ÅTTONDE BREFVET.

Washington’s »inner set» och näst intill.

I ett föregående bref ha vi sett huru »society» i hufvudstaden är

sammansatt samt hvilka kvalifikationer man måste äga för att få räknas

till de olika kotterierna inom denna selekta krets. Vi skola därföre nu

så att säga rycka »the inner set» mera in på lifvet och i allra största

korthet lämna några intryck från de icke officiella kretsarna samt

omnämna några af de elegantaste och såsom tongifvande ansedda

salongernas innehafvarinnor.

Husen i Washington äro synnerligen väl lämpade för mottagningar och

fester; särskildt äro de för en del hitflyttade miljonärsfamiljer

uppförda palatsen anordnade på ett sätt som göra dem till verkliga

mönster för trefnad, elegans och praktiska anordningar, på samma gång

som rummen äro ovanligt rymliga, gediget utstyrda och i allmänhet

måttfullt dekorerade. Hvad åter möbleringen beträffar är svårt att säga

detsamma. Den amerikanska möbeln är i allmänhet tung, öfverlastad, ännu

bärande prägeln af 1860- och 70-talens »osmak» samt i regel, rent ut

sagdt ful. Visserligen ser man i äldre, finare hem en del af dessa

smakfulla nu så moderna engelska möbler i Chippendale’s stil eller med

fina inläggningar från slutet af 1700-talet, men som sagdt oftast gör

den amerikanska salongen ett intryck af tyngd och stelhet, som dock

isynnerhet här i Washington på ett lyckligt sätt motväges af rikedomen

på blommor, som smeka ögat hvart det än vänder sig. Redan yttertrappan

är ofta en verklig parterr, tambur, trappor, salonger, ja den minsta vrå

har sin beskärda del af denna blomstertribut, som är Washington-damernas

stolthet.

Möbleringen i de elegantare hemmen skiljer sig i öfrigt föga från hvad

ser i Europa och mottagningsrummen äro fyllda dessa numera i hvarje

elegant europeiskt hem oundvikliga förgyllda, brocadklädda rokokomöbler,

byråar, koketta »bonheurs du jour», »bergères» och »marquises» dock

vanligen i imitationer, samt bric-à-brac, mången gång af tvifvelaktigt

värde; däremot finner man icke sällan utmärkta målningar, alster af de

gamle mästarna. Man är bjuden på »afternoon tea» t. ex. hos Mrs Ralph C.

Johnson, i hvars salong man beundrar några af Reynold’s, Raeburn’s och

Gainsbourough’s finaste porträtt, när så värdinnan för Eder ut i

térummet, frågar hon Eder utan ostention, hvad Ni tycker om ett större

mansporträtt, stående på ett elegant staffli. Det är helt simpelt en

förstklassig Rembrandt, en tafla, som har sin plats i konsthistorien,

och som man blir både häpen och gladt öfverraskad att finna här. Sådana

små surpriser äro dock vanliga öfverallt i Amerika.

Hvad som äfven ger den eleganta Washington-damens miljö ett alldeles

särskild behag är att man får ett intryck af att hon verkligen bor i

sina rum och ej endast vistas där, när hon har sin mottagning eller

bjudit främmande till middagen. Hela lifvet i de högre kretsarne är ju

här anlagdt på umgänge, ej under då att hemmen också antagit denna

prägel af sällskaplighet och intimitet, som äro så karakteristiska för

societélifvet i den federativa hufvudstaden.

Ett af de förnämligaste hemmen i Washington är den rymliga villa, där

Mrs John Hay, den berömde statsmannens änka, tager emot ett fåtal intima

vänner, men hvars tröskel sedan Mr Hay’s död endast ytterst sällan

öfverskrides af representanter för det mera bullrande sällskapslifvet

och är alldeles otillgänglig för »climbers», d. v. s. personer, som

försöka att »krafla sig med».

Mrs Hay är mycket rik; hennes fader, Mr Stone från Cleveland i Ohio,

grundlade sin förmögenhet hufvudsakligen genom jordköp. Det är

emellertid ej hennes förmögenhet, som gifvit henne den utomordentliga

ställning hon intager i Washington. Hon är nämligen en högt bildad

kvinna intresserad för konst, litteratur och musik, en kvinna som

dessutom under mannens långa tjänstetid som »secretary of state»

(utrikesminister) och ambassadör i London förvärfvat sig en världsvana

och en förbindlighet i uppträdande, som man sällan finner till och med i

de högsta kretsar i Europa.

Det är i öfrigt ganska intressant att konstatera huru många charmanta

damer man möter här i sällskapslifvet. Rikedom, oberoende och

själfständighet ha redan i ungdomen gifvit den fina amerikanskan något

af denna otvungenhet och säkerhet i uppträdande, som af ålder varit

karakteriska för damerna i gamla världens högaristokrati, hvilkas

ansiktsdrag ofta återspegla själfkänsla och välvillig nedlåtenhet, men

sakna den af smärre hushållsbekymmer och undergifvenhet ofta nog

nedtyngda europeiska genomsnittskvinnans småborgerliga uttryckslöshet.

När så tillkommer att amerikanskan ända in i sin ålders sena höst icke

upphör att kläda sig med raffinement och att göra toiletten till ett

verkligt studium, är det endast helt naturligt att här utvecklats en

typ, som kommer »la grande dame» mycket nära. Det är endast skada för

amerikanskorna, att denna högst charmanta företeelse endast sällan

kommer öfver till Europa, där den helt visst väsentligen skulle uppväga

det ogynsamma intryck, som vissa framfusiga och påflugna yngre

yankeedamer gjort i de högre kretsarna i Europas hufvudstäder.

En sådan charmant äldre dam är Mrs Hay och hennes hem har på samma gång

en prägel af gammaldags hemtrefnad och gedigen lyx, men till societéns

stora sorg är det numera nästan endast för större familjefester som Mrs

Hay öppnar sina salonger. Mrs Hay synes så att säga aldrig ute i stora

världen och har exempelvis sedan mannens död ej visat sig på

presidentens officiella mottagningar, men privat tillhör hon den

intimaste umgängeskretsen i det »Hvita huset» och icke sällan mottager

hon besök såväl af presidenten som af Mrs Roosevelt, en ära som hon

delar med endast helt få utvalda. Någon ledande ställning i det moderna

Washingtons sällskapslif intager hon således ej numera, men endast

känslan af att hon finnes där och bebor sin präktiga, midt emot »Hvita

huset» belägna villa bidrager indirekt att förläna glans åt »society».

Mrs Hay har en son och tvenne gifta döttrar Mrs Payne Whitney och Mrs

James W. Wadsworth.

Mrs Levi Z. Leiter är en annan rik änka, men till skillnad från Mrs Hay

har hon ej utan åtskilliga svårigheter lyckats eröfra den ställning inom

den mest exklusiva klicken, som hon nu obestridligen intager. Hennes man

var kompanjon med den omätligt rike Marshall Field i Chicago och om icke

så rik som denne, lämnade han dock en ansenlig förmögenhet. Mrs Leiter

är en kvinna med energi och starkt utprägladt begär att, som man säger

»flyta ofvanpå». Efter mer eller mindre lyckade försök att »komma med» i

Europas högre kretsar slog familjen sig ned i Washington, där dock Mrs

Leiter i början mottogs temligen kyligt. Genom träget arbete och genom

att ej låta nedslå sig af motgången är hon nu utan tvifvel en af de

ledande i Washingtons »inner set». Till hennes slutliga framgång har

naturligtvis i hög grad bidragit tvenne af döttrarnas lysande giften

inom den brittiska högaristokratien. Den äldsta, för ett år sedan

aflidna dottern, Mary Victoria, blef gift med den bekante lord Curzon,

vice-konungen i Indien och den tredje, Daisy, är grefvinna af Suffolk.

Äfven den andra dottern, Nancy, är gift i England med en obetitlad ehuru

högättad engelsman majoren Colin P. Campbell.

Detta var emellertid nog för att, först på glänt och sedan på vid

gafvel, för Leiterska familjen öppna förut obevekligt stängda dörrar.

Mrs Leiter, som i år gifvit flera lysande fester, särskildt med

anledning af sonen Josef Leiters förlofning, bebor sitt eget vid

Dupont-platsen belägna präktiga palats, som utgör ett af den vackra

platsens förnämsta prydnader. På spe kallas hon »the Duchess of Dupont

cercle».

Icke mindre ståtligt är Mrs Townsends omfångsrika hotell vid

Massachusettsavenyen, innehållande som det säges öfver etthundra rum.

Mrs Townsend är äfven änka samt mycket rik och har en dotter, Miss

Mathilde Townsend, som nyligen uppgifvits vara förlofvad med den unge

härtigen af Alba, som dock, då hemgiften icke var mer än en miljon

francs om året, lär ha afbrutit underhandlingarna. Hon ser mycket folk

och hennes fester anses höra till de mest fulländade, som gifvas i

Washington. Dottern intager en ledande ställning inom Washingtons

kvinliga »jeunesse dorée», dit äfven räknas den vackra Miss Fredrica

Morgan, som gjorde en så lysande debut i sällskapslifvet under förra

säsongen.

[Illustration: Miss Mathilde Townsend (efter fot.).]

Bland tongifvande änkefruar är äfven Mrs James Mc Millan, en af de mera

framstående; hennes man, mångmiljonär, var senator från Michigan samt en

mycket bemärkt personlighet.

Till samma klass af rika änkor höra: Mrs Garret Q. Hobart, Mrs Mark

Hanna, Mrs Philip Sheridan, Mrs Nicolas Fish, Mrs Rob. R. Hitt samt Mrs

George Pullman, änka efter bekante konstruktören af de berömda

järnvägsvagnarna, som bära hans namn.

En miljonärsfamilj, som under senare år intagit en viss ställning är den

Walsh’ska. Mr Walsh som gjort sig en stor förmögenhet genom lyckade

spekulationer, har åt sig låtit uppföra ett vackert palats, hvilket med

skäl anses såsom ett af de prydligaste af de många kostbara enskilda

bostäder man under senare tiden sett växa upp i den fashionabla delen af

Washington. Fullt accepterad i den innersta kretsen är dock ej familjen

Walsh, men som de äro oerhördt rika och då det särskildt i år varit

ganska ondt om större fester har societén varit ganska nådig mot dem och

t. o. m. visat glömska af de skandalösa uppträden, som kännetecknade en

af dem för ett par år sedan gifven fest, där på morgonsidan salongerna

sägas mera liknat en »bar» i New York än ett samlingsrum för eliten af

hufvudstadens societé.

[Illustration: Miss Fredrica Morgan (eft. fot.)]

Ett ungt par som under senare år vunnit mycket insteg i societén är Mr

och M:rs Larz Anderson, hvilkas förmögenhet räknas i miljoner. De ha ett

af de vackraste husen i Washington och utöfva storartad gästfrihet. Mrs

Anderson är mycket elegant och har mycken smak, hvarpå hennes toiletter

och hennes charmanta med konstsaker och antikviteter uppfyllda hem bära

vittne. Oaktadt den succé de kunnat glädja sig åt, säges det dock att de

icke ogärna skulle hyra ut sitt italienska palats vid Massachusetts

avenue och slå sig ned i Boston, Mrs Andersons hemort. Det lär

tillochmed varit tal om att huset skulle förhyras för tyska ambassadens

räkning.

Mr Anderson, hvars namn tyder på svenskt ursprung, hade själf ingen

nämnvärd förmögenhet, då han gifte sig med den unga Miss Perkins, som

var mycket rik genom arf från sin morfar M:r Weld. De stå i

släktskapsförhållande till presidenten Roosevelts svärson Mr Longworth,

hvars moder är syster till Mr Andersons mor. Under vår-säsongen bruka de

med en skara gäster göra utflykter på sin magnifika jakt. Skulle de

besluta sig för att afflytta från Washington, komma de helt säkert att

lifligt saknas i »the inner set» där Mrs Anderson intager en ledande

ställning.

Ett alldeles särskildt och i viss mån enastående rum i societén intages

af de tre misserna Patten, hvars vackra hus vid Massachusetts avenue

fått namnet »Irländska legationen» eller rättare, sedan några år,

»Irländska ambassaden» på grund af misserna Pattens ihärdiga

ansträngningar att hålla sig väl med allt hvad diplomater heter och

spela rådgifvare för nykomlingar.

Dessa systrar, Mary, Nellie och Josephine äro af låg irländsk extraction

men i besittning af ganska stor förmögenhet ha de lyckats att få insteg

i den diplomatiska klicken utan att egentligen äga några

förutsättningar. Under lord Pauncefoot’s och franske ambassadören

Cambon’s vistelse här gjorde misserna, som fransmännen säga, »la pluie

et le beau temps» inom diplomatkretsarna, men sedan såväl Lady Herbert

som senare madame Jusserand nekat att konsultera Miss Mary Patten har

deras stjärna varit något i sjunkande. Tvenne andra systrar är gifta,

däraf en med general Corbin, som haft åtskilligt obytt med presidenten

Roosevelt. Misserna Patten voro ej heller inbjudna till Miss Alice

Roosevelts bröllop, när hon 1906 gifte sig med Mr Longworth.

Deras vid Massachusetts-avenyen belägna hus var en af de första mera

betydande privata villorna i stadens nuvarande finaste kvarter och anses

det, att de just tack vare denna sin magnifika bostad lyckades draga

till sig vissa tongifvande diplomater. Till den finfinaste klickens

helgedom ha de dock ännu ej lyckats få tillträde. Miss Mary Patten har

haft många giftermålsanbud, men tyckes ännu ej kunnat bestämma sig. Man

talade förra året mycket om danske ministern, kammarherre Brun såsom en

af hennes lifligare beundrare. Går herr Brun till London som minister,

kanske Miss Patten nappar på kroken.

Mr och Mrs Perry Belmont af den inom den högre finansen så bekanta

newyorkfamiljen hitflyttade för några år sedan och åstadkommo en verklig

uppståndelse inom societén, som så att säga delades i tvenne fiendtliga

läger, åtminstone för så vidt det gäller Belmonts accepterande eller ej.

Striden, som i år något lagt sig, fortfar dock ännu.

Mrs Belmont, född Jessie Robbins, dotter af en rik droghandlande från

Brooklyn, är skild från sin första man, Mr J. Sloane, och detta är

åtminstone den synliga orsaken till att en stor del af societén nekat

att taga emot henne. Särskildt har fru Roosevelt och hennes intimare

krets visat sig obevekliga; sålunda ha Belmonts ännu ej vunnit tillträde

till mottagningarna i »Hvita huset». Mr Belmont har varit medlem af

kongressen samt en kort tid minister i Spanien. Han, som tillhör det

demokratiska partiet, är redan därigenom icke egentligen »persona

grata», oaktadt han var en bemärkt personlighet långt innan presidenten

Roosevelt började komma upp på den politiska horisonten.

En bland de mest lysande fester, som gifvits i Washington under senare

år var den mycket omtalade musikaliska soiré, som Belmonts anordnade

under deras första säsong i hufvudstaden, då Caruso mot ett fabulöst

arvode efterskrifvits från New York. Supén serverades på den präktiga

silfverservis, som Belmont’s morfader, den bekante kommendören Perry,

erhöll i present, sedan han undertecknat det första handelsfördraget med

det dittills för utländsk handel otillgängliga Japan. Vid denna fest

lyste den officiella världen med sin frånvaro och utom diplomater voro

endast helt få af de »inner set» tillstädes.

Belmonts ha emellertid ej nedlagt vapnen och äro på god väg eröfra sig

en utmärkt ställning i Washington, där de vid New Hampshire-avenyen just

nyss åt sig låtit uppföra ett verkligt palats, som säkerligen kommer att

bli en medelpunkt för nästa säsongs sällskapslif.

Mr och Mrs George W. Vanderbilt, ett ungt miljonärspar af den bekanta

newyork-familjen ha visserligen under de tvenne senaste säsongerna sett

en del folk i sin förhyrda bostad, men de stora förhoppningar på lysande

fester i deras hem, som societén gjorde sig, vid ryktet om deras

flyttning till Washington ha ej förverkligats, ty Vanderbilts se hellre

sina vänner på sitt i N. Carolina belägna magnifika slott Biltmore, en

possession värdig en engelsk härtig, där de ofta bruka att samla kring

sig en lysande skara af nöjessökare från Washingtons och New Yorks mest

selekta kretsar.

Bland andra damer, som äro framstående inom societén må nämnas Mrs James

Pinchot, Mrs Jos. Hobson, Mrs Thom. Nelson Page, hvilken senare varit

mycket verksam i fråga om att motarbeta Mrs Perry Belmont, samt Mrs Mc

Clean, hvars intressanta italienska palats i Sienastil är en af

Washingtons arkitektoniska sevärdheter.

Kongressledamöter med fruar synas icke särdeles mycket i »the inner

set». Endast ett tiotal senatorsfamiljer och kanske blott hälften så

många från representanthuset bruka, utom vid middagsbjudningar och på

större mottagningar, deltaga det mera selekta sällskapslifvet.

Senator Henry C. Lodge, från Massachusetts, en fint bildad man och

framstående skriftställare samt hans charmanta fru ha ett vackert hem

vid Massachusettsavenyen, där de samla kring sig en krets af vänner ur

de finaste kretsarna såväl af »the inner set» som af den politiska och

den litterärt intresserade världen. De ha kanske den enda salong som kan

göra anspråk på att kallas ett politiskt-litterärt centrum. Alla frågor

af vikt så väl politiska som sociala äro redan i sitt allra första skede

diskuterade där. Familjen står på en mycket intim fot med presidentens

och Mr Lodge säges vara den ende, som tilltalar presidenten med

förnamnet Theodor, ty om Roosevelt annars omtalas endast som »Teddy»,

aktar man sig noga att säga det i hans närvaro.

[Illustration: Senator Henry C. Lodge (eft. karrikatyr i tidningen

»World»).]

Senator Chauncey M. Depew, som anses representera det Vanderbiltska

intresset inom kongressen, är nyligen omgift och har jämte sin unga fru,

född May Palmer, utan att fullständigt lyckas, sökt komma in i »the

inner set». De bebo ett af de finaste hus, som finnas att hyra i

Washington, det s. k. »Corcoran-huset», som af gammalt ansetts så

förnämligt, att det nästan förlänar ett slags adelskap åt den som bebor

det. Det oaktadt har det dock visat sig, att senator och Mrs Depew, som

visserligen förmått corps diplomatique att tämligen allmänt hedra deras

fester med sin närvaro, ej i öfrigt haft den framgång de eftersträfvat.

[Illustration: Senator Chauncey M. Depew (eft. karrikatyr i tidningen

»New York Journal»).]

En annan senator, som, om icke så gammal som Depew, dock icke längre är

ung, men efter tjugoårigt änkestånd gift sig med en helt ung dame,

Josephine Boardman, är förre guvernören i Massachusetts, nuvarande

senatorn Winthrop M. Crane. Han är en betydande figur i senaten och har

omtalats såsom blifvande vise president. Mrs Crane, som före sitt

äktenskap var intim väninna med Daisy Leiter, nu grefvinnan af Suffolk,

blef genast efter sitt inträde i societén såsom gift medelpunkten i de

gladare senatorskretsarna och skulle helt säkert med allmän

tillfredsställelse hälsas såsom vise presidentska.

Bland senatorsfamiljer, som länge varit betydande inom Washingtons

sällskapslif och isynnerhet i år hört till de mest omtalade är den

Elkinska, då ju miss Catherine Elkins uppgifvits vara utsedd till brud

åt den unge härtigen af Abruzzerna. Man skulle kunna fylla volymer med

allt det prat, som denna förbindelse framkallat, och den

hemlighetsfullhet, som omgifvit dels prinsens besök här, dels

underhandlingarna, ha i månader satt såväl onda som goda tungor i

rörelse.

[Illustration: Senator Winthrope M. Crane (efter originalteckning af

X).]

Miss Elkins är, utan att vara en skönhet, en mycket behaglig ung dame

med utprägladt intresse för sport och är en lika djärf som skicklig

ryttarinna, som vunnit många pris vid de här så talrika

hästutställningarna. Hon blir säkert en prydnad för det annars för sina

skönheter så bekanta italienska hofvet, vare sig hon nu som kunglig

prinsessa eller som morganatisk gemål kommer att göra sitt inträde i

Qvirinalen.

[Illustration: Miss Catherine Elkins (efter fot.).]

Senator Stephen B. Elkins anses vara ganska rik, ehuru hans förmögenhet

säges undergått en betydande reduktion i den senaste krisen. Han är

senator för W. Virginia samt intager en framstående ställning i senaten.

Han har flere barn dels i ett föregåande gifte, dels med sin nuvarande

fru, som är dotter till den åttiårige f. d. senatorn Henry Gassaway

Davis, hvars förmögenhet, lågt räknadt, anses öfverstiga 30 miljoner

dollars. Gubben Davis är en hedersman af gamla stammen, som från

järnvägskonduktör bragt sig upp till den framstående och högt ansedda

ställning han nu intager. Han var 1904 demokraternas kandidat till

vicepresident.

[Illustration: Senator Stephen B. Elkins (eft. teckn. af Berryman i

tidningen »Star»).]

[Illustration: Ex-senator Henry G. Davis (efter originalteckning af X).]

Bland de inom societén synliga medlemmarnas af representanthuset fruar,

är ingen mera känd än Mrs Alice Longworth, »kronprinsessan» som vissa

tidningar envisas att kalla henne, på samma gång som Mr Longworth

tilldelas titeln af »kronprins». Alltsedan presidenten Roosevelts dotter

presenterades i stora världen har hon helt naturligt varit en

centralfigur i de kretsar eller kotterier, där hon rört sig. Detta

säkerligen i viss mån beroende på hennes säregna ställning till det

»Hvita huset,» från hvars inflytande hon dock nu alldeles emanciperat

sig, men äfven till följd af hennes glada och hurtiga sätt, hennes goda

humör och framförallt den mer än vanligt utmärkta uppfostran hon

åtnjutit, och som gör henne till högst intressant personlighet. Hon har

aldrig kunnat anses såsom vacker, men besitter mycken charm och är icke

utan kvickhet och fyndighet samt äger noggrann kännedom om sättet att

behaga. Hennes något fria sätt och sinne för skämtsamma puts ha dock

skaffat henne ovänner, men då hon onekligen är originell och, ehuru ej

ointresserad för politiken, aldrig lånat sig till intriger, har hon å

andra sidan förvärfvat sin en stor vänkrets, som säkerligen med saknad

skulle se henne lämna Washington för att i egenskap af ambassadris

åtfölja »gemålen,» till den af honom, såsom det påstås, eftersträfvade

ambassadörsposten i Japan. Man talade redan i vinter mycket om att Mr

Longworth skulle efterträda Mr Tower som ambassadör i Berlin, men ehuru

rätt förmögen ansågs dock presidentens måg, åtminstone så länge modern

lefver, icke kunna disponera tillräcklig inkomst för att på ett värdigt

sätt uppehålla Tower’s traditioner af obegränsad gästfrihet inom

societén i Spreestaden.

[Illustration: Mrs Alice Longworth, f. Roosevelt (eft. fot.).]

Mrs Longworth har vissa pretentioner på att vara mycket elegant, men

hennes toiletter utmärka sig just för hvarken raffinement eller smak.

Alltid litet öfverdrifvet, litet för »voyant», men icke utan en viss

originalitet. Hon har kreerat en blå färg kallad »blue Alice» och man

ser henne ofta i blått af olika nyanser. Nyligen kunde man få se henne

på promenaden med ljusblå knäppkängor. En fin dam i Europa skulle ej

finna det distingeradt, men i Amerika, där man alltid söker att få

klädning, hatt, kappa, skodon, strumpor o. s. v. »to match», väckte det

ej vidare uppseende.

[Illustration: Mrs Alice Longworth, född Roosevelt (efter karrikatyr af

Cappiello).]

Mr Longworth är en begåfvad musiker och det longworthska hemmet är

medelpunkten för det musikaliska elementet inom hufvudstadens

societélif. Han hör till eleganterna i representanthuset, hvars koryféer

i allmänhet icke kunna beskyllas för att i någon högre grad skatta åt

det yttre. Huruvida Mr Longworth kommer att eftersträfva återval i höst

torde vara osäkert, men som han icke är utan ärelystnad, har han nog

ännu ej sagt sitt sista ord, allrahelst han sannolikt i en icke allt för

aflägsen framtid kan pretendera ett mandat till senaten från sin hemort

Ohio, där han är en framstående advokat.

Washington så att säga hvimlar af generaler och amiraler. Der finnes

minst 100 stycken sådana, af hvilka en del med sina familjer deltaga i

sällskapslifvet, äfven i »the inner set», men egentligen har det

militära elementet bildat en klick för sig. En bland de mest betydande

och på samma gång i alla kretsar gärna sedda militärerna i hufvudstaden

är den från senaste kriget med Spanien så bekante amiralen Dewey, hvars

familj intager en bemärkt ställning i »society». Att amiralen till sin

ganska exentriska unga fru skänkte det honom genom nationalsubskription

öfverlämnade huset i Washington väckte på sin tid både förvåning och

förtrytelse, men denna omständighet synes alls icke inverkat på de

tongifvande washingtonkretsarnas sympatier för honom, ty dessa äger han

i alldeles ovanlig grad.

[Illustration: Amiralen af flottan George Dewey (e. fot.).]

General Draper, som varit ambassadör i Rom, och Mrs Draper tillhöra

likaledes de familjer, som gifva éklat åt »the inner set», till hvars

mera bemärkta medlemmar de räknas, allrahelst deras stora förmögenhet

sätter dem i stånd att se mycket folk.

Egentligen borde man bland den mångfald intressanta och på de olika

områden framstående personer, som röra sig i Washingtons fashionabla

kretsar omnämna ännu en hel del andra jämte dem, som nu passerat revy,

men då här ingalunda varit meningen att uppställa en medtäflare till det

under semi officiell redaktion utgifna »social register» må här sättas

punkt i tanke att nykomlingen, som ögnar igenom de nu anförda namnen i

någon mån känner sig hemmastadd vid sina första visiter i Washingtons

salonger.

Från Washingtons salonger och hvardagslif m. m. · 第 10 / 20 题