»Hvita huset» och dess invånare.
»The executive mansion», det vill säga det palats, som Förenta staterna
ställt till den verkställande maktens förfogande kallas i dagligt tal
endast »Hvita huset», ett namn, någon tid fallet i glömska, nu af
presidenten Roosevelt åter bragt till lif. Detta namn har också en
intimare, gammaldags prägel, väl passande för den för amerikanska
förhållanden ganska modesta och i synnerhet till det inre föga
imponerande byggnad, där den nästan med autokratisk myndighet utrustade
statschefen utöfvar sitt maktpåliggande värf.
Huset uppfördes i sitt ursprungliga skick redan mellan 1792 och 1797
samt fick ett präktigt läge på en vidsträckt tomt, som nu är ordnad till
en afstängd park gifvande det hela något seigneurialt, hvarigenom dess
egen obetydlighet i viss mån motverkas. Byggnaden var dock ingalunda
något arkitektoniskt mästerverk och hade till förebild hertigens af
Leinsters slott nära Dublin. I dess första skede beboddes huset redan af
republikens andre president Adams äfvensom sedermera af Jefferson, men
blef lågornas rof under kriget med engelsmännen år 1814. Det
reparerades, ombyggdes och förstorades dock snart därefter och har sedan
utan väsentliga förbättringar sett den ena presidenten efter den andra
flytta in, verka där och åter packa sina kappsäckar för att oftast med
en suck af lättnad lämna icke blott sitt ansträngande och mycket
fordrande arbete utan äfven den ganska inadekvata bostaden åt sin
efterträdare.
[Illustration: Hvita huset: Norra fasaden (efter fot.).]
När presidenten Roosevelt genom Mc Kinley’s död 1901 blef herre i »Hvita
huset», fann han det i ganska dåligt skick, såväl hvad det inre som det
yttre beträffade och dessutom ansåg Mrs Roosevelt byggnaden fullständigt
otillräcklig och otidsenlig. Med sin karakteristiska beslutsamhet
förklarade presidenten att något måste göras för att få huset i värdigt
skick, hvarpå kongressen med största beredvillighet ställde nödiga medel
till förfogande. Tillbyggnader gjordes, särskilda lokaler för
kabinettets sammanträden uppfördes i parken, en del smaklösheter i den
inre dekoreringen, som tillkommit under olika presidenter, aflägsnades
och, framför allt, huset gjordes åter hvitt. Det hade nämligen under
årens lopp antagit en färgton, som mer och mer dragit åt smutsgrått.
Ingen undrar då, att det gamla namnet äfven kommit i glömska.
Sådant huset nu står där, är det emellertid i viss mån en prydnad för
Washington, ehuru det liksom nästan all amerikansk modern arkitektur
icke företer annat än en trogen kopia af en äldre stil. I sin
oklanderliga hvithet är det både nobelt och tilltalande. Det liknar dock
mer en förmögen privatmans gedigna bostad eller en af de mindre
prefekturerna i ett franskt departement, än ett hem för en så myndig man
som en stormakts president.
Men man måste likväl taga i betraktande, att det endast är sedan knappa
tjugo år som den stora republiken börjat förverkliga sina
stormaktsdrömmar och att massan af medborgare ej alls inser
nödvändigheten af att en stormakt anlägger några af de »imposanta
attribut», man i Europa anser oafvisliga, när det gäller den yttre ståt,
hvarmed sedan sekler den executiva makten brukat uppträda.
Lifvet i det »Hvita huset» är prägladt af en viss enkelhet men icke
desto mindre mycket värdigt, och man känner, att alla detaljer äro
ordnade både med förstånd och smak på samma gång som det hvilar ett
slags förnämt lugn öfver det hela. Man ser husmoderns hand och man
känner att intet är öfverlämnadt åt slumpen; allt är regleradt, allt går
väl till utan att man i något afseende söker täfla med miljonärerna. Vid
anordnande af sådana storartade fester som t. ex. när prins Heinrich af
Preussen för några år sedan gjorde sitt så omtalade besök i Amerika,
visade Mrs Roosevelt, att hon på ett mästerligt sätt kunde gå i land
äfven med uppgifter, som sällan föreläggas en amerikansk husmoder, vore
hon äfven presidentens fru.
Presidenten har sin privatsekreterare, Mr Loeb, som jämte en hel stab af
stenografer, maskinskrifvare, öfversättare o. s. v., är honom behjälplig
med det oerhörda och synnerligen betungande besvarandet af de ofta nog
till flere hundratal uppgående enskilda bref och skrifvelser, som
dagligen från hela Amerika och från utlandet strömma in i presidentens
enskilda »office».
Dessutom har han såsom president ett visst antal officerare anställda
såsom »aides» samt ett slags »majordomus», hvilkas skyldighet det är att
ordna mottagningar, lämna gästerna placeringskort vid middagsbjudningar,
verkställa presenteringar för presidenten och för Mrs Roosevelt, samt
bjuda armen åt damer, som komma utan kavaljerer o. s. v. De ha af
gammalt blifvit kallade »coffee coolers,» d. v. s. på militärt språk
sådana soldater, som, när kamraterna tåga ut till batalj, äro beordrade
som handräckning åt kockarna i lägret. Till dessa poster har i allmänhet
utvalts framstående unga män med godt utseende och goda fasoner.
Presidenten Roosevelt med sitt sinne för det pittoreska har valt många
af sina »aides» bland sönerna eller sonsönerna till män, hvilkas namn
äro ryktbara i Amerikas historia. Sålunda ha under senare tider varit
tjänstgörande en ung Grant, en Lee, en Sheridan o. s. v. Mrs Roosevelt å
sin sida har, såsom förut nämnts, sin egen »social secretary», miss
Hagner, som intager en ställning liknande den af en ceremonimästare, ty
allt som i det »Hvita huset» ordnas i socialt afseende är öfverlämnadt
åt henne att utföra, om hon också ibland måste böja sig för ett »högre
råds» anvisningar. Mrs Roosevelt har nämligen anordnadt ett slags
konklav af alla statsrådsfruarna, som hvarje tisdag mötas hos henne och
diskutera frågor rörande societén och därmed sammanhängande ting. Dessa
»konseljer» ha mycket klandrats af »society», som funnit dem både
löjliga och opåkallade såsom görande mera skada och åstadkommande mera
split än förr inom de olika lagren af sällskapslivet.
Nu en liten blick på s. k. »social functions» och på den etikett m. m.,
som är gällande i det Hvita huset under den Rooseveltska regimen.
På nyårsdagen, som inleder säsongens mera officiella afdelning aflägger
hvarje i Washington boende i offentliga värf stadd person eller vanliga
medborgare, som så önska, sitt besök hos presidenten. Det är denna
mottagning, som litet emellan i den europeiska pressen omtalas, då
presidenten ibland måste trycka handen på mer än 8,000 personer under en
förmiddag. Mrs Roosevelt är äfven närvarande och jämte presidentparet
äro, såsom ett slags hedersvakt, som omgifver dem, tillkallade
sekreterarna (statsråden) och privatsekreteraren med fruar. Mottagningen
eller rättare sagdt defileringen eger rum i det s. k. Blå rummet.
Presidenten med fru samt sekreterarna med damer samlas två trappor upp
och tåga i procession till festvåningen, där de i det sagda rummet
intaga sina platser vid den ena kortsidan. Corps diplomatique, som, på
grund af herrarnas lysande uniformer, ordensdekorationer och ofta
distingerade utseenden väcka stort uppseende och intresse har jämte ett
fåtal af de allra högsta statsfunktionärerna fått sig platser anvisade
där.
Defileringen börjar klockan 11 f. m., då en musikkår spelar en marsch.
»Hvita husets» »majordomus», nu öfverste Bromwell, utropar hvarje(!)
persons namn och den officiella handtryckningen äger rum. Mrs Roosevelt
böjer endast på hufvudet, men är dispenserad från att taga den oändliga
strömmen af nyårsönskande medborgare i hand, utom när hon särskildt vill
hälsa på någon bekant eller mycket framstående person. Så var det dock
icke förr, men Mrs Mc Kinley, som var af klen hälsa, införde denna nya
tingens ordning, en synnerligen påkallade reform, som sedan dess
upprätthållits under den nuvarande regimen. Sedan de mera officiella
medborgarna varit i elden, kommer kl. 1 hvem som helst, som önskar visa
presidenten sin respekt. Vid förra årets stora mottagning aflägsnade sig
Mrs Roosevelt, när den mera allmänna mottagningen skulle börja och har
hon därföre fått uppbära mycket klander.
Klädseln för herrar är: uniform för diplomater och officerare; för andra
redingote eller för resten huru man bäst vill och kan. Också får man se
de mest egendomliga kombinationer. Damerna äro i eleganta visitdräkter.
Efter mottagningen ger presidenten frukost för sekreterarna med damer.
Presidenten har utom denna officiella mottagning under säsongen fyra
större semi-officiella mottagningar för omkring 2,000 personer hvarje
gång samt tre stora middagar. Dessa tillställningar äro ansedda såsom
något oerhördt tråkigt och ehuru många, t. ex. medlemmarna af
diplomatiska kåren, erhålla kort till alla mottagningarna infinna de sig
sällan mer än på en. Mottagningarna äro ordnade så att vid hvarje
särskildt tillfälle äro olika korporationer hedersgäster; vid den
första: corps diplomatique, vid den andra justitiestaten, vid den tredje
kongressen och vid den fjärde arméns och flottans representanter.
De officiella middagarna äro: en för kabinettet, en för diplomatiska
kåren samt en för högsta domstolen. Utom dessa hedersgäster äro då
inbjudna en del framstående medlemmar af kongressen, administrationen,
armén och flottan etc., dock alltid så valda, att de i ett eller annat
hänseende passa i hop med dem, för hvilka middagen gifves. Gästerna
samlas i det s. k. »East room», en balsal af ej alltför imponerande
proportioner, nyligen omdekorerad, smakfull men utan pretention. Hvarje
anländande gäst erhåller af förste vaktmästaren (usher) ett kort, hvarå
platsen vid bordet angifves, herrarna dessutom ett kort upptagande
namnet på den dam de skola föra ut; skulle damen inte vara känd af
kavaljeren, verkställes presentation genom en af presidentens »aides»,
hvilka alla äro närvarande i samlingsrummet för att mottaga gästerna.
[Illustration: Balsalen i »Hvita huset», kallad »The East room» (efter
fot.).]
Sedan alla samlats i salens nedre ända inträder presidenten med sin fru
och gästerna defilera efter rang och ordning alldeles som vid en
mottagning. Därefter bjuder presidenten armen åt den förnämsta damen
samt följes omedelbart af den i rang högsta manlige gästen, som
convojerar Mrs Roosevelt; de öfriga ordna sig i procession. Middagarna
äro i allmänhet oklanderligt serverade ehuru ingen lyx utvecklas; glas,
porslin, silfver är smakfullt, bordet prydes af blommor, ljus finnes i
öfverflöd och det hela är fullt värdigt en statschef. Man märker på
allt, att ett kvinligt element med förstånd och smak uttänkt alla
detaljer. Matsedlar användas ej, till saknad för många, som gärna skulle
öka sina samlingar af sådana. Vid presidentens plats står alltid vid
dessa officiella middagar en bägare af guld i form af ett gammaldags
högt champagneglas; det är en present af handelskammaren i S:t
Francisco. Musik utföres af flottans musikkår.
Som köket i »Hvita huset» ej är större än att middagar för endast fyrtio
personer kunna anrättas, anlitas vid dessa middagar, till hvilka omkring
90 personer vanligen inbjudas, en s. k. »caterer», som ansvarar för
allting och från sitt etablissement i staden förser presidentens bord,
men tyvärr äro, sannolikt just på grund häraf, presidentens större
middagar, såväl i afseende på mat som vin ej ansedda såsom kulinariska
mönster.
Middagsbjudningarna äro utställda till kl. 8 e. m.; man sitter till
bords nära två timmar. Presidenten serveras enligt gammal sed först.
Sedan alla lämnat matsalen, samlas damerna i det förut omtalade »East
room», och de herrar som röka tillbringa en stund i rökrummet, hvartill
ordnats presidentens privata matsal.
Under säsongen ger presidenten allt emellanåt smärre middagar och icke
sällan komma på besök några vänner från New-York, eller andra, för
hvilka då särskilda bjudningar anordnas. Nästan hvarje fredag är en
större musiktillställning för mellan 200 à 500 gäster. Bjudningarna
härtill, ehuru tryckta på kort med Förenta staternas vapen, äro
utfärdade endast af Mrs Roosevelt, som ensam mottager sina gäster. Det
är nämligen vanligt att före konserten varit gäster till middagen;
presidenten stannar därföre hos dem tills han jämte tvenne af sina
»aides» träder in i konsertsalen och intager sin plats i första raden af
de med förgyllda stolar ordnade sittplatserna.
Mellan numren händer det att han samspråkar med några damer. En gammal
sedvänja vill att ingen sitter när presidenten står, hvilket bruk ofta
ger anledning till skämt men mycket noga observeras. Det berättas, att
en gammal tante till Mr Roosevelt, när hon underrättades om
nödvändigheten att stå upp, när presidenten själf stående tilltalade
henne, med amerikansk frispråkighet yttrade: Jag stå när Teddy talar med
mig? »Well! I guess not». Mr Roosevelt själf är snarare generad öfver
denna etikett, men säger sig hålla därpå för ämbetets skull.
När konserten är öfver serveras glace samt punsch, d. v. s. en slags
bål. Kl. 11,30 är hämtningen efter musiksoiréerna. Man ser således att
presidenten utöfvar en storartad gästfrihet, hvilket icke blott är
påkostande för värdinnan utan äfven är ganska betungande för
presidenten, som, då han icke äger någon nämnvärd personlig förmögenhet,
uteslutande är hänvisad till de 50,000 dollars om året, som staten
består, d. v. s. lika mycket som t. ex. engelska ambassadören har i lön.
Detta har också gifvit anledning till beundran öfver Mrs Roosevelts
förmåga att kunna ordna allt så väl och värdigt med så jämförelsevis små
inkomster. Presidenten uppbär dock äfven 25,000 dollars till
resekostnader årligen.
Tjänarna i det »Hvita huset» bära ej livré. De som passa upp vid större
mottagningar och middagar ha frack och hvit halsduk. Vid
eftermiddagsmottagningar såsom »five o’clock teas» uppträda de
egendomligt nog i s. k. »smoking». Kusken och den betjänt som följer
ekipaget ha dock ett enkelt livré bestående af mörkblå rockar, hvita
skinnbyxor samt vanliga stöflar med nedvikta ljusa skinnkragar. På
hattarna bära de en kokard i rödt, hvitt och blått. Båda dessa tjänare
äro af färgad ras.
Hvardagslifvet i det hvita huset är ordnadt ungefär så här. Kl. 7 f. m.
stiger presidenten upp och en timme senare intages jämte barnen gemensam
frukost. Mellan 8,30 och 9 brukar presidenten taga en kort promenad i
parken, där man ofta kan få se honom i lifligt samspråk med sin
privatsekreterare eller med någon medlem af kabinettet. Från kl. 9 till
1,30 är den verksamme mannen utan afbrott sysselsatt i sin byrå eller
arbetande med »statsråden». Mycket punktligt intager han sin lunch jämte
Mrs Roosevelt och har nästan alltid någon eller några gäster, med hvilka
han har något att aftala, men så snart deserten är serverad reser sig
presidenten och återgår till arbetet. Kl. 4 ridning eller åkning med Mrs
Roosevelt, det må störtregna eller ej, ty presidenten är okänslig för
vädret och lär aldrig ägt ett paraply. Efter promenaden ägnas någon tid
åt barnen; presidenten är en sagoberättare som få och förstår sig på
barn, och han leker äfven med dem som en riktigt snäll gammal sköterska.
Nu är den yngsta telningen redan åtta år och de öfriga börja måhända ej
längre sätta så mycket värde på sagor och barnlekar, men när »pappa
Teddy» kommer upp i barnkamrarna är det ändå stor förtjusning, ty
ungdomarna afguda sin far.
Middagen serveras i hvardagslag kl. 7,30 och sällan saknas gäster.
Mången gång går såväl presidenten som Mrs Roosevelt på teatern, ehuru
Washington i det hänseendet är illa lottadt. Innan presidenten drar sig
tillbaka, brukar han läsa någon nyare litteratur, mest historia,
zoologiska arbeten, naturbeskrifningar. Vid midnatt går han, efter en i
allmänhet ansträngande dag, till hvila.
Söndagen tillbringas i stillhet. Såväl presidenten som Mrs Roosevelt
besöka reguliert kyrkan. De äro båda protestanter; presidenten är trägen
i reformerta kyrkan men Mrs Roosevelt i den episkopala.
[Illustration: Presidenten Roosevelt (eft. originalt. af X).]
Presidenten Roosevelt anses vara en af dessa lyckans »guldgossar», som
endast behöfva sitta ned och önska hvad de vilja så sker det. Hela hans
karriär tyckes vara en serie af lyckträffar. Men det är också sant att
»lyckan träffar mannen» och det måste erkännas, att lyckan varit
synnerligen förståndig i sitt val, när hon utsåg den unge Theodor
Roosevelt till föremål för sina välgärningar. Han har i allo visat sig
värdig sina framgångar och om han ibland skjutit öfver målet, ja t. o.
m. varit hänsynslös, har han aldrig begagnat sig af sin makt eller
ställning för att befordra egna fördelar. Han är dock för mycket
politiker för att försumma ett enda tillfälle att gynna sitt parti såsom
sådant, och vet ganska väl, att han skulle utskrattas af motpartiet, om
han handlade på annat sätt.
Alla anse honom såsom en gedigen karaktär, en man som icke prutar på
sina åsikter och som är absolut hederlig. Inom det konservativa partiet,
som han tillhört allt sedan sitt första inträde på den politiska
skådebanan vid 21 års ålder, har han dock på senaste tiden fått många
vedersakare särskildt inom den falang, som redan för 8 år sedan fruktade
hans något vidt flygande, åt det demokratiska hållet lutande program,
och som därföre genomdref hans val till vice president, på hvilken plats
han ansågs oskadliggjord, då den som mottager denna hederspost i
allmänhet anses såsom politiskt död och ur spelet.
Ödet eller hans lyckliga stjärna ville annorlunda och sedan han endast
få månader innehaft vice presidentskapet, gjorde han i stället sitt
inträde i »Hvita huset», där han på grund af konstitutionen efterträdde
den af Czolgoz mördade Mc Kinley.
Hans kraftiga uppträdande, hans i mångas tycke hänsynslösa politik i
ekonomiska frågor med dess bismak af själfhärskare samt hans
obestridliga rättrådighet och ungdomliga entusiasm förskaffade honom
omval till presidentskapet 1904. Han blef i viss mån hela det
amerikanska folkets idol. Denna hans popularitet är dock delvis
hallstämplad i Europa, där hans ofta nog autokratiska tillvägagående
helt naturligt skulle slå an och bättre uppskattas än här i landet. Det
beröm, som i den utländska pressen ägnats den energiske presidenten, har
sedan utbasunats genom de amerikanska tidningarna, som därigenom
stimulerat sina landsmäns fåfänga och i väsentlig mån bidragit att få
den lättledda publiken att falla ned i afgudadyrkan.
Under det senaste året med sin vidtgående panik har dock Roosevelts
stjärna varit något i nedgående. Amerikanerna kunna visserligen förmås
att utveckla entusiasm äfven i ganska hög grad, men deras demokratiska
uppfostran och läggning gör att de i grund och botten icke tycka om att
det finnas s. k. »storgubbar», som i tid och otid tala om för dem hvad
de skola göra. Nej, de goda yankees äro mera upplagda för att tala om
för sina stora män hvad deras frid tillhörer. Man säger sig ej tycka om
förmynderskap. Ändå är det väl ingenstädes, där det utöfvas så starkt
tryck på individernas mening som just af de väl organiserade politiska
partistyrelserna i Amerika.
Man är emellertid stolt öfver sin »Teddy», som han allmänt kallas, och
de anfall, som riktats mot honom från olika håll, ha icke kunnat rubba
det allmänna omdömet om honom, att han är en af de mest framstående
presidenter Amerika haft, att han verkat ofantligt mycket godt, såväl
utåt som inåt samt att han endast handlat såsom han ansett vara det
rättaste och för landet det fördelaktigaste, alltid skjutande personliga
intressen och hänsyn åt sidan.
Franska ambassadören Jusserand säger på tal om Roosevelt, att han anser
honom vara den största mannen på den västra hemisfären, icke blott ett
hufvud utan äfven skuldrorna högre än alla andra.
Han är nu en man i sina bästa år, med en erfarenhet inom den högre
politiken och med en kännedom om amerikanska förhållanden, som
säkerligen täflar med den gamle mångbepröfvade Cannon’s vidsträckta
erfarenhet.
Roosevelt föddes 1858 och tillhör en af de äldsta af de redan före
midten af 1600-talet inflyttade holländska familjerna. Knappast 20 år
gammal var han redan advokat och visade då så framstående egenskaper som
talare och ledare, att han ådrog sig de styrande männens inom det
konservativa partiet (republikanerna) uppmärksamhet; de genomdrefvo hans
val till representant i staten New-Yorks parlament.
Han var då endast 21 år. Under perioden 82-84 ägnade han sig
hufvudsakligen åt politik samt skriftställeri samtidigt med att han
skötte sin advokatverksamhet. Han uppställdes 1886 såsom kandidat för
mayor i New-York City men föll igenom. Några år senare, när presidenten
Harrison, med mandat från det republikanska partiet, residerade i det
»Hvita huset», inkallade han den unge, kraftige och för sina
reformförslag kände Roosevelt till innehafvare af ordförandeplatsen i
den civila tjänstemannakommissionen. Han visste nog att den då 31-årige
mannen hade sin egen vilja samt hela sitt väsen genomsyradt af otyglad
energi, men å andra sidan var Roosevelt ansedd såsom en administrativ
förmåga af allra största rang. Här fick han nu tillfälle att visa sin
ovanliga duglighet och innehade detta ämbete i sex år, till 1895, då han
kallades till polismästare i staden New-York, hvarefter han återvände
till Washington för att mottaga befattningen som undersekreterare
(expeditionschef) i marindepartementet. Under spanska kriget deltog han
som öfverstelöjtnant och blef för sitt modiga och djärfva beteende i
slaget vid Las Guasimas utnämnd till öfverste. Återkommen från kriget
»höljd af ära» valdes han med entusiasm till guvernör i staten New-York,
hvilken post han innehade, tills han 1901 i egenskap af vise president
återvände till Washington.
Den 14 september samma år afled Mc Kinley, och under snart tvenne
perioder har Roosevelt med sällspord framgång residerat i det »Hvita
huset», där han sannolikt kunde få sitta orubbad, endast han kunde
besluta sig för att frångå en i öfrigt ganska sund oskrifven lag, som
hittills aldrig öfverträdts, nämligen att en president icke bör mottaga
mer än ett omval. Nu finnes det personer, som vilja häfda den åsikten,
att Roosevelt ännu icke varit omvald, ty hans andra period är första
gången han _valdes_; han var nämligen icke _vald_ till president, då han
inträdde såsom Mc Kinleys suppleant.
Sådana äro de yttre konturerna af hans 50-åriga lefnadslopp.
I sitt enskilda lif är presidenten mycket demokratisk, enkel i sina
vanor, godmodig, skämtsam samt mycket arbetsam.
[Illustration: Presidenten Roosevelt (efter teckning af Macaulay i New
York Times).]
Han älskar sport, som han idkar med passion. Hästen anser han som en
nödvändighet och hans jakter uppe i vildmarken äro kännetecknade af den
sanna sportsmannens energi och uthållighet; inga strapatser kunna
afhålla honom ifrån att förfölja en björn eller söka upp en kull vilda
kalkoner. Allt hvad han behöfver under sina jaktfärder är: en kamrat,
ett modest tält, en häst, en öppen eld, en gungstol, en bössa, en god
bok samt den enklaste kost.
Han är äfven god tennisspelare och nästan hvarje dag under vårsäsongen
har han sitt parti, då såsom hans medspelare bruka uppträda franska
ambassadören Jusserand, den unge inrikesministern Garfield och andra.
Tennisplatsen är ordnad i den till »Hvita huset» hörande parken och är
väl skyddad från trenne sidor; den är belagd med asfalt. Stolar eller
bänkar finnas ej. Presidenten kommer ut till spelet glad och munter som
en pojke. Hans dräkt gillas icke af professionella tennisspelare:
mörkblå »sweater», vanliga pantalonger sammanhållna af en rem, mörka
tennisskor, ingen hufvudbonad.
Han är ganska tränad och förstår väl att taga emot de bollar, som komma
i hans väg, men som han ej tycker om att springa eller anstränga sig,
torde han reda sig slätt i »single». Han står gärna för nära nätet,
hvilket gör att han icke sällan missar; mest spelar han från armbågen
och endast sällan ser man honom våga sig på en s. k. »shouldering». Hans
spel är mycket koncentreradt, och när han väntar en boll, ser han
närmast ut som ett vilddjur före en attack. Hans s. k. »serves» anses
vara lätta att slå tillbaka; bollarna komma snabbt, men rakt. Om man
jämför hans rörelser med Jusserand’s, kan man utan öfverdrift påstå, att
denne utvecklar minst 10 gånger så stor liflighet som presidenten. Någon
mästare på tennisbanan är han ej, men han är en mycket god
genomsnittsspelare.
Under sommarmånaderna lefver presidenten jämte sin familj ett
tillbakadraget lif i sin ganska rymliga villa »Sagamore Hill» vid
Oystersbay, nära New-York. Jämte skriftställeri ägnar han sig äfven där
åt sport; han jagar, fiskar, ror med barnen, hugger träd i sin park o.
s. v.
Hans familjelif är det lyckligaste man kan tänka sig. I sitt första
gifte med en fröken Lee hade han endast en dotter, den internationellt
bekanta Alice, nu Mrs Longworth, som ehuru egentligen bosatt i Ohio,
dock jämte mannen under det kongressen sammanträder vistas i
hufvudstaden, där hon i societeten intager en mera modest plats än man
skulle föreställa sig.
[Illustration: Mrs Roosevelt (efter fot.).]
Presidentens andra fru, »Hvita husets» nuvarande härskarinna, är född
Edith Kermit Carow. Hon är nära jämnårig med sin man samt tillhör liksom
han en mycket god new-york-familj. Hon har skänkt presidenten fem barn,
fyra gossar och en flicka. Utan att vara någon skönhet eller läggande
öfverdrifven vikt vid det yttre, gör hon ett öfvervägande angenämt
intryck samt är i sitt uppträdande måttfull, värdig och förbindlig. Van
att styra i sitt hem har hon måhända äfven inom de kretsar, dit hennes
makt når velat utöfva en viss myndighet, som icke upptagits med
uteslutande angenäma känslor. Hennes obenägenhet att i den officiella
kretsen mottaga t. ex. familjen Belmont har framkallat mycken bitterhet
och nästan delat »society» i tvenne fientliga läger.
Personligen sätter hon ej stort värde på det tomma och intetsägande
sällskapslifvet, ty om hon visserligen är härskarinna i »Hvita huset» är
hon dock i främsta rummet Theodor Roosevelts hustru. Också ägnar hon åt
sina barns uppfostran och åt detaljerna af sitt stora hushåll all den
tid, som fester, mottagningar, kommittéer, välgörenhet lämna henne
öfrig.
Hon är framstående pianist samt mycket intresserad af historisk
litteratur och har t. o. m. utgifvit ett häfte dikter. Skicklig
ryttarinna, kan man ännu om sommaren alltemellanåt få se henne jämte
presidenten i skarpa takter i spetsen för sina barn, alla beridna, göra
långa promenader.
Det är säkerligen med icke alltför melankoliska känslor som Mrs
Roosevelt emotser nästkommande 4:de mars, då hon sannolikt lämnar det
»Hvita huset» och de många rätt ansvarsfulla och mycket betungande
plikter hennes höga ställning pålagt henne. Att hon sökt fylla sin plats
och äfven lyckats bättre än de flesta sina företräderskor, därom äro
alla ense, om också röster höjts, som uttalat klander. Men man kan icke
vara alla i lag, allra minst i en republikansk societé, där litet hvar
anser sig ha lika mycket att säga.
Af presidentens söner är den äldsta, Theodor junior, student vid
Harvards universitet; de öfriga äro ännu i skolåldern. Alla idka liksom
fadern sport och anses såsom begåfvade, väluppfostrade och typiska för
hvad man kallar »well-bred» amerikanska barn.
Miss Ethel Roosevelt, enda dottern i Mr Roosevelts senare gifte, är nu
17 år. Hon har gjort mycket grundliga studier i den såsom utmärkt
ansedda »Cathedral school», och skall först nästa år presenteras i stora
världen, men har naturligtvis redan deltagit i en del mindre
ungdomsbjudningar, samt på de officiella mottagningarna någon gång varit
Mrs Roosevelt behjälplig att taga emot de många gästerna. Hon är en
ståtlig ung dam med blå ögon och ljusbrunt hår samt påminner rätt mycket
om modern. De kraftiga ögonbrynen och hakan äro dock drag från faderns
sida.
Hennes uppfostran kan i hvarje afseende anses vara den bästa som bestås
en ung flicka i det moderna Amerika. Om hon icke är så briljant och
lustig som halfsystern, Mrs Longworth, var vid samma ålder, har hon dock
andra egenskaper, som komma att förskaffa henne många vänner och
beundrare. Hon är moderns stora favorit och ofta ser man dem tillsammans
på promenaden eller i bodar i muntert och okonstladt samspråk. Det blir
säkert en evenemang i nästa års societélif, när Miss Ethel såsom
debutante deltager i sin första bal.
[Illustration: Mrs Roosevelt och Miss Edith Roosevelt (efter fot.).]
Familjen Roosevelt är typisk för hyggliga amerikanska människor, af
hvilka man tyvärr så sällan får se representanter i Europa annat än
iförda turistkappor eller automobilglasögon.
Det kan vara af intresse att afsluta dessa kortfattade och ofullständiga
anteckningar med det uttalande presidenten Roosevelt hade om sig själf,
när förra året franska senatens förre president, M. Paul Doumer, gjorde
honom ett besök i Washington.
»Jag är långt ifrån att vara något snille. Om jag lyckats bli populär så
är det beroende därpå, att nationen i mig ser inkarnationen af sin egen
karaktär. Jag började arbeta vid unga år, jag har varit civil ämbetsman,
soldat när det var nödvändigt, därpå åter civil ämbetsman. Jag har sex
barn. Så jag kan anse mig som en god amerikan, och mina landsmän tycka
om mig såsom varande ett uttryck för den mest gängse typen af vår tids
amerikaner, med få ord en bra genomsnittsmänniska och väl afvägd».