De diplomatiska salongerna.
Det är icke så länge sedan en utnämning till en diplomatisk post i
Washington nästan ansågs som en slags förvisningsorder. Denna fördom,
som numera är alldeles obefogad, håller dock delvis i sig ännu. Det är
t. o. m. endast helt få år sedan som en ung diplomat, då anställd i Rom
yttrade till mig, efter att ha anförtrott mig sin böjelse för en ung
charmant enka ur högaristokratien: »Jag skulle nog gärna vilja göra
henne ett giftermålsanbud, men som jag blifvit lofvad posten i
Washington, så fort den blir ledig, måste jag afstå från mina drömmar om
giftermål, ty ni förstår väl, att jag ej kan erbjuda en dam med
förfinade vanor och höga fordringar på umgänge att bo i Amerika, i
Washington!»
Han hade aldrig satt sin fot på denna sidan Atlanten, men var i alla
fall utan vidare färdig med sitt spetsiga omdöme om sällskapslifvet här.
Såsom hustru till en amerikan uppskattade jag ej öfver en viss grad hans
något indiskreta förtroende, men låtsade ej därom, då han helt visst ej
ett ögonblick tänkte på att såra mig. Det är intet tvifvel om, att han
under umgänge med kolleger insupit denna fördom, som måhända för femton
à tjugu år sedan kunde ha ett visst berättigande. Amerika brukade ju
själft vid denna tid icke just sända sitt bästa folk såsom diplomatiska
representanter i Europa annat än möjligen till London eller Paris och
ibland fick man verkligen såsom innehafvare af de amerikanska
ministerposterna se typer, som icke voro särdeles ägnade att öka den
prestige den framåtsträfvande republiken uppdragit åt dem att häfda.
En vacker dag tyckte dock Amerika, att det kunde vara på tiden att bli
stormakt och ha ambassadörer ackrediterade hos andra stormakter. Så
skedde och ett utbyte i sådant hänseende ägde rum. Nu finnes här i
Washington 9 ambassadörer och 28 envoyéer.
Till ambassadörer, hvars feta, om dock otillräckliga, löner äro
eftersträfvade äfven af de mest framstående diplomater, utses i
allmänhet endast sådana män, som i ett eller annat hänseende utmärkt sig
eller ha alldeles särskilda kvalifikationer för en viss post.
Diplomatkretsarna i Washington började därföre från denna tid antaga en
helt ny prägel och den ena efter den andra statsmannen eller framstående
diplomaten utsågs till innehafvare af dessa begärliga poster. Ungefär
samtidigt, eller kanske var det just en följd af det från denna tid
briljanta umgängeslifvet i Washington, började miljonärer taga notis om
den hittills ganska negligerade federativa hufvudstaden. De slogo sig
ned där och funno sig väl, åtminstone tidtals.
Ask-ungen hade funnit den gyllene toffeln som omskapade henne till en
prinsessa. Washington hade blifvit en eftersträfvad post, men
naturligtvis, Europa är Europa och Amerika är Amerika, det är ju därföre
helt naturligt, att de europeiska diplomaterna efter någon tid längta
hem igen, liksom amerikanerna själfva längta åter till sitt kära
Amerika, när de »gjort» Europa under några månaders trip. Därföre ser
man ju här en ovanligt stor omsättning inom corps-diplomatique. Flere
diplomater som blifvit gifta här, stanna dock gärna i Washington,
dragande fördel af och vidgande sin synkrets under den för en diplomat i
många hänseende intressanta och lärorika vistelsen i den stora
republiken.
Hvad man i gamla dagar kallade en politisk salong finner man måhända ej
i Washington. Dels är lifvet alldeles för jäktadt nu för tiden, dels äro
såsom regel amerikanska politiker ej salongsmänniskor och umgås endast
undantagsvis med diplomaterna. De amerikanska qvinnorna bry sig icke det
ringaste om politik och om t. ex. presidenten Madisons änka förstod att
samla kring sig under flera decennier ett kotteri af framstående män,
politici, diplomater och lärdt folk, var detta ett undantag inom
Washingtons sällskapslif.
Visserligen har Mrs Longworth under den senaste säsongen varit trägen
åhörarinna å kongressläktarna, men malisen påstår, att hennes intresse
för politiken är förestafvadt af omsorg för mannens karriär.
Att i våra dagar en diplomatfru här skulle få till stånd en politisk
salong, med allt hvad därtill hörer såsom t. ex. i Paris, är alldeles
otänkbart. Washington är intet kulturcentrum, det är snarare en
»winterresort», där en regering tagit säte, och där en riksdag
sammanträder, somliga år endast tre månader. Man skulle förresten aldrig
få tid, ty man är ju alltid bortbjuden och man får vara glad om man
själf kan få tillfälle att bjuda sin umgängeskrets till sig en eller
annan gång under säsongen, som i regel endast pågår från halfva december
till ask-onsdagen d. v. s. något mer än två månader. Sedan blir oro i
lägret och alla »trefliga» människor resa sin väg, endera till Florida
och Cuba för att möta våren eller till Europa för att »göra» Paris under
kapplöpningsveckorna och London under »season».
Detta förhållande är onekligen en af nacksidorna af det sociala lifvet i
Washingtons högre kretsar och ger sällskapslifvet i hufvudstaden något
tillfälligt och obeständigt, som inverkar ofördelaktigt och i viss mån
upplösande. Man gör bekantskaper ena året utan att vara säker på att
återse dem nästa år. Villor och palats, där man under en säsong varit
van att finna goda vänner, äro under en kommande vinter uthyrda till
personer, hvilkas bekantskap man kanske hvarken vill eller kommer att
göra. Alldeles som vid en badort.
Såsom förut nämnts är omsättningen bland diplomaterna mycket liflig,
isynnerhet inom de yngre leden, men äfven ambassadörer och envoyéer
komma och gå, ofta nog efter att ha stannat en enda säsong. Under
sommarmånaderna, maj-oktober kan man säga, att corps diplomatique är som
bortblåst från Washington. De, som ej taga tjänstledighet, göra långa
resor i Amerika eller vistas vid badorter i olika delar af landet. Med
få ord här saknas den sammanhållning och det lugn, som äro oafvisliga
villkor för att skapa en »salong», där en spirituell värdinna alla
aftnar är »at home», och där man säsong efter säsong är säker att möta
hufvudsakligen samma krets af intelligent, fint bildadt och i dagens
frågor väl underrättadt folk, som diskuterar, »talar» konst, vetenskap
och politik o. s. v. utan att därföre helt och hållet lämna intriger och
dagens »on dits» åsido.
Man finner icke desto mindre i Washington flera familjer, där mera
tillfälligtvis sådant sällskap är att träffa; det är likväl ej genom
tillfälligheter som en »salong» kommer till stånd och får sin näring.
Hos det nuvarande brittiska ambassadörparet har man funnit vissa
tendenser till att sammanföra de åt det mera intellektuella hållet
dragande elementen i Washington med societéns fladdrande och prunkande
fjärilar, men försöket har icke vunnit anklang hos »the inner set», som
visat sig ointresseradt.
Detta hindrar icke att man i Washingtons diplomatiska kretsar, där en
Bryce och en Jusserand hålla intelligensens banér högt, sätter värde på
annat umgänge än det som såväl här som i Europa bestås i den s. k. stora
världen. En middagsbjudning i den franska ambassaden t. ex. är en mycket
eftersökt utmärkelse; man vet att där äro skämtet och umgängestonen
minst lika förstklassiga som anrättningarna äro utmärkta.
När en nyutnämnd envoyé i forna dagar skulle öfverlämna sina kreditbref
till presidenten, fick han skaffa sig upp till »Hvita huset» bäst han
gitte, sedan han på vederbörligt sätt erhållit meddelande om att han en
viss dag och timme var väntad af »Hans Excellens Presidenten». Det gick
ju lika bra, som att åka i sjuglasvagn och denna enkelhet åstadkom
säkerligen ej några politiska förvecklingar, om icke såsom sådana få
anses engelske ministern Merry’s klagomål öfver att presidenten
Jefferson tog emot honom i nattrock och nedkippade tofflor.
Allt detta är nu ändradt och något mera ståt utvecklas, sedan
ambassadörerna, som ju nästan äro att anse som kungliga personer,
absolut hållit på att de skulle hämtas i enlighet med i Europa
vedertaget bruk. Presidenten sänder därför numera sin adjutant samt sitt
eget mycket korrekta, men enkla ekipage för att afhämta den väntade
beskickningschefen, som sålunda får ett mera värdigt mottagande. Under
audiensen är statssekreteraren närvarande och i presidentens antichambre
befinna sig några af hans »aides». Ambassad- eller legationssekreterare
och attachéer presenteras ej vid sådana tillfällen utan vid vanliga
mottagningar. Damerna presenteras senare för Mrs Roosevelt genom »la
doyenne», nu baronessan Mayor des Planches, italienska ambassadrisen,
eller i hennes ofta inträffande frånvaro af baronessan Hengelmüller von
Hengervár, Österrike-Ungerns ambassadris.
Af de nio ambassadörsfamiljer, som nu utgöra eliten af corps
diplomatique i Washington är den italienska den som går först på grund
af ambassadörens ankomstdatum i sådan egenskap, däremot är det de facto
österrikisk-ungerske ambassadören, hvilken såsom envoyé förut varit
ackrediterad här sedan öfver tio år tillbaka, och hans baronessa, som
äro de ledande inom corpsen. Af envoyéerna är danska ministern Brun, som
varit här sedan 1895, den med förhållandena i Washington mest förtrogne
diplomaten; han är emellertid ungkarl, oaktadt man minst en gång om året
söker sprida ut rykten om hans förlofning än med den ena än med den
andra skönheten eller arftagerskan.
[Illustration: Italienska ambassadhotellet (efter fot.).]
En egendomlighet är att anteckna med afseende å corps diplomatique i
Washington, och det är, att de europeiska diplomaterna hålla ihop och
att de så talrika sydamerikanska representanterna, ehuru naturligtvis
synliga på större tillställningar, hufvudsakligen umgås med hvarandra —
ett slags monroë-doktrin öfverflyttad till dagliga lifvet.
[Illustration: Baronessa Mayor des Planches (e. fot.)]
Baron Mayor des Planches och hans charmanta baronessa ha icke lyckats
tillvinna sig några mera allmänna sympatier och det säges att t. o. m. i
»Hvita huset» skulle man icke ogärna se hans förflyttning till annan
post. Baronessan, som nyligen återkommit från en mer än årslång vistelse
i Italien, lär afsky sjöresor och skulle anse sig lyckligare om hon
kunde slippa dessa färder öfver Atlanten, hvilka dock äro oundvikliga,
då hon helt öppet låter förstå, att hon icke törs uppehålla sig så
mycket i Amerika, hvars växlande klimat undergräfver hennes redan förut
delikata hälsa och hon därföre måste vistas i sitt hemlands mera
tempererade klimat. Hvarje gång baronen eller baronessan resa öfver till
Europa, komma tidningarna med rykten om ambassadörens snara rapell.
Dessa förutsägelser ha hittills ej besannat sig, men de återkomma lika
reguliert, som baronens sommarresor till Italien.
Baronessan öfverraskade societeten med att i år komma till Washington
till season men har ej denna vinter visat samma storartade gästfrihet
som under tidigare vistelser här. Hon är en utmärkt värdinna samt har
inom corpsen eröfrat flere vänner. »Les absents ont toujours tort» säger
ordspråket och säkert är, att om baronessan ville visa sig litet mera i
Washington, skulle hon säkerligen bli mera populär. Som doyenne är
hennes ställning naturligtvis mycket framstående och hennes »five
o’clock-teas» äro säkerligen de mest frekventerade inom corps
diplomatique.
Baronen, som kommit fram genom Crispi, hvars privatsekreterare jag tror
han varit, är historisk författare af rang.
[Illustration: Österrikisk-Ungerska ambassadhotellet (efter fot.).]
I den österrikisk-ungerska ambassaden regerar baronessan Albertina
Hengelmüller von Hengervár, den enda af alla beskickningschefernas
fruar, som är född grande-dame. Hon är icke längre ung men har förstått
att bibehålla stor spänstighet icke blott till sinnet utan äfven i hela
sitt uppträdande och kan äfven anses som en skönhet. Hon är född
grefvinna Dunin-Borkowska, af en polsk ätt, som erhållit sin grefvetitel
redan på 1500-talet. Hon var förut gift med en herr von
Taczanow-Taczanowski samt var änka, när hon 1893 blef gift med baron
Hengelmüller. Hennes släktförhållanden äro de bästa; modern var en
Swiatopolk-Zawadska och systern är gift med grefve Grodkow-Los, som är
ståthållare i Lemberg.
[Illustration: Baronessan Hengelmüller von Hengervár (efter fot.).]
Baronen, ehuru en samvetsgrann och oförvitlig ämbetsman, är dock ej
ansedd som någon framstående förmåga; litet högdragen mot kolleger och
mest intresserad af sitt whist-parti, har han, ehuru sedan 1895 bosatt i
Washington, ej lyckats förvärfva sig större sympatier.
[Illustration: Baron Hengelmüller von Hengervár med familj (efter
fot.).]
Baronessans spirituella konversation, hennes noggranna kännedom om
konvenansens regler, hennes förmåga att assimilera sig med amerikanska
förhållanden och hennes långvariga vistelse i Washington, där hon under
baronessan Mayor des Planches’ ofta upprepade resor till Italien intagit
platsen som doyenne, ha gjort henne till allas favorit och helt
naturligt gifvit henne en ställning som »leader» icke blott inom
corps-diplomatique utan äfven inom »the inner set», där hennes domslut
anses som lag.
Hon är kvick utan att vara elak, samt alltid färdig att kasta sig in i
hvilken konversation som helst, och skulle helt säkert kunna sätta
mången mognad diplomat på det hala ifråga om den högre amerikanska
politiken.
Ehuru icke rika från amerikansk synpunkt sedt ha dock baronens alltid
förstått att gifva sina mottagningar och middagsbjudningar en air af
gedigenhet och förnämhet, som väl passar i stycke med den uråldriga
monarki de representera. Ambassadhotellet är icke bland de större, men
komfortabelt; inredningen, möbleringen och hela typen på baronessans
salonger ge redan vid första anblicken intryck af omedveten naturlig
smak. Ett ståtligt porträtt af baronessan, måladt af Koppay, är en af
ambassadens prydnader. Baronessan älskar djur; hon äger ett avivarium
med de sällsyntaste fåglar, samt minst ett halft dussin hundar, hvilka
små älsklingar hon, när hon reser bort, brukar inackordera hos sina
väninnor.
I första giftet har baronessan en dotter gift i Europa; i senare giftet
är äfven en dotter, som dock ännu är för ung att deltaga i
sällskapslifvet.
Skulle baron Hengelmüller komma att lämna sin nuvarande post, blir det
svårt, om icke omöjligt, att fylla den plats i societén, som hans
charmanta fru med så mycken framgång vetat att häfda.
[Illustration: Franska ambassadhotellet (efter fot.).]
Franska ambassaden har förra året kommit under nytt tak; byggnaden,
ehuru ej tillhörig franska staten, är dock uppförd uteslutande efter
ambassadörens anvisningar samt med ändamål att i allo fylla de
fordringar, som kunna ställas på ett ambassadhotell. Det är också både
rymligt, elegant och förnämt samt delvis möbleradt af franska staten,
som bl. a. bidragit med präktiga väfda tapeter. Ambassadören har en ram
för sina mottagningar täflande med det mest luxuösa, som
miljonärsocietén i Washington kan uppvisa.
Monsieur Jusserand’s närmaste företrädare på denna post var den
framstående Jules Cambon, nu ambassadör i Berlin; före denne och såsom
förste ambassadör i Washington var här ackrediterad monsieur Patenôtre,
som redan från 1893 varit envoyé.
Dessa lysande företrädare ställa dock ingalunda monsieur Jusserand i
skuggan och tvifvel är om icke han med sitt vinnande sätt, sina stora
kunskaper samt framför allt sin egenskap af presidenten Roosevelts
partner på tennisplanen lyckats komma den amerikanska politiken mera in
på lifvet än någon annan af nu här ackrediterade sändebud, baron
Sternburg måhända undantagen.
[Illustration: M:me Jusserand, franska ambassadörens fru.]
Monsieur Jusserand, som efter en lång diplomatisk karriär under en
kortare tid var envoyé i Köpenhamn, utnämndes till sin nuvarande höga
post 1904. Hans briljanta studier i den äldre engelska litteraturen ha
gifvit honom en framstående plats bland moderna litteraturhistoriker och
förskaffat honom hedern, att med guldmedalj belönas af franska
akademien. Hans konversation är alltid intressant, hans fraser väl
formade och hans omdömen om personer ofta präglade af oförarglig humor.
Liflig som en fransman ägnar och anstår, har han dock den ovärderliga
förmågan att kunna lyssna när andra tala och låta dem tala till slut.
Han är äfven känd som en verklig vältalare.
Hans fru, född Eliza Richards, är, ehuru af amerikansk börd, född och
uppfostrad i Paris, där fadern grundade en amerikansk bankfirma under
namn af Munroë & C:o. Hon är parisiska ända ut i fingerspetsarna, men är
mycket stolt öfver sin amerikanska origin och har på sin moders sida
flere nära anförvandter i Amerika. Hennes egenskaper som »dame du monde»
äro diskuterade och i det hänseendet står hon måhända efter flere af de
öfriga beskickningsfruarna.
Man finner i allmänhet ett mycket utvaldt sällskap hos madame Jusserand
och middagsbjudningarna till franska ambassaden äro eftersökta.
[Illustration: Baronessan Speck von Sternburg (efter fot.).]
Baronessan Lilian May Speck von Sternburg, född Langham, tyske
ambassadörens fru, är, om ej till födseln, åtminstone till uppfostran
amerikanska. Hennes fader, W. Langham, var engelsman, men baronessans
moder, född Duffield var från sydstaterna. Den blifvande ambassadrisens
barndom och första ungdom tillbragtes i Kentucky hos en nära släkting.
När man talar om henne här, kallas hon därföre alltid »Kentucky girl».
Hon är mycket vacker; utan att vara egentligen distingerad, har hon sin
största charme i sina ljusblå ögon, sitt kastanjebruna hår och sitt
vackra leende. Det hvilar ibland öfver hennes drag en liten skymt af
melankoli, som endast förhöjer behaget i hennes apparition, som skulle
vara oklanderlig om hon ej vore halt och sålunda ej kan röra sig utan
att stödja sig på en käpp. Hon citeras ofta i tidningarna som den
»vackraste damen inom corps diplomatique, ja kanske i Washington».
Baronessan Sternburg är dock icke populär och har såväl inom corps
diplomatique som inom den amerikanska societén få vänner; särskildt
tycka amerikanerna att hon, som är så godt som amerikanska, skulle tala
engelska i stället för den allt annat än korrekta franska, som hon
använder i tid och otid.
Baron Hermann Speck von Sternburg,[3] som genom sin moder är half
engelsman, anses vara rik eller ha en rik pappa. Han har gjort en
ovanlig karriär. Vid helt unga år deltog han i fransk-tyska kriget och
ägnade sig åt den militära banan samt blef militärattaché i Washington.
Han öfvergick emellertid till den diplomatiska karriären samt var senare
några år ambassad-sekreterare i Washington, dit han 1904 återkom i
egenskap af ambassadör, efterträdande herr von Holleben. Den förmåga han
lade i dagen vid underhandlingarna med Venezuela samt den skicklighet
hvarmed han förstått att tillvinna sig president Roosevelts personliga
vänskap har gjort honom till »persona gratissima» i Berlin. »Speckie»,
som baronen allmänt kallas, åtnjuter lifliga sympatier äfven inom
härvarande societé och den gästfria ambassaden ha räknats till en af de
angenämaste i Washington. Baronessan låter någon gång sina gäster höra
sin väl skolade och klingande sopran.
[Illustration: Tyska ambassadhotellet (efter fot.).]
Sternburgs ha dock båda under de senare åren icke befunnit sig vid
särdeles god hälsa och man har måhända att däri se orsaken till en viss
reserv i deras deltagande i sällskapslifvet under senaste säsong.
Amerikanerna sätta värde på det cordiala och rättframma sätt, hvarpå
»Speckie», när han möter en bekant utropar ett vänligt »Hello»! på äkta
amerikanskt manér. Baronen, som gjort vidsträckta resor i orienten, är
stor sportsman och framstående ryttare samt har äfven uppträdt såsom
skriftställare med ett antal intressanta reseskildringar. Såsom talare
och föreläsare har han i Amerika haft stor framgång, då han behandlar
engelska som sitt modersmål och talar det utan den minsta brytning.
Med afseende å baron Sternburgs verksamhet som sändebud kan icke sägas
annat än att han till fullo motsvarat de förväntningar man ställde på
hans kapacitet; han är inom den officiella världen kanske den mest
populäre bland alla beskickningscheferna och blir säkerligen mycket svår
att ersätta, när han sannolikt i en nära framtid kommer att återgå till
privatlifvet.
[Illustration: Ryska ambassadhotellet (efter fot.).]
I den med slingerväxter alldeles öfvervuxna något gammalmodiga ryska
ambassaden har baron von Rosen under senaste vinter residerat ensam, ty
endast under säsongens första skede deltog ambassadrisen i
sällskapslifvet. Hon har nämligen, jämte sin dotter fröken Elisabeth von
Rosen, tillbragt några månader i S:t Petersburg för att presentera denna
unga dam vid hofvet, och som det säges, så länge som möjligt afhålla
henne från intimare umgänge med jämnåriga amerikanskor, hvilkas
uppträdande och sätt att vara baronessan icke lär gilla. Huruvida dessa
utläggningar verkligen äro grundade på fakta kan naturligtvis ej
afgöras, men baronessan har vid flere tillfällen uttalat sig om
olämpligheten af alltför mycket laisser-aller system vid unga flickors
uppfostran. Nog af, hon är i år icke här och osäkert lär vara huru länge
damerna komma att stanna öfver i Ryssland, där baronessan, oaktadt hon
så länge vistats i utlandet, dock trifves bäst.
[Illustration: Baronessan von Rosen (efter fot.).]
[Illustration: Fröken Elisabeth von Rosen.]
Hon har emellertid vetat göra sig mycket omtyckt inom corps
diplomatique, och har varit högt värderad för sitt okonstlade,
välvilliga sätt. Mottagningarna i ambassaden ha naturligtvis haft en
helt annan karaktär än den som kännetecknade liknande tillställningar
under företrädarens, grefve Cassinis och hans »dotters» värdskap. Alla
tycka att den lugna, hemtrefliga ton, som nu ger den ryska ambassaden
dess typ, är vida att föredraga.
Baron von Rosen, som varit generalkonsul i New York någon tid och envoyé
i Tokio är den bekante statsmannen, som jämte Witte hade det ömtåliga
uppdraget att i Portsmouth underhandla med japaneserna om fredsvillkoren
efter rysk-japanska kriget. Underhandlingarna sköttes som bekant på ett
förträffligt sätt och belöningen blef baronens utnämning till
ambassadörsposten i Washington efter grefve Cassini, som icke längre
kände sig ha tillräckliga sympatier i den federativa hufvudstaden för
att med agremang förlänga sin vistelse där.
Ambassadören är näst Mr Bryce den äldste till åren af ambassadörerna och
torde det sannolikt ej dröja länge innan han drager sig tillbaka. Man
väntar dock möjligen att baronessan och fröken Elisabeth komma att
deltaga i Washingtons societélif åtminstone ännu en säsong.
Brasiliens ambassadör, senhor Joaquim Nabuco de Arauja och hans
intelligenta fru ha allt sedan sin hitkomst 1905 tillhört de mest
populära bland medlemmarna af corps diplomatique. Ambassadören är utan
tvifvel den af det Södra Amerikas representanter, som i hvarje hänseende
intager det mest framstående rummet i härvarande diplomatiska kretsar.
Han tillhör den skola af statsmän, som just började komma i första ledet
strax före den oblodiga revolution, hvarigenom kejsar Pedro afsattes.
Nabuco var vid denna tid den bekante Rio Branco’s högra hand och har
jämte honom, som var dom Pedro’s kansler, äran af att ha genomdrifvit
lagen om medborgerliga rättigheter för barn af forna slafvar. När
slafveriet år 1888 upphäfdes i Brasilien, var också Nabuco en af dem,
hvars ord för denna åtgärd vägde tyngst i vågskålen. Från 1900 till 1905
brasiliansk minister i London, där han förvärfvade sig stort anseende
som en upplyst, för sociala reformer intresserad man, blef Nabuco
president i den tredje panamerikanska konferensen i Rio Janeiro. Sedan
Brasilien beslutit sig för att upphöja legationen i Washington till
ambassad var Nabuco själfskrifven till denna post, som han tillträdde
1905. Han är en briljant skriftställare och hans arbeten i
nationalekonomi och uppfostringsväsen samt i synnerhet hans »Pensées
détachées et souvenirs», utgifna 1906, anses i litterärt hänseende vara
mycket betydande, ställande honom i bredd med det moderna Brasiliens
mest framstående pennor. Han är till sitt yttre mycket distingerad, i
hvilket hänseende han täflar med sin högst charmanta fru senhora Maria
Nabuco, en i allo tilldragande och älsklig personlighet. De anses vara
mycket rika.
[Illustration: Madame Nabuco, Brasilianska ambassadörens fru.]
Senhora Nabuco tillhör en aristokratisk portugisisk-brasiliansk familj;
fadern var baron d’Inchan. Hon är uppfostrad delvis i hemmet, delvis vid
Sacré-Coeur i Paris och i Lissabon. Hennes intressen för lifvet i stora
världen uppvägas tillfullo af hennes sinne för musik och konst, som hon
älskar och idkar med framgång. Hennes förståelse af dagens frågor har
gjort henne till en värderad medhjälperska i ambassadörens arbeten,
visande sig icke motsvara den vrångbild man gärna gör sig af söderns
kvinnor, hvilka af så många framställas såsom endast mäktiga att
intressera sig för toiletter, nöjen, kurtis, och den traditionella
»siestan».
Brasilianska ambassaden är närmaste granne till »Hvita huset» och
ehuruväl lokalerna ingalunda äro rymliga har senhora Nabuco vid flere
tillfällen visat sig äga förmåga att ordna äfven större fester inom dess
murar. Ett nytt ambassadhotell lär vara påtänkt till nästa säsong.
Familjen är talrik, ty barnaskaran räknar fem medlemmar, af hvilka
äldsta dottern, Carolina, i år debuterat i societeten. Den yngste
telningen är en liten förtjusande gosse om fem år.
[Illustration: Senhorita Carolina Nabuco de Arauja (efter fot.).]
Storbritanniska ambassaden har sedan länge varit en medelpunkt för det
sociala Washington; det var nämligen Storbritannien, som först af alla
makterna anställde en ambassadör hos republiken och därtill utsågs
dåvarande envoyén i Washington Sir Julian, sedermera Lord Pauncefoot,
som representerade sitt land på ett i allo värdigt sätt. Han var
visserligen litet stel och oåtkomlig, isynnerhet för efterhängsna
amerikanska »reporters», men de tyckte om honom ändå och förläto honom
för hans humor. Så berättas det, att han en gång vid en festmiddag, där
flere pressmän voro församlade, i ett tal till pressen skall ha yttrat:
»Jag är glad öfver att se eder här så talrikt samlade; jag är då
åtminstone säker på, att ni inte kunna åstadkomma förtret på annat
håll». Från denna stund vann han egendomligt nog pressens sympatier; men
amerikanerna äro sådana.
[Illustration: Storbritanniska ambassadhotellet (efter fot.).]
Under mer än fjorton år, däraf tio som ambassadör, residerade han i det
rymliga och med äkta engelsk gedigenhet inredda ambassadhotellet, där
ståtliga fester under säsongen aflöste hvarandra och Sir Julian
grundlade den dominerade ställning, som ännu i dag åtnjutes af
representanterna för »the united Kingdom».
Hans närmaste efterträdare the hon. Sir Michael Henry Herbert innehade
posten knappast mer än ett år, men icke desto mindre kan denna period
räknas till de briljantaste i ambassadens historia. Han, som afled på
sin post, var gift med den förtjusande Lelia Wilson från New York, hvars
stora förmögenhet satte henne i stånd att på ett lysande sätt utöfva
gästfrihet. Hon hade äfven utmärkta förbindelser såväl i England som i
Amerika. Hennes äldsta syster är änka efter den stormrike Ogden Goelet
samt moder till den unga hertiginnan af Roxburgh; den andra systern är
den charmanta, så ofta omtalade Mrs Cornelius Vanderbilt och brodern är
gift med mångmiljonären John Jacob Astors syster. The hon. Mich. Herbert
var själf broder till earlen af Pembroke. Man ser således, att med
Herberts inleddes för engelska ambassaden en æra, som säkerligen skulle
kommit att öfverglänsa allt hvad Washington skådat, men ödet hade fogat
annorlunda.
Till postens innehafvare utsågs Sir Mortimer Durand, hvars egentliga
meriter bestodo uti en lyckad mission till Afganistan och posten i
Madrid, men hans karriär var för uteslutande engelsk för att han skulle
passa i Amerika. Också hade han intet inflytande här och kände sig
främmande för den officiella societén. Under det tyska och franska
ambassadörerna dagligen mer och mer lyckades komma presidenten närmare
och höra till dennes intima, sjönk Englands inflytande och genom någon
omärkbar process öfvergingo de traditionella varmare anglo-amerikanska
förbindelserna till en viss kyla. Presidenten Roosevelt var ej heller
särdeles intagen af Durand, hvars återkallande han säges sett med
tillfredsställelse. Äfven lady Durand, som likväl var typen för en
förnäm engelsk dam, lyckades ej vinna mycket inflytande inom Washingtons
»society», för hvilken hon kanhända väl tydligt lade i dagen bristande
intresse.
Nog af, efter trenne års vistelse här återkallades Sir Mortimer, som
lämnade Washington 1907, sannolikt med tillfredsställelse.
Den nuvarande ambassadören, the hon. Mr James Bryce och hans
intelligenta maka äro af helt annat skaplynne än sina närmaste
företrädare och intaga i officiella kretsar en betydligt mera
framstående ställning än de, äfven om de ur rent social synpunkt måhända
under det år de varit i Washington icke ännu lyckats få riktigt fast
fot.
I Englands diplomatiska kretsar ansåg man det vara en orimlighet att
till denna post utnämna Mr Bryce, som endast hade ett år, innan han
uppnått åldersgränsen, och som, ehuru icke fattig dock ej ägde nämnvärd
personlig förmögenhet samt icke ens var medlem af S:t James’ Club, något
oerhördt i den brittiska diplomatiens annaler. Äfven i Washingtons
salonger ansåg man ej Mr och Mrs Bryce synnerligen ägnade att taga upp
Pauncefoots och andras traditioner. Man sade, att de skulle göra sig
bättre i Bostons blåstrumpekretsar än här i »den nya världens sociala
centrum». Mr Bryce vore ju författare och hans fru hade varit lärarinna
samt sedan länge intresserat sig för undervisningen och deltagit i
kommittéer i sådant syfte; de kunde ej passa här menade societédamerna.
Men här finnes annat folk än »society» och diplomater. Frisinnade
fruntimmer med politiska och litterära intressen voro förtjusta öfver
att få Mrs Bryce hit och väntade den nya ambassadrisens ankomst med
otålighet, ty de trodde säkert, att de hos Mrs Bryce skulle finna
förståelse och genom henne få inflytande. Hon hade länge varit medlem af
»Aberdeen liberal association» och nu hoppades man, att hon här liksom i
sitt hemland skulle mera ägna sig åt sociala frågor än åt en världsdams
för henne sannolikt mindre tilltalande sysselsättningar. Nåväl, båda
parterna ha i någon mån misstagit sig. Mrs Bryce är en förträfflig
ambassadris på samma gång som hon endast med en viss reserv deltagit i
de s. k. »uplifts» politiska sträfvanden.
[Illustration: Mrs Bryce (efter fot.).]
Hon är trettio år yngre än ambassadören, men har visat lifligt intresse
för hans arbeten. Hon har emellertid ej förstått att fullt återgifva den
brittiska ambassaden dess forna ställning som socialt centrum. De som
vilja göra anmärkningar säga, att Mr och Mrs Bryce alltför mycket sökt
vidga sin umgängeskrets i demokratisk riktning; denna anmärkning har
dock icke förmått att på minsta sätt inverka på den aktning den fint
bildade och välvilliga men något småborgerlige ambassadören förvärfvat
bland sina kolleger.
[Illustration: En salong i Storbrittanniska ambassadhotellet (efter
fot.).]
Under Mrs Bryces ledning har det något gammalmodiga ambassadhotellet
undergått en grundlig renovering. Det under lord Pauncefoots och hans
efterträdares tid i förvaringshvalfvet väl inlåsta, dyrbara
ambassadsilfret har placerats i den präktiga matsalen, där det nu utgör
en af de förnämsta prydnaderna. Salongerna, om också något tyngda af
stel brittisk förnämhet och officiell smak, äro i sitt nuvarande skick
mycket tilltalande och här visar den förekommande värdinnan på sitt
enkla och rättframma sätt sina besökande huru man med engelsk
reservation kan förena både hjärtlig vänlighet och förståelse.
Ambassadörens karriär är alltför känd för att behöfva nämnas i detta
sammanhang. Man var, såsom förut påpekats, ganska tveksam om författaren
till det klassiska arbetet »The american common wealth» skulle gå i land
med uppdraget att bevaka Englands intressen i Washington, men det har
visat sig att Mr Bryce har både diplomatisk förmåga och mycken takt. Han
har här fått namn om sig att vara en så framstående lyssnare, att han
verkligen får folk att tro honom vara intresserad af allt det tråkiga
och enfaldiga, som obetydliga societémänniskor anse sig kunna besvära
honom med att åhöra. Han är själf en framstående festtalare och har här
såsom sådan varit i elden vid olika tillfällen, dels i Washington dels i
andra städer.
Man har redan talat om att Mr Bryce i en nära liggande framtid, på grund
af sin ålder skulle lämna sin post, men dessa rykten ha på det
kraftigaste dementerats från England.
[Illustration: Señora Creel (efter fot.).]
Mexiko har sedan i fjor hitsändt en ambassadör samtidigt med att Förenta
staterna hos den mexikanska regeringen ackrediterat en diplomat af samma
höga rang. Senor Enrique Creel, en f. d. bankir, är den förste
innehafvaren af denna post. Han äger en furstlig förmögenhet; det talas
om ett tjugutal miljoner dollars, utom nästan femdubbelt så mycket, som
lär tillfalla senora Creel efter hennes fader, den rike guldminägaren
general Terrazaz.
[Illustration: Señora Creels fötter]
Senor Creel, hvars familj härstammar från Förenta staterna, intager utom
en betydande finansiell ställning, ett mycket framstående rum bland
Mexiko’s ledande politiker och blef nyligen vald till guvernör i en af
provinserna, hvilket icke lär hindra honom att fortfarande bibehålla sin
ambassadörspost. Ambassadrisen är ofta citerad för sina dyrbara
toiletter; nyligen voro t. o. m. i en tidning hennes med äkta stenar
broderade strumpor, oss emellan sagdt värda omkring 1,500 kronor paret,
afbildade. Hon är en angenäm och behaglig dam. Den senare delen af
»season» har den mexikanska ambassaden stått obebodd. (efter en
tidningsillustr.).
De ha sett mycket folk i det nyligen restaurerade, rymliga
ambassadhotellet. Balsalen lär vara en af de största och vackraste
privata i Washington, där man i allmänhet just lägger an på präktiga
mat- och danssalar. Den fest, hvarmed i mars förra året Creel’s invigde
hotellet var en af de präktigaste som gifvits i Washington och lär,
enligt äldre personers utsago, ha öfverglänst t. o. m. den historiska
bal, som en fransk minister gaf i det aristokratiska Corcoranhuset på
1860-talet.
Man hade i Washington väntat sig mycket af den i slutet af fjoråret
afgångne japanske ambassadören vicomte Siuzo Aoki och hans tyskfödda
fru, men tyvärr blef Aoki’s under synnerligen lofvande sociala auspicier
började sejour i Washington endast af helt kort varaktighet. De voro
båda mycket allmänt omtyckta och deras dotter, grefvinnan von Hatzfeld,
som någon tid besökte dem, blef snart en stor favorit inom corps
diplomatique. Egentliga anledningen till Aoki’s återkallande har ej
transpirerat ut till allmänheten, men tidningarna ha naturligtvis kommit
med mer eller mindre förnumstiga utredningar. De äro nu i alla händelser
borta och det lönar ej att diskutera orsakerna.
Baron Kogoro Takahira, den nyligen hit anlände nye innehafvaren af
ambassadörsposten, är i den egendomliga ställningen att vara sin egen
efterträdares efterträdare; han var nämligen envoyé här, när Aoki
utnämndes till ambassadör och han själf med liknande värdighet gick till
Rom.
[Illustration: Baron Takahira (efter fot.).]
Takahira är väl förtrogen med amerikanska förhållanden; han har någon
tid varit generalkonsul i New York, samt attaché, legationssekreterare
och slutligen, såsom nyss nämndes, envoyé i Washington. Han har haft
många betydande diplomatiska uppdrag och missioner. Såsom envoyé har han
bl. a. varit ackrediterad i Holland, Danmark, Italien, Sverige och
Österrike. År 1900 blef han envoyé i Washington. Hans ställning här var
då ganska ömtålig; den slipade diplomaten grefve Cassini, Rysslands
ambassadör, var doyen för corps diplomatique och under rysk-japanska
kriget var förhållandet mellan de båda sändebuden än kyligt, än alldeles
för hett. Takahira var sedan jämte Komura underhandlare i Portsmouth.
Det säges att ambassadören icke känt sig nöjd med sin post i Rom, men
det förmäles äfven att han icke lyckats vinna kung Victor Emanuels
bevågenhet. Här anser man honom emellertid vara mycket lämpad att
utjämna de svårigheter, som på senaste tiden alltemellanåt upprest sig
mellan Japan och Förenta staterna. Han säges vara vän af Amerika samt
mer än någon af sina landsmän kännare af den stora republikens såväl
inre som yttre politik. Han är mycket lätt tillgänglig samt demokratisk
i sitt uppträdande, filosof, tänkare och en väl skolad diplomat. Alla
som känna honom personligen från hans senaste vistelse i Washington äro
öfvertygade, att han kommer att uträtta storverk.
[Illustration: Baronessan Takahira (efter fot.).]
Under hans envoyétid idkade såväl baronen som baronessan lifligt umgänge
med kolleger samt i stora världen i öfrigt. Baronessan är en modern
japanesiska i ordets fullaste bemärkelse och sköter sina mottagningar
med förståelse och takt. Då deras förmögenhet är ganska begränsad, komma
de dock ej att i socialt hänseende utöfva något särdeles inflytande. Det
af den mycket rike Aoki innehafda förhyrda rymliga ambassadhotellet lära
de ej skola disponera under kommande säsong.
[Illustration: Grekiske envoyén Caromilas (efter originalteckning af
X).]
Att vara ackrediterad som simpel envoyé hos en stormakt och intaga den i
viss mån undanskymda ställning, som blir en naturlig följd af
ambassadörernas så betydande öfverlägsenhet är ingalunda odeladt
angenämt. Denna klagan hör man ofta såväl i Europa som här i Washington,
där skillnaden är synnerligen märkbar, såvida icke en envoyé genom
alldeles ovanligt framstående egenskaper kan göra sig gällande eller
genom att vara en mycket rik man, kan föra stort hus och sålunda lyckas
göra sina salonger till en medelpunkt för den nöjeslystna societén.
Hvarken det ena eller det andra är näppeligen att finna hos de envoyéer,
som nu äro tillstädes i Washington, om också en eller annan eller deras
fruar intaga en utmärkt ställning och naturligtvis med uppräckta händer
äro mottagna i »the inner set», där ju corps diplomatique alltid spelat
första fiolen.
[Illustration: Kinesiske envoyén Wu-Ting-Fan (efter originalteckning af
X).]
Det skulle vara af alltför ringa intresse, att i detalj omnämna dessa 28
envoyéfamiljer och otaliga legationsråds eller sekreterares familjer.
Jag vill därföre endast i förbigående nämna, att man bland dem finner
många intressanta framtidsmän såsom t. ex. den nyss härifrån afgångne
holländske ministern baron Demarest v. Swijnderen, som just blifvit sitt
lands utrikesminister. Baron Moncheur, Belgiens envoyé, är en annan
diplomat, som redan i sju år residerat här; han är, liksom sin nyss
nämnda kollega, gift med en amerikanska, som gjort sig mycket afhållen
inom corps diplomatique; hon är dotter till general Powell Clayton.
Señor Corea, minister från Nicaragua har äfven en amerikanska till fru,
men hennes ställning här har ingalunda varit framstående. Den glade
ungkarlen kammarherre Brun, envoyé från Danmark, senor Pina den värdige
spanjoren, Greklands nykomne minister Coromilas, den humoristiske och
spetsfundige kinesen Wu-Ting-Fan m. fl. äro endast några af de många,
hvilkas bekantskap icke kan vara annat än lärorik samt odeladt angenäm.
[Illustration: Kinesiska legationshotellet (efter fot.).]
De sydamerikanska diplomatfamiljerna intaga ej någon dominerande
ställning, men de äro tillräckligt talrika för att bilda liksom en liten
»klick» för sig och man ser dem i öfrigt jämförelsevis sällan. Härmed
vare dock icke sagdt, att icke bland dem finnes både intelligenta och
framstående män samt charmanta damer, men detta förhållande är icke nog
för att spela någon rôle i Washingtons salonger.