Vice presidenten med fru.
Vise presidenten i Förenta staterna intager en ganska egendomlig
ställning och hans befattning äger ingen direkt motsvarighet i andra
republiker; han är mera att anse som ett slags kronprins, dauphin eller
presumtiv arftagare. Benjamin Franklin kallade honom »Hans öfverflödiga
höghet» och som hans egentliga funktion är att intaga presidentens plats
i händelse af dennes eventuellt under en presidentperiod inträffande död
har en mer skämtsamt anlagd innehafvare af ämbetet en gång sagt att »det
är icke något särdeles angenämt uppdrag att gå omkring som ett slags
_memento mori_ för presidenten.»
Han är emellertid äfven talman i senaten (eller öfverhuset) men äger ej
säte och stämma der. Dock har han afgörande röst. Han väljes på samma
gång som presidenten, af samma elektorer och tillhör därföre alltid
samma politiska parti som denne, men är mycket sällan någon mera
framstående politiker, ty om han skulle vara det och man ägde anledning
tro att han genom alltför själfständig politik skulle kunna skada
partiets intressen, såsom fallet var med Roosevelt, insättes han af
partiet för att bli utaf med honom, då det af gammalt ansetts, att en
vice president för all framtid är eliminerad från den mera aktiva
politiken. Af de fem vice presidenter, som på af grund presidenternas
död blifvit presidenter har också endast en, nämligen Roosevelt, blifvit
omvald sedan tiden var utlupen.
Socialt sedt intager emellertid vice presidenten samt hans fru
naturligtvis en mycket framstående ställning i Washington. De ha rang
framföre ambassadörerna och deras fruar. På senaste tider har till och
med försök gjorts för att, såsom fallet är med presidentens, befria dem
från besvarandet af de otaliga visiterna, hvilket naturligtvis är mycket
betungande, då ju alla, som önska att vara med på officiella fester,
måste göra sitt besök hos vice-presidentens fru. Denna reform är dock
ännu ej genomförd. Man är så konservativ i Washington.
Ofta nog har vice presidenten före sin upphöjelse varit bosatt i någon
mindre stad samt lefvat i en helt annan atmosfär och, om äfven förmögen,
under mycket enklare och mera demokratiska förhållanden än det är
möjligt i Washington; det därföre ganska sällan som någon tränad
världsdam intagit denna höga och ansvarsfulla position, men
amerikanskorna med deras franka sätt och lätthet att foga sig efter
förhållanden taga en sådan ändring i vanor och förpliktelser ganska
ledigt i början; så småningom blifva de dock varse, att det icke bara är
en sinekur att så att säga stå i spetsen för det officiella
societetslifvet i en hufvudstad sådan som Washington, där visiter och
mottagningar mer än någonstädes taga all tid i anspråk. När fru
Roosevelt på grund af mannens vice presidentskap under några månader var
kallad att i någon mån leda »society», lär hon planerat åtskilliga
lättnader i sina sociala förpliktelser, men som sagdt Roosevelt blef
president och ett mera maktpåliggande värf förelades henne. Hennes
reformatoriska sinne har emellertid på denna senare plats haft rikligt
tillfälle till verksamhet.
[Illustration: v. presidenten Mr Ch. W. Fairbanks (eft. karrikatyr af
Gord. Ross).]
Den nuvarande vice presidenten, Mr Charles W. Fairbanks, är ännu en man
i sina bästa år, han är nämligen född 1852. Han är en »selfmade» man af
gammal engelsk familj samt har under 23 år med mycken framgång varit
advokat i Indianapolis. Såsom politiker intager han ingen särdeles
framstående ställning, men åtnjuter mycket anseende som en redbar och
pålitlig medlem af sitt parti. Hans politiska bana började egentligen,
när han 1897 invaldes i senaten, där han satt, tills han vid Roosevelts
omval utsågs till vice president för den period, som utgår den 4 mars
1909. Hans namn har blifvit nämndt bland dem som täfla om
president-mandatet under nästa »administration» och ehuru han äfven
sannolikt kommer att få ett visst antal röster vid det republikanska
partiets stora valmöte (konvention) i sommar, är det föga antagligt, att
han kan räkna på någon afsevärd majoritet och hans kandidatur har ej
heller i väl underrättade kretsar tagits på fullt allvar.
Personligen är han angenäm, väl afvägd och ytterst artig, ehuru något
kall samt stel i sitt uppträdande. Han är betydligt öfver sex fot lång
och hans rörelser måhända litet afmätta. Såsom extemporerande talare har
han få medtäflare, isynnerhet ifråga om behandlingen af rösten; när man
hör honom från talmansstolen i senaten förlorar man icke ett ord; hvarje
fras får sin rätta klang, hvarje ord sin för tillfället mest lämpade
tonvikt. Man igenkänner den väl skolade juristen. Visserligen förmår han
ej att elektrisera sitt auditorium, men däremot är det ej exempel på att
han inte genom sina »speeches» vunnit sina åhörares aktning och ingifvit
dem ansenlig respekt.
Han är emellertid på sin nuvarande plats, såsom presidentens sociala
medhjälpare, synnerligen lämplig och har under den period han varit vice
president på ett utmärkt sätt förstått att vinna alla som kommit i
beröring med honom.
Han är icke ur amerikansk synpunkt en mycket rik man, men han lär dock
samlat en betydlig förmögenhet, som sätter honom i stånd att på ett i
allo värdigt sätt uppehålla den glans hans höga ämbete kräfver.
Härutinnan har han haft en utmärkt hjälp i sin hustru, född Cornelia
Cole, dotter till en advokat i Ohio.
[Illustration: Mrs Fairbanks, vice presidentens fru.]
De gifte sig som helt unga, då Mr Fairbanks ännu blott förtjänade 20
dollars i veckan; de hade varit college kamrater. Äktenskapet har varit
ovanligt lyckligt och Mr Fairbanks anses såsom en exemplarisk äkta man.
De ha fem barn; alla fullvuxna. Af de fyra sönerna äro tvenne gifta,
likaså dottern.
Den äldste sonens, Mr Warren Ch. Fairbanks, fru förklarades af Prins
Battenberg vara den vackraste dam han sett under sin vistelse här.
Mr:s Fairbanks, som under de 8 år mannen var senator hade god träning i
hufvudstadens sociala lif, har också visat sig vuxen det ingalunda lätta
uppdraget att vara »landets andra dam» samt blifvit mycket populär inom
den officiella damvärlden, där hennes goda hjärta och hennes förmåga att
medla vid etiketts- och rangstrider varit till stor hjälp.
Hennes intressen sträcka sig äfven utom den sociala kretsens gränser;
hon är mycket intresserad af musik och skön konst, samt har innehaft
presidentskapet öfver den stora kvinnoföreningen »Daughters of the
American Revolution», hvilket anses som ett mycket hedrande uppdrag,
kräfvande både takt och kunskaper.
Det Fairbankska huset är utifrån sedt ej särdeles ansenligt, men liksom
de flesta bättre privathus i Washington ordnadt för mottagningar och
Mr:s Fairbanks, genom hvars salonger hela sällskapslifvet i Washington
måste passera revue, har den oskattbara egenskapen att äfven på sina
stora mottagningar få sina gäster att känna sig hemmastadda. Hon glömmer
ingen och har ett vänligt ord för alla.
Skulle man bland de nu täflande presidentkandidaternas fruar välja
presidentfru kunde fru Fairbanks vara säker på ett betydligt antal
röster.
»The speaker» med dotter.
Ehuru talmannen i representanthuset eller »the speaker», som han efter
engelsk förebild kallas, anses ha samma ställning som denne äro dock
hans funktion och myndighet i själfva verket så olika denne hans
brittiska kollegas som natt och dag. »The speaker» i engelska
parlamentet, sedan han väl blifvit installerad i talmansstolen, måste
afsäga sig att på minsta vis lägga sina känslor för sitt parti i dagen,
ehuru vald af detta parti, eller att ens privatim söka inverka på den
ena eller andra frågan. I Amerika däremot har »the speaker» en oerhördt
stor makt. Icke blott att han äger obestridlig rätt att använda detta
sitt inflytande till sitt partis fördel, man t. o. m. väntar det af
honom. Han uppkallar t. ex. talarna såsom han bäst tycker och ger då
företrädet åt sina vänner, och i frågor inom själfva »huset», hvilka ej
äro förutsedda genom fastslagen praxis, dömer han alltid i sitt partis
intresse. Hans myndighet öfver ärendenas gång ger honom tillfälle att
undanskjuta vissa motioner eller förslag så att deras utgång däraf kunna
vara beroende. Man har t. o. m. exempel på att han nekat vissa af honom
ej favoriserade lagförslag eller motioner att framlämnas. Han talar
sällan men äger fullkomlig rätt att deltaga i partiets privata
sammanträden och där gifva råd och anvisningar.
Sin största myndighet utöfvar han dock genom sitt privilegium att icke
blott utnämna utskotten utan äfven välja ordförandena i desamma. Att
härvidlag det styrande partiet utan hänsyn gynnas ligger i sakens natur.
Som emellertid »the speaker» själf står i obligation till sitt parti för
sitt eget val utöfvar naturligtvis detta repressalier vid tillsättande
af dessa utskott, hvarigenom »the speaker», på grund af sina löften före
sitt val, af partiet nödgas att vid utseende af medlemmar i utskotten i
stor utsträckning rätta sig efter partiets önskningar. Utskotten äro
därföre verkliga uttryck för partipolitik.
Hans inflytande får emellertid just härigenom en räckvidd så stor, att
man utan tvekan kan anse honom om icke den första politiska personen i
Förenta staterna åtminstone den andra. Han äger makt att reglera
inkomstskatten, förbjuda krig, bestämma och föreskrifva villkor för
Amerikas handelsförbindelser med utlandet; han kan göra diplomatiska
fördrag omöjliga genom att neka nödiga medel till deras utförande o. s.
v.
Det är därföre af största betydelse för partiet att lämplig person utses
till innehafvare af den viktiga posten, då därpå kan bero kongressens
hela verksamhet under de två år »huset» sitter.
Ehuru »the speaker», såsom förut påvisats, utan samvetsförebråelser i
det hela gynnar sitt parti, måste han dock ej helt och hållet förbise
motpartiet och naturligtvis såväl vid tillsättande af utskotten som vid
debatten gifva motståndarna hvad rätt och skäligt är, ehuru han utan
vidare i tveksamma fall inom »huset» alltid dömer till sitt partis
fördel.
Han anses i rang stå näst till vice presidenten, ehuru mången anser, att
chefen för högsta domstolen, såsom permanent, skall gå före honom. Hans
pekuniära ersättning är 8,000 dollars om året, hvilket ej får sägas vara
mycket, då representanterna årligen erhålla 7,500 förutom ersättning
till sekreterare, renskrifvare o. s. v.
[Illustration: Mr Joseph Cannon (efter fot.).]
Denna maktpåliggande befattning innehafves nu för tredje gången af den
lika populäre som originelle Mr Joseph Cannon, nästan lika känd i hela
landet under spenamnet »uncle Joe». Han har nyligen inträdt i sitt
72:dra år, men är liflig som en yngling, vaken och ständigt »i selen»
som man säger. Tillhörande det republikanska, d. v. s. det mera
konservativa partiet har han under mer än 30 år varit ledamot af
kongressen, där han med all rätt kan kalla sig som barn i »huset». Hans
kännedom om parlamentarisk procedur och det orubbliga lugn, hvarmed han
leder förhandlingarna tillhöra det fenomenala. Det kan gå ganska hett
till i det amerikanska underhuset, men gubben Cannon, där han sitter i
sin gungstol — ja, gungstol, förstår att stilla äfven de oroligaste
sinnen. Behöfs det ett lustigt infall, ja kanske ett kraftuttryck, är
alltid »uncle Joe» färdig att hugga in, säker på, att hvad icke
maktspråk skulle uträtta det åstadkommes med humor, ett argument, som
alla amerikanare förstå och uppskatta.
Han har styrt öfver »huset», säger en författare i New-York Times, med
ett mästerskap, som icke tål någon inblandning och gång efter annan har
han sporrat obeslutsamma eller motsträfviga medlemmar af sitt parti till
att, ehuru motvilligt, understödja honom i någon fråga, som han önskat
se behandlad i en viss riktning. Han har helt öppet utdelat belöningar
och verkställt bestraffningar såsom erkännande af medverkan eller såsom
repressalier för opposition, men ändå högaktas han af alla, ty hvar och
en vet, att han är öppen, ärlig och strider på jämn mark med öppet
visir. Om han har något obehagligt att säga, gör han det ej genom ombud
eller på omvägar, han säger det själf med sitt litet trubbiga och
kraftiga språk och seende sin motståndare rakt i ögonen.
Mr Cannon är liksom de flesta medlemmarna af det konservativa partiet
protektionist och minsta tanke på ändring eller lindring i de nu
gällande höga tullsatserna kan sätta honom i raseri, ty i tullfrågor
låter han icke tala vid sig.
[Illustration: En seance i representanthuset sådan minoriteten
föreställer sig den (efter karrikatyr af Berryman).]
Såsom privat person är gubben Cannon ytterst demokratisk och en äkta
amerikan af gamla skolan, vänlig, tillgänglig, godhjärtad samt framför
allt patriotisk och road af ett godt skämt. Att höra honom tala i
enskilda lifvet på hans öppenhjärtliga sätt är både roande och
instruktivt. Man känner genast, att man står inför en alldeles ovanlig
personlighet. En författare i New Engl. Mag. beskrifver honom så här:
han är en medelstor, kantig, rödkindad man med gulaktigt, alltid
okammadt hår, utom när han nyss kommit från perukmakaren, grågult skägg
i Lincoln-stil ... Han är fri och obesvärad i tal och åtbörder, vårdslös
i sin klädsel och mycket begifven på att gestikulera samt att använda
måleriskt okonstlade talesätt.
[Illustration: »The speaker» Mr Joseph Cannon (eft. teckn. af
Macaulay).]
Han bär gärna en röd nejlika i knapphålet, ett emblem, som presidenten
Mc Kinley’s beundrare allmänt anlägga på Mc Kinley-dagen. »Onkel Joe»
anses såsom den starkaste rökare i Förenta staterna.
I sällskapslifvet deltar Cannon, som är änkling, endast föga, men
förekommer naturligtvis icke sällan på officiella middagar och större
mottagningar. Han är icke utan förmögenhet. Sina pengar har han
förtjänat som advokat. Länge bodde han på hotell och såg ej hos sig
annat än sina allra intimaste vänner, men på senare år har han i en
fashionabel stadsdel sitt eget rymliga hus, där han på gammaldags
gediget amerikanskt manér ofta ser sina umgängesvänner.
Han har flera döttrar, af hvilka endast en, Miss Helen, är ogift. Hon är
värdinna hos fadern och enligt bruket här utfärdas bjudningsbrefven till
Cannons middagar äfven i hennes namn: »The Speaker and Miss Cannon»
anhålla etc. Hon placeras äfven af somliga med faderns rang, d. v. s.
före senatorsfruar, men sedan man nekat att placera ryske ambassadörens
grefve Cassinis adoptivdotter som ambassadris har Corps diplomatique
naturligtvis ej ansett sig behöfva tillerkänna de officiella
funktionärernas döttrar någon särskildt rang.
[Illustration: Miss Helen Cannon (efter fot.).]
Miss Helen Cannon har sina mottagningar och ger jämte fadern middagar,
där särskildt lägges an på enkelhet och där naturligtvis endast
amerikanska produkter få förekomma. Det berättas, att hon skall vara en
alldeles ovanlig husmoder och att hon kan täfla med den skickligaste
sockerbagare i att göra konfekt; också lär all sådan, som serveras vid
»the speaker’s» bord, vara tillverkad af henne eller under hennes
kontroll, ett förhållande, som utgör gamle Cannons stolthet och påminner
honom om »old times» enkelhet. Ehuru Miss Cannon kommit öfver den första
ungdomen tillhör hon de mest beundrade damerna i Washington och säges
endast af hänsyn till fadern afslagit alla giftermålsanbud. Hon är
mycket kvick samt en utmärkt värdinna. Ofta kallas hon på grund af
faderns ställning »the third lady of the land».