Washington’s »inner set» och näst intill.
I ett föregående bref ha vi sett huru »society» i hufvudstaden är
sammansatt samt hvilka kvalifikationer man måste äga för att få räknas
till de olika kotterierna inom denna selekta krets. Vi skola därföre nu
så att säga rycka »the inner set» mera in på lifvet och i allra största
korthet lämna några intryck från de icke officiella kretsarna samt
omnämna några af de elegantaste och såsom tongifvande ansedda
salongernas innehafvarinnor.
Husen i Washington äro synnerligen väl lämpade för mottagningar och
fester; särskildt äro de för en del hitflyttade miljonärsfamiljer
uppförda palatsen anordnade på ett sätt som göra dem till verkliga
mönster för trefnad, elegans och praktiska anordningar, på samma gång
som rummen äro ovanligt rymliga, gediget utstyrda och i allmänhet
måttfullt dekorerade. Hvad åter möbleringen beträffar är svårt att säga
detsamma. Den amerikanska möbeln är i allmänhet tung, öfverlastad, ännu
bärande prägeln af 1860- och 70-talens »osmak» samt i regel, rent ut
sagdt ful. Visserligen ser man i äldre, finare hem en del af dessa
smakfulla nu så moderna engelska möbler i Chippendale’s stil eller med
fina inläggningar från slutet af 1700-talet, men som sagdt oftast gör
den amerikanska salongen ett intryck af tyngd och stelhet, som dock
isynnerhet här i Washington på ett lyckligt sätt motväges af rikedomen
på blommor, som smeka ögat hvart det än vänder sig. Redan yttertrappan
är ofta en verklig parterr, tambur, trappor, salonger, ja den minsta vrå
har sin beskärda del af denna blomstertribut, som är Washington-damernas
stolthet.
Möbleringen i de elegantare hemmen skiljer sig i öfrigt föga från hvad
ser i Europa och mottagningsrummen äro fyllda dessa numera i hvarje
elegant europeiskt hem oundvikliga förgyllda, brocadklädda rokokomöbler,
byråar, koketta »bonheurs du jour», »bergères» och »marquises» dock
vanligen i imitationer, samt bric-à-brac, mången gång af tvifvelaktigt
värde; däremot finner man icke sällan utmärkta målningar, alster af de
gamle mästarna. Man är bjuden på »afternoon tea» t. ex. hos Mrs Ralph C.
Johnson, i hvars salong man beundrar några af Reynold’s, Raeburn’s och
Gainsbourough’s finaste porträtt, när så värdinnan för Eder ut i
térummet, frågar hon Eder utan ostention, hvad Ni tycker om ett större
mansporträtt, stående på ett elegant staffli. Det är helt simpelt en
förstklassig Rembrandt, en tafla, som har sin plats i konsthistorien,
och som man blir både häpen och gladt öfverraskad att finna här. Sådana
små surpriser äro dock vanliga öfverallt i Amerika.
Hvad som äfven ger den eleganta Washington-damens miljö ett alldeles
särskild behag är att man får ett intryck af att hon verkligen bor i
sina rum och ej endast vistas där, när hon har sin mottagning eller
bjudit främmande till middagen. Hela lifvet i de högre kretsarne är ju
här anlagdt på umgänge, ej under då att hemmen också antagit denna
prägel af sällskaplighet och intimitet, som äro så karakteristiska för
societélifvet i den federativa hufvudstaden.
Ett af de förnämligaste hemmen i Washington är den rymliga villa, där
Mrs John Hay, den berömde statsmannens änka, tager emot ett fåtal intima
vänner, men hvars tröskel sedan Mr Hay’s död endast ytterst sällan
öfverskrides af representanter för det mera bullrande sällskapslifvet
och är alldeles otillgänglig för »climbers», d. v. s. personer, som
försöka att »krafla sig med».
Mrs Hay är mycket rik; hennes fader, Mr Stone från Cleveland i Ohio,
grundlade sin förmögenhet hufvudsakligen genom jordköp. Det är
emellertid ej hennes förmögenhet, som gifvit henne den utomordentliga
ställning hon intager i Washington. Hon är nämligen en högt bildad
kvinna intresserad för konst, litteratur och musik, en kvinna som
dessutom under mannens långa tjänstetid som »secretary of state»
(utrikesminister) och ambassadör i London förvärfvat sig en världsvana
och en förbindlighet i uppträdande, som man sällan finner till och med i
de högsta kretsar i Europa.
Det är i öfrigt ganska intressant att konstatera huru många charmanta
damer man möter här i sällskapslifvet. Rikedom, oberoende och
själfständighet ha redan i ungdomen gifvit den fina amerikanskan något
af denna otvungenhet och säkerhet i uppträdande, som af ålder varit
karakteriska för damerna i gamla världens högaristokrati, hvilkas
ansiktsdrag ofta återspegla själfkänsla och välvillig nedlåtenhet, men
sakna den af smärre hushållsbekymmer och undergifvenhet ofta nog
nedtyngda europeiska genomsnittskvinnans småborgerliga uttryckslöshet.
När så tillkommer att amerikanskan ända in i sin ålders sena höst icke
upphör att kläda sig med raffinement och att göra toiletten till ett
verkligt studium, är det endast helt naturligt att här utvecklats en
typ, som kommer »la grande dame» mycket nära. Det är endast skada för
amerikanskorna, att denna högst charmanta företeelse endast sällan
kommer öfver till Europa, där den helt visst väsentligen skulle uppväga
det ogynsamma intryck, som vissa framfusiga och påflugna yngre
yankeedamer gjort i de högre kretsarna i Europas hufvudstäder.
En sådan charmant äldre dam är Mrs Hay och hennes hem har på samma gång
en prägel af gammaldags hemtrefnad och gedigen lyx, men till societéns
stora sorg är det numera nästan endast för större familjefester som Mrs
Hay öppnar sina salonger. Mrs Hay synes så att säga aldrig ute i stora
världen och har exempelvis sedan mannens död ej visat sig på
presidentens officiella mottagningar, men privat tillhör hon den
intimaste umgängeskretsen i det »Hvita huset» och icke sällan mottager
hon besök såväl af presidenten som af Mrs Roosevelt, en ära som hon
delar med endast helt få utvalda. Någon ledande ställning i det moderna
Washingtons sällskapslif intager hon således ej numera, men endast
känslan af att hon finnes där och bebor sin präktiga, midt emot »Hvita
huset» belägna villa bidrager indirekt att förläna glans åt »society».
Mrs Hay har en son och tvenne gifta döttrar Mrs Payne Whitney och Mrs
James W. Wadsworth.
Mrs Levi Z. Leiter är en annan rik änka, men till skillnad från Mrs Hay
har hon ej utan åtskilliga svårigheter lyckats eröfra den ställning inom
den mest exklusiva klicken, som hon nu obestridligen intager. Hennes man
var kompanjon med den omätligt rike Marshall Field i Chicago och om icke
så rik som denne, lämnade han dock en ansenlig förmögenhet. Mrs Leiter
är en kvinna med energi och starkt utprägladt begär att, som man säger
»flyta ofvanpå». Efter mer eller mindre lyckade försök att »komma med» i
Europas högre kretsar slog familjen sig ned i Washington, där dock Mrs
Leiter i början mottogs temligen kyligt. Genom träget arbete och genom
att ej låta nedslå sig af motgången är hon nu utan tvifvel en af de
ledande i Washingtons »inner set». Till hennes slutliga framgång har
naturligtvis i hög grad bidragit tvenne af döttrarnas lysande giften
inom den brittiska högaristokratien. Den äldsta, för ett år sedan
aflidna dottern, Mary Victoria, blef gift med den bekante lord Curzon,
vice-konungen i Indien och den tredje, Daisy, är grefvinna af Suffolk.
Äfven den andra dottern, Nancy, är gift i England med en obetitlad ehuru
högättad engelsman majoren Colin P. Campbell.
Detta var emellertid nog för att, först på glänt och sedan på vid
gafvel, för Leiterska familjen öppna förut obevekligt stängda dörrar.
Mrs Leiter, som i år gifvit flera lysande fester, särskildt med
anledning af sonen Josef Leiters förlofning, bebor sitt eget vid
Dupont-platsen belägna präktiga palats, som utgör ett af den vackra
platsens förnämsta prydnader. På spe kallas hon »the Duchess of Dupont
cercle».
Icke mindre ståtligt är Mrs Townsends omfångsrika hotell vid
Massachusettsavenyen, innehållande som det säges öfver etthundra rum.
Mrs Townsend är äfven änka samt mycket rik och har en dotter, Miss
Mathilde Townsend, som nyligen uppgifvits vara förlofvad med den unge
härtigen af Alba, som dock, då hemgiften icke var mer än en miljon
francs om året, lär ha afbrutit underhandlingarna. Hon ser mycket folk
och hennes fester anses höra till de mest fulländade, som gifvas i
Washington. Dottern intager en ledande ställning inom Washingtons
kvinliga »jeunesse dorée», dit äfven räknas den vackra Miss Fredrica
Morgan, som gjorde en så lysande debut i sällskapslifvet under förra
säsongen.
[Illustration: Miss Mathilde Townsend (efter fot.).]
Bland tongifvande änkefruar är äfven Mrs James Mc Millan, en af de mera
framstående; hennes man, mångmiljonär, var senator från Michigan samt en
mycket bemärkt personlighet.
Till samma klass af rika änkor höra: Mrs Garret Q. Hobart, Mrs Mark
Hanna, Mrs Philip Sheridan, Mrs Nicolas Fish, Mrs Rob. R. Hitt samt Mrs
George Pullman, änka efter bekante konstruktören af de berömda
järnvägsvagnarna, som bära hans namn.
En miljonärsfamilj, som under senare år intagit en viss ställning är den
Walsh’ska. Mr Walsh som gjort sig en stor förmögenhet genom lyckade
spekulationer, har åt sig låtit uppföra ett vackert palats, hvilket med
skäl anses såsom ett af de prydligaste af de många kostbara enskilda
bostäder man under senare tiden sett växa upp i den fashionabla delen af
Washington. Fullt accepterad i den innersta kretsen är dock ej familjen
Walsh, men som de äro oerhördt rika och då det särskildt i år varit
ganska ondt om större fester har societén varit ganska nådig mot dem och
t. o. m. visat glömska af de skandalösa uppträden, som kännetecknade en
af dem för ett par år sedan gifven fest, där på morgonsidan salongerna
sägas mera liknat en »bar» i New York än ett samlingsrum för eliten af
hufvudstadens societé.
[Illustration: Miss Fredrica Morgan (eft. fot.)]
Ett ungt par som under senare år vunnit mycket insteg i societén är Mr
och M:rs Larz Anderson, hvilkas förmögenhet räknas i miljoner. De ha ett
af de vackraste husen i Washington och utöfva storartad gästfrihet. Mrs
Anderson är mycket elegant och har mycken smak, hvarpå hennes toiletter
och hennes charmanta med konstsaker och antikviteter uppfyllda hem bära
vittne. Oaktadt den succé de kunnat glädja sig åt, säges det dock att de
icke ogärna skulle hyra ut sitt italienska palats vid Massachusetts
avenue och slå sig ned i Boston, Mrs Andersons hemort. Det lär
tillochmed varit tal om att huset skulle förhyras för tyska ambassadens
räkning.
Mr Anderson, hvars namn tyder på svenskt ursprung, hade själf ingen
nämnvärd förmögenhet, då han gifte sig med den unga Miss Perkins, som
var mycket rik genom arf från sin morfar M:r Weld. De stå i
släktskapsförhållande till presidenten Roosevelts svärson Mr Longworth,
hvars moder är syster till Mr Andersons mor. Under vår-säsongen bruka de
med en skara gäster göra utflykter på sin magnifika jakt. Skulle de
besluta sig för att afflytta från Washington, komma de helt säkert att
lifligt saknas i »the inner set» där Mrs Anderson intager en ledande
ställning.
Ett alldeles särskildt och i viss mån enastående rum i societén intages
af de tre misserna Patten, hvars vackra hus vid Massachusetts avenue
fått namnet »Irländska legationen» eller rättare, sedan några år,
»Irländska ambassaden» på grund af misserna Pattens ihärdiga
ansträngningar att hålla sig väl med allt hvad diplomater heter och
spela rådgifvare för nykomlingar.
Dessa systrar, Mary, Nellie och Josephine äro af låg irländsk extraction
men i besittning af ganska stor förmögenhet ha de lyckats att få insteg
i den diplomatiska klicken utan att egentligen äga några
förutsättningar. Under lord Pauncefoot’s och franske ambassadören
Cambon’s vistelse här gjorde misserna, som fransmännen säga, »la pluie
et le beau temps» inom diplomatkretsarna, men sedan såväl Lady Herbert
som senare madame Jusserand nekat att konsultera Miss Mary Patten har
deras stjärna varit något i sjunkande. Tvenne andra systrar är gifta,
däraf en med general Corbin, som haft åtskilligt obytt med presidenten
Roosevelt. Misserna Patten voro ej heller inbjudna till Miss Alice
Roosevelts bröllop, när hon 1906 gifte sig med Mr Longworth.
Deras vid Massachusetts-avenyen belägna hus var en af de första mera
betydande privata villorna i stadens nuvarande finaste kvarter och anses
det, att de just tack vare denna sin magnifika bostad lyckades draga
till sig vissa tongifvande diplomater. Till den finfinaste klickens
helgedom ha de dock ännu ej lyckats få tillträde. Miss Mary Patten har
haft många giftermålsanbud, men tyckes ännu ej kunnat bestämma sig. Man
talade förra året mycket om danske ministern, kammarherre Brun såsom en
af hennes lifligare beundrare. Går herr Brun till London som minister,
kanske Miss Patten nappar på kroken.
Mr och Mrs Perry Belmont af den inom den högre finansen så bekanta
newyorkfamiljen hitflyttade för några år sedan och åstadkommo en verklig
uppståndelse inom societén, som så att säga delades i tvenne fiendtliga
läger, åtminstone för så vidt det gäller Belmonts accepterande eller ej.
Striden, som i år något lagt sig, fortfar dock ännu.
Mrs Belmont, född Jessie Robbins, dotter af en rik droghandlande från
Brooklyn, är skild från sin första man, Mr J. Sloane, och detta är
åtminstone den synliga orsaken till att en stor del af societén nekat
att taga emot henne. Särskildt har fru Roosevelt och hennes intimare
krets visat sig obevekliga; sålunda ha Belmonts ännu ej vunnit tillträde
till mottagningarna i »Hvita huset». Mr Belmont har varit medlem af
kongressen samt en kort tid minister i Spanien. Han, som tillhör det
demokratiska partiet, är redan därigenom icke egentligen »persona
grata», oaktadt han var en bemärkt personlighet långt innan presidenten
Roosevelt började komma upp på den politiska horisonten.
En bland de mest lysande fester, som gifvits i Washington under senare
år var den mycket omtalade musikaliska soiré, som Belmonts anordnade
under deras första säsong i hufvudstaden, då Caruso mot ett fabulöst
arvode efterskrifvits från New York. Supén serverades på den präktiga
silfverservis, som Belmont’s morfader, den bekante kommendören Perry,
erhöll i present, sedan han undertecknat det första handelsfördraget med
det dittills för utländsk handel otillgängliga Japan. Vid denna fest
lyste den officiella världen med sin frånvaro och utom diplomater voro
endast helt få af de »inner set» tillstädes.
Belmonts ha emellertid ej nedlagt vapnen och äro på god väg eröfra sig
en utmärkt ställning i Washington, där de vid New Hampshire-avenyen just
nyss åt sig låtit uppföra ett verkligt palats, som säkerligen kommer att
bli en medelpunkt för nästa säsongs sällskapslif.
Mr och Mrs George W. Vanderbilt, ett ungt miljonärspar af den bekanta
newyork-familjen ha visserligen under de tvenne senaste säsongerna sett
en del folk i sin förhyrda bostad, men de stora förhoppningar på lysande
fester i deras hem, som societén gjorde sig, vid ryktet om deras
flyttning till Washington ha ej förverkligats, ty Vanderbilts se hellre
sina vänner på sitt i N. Carolina belägna magnifika slott Biltmore, en
possession värdig en engelsk härtig, där de ofta bruka att samla kring
sig en lysande skara af nöjessökare från Washingtons och New Yorks mest
selekta kretsar.
Bland andra damer, som äro framstående inom societén må nämnas Mrs James
Pinchot, Mrs Jos. Hobson, Mrs Thom. Nelson Page, hvilken senare varit
mycket verksam i fråga om att motarbeta Mrs Perry Belmont, samt Mrs Mc
Clean, hvars intressanta italienska palats i Sienastil är en af
Washingtons arkitektoniska sevärdheter.
Kongressledamöter med fruar synas icke särdeles mycket i »the inner
set». Endast ett tiotal senatorsfamiljer och kanske blott hälften så
många från representanthuset bruka, utom vid middagsbjudningar och på
större mottagningar, deltaga det mera selekta sällskapslifvet.
Senator Henry C. Lodge, från Massachusetts, en fint bildad man och
framstående skriftställare samt hans charmanta fru ha ett vackert hem
vid Massachusettsavenyen, där de samla kring sig en krets af vänner ur
de finaste kretsarna såväl af »the inner set» som af den politiska och
den litterärt intresserade världen. De ha kanske den enda salong som kan
göra anspråk på att kallas ett politiskt-litterärt centrum. Alla frågor
af vikt så väl politiska som sociala äro redan i sitt allra första skede
diskuterade där. Familjen står på en mycket intim fot med presidentens
och Mr Lodge säges vara den ende, som tilltalar presidenten med
förnamnet Theodor, ty om Roosevelt annars omtalas endast som »Teddy»,
aktar man sig noga att säga det i hans närvaro.
[Illustration: Senator Henry C. Lodge (eft. karrikatyr i tidningen
»World»).]
Senator Chauncey M. Depew, som anses representera det Vanderbiltska
intresset inom kongressen, är nyligen omgift och har jämte sin unga fru,
född May Palmer, utan att fullständigt lyckas, sökt komma in i »the
inner set». De bebo ett af de finaste hus, som finnas att hyra i
Washington, det s. k. »Corcoran-huset», som af gammalt ansetts så
förnämligt, att det nästan förlänar ett slags adelskap åt den som bebor
det. Det oaktadt har det dock visat sig, att senator och Mrs Depew, som
visserligen förmått corps diplomatique att tämligen allmänt hedra deras
fester med sin närvaro, ej i öfrigt haft den framgång de eftersträfvat.
[Illustration: Senator Chauncey M. Depew (eft. karrikatyr i tidningen
»New York Journal»).]
En annan senator, som, om icke så gammal som Depew, dock icke längre är
ung, men efter tjugoårigt änkestånd gift sig med en helt ung dame,
Josephine Boardman, är förre guvernören i Massachusetts, nuvarande
senatorn Winthrop M. Crane. Han är en betydande figur i senaten och har
omtalats såsom blifvande vise president. Mrs Crane, som före sitt
äktenskap var intim väninna med Daisy Leiter, nu grefvinnan af Suffolk,
blef genast efter sitt inträde i societén såsom gift medelpunkten i de
gladare senatorskretsarna och skulle helt säkert med allmän
tillfredsställelse hälsas såsom vise presidentska.
Bland senatorsfamiljer, som länge varit betydande inom Washingtons
sällskapslif och isynnerhet i år hört till de mest omtalade är den
Elkinska, då ju miss Catherine Elkins uppgifvits vara utsedd till brud
åt den unge härtigen af Abruzzerna. Man skulle kunna fylla volymer med
allt det prat, som denna förbindelse framkallat, och den
hemlighetsfullhet, som omgifvit dels prinsens besök här, dels
underhandlingarna, ha i månader satt såväl onda som goda tungor i
rörelse.
[Illustration: Senator Winthrope M. Crane (efter originalteckning af
X).]
Miss Elkins är, utan att vara en skönhet, en mycket behaglig ung dame
med utprägladt intresse för sport och är en lika djärf som skicklig
ryttarinna, som vunnit många pris vid de här så talrika
hästutställningarna. Hon blir säkert en prydnad för det annars för sina
skönheter så bekanta italienska hofvet, vare sig hon nu som kunglig
prinsessa eller som morganatisk gemål kommer att göra sitt inträde i
Qvirinalen.
[Illustration: Miss Catherine Elkins (efter fot.).]
Senator Stephen B. Elkins anses vara ganska rik, ehuru hans förmögenhet
säges undergått en betydande reduktion i den senaste krisen. Han är
senator för W. Virginia samt intager en framstående ställning i senaten.
Han har flere barn dels i ett föregåande gifte, dels med sin nuvarande
fru, som är dotter till den åttiårige f. d. senatorn Henry Gassaway
Davis, hvars förmögenhet, lågt räknadt, anses öfverstiga 30 miljoner
dollars. Gubben Davis är en hedersman af gamla stammen, som från
järnvägskonduktör bragt sig upp till den framstående och högt ansedda
ställning han nu intager. Han var 1904 demokraternas kandidat till
vicepresident.
[Illustration: Senator Stephen B. Elkins (eft. teckn. af Berryman i
tidningen »Star»).]
[Illustration: Ex-senator Henry G. Davis (efter originalteckning af X).]
Bland de inom societén synliga medlemmarnas af representanthuset fruar,
är ingen mera känd än Mrs Alice Longworth, »kronprinsessan» som vissa
tidningar envisas att kalla henne, på samma gång som Mr Longworth
tilldelas titeln af »kronprins». Alltsedan presidenten Roosevelts dotter
presenterades i stora världen har hon helt naturligt varit en
centralfigur i de kretsar eller kotterier, där hon rört sig. Detta
säkerligen i viss mån beroende på hennes säregna ställning till det
»Hvita huset,» från hvars inflytande hon dock nu alldeles emanciperat
sig, men äfven till följd af hennes glada och hurtiga sätt, hennes goda
humör och framförallt den mer än vanligt utmärkta uppfostran hon
åtnjutit, och som gör henne till högst intressant personlighet. Hon har
aldrig kunnat anses såsom vacker, men besitter mycken charm och är icke
utan kvickhet och fyndighet samt äger noggrann kännedom om sättet att
behaga. Hennes något fria sätt och sinne för skämtsamma puts ha dock
skaffat henne ovänner, men då hon onekligen är originell och, ehuru ej
ointresserad för politiken, aldrig lånat sig till intriger, har hon å
andra sidan förvärfvat sin en stor vänkrets, som säkerligen med saknad
skulle se henne lämna Washington för att i egenskap af ambassadris
åtfölja »gemålen,» till den af honom, såsom det påstås, eftersträfvade
ambassadörsposten i Japan. Man talade redan i vinter mycket om att Mr
Longworth skulle efterträda Mr Tower som ambassadör i Berlin, men ehuru
rätt förmögen ansågs dock presidentens måg, åtminstone så länge modern
lefver, icke kunna disponera tillräcklig inkomst för att på ett värdigt
sätt uppehålla Tower’s traditioner af obegränsad gästfrihet inom
societén i Spreestaden.
[Illustration: Mrs Alice Longworth, f. Roosevelt (eft. fot.).]
Mrs Longworth har vissa pretentioner på att vara mycket elegant, men
hennes toiletter utmärka sig just för hvarken raffinement eller smak.
Alltid litet öfverdrifvet, litet för »voyant», men icke utan en viss
originalitet. Hon har kreerat en blå färg kallad »blue Alice» och man
ser henne ofta i blått af olika nyanser. Nyligen kunde man få se henne
på promenaden med ljusblå knäppkängor. En fin dam i Europa skulle ej
finna det distingeradt, men i Amerika, där man alltid söker att få
klädning, hatt, kappa, skodon, strumpor o. s. v. »to match», väckte det
ej vidare uppseende.
[Illustration: Mrs Alice Longworth, född Roosevelt (efter karrikatyr af
Cappiello).]
Mr Longworth är en begåfvad musiker och det longworthska hemmet är
medelpunkten för det musikaliska elementet inom hufvudstadens
societélif. Han hör till eleganterna i representanthuset, hvars koryféer
i allmänhet icke kunna beskyllas för att i någon högre grad skatta åt
det yttre. Huruvida Mr Longworth kommer att eftersträfva återval i höst
torde vara osäkert, men som han icke är utan ärelystnad, har han nog
ännu ej sagt sitt sista ord, allrahelst han sannolikt i en icke allt för
aflägsen framtid kan pretendera ett mandat till senaten från sin hemort
Ohio, där han är en framstående advokat.
Washington så att säga hvimlar af generaler och amiraler. Der finnes
minst 100 stycken sådana, af hvilka en del med sina familjer deltaga i
sällskapslifvet, äfven i »the inner set», men egentligen har det
militära elementet bildat en klick för sig. En bland de mest betydande
och på samma gång i alla kretsar gärna sedda militärerna i hufvudstaden
är den från senaste kriget med Spanien så bekante amiralen Dewey, hvars
familj intager en bemärkt ställning i »society». Att amiralen till sin
ganska exentriska unga fru skänkte det honom genom nationalsubskription
öfverlämnade huset i Washington väckte på sin tid både förvåning och
förtrytelse, men denna omständighet synes alls icke inverkat på de
tongifvande washingtonkretsarnas sympatier för honom, ty dessa äger han
i alldeles ovanlig grad.
[Illustration: Amiralen af flottan George Dewey (e. fot.).]
General Draper, som varit ambassadör i Rom, och Mrs Draper tillhöra
likaledes de familjer, som gifva éklat åt »the inner set», till hvars
mera bemärkta medlemmar de räknas, allrahelst deras stora förmögenhet
sätter dem i stånd att se mycket folk.
Egentligen borde man bland den mångfald intressanta och på de olika
områden framstående personer, som röra sig i Washingtons fashionabla
kretsar omnämna ännu en hel del andra jämte dem, som nu passerat revy,
men då här ingalunda varit meningen att uppställa en medtäflare till det
under semi officiell redaktion utgifna »social register» må här sättas
punkt i tanke att nykomlingen, som ögnar igenom de nu anförda namnen i
någon mån känner sig hemmastadd vid sina första visiter i Washingtons
salonger.