sällskapslifvet är hon ett eko af Mrs Roosevelt och tager intet
steg i afseende på visiter eller bjudningar utan att rådföra sig med
»Hvita huset».
Om Mr George v. Lengerke Meyer, den nye Postmaster-General är ej mycket
att säga. Han var business-man och har, efter att med tvifvelaktig
framgång uppehållit ambassadörsposterna i Rom och S:t Petersburg, af
presidenten kallats till sitt nuvarande ämbete förra året. Ännu har han
emellertid ej gjort mycket väsen af sig men anses dock vara en
framtidsman. Hans departement, som omorganiserats af Cortelyou och sedan
dess nästan uteslutande skötts af »first assistant» (expeditionschef)
Hitchcock, reder sig säkert Mr Meyer förutan.
Han är en mycket bildad man, icke utan estetiska intressen samt talar
gärna om sina erfarenheter från vistelsen i olika europäiska
hufvudstäder.
Mrs Meyer, född Alice Appleton, är en fulländad världsdam och har på
kort tid förvärfvat sig en utmärkt ställning i »society»; de tvänne
misserna Meyer äro måhända väl mycket impressionerade af hoflifvet i
Europa. De känna sig ännu ej hemmastadda i societén i Washington, där de
ej häller lyckats vinna större sympatier.
[Illustration: Postmaster-general Mr Geo. v. L. Meyer (efter karrikatyr
af Alb. Scott Cox).]
Sekreterare för inre angelägenheter är den unge Mr James R. Garfield, en
son till den 1884 mördade presidenten med detta namn. Han anses som
ovanligt framstående och har under den korta tid han förvaltat sitt
ämbete helt och hållet omorganiserat sitt departement. Han tyckes alltid
rufva på stora planer samt tar på sig en min, som kommer Eder att tänka
på inskriptionen å främre plattformen i spårvagnarna: »_Tala ej med
motormannen_». Säkert är emellertid, att han är mycket verksam, samt
icke utan äregirighet. Han är icke rädd för någon, låter icke imponera
på sig af hvem det vara må, känner bästa sättet att utföra hvad han
föresatt sig och när han börjat något är han omöjlig att hålla tillbaka.
Hans största fel torde vara att han synes tänka litet för högt om sig
själf och låter denna själfbelåtenhet alltför mycket skina igenom.
Man förespår honom emellertid en lysande framtid inom administrationen,
såvida han icke föredrager att återgå till den mera lucrativa
advokatverksamheten.
Mr Garfield hör till presidentens intima samt är ofta i hans sällskap på
ridturer samt nästan dagligen under våren hans medspelare på
tennisbanan.
Hans trägna uppvaktning i »Hvita huset» har föranledt elaka tungor att
föreslå honom att där anskaffa en fällsäng, för de tillfällen, då han ej
kan slita sig från den executiva maktens närhet.
Hans unga hustru, född Helen Newell, är en enkel, rättfram och sympatisk
person. Liksom Mrs Metcalf har hon helt och hållet underordnat sig Mrs
Roosevelt och tillhör den intima klick som kretsar kring »Hvita huset».
De äga ingen förmögenhet och lefva ganska indraget. Man ser dem
emellertid gärna i societén, där båda ha många vänner.
[Illustration: Jordbrukssekreteraren Mr J. Wilson (efter karrikatyr af
Vet i Harpers Weekly).]
Gubben James Wilson, som i mer än 10 år förestått
jordbruksdepartementet, är i politiskt hänseende en relik från den
lincolnska æran så olik den moderna amerikanska typen af en konservativ
politiker som något kan vara. Politiker är han ej heller. Han har
emellertid under de snart elfva år han varit sekreterare för jordbruket
utvecklat det åt honom anförtrodda departementet till en institution,
som vunnit världsvidt erkännande och för den jordbrukande befolkningen i
Amerika varit af allra största betydelse. Detta departement inrättades
inte just därföre att man trodde, att det skulle vara till någon som
helst nytta, utan för att tillfredsställa de ostyriga farmare, som
nästan hotade att spränga det republikanska partiet i olika stater genom
att grunda en mäktig förening kallad »Farmers Alliance».
De första jordbrukssekreterarna togo också sitt kall mera som ett skämt,
men icke så Wilson, som gjort institutionen till ett ämne för stolthet
åt sina landsmän. Det var han, som hade att taga itu med de stora
köttrusterna efter Upton Sinclair’s afslöjanden.
Han är nu öfver 72 år gammal, men kry och obruten och om icke det
demokratiska partiet kommer till makten, sitter han nog kvar på sin post
till »dödagar». Han är änkling samt synes sällan i societén, men hans
ogifta dotter, som förestår hans hus, brukar ibland deltaga i
societélifvet och har sina vissa mottagningsdagar.
Det sist inrättade departement, nämligen det för handel och arbete, har
till chef den förste jude, som någonsin suttit i kabinettet. Det är
förre sändebudet i Constantinopel Mr Oscar S. Straus, som till den
ansvarsfulla posten inkallats af presidenten, möjligen af politiska skäl
men säkerligen äfven på grund af mannens framstående egenskaper.
Presidenten Cleveland, som insåg nödvändigheten af att hålla sig väl med
det ständigt växande judiska elementet inom demokratiska partiet, till
hvilket Straus då hörde, utnämnde honom till envoyé i Constantinopel,
hvilken post han senare äfven innehade under Mc Kinley. När Roosevelt
1904 uppställdes till kandidat för återval öfvergick Straus till det
republikanska partiet, hvilket för valets utgång i staten New York med
sin miljon judar var af största betydelse.
Belöningen blef hans inkallande i kabinettet. Inom vissa kretsar har det
väckt mycken opposition, ty han var den förste jude, som innehaft en
plats i administrationen. Valet synes emellertid varit synnerligen
lyckligt och, så vidt man får döma af hans ännu knappast ettåriga
verksamhet som sekreterare, tyckes han med mycken kraft gripit sig an
med de stora frågor, som stå på dagordningen, bl. a. emigrationens
ledande till vissa distrikt.
Han har varit jurist, grosshandlare samt, såsom förut nämnts, diplomat,
hvarunder han förvärfvat sig en omfattande erfarenhet, som gör honom
särskildt lämpad för sitt ämbete. Han besitter stor allmän bildning och
har utgifvit flere märkliga arbeten i nationalekonomi, historia m. m.
Han är en ovanligt liten man och ser ytterst obetydlig ut, men hans ögon
lysa af intelligens, hans konversation är intressant och hans sätt
mycket vinnande. Man ser honom dock ganska sällan annat än på officiella
tillställningar och mottagningar.
Mrs Straus, född Sarah Lavanburg, är liksom sin man sällan ute i den
stora världen.