»Society».
Det finnes väl ingen småstad i hela världen, som icke har sin s. k.
societé, d. v. s. en klick af några utvalda, som anse sig för mer än de
andra, och som beslutit sig för att de, och endast, de äro fint folk.
Detta är ett faktum som litet hvar kunnat konstatera. Sådana klickar
finnas såväl i Trosa som i Paris och det är lika svårt att få räknas
till dessa utvalda i den ena som den andra staden, ehuru urvalet i en
liten stad sker med ändå större hänsynslöshet, och möjligheten att få
»komma med» är betydligt mindre där, ty man blir ju i mindre samhällen
så lätt intim och man har folk »in på näsan på sig».
I de af Europas hufvudstäder, där ännu ett kejserligt eller kungligt
hofceremoniel skrifver lagarna inbilla sig en del folk, att de genast
bli mottagna i »societén» bara de blifvit presenterade på hofvet. Detta
är dock ett stort misstag. Man blir bjuden på hofvet, kanske till en bal
hos en utrikesminister och några liknande mer eller mindre officiella
tillställningar, men att tillhöra klicken är något helt annat. Man måste
vara släkt med de ledande damerna, mannen måste tillhöra en viss klubb,
damerna böra framför allt äga detta lediga på samma gång som värdiga
uppträdande, som knappast står att finna hos andra än dem som äro nog
lyckliga att ha kunnat draga fördel af mödrars och mormödrars erfarenhet
inom stora världen. Den ekonomiska frågan är af underordnad betydelse,
endast man kan »sauvera apparanserna», ty några stora pretentioner ha i
detta hänseende aldrig uppställts. Vissa fordringar på bostad, toiletter
samt en eller annan föga betungande tébjudning, det är allt. Med få ord,
man blir ej en medlem af societén bara därför att man vill. I städer
sådana som Paris, London, Wien finnes det naturligtvis en mångfald olika
selekta kretsar, men icke desto mindre skall man alltid finna en
särskild klick, som är och förblir »societén».
Washington vore ej Washington, om det ej hade sin »society», och detta i
mer än en bemärkelse, ty de framsteg den federativa hufvudstaden kunnat
glädja sig åt under de senaste decennierna har den till stor del denna
»society» att tacka för. Innan det blef modet för en del rikt folk att
tillbringa vintern här, lefde Washington ett tynande lif, nu däremot
sjuder det af lifslust och societetslifvet har varit en af häfstängerna
för detta uppsving.
»Society» i den federativa hufvudstaden har haft en ganska egendomlig
utveckling.
Allt som rörde sig kring presidenten, kabinettet och kongressen intog i
äldre tid naturligtvis främsta rummet, men de förändringar den
officiella världen så ofta var underkastad gjorde, att »society» så
småningom grupperade sig kring en del fina, mest från engelska tiden
härstammande Virginia- och Marylandfamiljer samt kring medlemmarna af
Förenta staternas högsta domstol, hvilka hade första platsen i den
administrativa hierarkien och ännu pretendera att placeras mellan
utländska ambassadörer och envoyéer samt sålunda före kabinettet eller
statsråden. Det låg i sakens natur, att dessa på lifstid nämnda
funktionärer, eller rättare sagdt, deras fruar jämte »the cave-dwellers»
d. v. s. de finaste urinnevånarne skulle bli de »högsta hönsen i
korgen»; de utgjorde således helt naturligt en stamtrupp, som jämte
corps diplomatique bildade »society». Hvad corps diplomatique angår kan
nämnas, att den förresten endast undantagsvis tillhörde denna
Washingtons »allra finaste» societé och ej heller trifdes i dessa
kretsar, där endast engelska talades, och där man lefde ett mycket
enkelt, flärdfritt lif, snarare ägnadt åt estetiska än åt sociala
intressen.
Diplomaterna, som under dessa tider af patriarkalisk enkelhet ej räknade
ambassadörer i sin krets, kände sig dessutom undanpetade i de myndiga
domarnas sällskap, där de måste nedstiga ett trappsteg. Däraf uppstod så
småningom en ny klick, den diplomatiska, som i sig upptog en del yngre
medlemmar af den andra societeten samt naturligtvis utrikesministerns,
eller, som han här kallas, »the secretary of state», familj. Umgänge
idkades icke desto mindre mellan de båda falangerna, men dock mera
kyligt, hvartill naturligtvis bidrog, att inom diplomatklicken talades
mest franska.
Sedan det blifvit sed att omvälja senatorerna, hvarigenom dessa under
långa tider så att säga fingo hemortsrätt i Washington och under någon
tid af säsongen där införde sina familjer, tillkom ett nytt element, som
dock hufvudsakligen rörde sig inom den officiella världen.
Efter inbördeskriget på 1860-talet uppträdde på skådebanan ännu ett
element, som på grund af sin prestige ansåg sig väl värdt att få insteg
i societén i Washington; det var det militära, som under ett tiotal år
t. o. m. nästan hade ledningen. Officersfamiljer, från armén och
flottan, slogo sig ned i hufvudstaden och gåfvo åt baler och
middagsbjudningar ett nytt lif, särskildt blefvo yngre officerare en
mycket välkommen tillökning i sällskapslifvet, som just var, och
fortfarande alltid är, i saknad af kavaljerer. Dessa familjer, som mera
lefde på männens eller sönernas å slagfälten vunna ära än på pengar,
kunde dock ej, utom i få fall, göra sig gällande i längden och nu är den
militära societén en särskild krets för sig, mycket värdig och ansedd
inom den officiella världen, men utan inflytande på det mera selekta
sällskapslifvet, däri de dock, ehuru mera sällan deltaga. Några unga
militärer samt naturligtvis de som äro anställda såsom »aides» eller
uppvaktande hos presidenten äro likväl gärna sedda gäster i alla olika
kretsar, där deras egenskaper af dansörer högligen uppskattas.
I gamla tider voro presidenten och hans fru tongifvande, dock utan att
egentligen ingripa i själfva societéns göranden och låtanden.
Presidenterna voro i regel äldre män, när de tillträdde sitt höga ämbete
och fruarna, som, på få undantag när, voro uppfostrade under
demokratiska förhållanden i någon mindre stad, brydde sig ej om eller
kunde ej sätta sig in i det gryende storstadslifvet i Washington. De
gjorde sina reglementerade middagar, hade sina alltid genomtråkiga
officiella och semi-officiella mottagningar men gingo endast bort, när
de voro bjudna till vice presidenten och statsråden, ett bruk som ännu
bibehålles. Särskildt är detta fallet med den af presidenten och hans
fru vedertagna praxis att ej mottaga bjudningar till de utländska
sändebuden, då det i öfverensstämmelse med en gammal tradition och
enligt konstitutionen är förbjudet för den nordamerikanska statschefen
(och följaktligen för hans »gemål») att begifva sig på utländskt område
eller mottaga gästfrihet under främmande flagga och såsom sådant anses
ambassader och legationer, där ju de respektive makternas flaggor äro
hissade.
När emellertid dåvarande vice presidenten Chester Arthur genom
presidenten Garfields död 1887 oväntadt blef beklädd med
presidentvärdigheten, inträdde en ändring i afseende å den exekutiva
maktens deltagande i sällskapslifvet. General Arthur var en
sällskapsmänniska, en klubbman med förfinade vanor, en épicuré, som
alltjämt citeras för sina fina middagar, sitt sällskapliga väsen och
sina eleganta kläder. Om nu orsaken är att söka häruti eller ej, nog af,
under hans något öfver treåriga presidenttid började en del miljonärer
från Newyork att vintertiden tillbringa några månader i Washington; rika
senatorer uppbyggde åt sig villor, som nu se ganska enkla ut, men då
ansågos såsom höjden af elegans. Den ena miljonärsfamiljen efter den
andra flyttade hit och därmed hade åter ett nytt element i hufvudstadens
sociala lif tillkommit, ett element, som helt och hållet omskapat
sällskapslifvet här och så att säga sprängt societén i tvenne läger,
öfver hvilka dock alltid tronar den finfinaste klicken eller som den här
kallas »the inner set».
Det var mångmiljonären Whitney, som först inledde raden af dessa
öfverdådiga och af uppkomlingslyx kännetecknade fester, hvilka slogo de
gamla »cave dwellers» med häpnad blandad med afsmak, och som föranledde
dem att taga afstånd från ett sällskapslif så föga öfverensstämmande med
deras begrepp om gammaldags gediget och förfinadt uppträdande.
Men miljonärernas krets vidgades och vidgades; diplomaterna, som ha till
sin uppgift bl. a. att gå ut i stora världen och i rökrummens intimitet,
sedan de eldiga vinerna lossat tungbanden, söka uppsnappa nyheter och
politiska hemligheter, aktade ej för rof att med sin närvaro hedra en
eller annan ganska tvetydig mångmiljonärs fester. Som diplomaterna voro
nästan oinskränkta domare öfver hvilka som skulle anses värdiga att
upptagas i »the inner set», blef det snart genom det kryphålet som
familjer utan ställning i sina respektiva hemorter lyckades »komma med»
i Washington. Skulle någon af staden Washingtons egna uppkomlingar
försöka bli mottagna i dessa selekta kretsar kan han dock vara säker på
att bli boykottad och icke ens den diplomatiska vägen skulle stå honom
öppen.
Emellertid ha Chicago-, San Fransisco- och New-Yorkmiljonärer slagit sig
ned i Washington, hvars societetslif mer och mer antagit samma prägel,
som det eleganta lifvet i Newport och Tuxedo eller i Europas s. k.
»winter-cities». Man kommer hit några månader och ägnar sig uteslutande
åt sällskapslifvet, man ger middagar, man bjuder på sång af Caruso och
Melba, man har sina »bridgepartier», sina automobilfärder o. s. v. Från
att äga ett verkligt fint och i allo gediget men i viss mån modest
sällskapslif har Washington blifvit en verklig fåfängans marknad, hvars
dragningskraft på allra sista tiden börjat förete en liten tillbakagång.
I synnerhet har sista säsongen, oaktadt middagar och baler i oändlighet
aflöst hvarandra, visat tecken på afmattning.
Visserligen påstås en rik newyorkare för några år sedan ha yttrat att:
»med en president från New-York, en utrikesminister från New-York, en
engelsk ambassadris från New-York (d. v. engelske ambassadörens fru,
lady Herbert), en del miljonärer från New-York och en newyorkare såsom
föreståndare för den bästa restauranten börjar Washington verkligen bli
beboeligt». Detta hindrar dock ej att dessa blaserade mångmiljonärer i
grund och botten tycka att här är ganska tråkigt och småstadsaktigt, och
flera påstås vara färdiga att sälja sina villor. Andra, som flyttat hit
och endast delvis »kommit med», resa hellre öfver till Europa, där de
under alla omständigheter få mera för sina pengar, om de också icke ha
så mycket större utsikter att där bli upptagna i de finaste kretsarna.
Presidenten Roosevelts aera har varit och är isynnerhet nu kännetecknad
af att en viss kyla mellan »Hvita huset» och »society» så småningom
inträdt. Flere familjer, som varit mottagna af »the inner set», ha ej
upptagits på presidentens bjudningslistor, hvarigenom slitningar
uppstått. Äfven har presidenten ganska oförtydbart visat sig afvog mot
en eller annan diplomat, som därföre återkallats. Detta har också
inverkat på frekvensen vid de sedvanliga mottagningarna, där många, som
annars pliktskyldigast bruka infinna sig, lyst med sin frånvaro. Man har
äfven inom societén misstyckt, att presidenten i ministären inkallat en
jude, m:r Straus, som dock åtnjuter berättigadt anseende och tvenne
gånger varit envoyé i Konstantinopel. Det är icke så mycket, att han är
jude, som att han icke är kristen, hvari orsaken till isynnerhet »the
cavedwellers» ogillande af valet är att söka. Man är nämligen här
ytterst konservativ i religiösa frågor.
Presidenten Roosevelt är i öfrigt icke vidare road af det ytliga
sällskapslifvet och hans fru, som visserligen redan som guvernörska i
staten New-York och senare någon tid som vice presidentska måst åtaga
sig åtskilliga sociala förpliktelser och bordt vara tränad för sin höga
plats såsom »the first lady of the land», har ej heller visat något
lifligare intresse för societén. Denna har känt sig stött öfver, att hon
nästan helt och hållet öfverlämnat bestyret med detaljerna af hennes
relationer med societén till sin »social secretary», miss Hagner, som,
efter hvad det påstås, med kanske väl ovarsam hand gått tillväga i
afseende på de sociala domslut, som utfärdats från det »Hvita huset».
Detta hindrar naturligtvis ej att presidenten och Mrs Roosevelt ha många
anhängare, men säkert är, att just sista året ha slitningarna varit
ganska märkbara och inverkat på sällskapslifvet. Om »the inner set»
skulle välja president, är Roosevelt säker på att ej bli omvald. Ehuru
man helt opartiskt erkänner hans många framstående egenskaper som
politiker, tänker man ej särdeles högt om honom som sällskapsmänniska,
detta ehuru han kan vara glad med de glada, gärna placerar ett lustigt
skämt och är ytterst artig mot damerna. Animositeten är dock kanske mest
att söka på kvinnosidan, ty Washington liksom alla mindre samhällen har
det stora felet att vara en »skvallerhåla», hvilket annars ej är
karakteristiskt för amerikanska förhållanden.
Oafsedt dessa konflikter uppröres sällskapslifvet ofta af disputer om
rang. Ingen vill ge med sig och i många fall har man måst kringgå vissa
svårigheter genom att till middagsbjudningar ej samtidigt invitera
sådana dignitärer, som skulle känna sig »knuffade», ifall den ene eller
den andre skulle få första platsen. Här är detta så mycket viktigare,
som man till en middagsbjudning oftast ordnar sig så, att man har
hedersgästen, d. v. s. redan på bjudningskorten står: »Mr och Mrs ...
anhålla om äran att få se Mr och Mrs ... till middag för att möta (meet)
t. ex. ... ambassadören och madame X.» Det passar sig nämligen ej att
bedja två lika förnäma att »möta» hvarandra.
Washingtonsocietén är förresten känd för något som skulle kunna kallas
celebritetsfeber, som rasar här alldeles som i England, och den, som har
den minsta lilla pretention på att vara hvad man här kallar »a lion» kan
i Washington få sitt lystmäte på middagsbjudningar, där han blir »mött»
af nästan samma personer dag ut och dag in, ty alla vilja ju gärna ha
åtminstone ett nytt ansikte vid sitt bord och därföre begagnar man äfven
tillfället att se just främlingar.
Rangförhållandena äro egentligen enkla nog, men icke desto mindre uppstå
tidt och ofta heta strider, som lägga sig för någon tid endast för att
åter flamma upp.
Presidenten, som kallas »His Excellency», liksom franska presidenten,
samt tilltalas Mr President, har naturligtvis jämte sin fru första
platsen. Sedan kommer vice presidenten, som utan något som helst omval
eller dylikt inträder på presidentens plats för den händelse att denna
skulle aflida under 4-årsperioden. När Lord Pauncefoot upphöjdes till
ambassadör och begärde rang före vicepresidenten, fick han från
utrikesdepartementet i London det svar, att han skulle »ceder le pas» på
grund af vicepresidentens säregna ställning.
Näst vicepresidenten komma de nio ambassadörerna och efter dem
placerades förut högsta domstolens ledamöter med sin chef i spetsen, men
de ha dock nu fått rycka ett steg längre ned och gå efter envoyéer och
ministrar, som komma närmast ambassadörerna, ehuru statssekreteraren
(för utrikes ärenden) går före envoyéerna; de öfriga sekreterarna
(statsråden) gå i allmänhet efter. Omedelbart följa: amiralen af
flottan, senatorer, staternas guvernörer, representanter, generaler,
amiraler o. s. v.
Från denna regel äro dock så många undantag och så mycket »ceder le
pas», att man, för att begagna ett lika karakteristiskt som populärt
uttryck, måste hålla tungan rätt i mun för att ej begå misstag eller
stöta någon. Det anses vara under republikens värdighet att utge någon
codex i placeringsväg, men nog skulle det vara välgörande.
Som ingen hofrang finnes och infödda personer inom societén utom
militärer ju i allmänhet icke ha någon rang, placeras sådana mycket
beroende på värdinnans smak. En betitlad utlänning, en engelsk hertig t.
ex., placeras, om än aldrig så ung, näst efter ambassadörer i enlighet
med det engelska hofceremonielet. För resten gäller den utmärkta regeln,
att de som bäst passa ihop placeras bredvid hvarandra, såvida det icke
är åldern som får afgöra. Detta senare alternativ torde dock här, där
alla vilja synas unga i det sista, icke komma att bli populärt.
För dem som ej känna förhållandena synes emellertid allt gå så lätt och
ledigt, att man ej skulle kunna ana hvilka stormar, ja, orkaner ibland
uppröra den så lugna och spegelblanka ytan.
Nu till en annan sida af Washingtons sällskapslif.
»Washington är odrägligt med sitt föråldrade, tidsödande visit-tvång»,
så säga icke blott nykomna diplomater, utan äfven senatorer,
»representatives» och andra officiella personer, som göra sin första
»season» i hufvudstaden. I Europa gälla vissa regler, som så att säga
ingå i den högre societetens uppfostran och utan nämnvärda olikheter
observeras i de olika hufvudstädernas tongifvande kretsar, i mångt och
mycket skiljande sig från hvad här är brukligt. Man kan ju ej misstycka
att amerikanerna ha sina egna regler, sina ur deras samhällslif uppvuxna
traditioner, men icke desto mindre tycker man dock, att det vore på
tiden vidtaga åtskilliga ändringar efter europeiskt mönster, allrahelst
Europa med rätta kan ha pretention på att likt en mamma, som för ut sin
dotter i stora världen, gifva den famlande ungdomen vissa vinkar.
I Washington äro de yttre formerna för sällskapslifvet ännu i dag
ungefär hvad de voro när till societén räknades endast ett ganska
begränsadt antal familjer. Någon omgestaltning tyckes oaktadt den
kolossala utvidgningen i societékretsarne icke vara möjligt att få till
stånd. Man är så konservativ i den stora republiken. Det låter onekligen
som en paradox, men det är icke desto mindre fullkomligt sant och mången
gång blir man verkligen slagen med häpnad öfver huru gammaldags, huru
konventionella människorna äro här, och man skulle ofta vilja ge dem en
riktig uppruskning. I synnerhet gäller detta om sättet att göra visiter
inom Washingtons »high life», hvars lagar i det hänseendet tyckas vara
minst lika oantastliga som de tio budorden.
Man begär nämligen här, att äfven herrarna skola göra personliga besök,
och ofta ser man snälla gubbar ur den officiella världen helt beskedligt
tåga omkring med sina fruar och döttrar alldeles som man på 60-talet
brukade göra på nyårsdagen i Europa.
En nyanländ ambassadörs- eller ministerfamilj gör, sedan mannen blifvit
vederbörligen mottagen i »högtidlig» audiens af presidenten, personligt
besök hos mrs Roosevelt på tid och dag som meddelas från Hvita husets
sekretariat. Presentationen sker genom corps diplomatique’s doyenne, nu
baronessan Mayor des Planches, italienske ambassadörens fru.
Mrs Roosevelt gör icke återvisit annat än till ambassadriserna, men
skickar sitt kort till envoyéernas fruar.
Jag skall ej annat än i förbigående nämna hvad de officiella
amerikanerna ha att iakttaga, då ju dessa anteckningar närmast afse
diplomaternas åligganden.
Sedan en nyanländ ambassadör vederbörligen mottagits i »Hvita huset» gör
han personliga visiter hos de andra ambassadörerna, samt sänder till
hela corps diplomatique en notifikation, att han blifvit mottagen af
presidenten samt underrättar att han en viss dag tager emot sina
kolleger med fruar, sekreterare o. s. v. Först härefter sänder
ambassadören genom sin sekreterare sina kort till envoyéerna.
Envoyéerna göra, sedan de mottagits af presidenten, visit hos alla
envoyéerna samt tillskrifver ambassadörerna ett personligt bref med
anhållan om att de måtte utfästa en dag, då han kan få göra dem sin
uppvaktning. Legationssekreterare måste göra visit hos alla
beskickningsschefer samt lämna sitt jämte sin chefs kort, hvarpå är
skrifvet p. p. (pour présenter).
Ambassadörerna göra ej första visit hos någon af de högre
statsfunktionärerna utom hos vice presidenten. En stackars envoyé eller
en simpel legationssekreterare måste däremot, utom hos kolleger, göra
personlig, märk väl personlig, visit hos: alla de 9 medlemmarna af
högsta domstolen, stadsrådet (the cabinet), de 92 senatorerna och
talmannen. När så härtill kommer en oändlighet af återvisiter till
generaler, amiraler, »representatives», undersekreterare, privatpersoner
tillhörande »society» kan man med lätthet tänka sig, att en europeisk
diplomat kan få myror i hufvudet.
Damerna ha samma skyldigheter som männen.
För att reda ut denna härfva ha många anställt särskilda »social
secretaries», som göra upp visitlistor, besvara bjudningsbref, utsända
kort, när så skall vara etc. etc. Det är en stor lättnad, men ställer
sig naturligtvis ganska dyrbart. För dem som föra stort hus, ge mycket
fester och följaktligen känna »hela världen» är det dock nästan
oundvikligt att ha en sådan hjälpreda, som känner huru allting skall gå
till, hvad människor heta, hvar de bo, när de ha sina mottagningar o. s.
v.
Hvad själfva sällskapslifvet i det moderna Washington beträffar är det
föga olika det i London, som med amerikanernas engelska traditioner ju
är helt naturligt, endast att det i yttre glans och omväxling på långt
när icke kan jämföras med lifvet i Londons societé under säsongen. Allt
är här gifvetvis i mycket mindre skala, men hela tonen är god, umgänget
är fint och i allmänhet förvånande raffineradt för ett demokratiskt
land. Visserligen händer det ibland, att man hoppar öfver skaklorna, så
som det hände härom året på en större bal gifven af en bekant miljonär,
men det hör till undantagen. När man varit här någon tid och kommit in i
de gamla goda familjerna, blir man riktigt ond på sig själf, som gått
och bedömt alla amerikaner och amerikanskor efter vissa osympatiska,
vräkiga specimen man sett i Europa eller äfven i de större städerna här.
Man kan utan öfverdrift säga om societén i Washington, att den i
allmänhet är utan ostention samt mycket måttfull i sitt uppträdande. Ja,
kanske till och med skulle kunna sägas, att isynnerhet hos damerna
framträder väl tydligt en rädsla att icke vara nog comme-il-faut, en
osäkerhet som frapperar de världsvana societédamerna från Europa, som
komma öfver hit.
De nöjen som bjudas äro: middagar, baler, luncheons, »musicals» samt på
våren utfärder eller trefliga klubbfäster med damer o. s. v. Tyvärr är
det illa ställdt med teaterförhållandena; detta kommer dock med stadens
vidare utveckling att så småningom ordna sig.
Middagsgifning är emellertid en alldeles speciell sida i Washingtons
sällskapslif och man finner ut de mest otänkbara sätt att göra dem
omväxlande och intressanta.
Säsongens brådaste tid är från 1 december till ask-onsdagen, då en rätt
stilla tid inträder, men under dessa 3 månader måste man ha nerver af
stål och härdade matsmältningsorgan för att hålla ut.
Att konversationen blir tom och enformig, att samtalsämnena, utom
skvaller, tryta, ligger ju i sakens natur, när man ständigt träffar
ungefär samma människor, äter samma mat, vistas i rum som äro möblerade
på samma sätt, ser damer, som äro klädda så precis lika, att man
knappast kan skilja dem åt.
Men detta är ingenting särskildt karakteristiskt för Washington, ty
samma förhållande äger rum öfver allt i stora världen, kanske dock mest
i Amerika, där alla skola ha det lika, åtminstone till det yttre.
Oaktadt sin enformighet, som för de yngre diplomaterna kan vara
pröfvande nog, äger dock lifvet i Washington, sedan den första verkligt
påkostande visitkampanjen är öfver, ett obestridligt behag. De som varit
här länge, öfverge det endast ogärna och sällan reser någon härifrån
utan att lämna verkliga vänner, vänner i ordets allra bästa bemärkelse,
trofasta, tillgifna och tjänstvilliga.