Washington, »the nation’s pride».
Personer, som icke sett den nordamerikanska officiella hufvudstaden på
trettio à fyrtio år och nu återkomma hit med stora förväntningar
stimulerade af tidningsnotiser och entusiastiska patrioters lofsånger
öfver Washingtons storartade framsteg under de senare decennierna, ha
försäkrat mig att totalintrycket af staden, sådan den nu ter sig, är i
hufvudsak detsamma som det var för en mansålder tillbaka.
Framstegen äro i sjelfva verket ännu så länge hufvudsakligen på
papperet, om man undantager några ganska omfångsrika officiella
byggnader, ett eller ett par större hotell, ett antal s. k. »apartment
houses», en ståtlig järnvägsstation, samt icke så få, delvis smakfulla
privatpalats. Tidningar, tidskrifter och talare ha dock så utbasunerat
dessa tilltänkta framsteg och försköningar, att mången fått den alldeles
falska föreställningen, att Washington redan nu skulle vara hvad det är
ämnadt att bli i en ännu ganska aflägsen framtid.
Hvad säges t. ex. om följande lilla profbit på entusiastisk vältalighet,
som en senator från staten Idaho nyligen gaf sitt auditorium till lifs?
Han sade, att han i tjugofem år varit intresserad för Washingtons
försköning och förbättring samt, att han: »_sett det blifva_ en af de
vackraste städer i världen». Han hade konsekvent motsatt sig alla
förslag, som gått ut på att förlägga tillämnade regeringsbyggnader i
olika delar af staden[1] långt ifrån hvarandra: »Nej», sade han, »alla
sådana måste grupperas rundt omkring _the Mall_.[2] Vi skola nämligen ha
fullt klart för oss, att våra planer böra uppgöras så, att denna stad
(Washington) en vacker dag kommer att vida öfverträffa i _grandeur_
hvarje annan hufvudstad i hvilket land som helst och från hvilken
tidpunkt i världshistorien som helst».
Det är stolta ord, men åtminstone innehåller den senare delen af
yttrandet endast en afsikt. Vanligen äro ej Washingtons beundrare lika
försiktiga, och ofta framkomma icke blott stadens inbyggare utan äfven
amerikaner från aflägsna stater med det alldeles vilseledande
påståendet, att Washington redan nu kunde anses såsom en profkarta på
arkitektoniska mästerverk på samma gång som det vore ett naturens
underverk.
Då jag i kongressbiblioteket haft tillfälle att under ledning af en
kännare af hithörande ting studera de där utställda reliefplanerna för
den blifvande idealstaden och af samma sakkunnige vägledare fått
åtskilliga värdefulla upplysningar såväl om Washingtons arkitektoniska
prydnader som om de tillämnade förbättringarna, tror jag mig om att med
en viss säkerhet kunna yttra mig i ämnet. Som jag emellertid ej vill
lysa med lånta fjädrar, får jag framhålla, att jag endast är det
språkrör, hvarigenom min meddelare talar. Att omnämna allt hvad han
gjorde mig uppmärksam på skulle helt visst blifva tröttande; jag påpekar
därföre endast i stora drag huru han ser den blifvande »storstadens»
framtid och konstnärliga utsmyckning.
För den som har sinne för de modernare strömningarna inom
byggnadskonsten och de sträfvanden yngre arkitekter i Europa och delvis
i Amerika, särskildt i Chicago, tagit till rättesnöre är Washington i
arkitektoniskt hänseende helt enkelt nästan onjutbart, isynnerhet om man
betraktar de officiella byggnaderna såsom sådana och ej såsom delar af
ett helt. Vare detta icke sagdt i afsikt att söka bevisa, att den på
antika motiv baserade officiella arkitekturen i Washington vore
oestetisk, långt därifrån, men man har så länge gått och njutit af
klassiska motiv, af dessa slaviska kopior af den italienska
ungrenässansen, eller af den s. k. georgianska stilen isynnerhet här i
Amerika, där ingenting annat tyckes få insteg, att man verkligen med
leda betraktar de många hvitskimrande palatsen med deras oundvikliga
kolonnader, figurprydda pediment och monumentala yttertrappor. Man
känner, att de ej höra hit, man längtar efter något annat, något som
åtminstone är karakteristiskt för den stora republikens eget lif. Med få
ord, om man icke just vill ha »skyskrapare», så vill man ha snart sagdt
hvad som helst, men icke klassisk eller semiklassisk arkitektur.
Tager man däremot i betraktande t. ex. det öfverväldigande kapitoliets
ståtliga läge, dess mäktiga kupol, dess i vissa dagrar så mystiskt
skiftande färgton samt den omgifvande skickligt använda terrängen, ja då
måste man erkänna, att Washington har något enastående, något af den
»grandeur», som amerikanerna själfva dock först under de senare
decennierna velat tillerkänna det. Dickens’ och andre engelske
skriftställares kritik af Washington har visserligen sårat amerikanernas
fåfänga, men den har dock haft det goda med sig, att den sporrat de
mycket känsliga »yankees» till att göra uppoffringar för sin federativa
hufvudstad.
Men om Washington skäl blifvit kalladt »the city of magnificent
distances» eller som Dickens kallar det »the city of magnificent
intentions», kan det med fullt lika skäl kallas »the city of lost
opportunities». Man vill nog bra, och man tror själf, att man slagit in
på den rätta stråten, men fråga är, om man, ifall de nu uppgjorda
planerna komma till utförande, i själfva verket får hvad man väntat sig.
Detta blir dock ej i sådant fall vederbörandes fel, ty de ha inkallat
sådana smakråd som den framstående newyork-arkitekten M’Kim samt den
nyligen aflidne världsberömde bildhuggaren S:t Gaudens, men icke desto
mindre synes resultatet, modernt sedt, blifvit ganska klent, d. v. s.
med resultat menas den af dessa sakkunnige uppgjorda planen, som dock
redan i någon ringa mån börjat sättas i verket, och således kan så godt
som anses vara fastslagen.
Att dessa onekligen framstående förmågor icke mäktat lösa frågan på ett
mera tillfredsställande sätt beror hufvudsakligen på det förhållande,
att grunden till den plan de framlagt endast är en utveckling och ett
fastslående af utkast uppgjorda för omkr. 120 år sedan af själfve
presidenten Georg Washington med biträde af den fint bildade franske
ingeniörofficeren L’Enfant.
Man ansåg sig ej kunna slopa hvad stadens egen grundläggare utstakat,
men följden har blifvit, att man fått en visserligen storartad plan, men
gammaldags och stel som en fransk slottspark i Le Nôtre’s smak. Alla de
offentliga byggnader, som enligt denna onekligen pompösa plan skola
gruppera sig kring det system af vägar, rabatter, klippta häckar och
alléer, hvartill den nuvarande parken skall omdanas, komma att utföras
med oändliga kolonnader och mer eller mindre banala lisén- eller
pilasterfasader. Byggnaderna äro ämnade att förläggas på rätt stora
afstånd från hvarandra, hvarigenom totalverkan förfelas och hela denna
nu pittoreska »Mall», denna rustika, i viss mån i frihet uppvuxna och
just därföre så måleriska »_Botanical garden_» kommer att te sig ungefär
som ett midtelparti på en världsutställning, men tyvärr ej af lika
éfémèr natur.
Hvad som dessutom i mångas ögon gör den uppgjorda planen för Washingtons
förskönande förhatlig är, att man, för att »in absurdum» genomföra den
L’Enfantska planen, bestämt sig för att låta nedhugga massor af ståtliga
träd, delvis af sällsynta slag, uppvuxna ungefär der slumpen placerat
dem. Dessa sekelgamla vittnen till republikens första dagar vill man,
åtminstone på vissa platser, ersätta med stelt klippta lagerträd i
krukor, ämnade att uppställas utefter de symmetriska rabatter och
gångar, som enligt förslaget i ohjälplig skugglöshet utmynna från det
imposanta Washington-monumentet.
Detta skulle vara en vandalism utan like, som dock dess bättre ännu ej
kommit att sättas i verket och kanske på grund af de oerhörda
kostnaderna för hela planens genomförande (man talar om hundra miljoner
dollars) aldrig kommer att förverkligas.
Man skulle måhända ej ha så mycket att anmärka mot dessa tillämnade
anordningar, om det endast gällde att återställa en plantering, som
genom vanvårdnad kommit i lägervall. Men så är ingalunda förhållandet.
De af Washington och L’Enfant uppgjorda planerna, hvad denna del af
staden angår, förefinnas endast på papperet. Det skulle därföre bli ett
verkligt nyskapande efter gammalt mönster.
Att det moderna Amerika, med sina många framstående konstnärer och sina
yngre duktiga arkitekter ej skulle kunnat få mera tidsenliga planer för
sin hufvudstads försköning, har man verkligen svårt att tänka sig, och
man kan ej underlåta att önska, att det lika tråkiga som stela och med
en nyare uppfattning alldeles oförenliga förslaget, i brist på anslag
eller af andra skäl, skötes åt sidan tillsvidare, så att yngre krafter
måtte komma i förgrunden och gifva Amerika en hufvudstad af en typ, som
vuxit fram ur landets egen jordmån, och som komme att förläna den en
mera amerikansk prägel i dess bästa bemärkelse, ej en bismak af gammal
europeisk skräpkammare.
Min sakkunnige meddelare må ha rätt i dessa sina kanske väl
pessimistiska förutsägelser om det framtida Washington, det vill jag
visst ej bestrida, men bortser man från allt detta kommande akademiska
kram lämnande de officiella planerna ur sigte och endast fästande sig
vid hvad Washington nu är, skall man finna en förtjusande stad full af
öfverraskningar och storslagna perspektiv, men, om jag så må säga,
präglad af en slags förnäm hemtrefnad. En blommornas och den friska
grönskans stad, genomkorsad af ståtliga avenuer och inbjudande gator,
där högstammiga sycomorer, ekar, popplar, sällsynta japanska träd,
plataner, akasior, lindar slå verkliga hvalf öfver körbanorna lämnande
skugga och beredande välkommen omväxling. En mångfald pittoreska squares
och staty- eller fontänprydda öppna platser göra dessutom ett väl
beräknadt afbrott i det schackrutade gatsystemet, som tack vare sina väl
hållna alléer och saftiga gräsmattor icke gifver samma enformiga och
prosaiska intryck, som exempelvis New-York, ja hvarför inte vissa delar
af Stockholm, där på de s. k. »malmarna» schackrutsystemet med
hänsynslöshet infördes redan under drottning Kristinas tid vill jag
minnas.
Washington påminner om många europeiska städer. Det finnes vissa partier
på Pennsylvania avenue, särskildt under vintern då icke sällan slädfart
kan idkas, som föra tanken på Newskyprospektet i Petersburg med dess
något oregelbundna byggnader och den mäktiga Isaakskyrkan, som här
ersättes af kapitoliets öfverväldigande, i fjerran förtonade kupol. En
annan gång erinras man om vissa tyska brunnsorter såsom t. ex. Ems med
sina låga affärshus, där i oräkneliga krambodar utbjudas souvenirer och
brefkort, och där icke jäktande fotgängare i lugn och ro taga sig sin
hygieniska förmiddagspromenad.
[Illustration: Typiskt gatuperspektiv (efter fot.).]
I skymningen, då kapitoliet ännu skönjes öfver all staden i trollsk
belysning likt ett sagoslott aftecknande sin kontur mot den skimrande
aftonhimlen samt inbäddadt i Botanical gardens’ härliga grönska, tycker
man sig i tankarna förflyttad till Monte Pincio i Rom. Jämförelsen
mellan S:t Peterskyrkan och Kapitoliet ligger då nära till hands.
[Illustration: Massachusetts avenyen (efter fot.)]
När våren med sitt trollspö låter Washington, så att säga från ena dagen
till den andra lägga bort sin måhända något dystra vinterdräkt och iföra
sig sin gröna sommarskrud, då kan den framåtsträfvande och för sina
estetiska ideal varmt nitälskande staden upptaga täflan med hvilken
europeisk stad som helst och är nästan säker om en hedersplats.
Dessutom har Washington ett stort behag i den omständigheten, att det så
att säga »ligger på landet». Man behöfver nämligen icke gå sig trött för
att komma utom staden; man vet ej hvar staden slutar och landet
vidtager.
Denna rikedom på grönska och lummiga alléer, dessa parker, squares och
»circles» med sina väl hållna planteringar, som under våren och sommaren
göra Washington till något eget i sitt slag, ge dock staden under
vintermånaderna, och de äro ganska långa, en omisskännlig prägel af
öfvergifvenhet och vintersömn. Hvart ögat vänder sig mötes det af dessa
aflöfvade grenar, dessa nakna stammar, som onekligen verka dystert och
hvars gråstämda enformighet endast mycket sparsamt afbrytes af en eller
annan magnolias eller en eller annan mahonias något kyliga grönska.
Denna olägenhet delar naturligtvis Washington med andra städer, där i
stor utsträckning alléer pryda gångbanorna. I Champs-Elysées i Paris se
ju de aflöfvade träden ej heller vidare tilltalande ut vintertiden, men
där ge själfva gatulifvet, de tusentals ekipagen, de eleganta
fotgängarna, de i hastiga takter förbitrafvande ryttarna en ersättning,
som Washington, där gatulifvet är ovanligt stillsamt och föga
omväxlande, icke erbjuder. Jag kan icke bättre karakterisera den lugna
säflighet, hvarmed den äkta inbyggaren i Washington rör sig på sina
breda trottoirer och präktiga asfaltgator än genom att meddela följande
sanna anekdot. En liten gosse från Washington fick nyligen göra sitt
första besök i New-York jämte sin fader. Knappt hade de landstigit från
färjan från New Jersey och hunnit upp till Broadway vid Union square
förrän den af det myrstackliknande folkhvimlet något skrämde och häpne
ungdomen tog sina dagars upphof i rockskörtet sägande: »Hvar är elden
lös, pappa?»
Den byggnad, som ger hela Washington en alldeles enastående prägel, och
som utöfvat ett afgörande inflytande icke blott på hufvudstadens egen
estetiska utveckling utan äfven otvifvelaktigt å byggnadsverksamheten i
de olika staterna är det djärft tänkta, kupolbeprydda kapitoliet, den
Nordamerikanska republikens riksdagshus, där Kongressen sammanträder och
högsta domstolen har sina lokaler. Dess läge är präktigt, dominerande
staden. Den västra fasaden med sina väl afmätta terasser, trappor och
fontäner är mycket tilltalande, hvilket ej är förhållandet med den
egentliga hufvudfasaden, den östra. Detta hufvudsakligen beroende därpå
att kupolen, som tillkommit senare än själfva midtelpartiet, tilltagits
för stor för själfva basen, som ursprungligen uppbar endast en mindre
lanternin. Man har med rätta sagt att »här är en kupol med en byggnad
under sig, då det i stället borde vara en byggnad krönt af en kupol».
[Illustration: Kapitoliet, i förgrunden ett af G. Washington planteradt
träd (efter fot.).]
Denna brist kommer att i någon mån afhjälpas genom redan planerad
framdragning af det östra midtelpartiet omkring 36 fot, en åtgärd som är
ämnad att ge den, oaktadt sina enorma dimensioner, smäckra och luftiga
kupolen en betydligt kraftigare bas att hvila sin stora massa på.
[Illustration: Kapitoliet: östra fasaden (efter fot.).]
Sådant kapitoliet nu står är det dock i fråga om helhetsverkan och i
förhållande till sin omgifning kanske enastående i världen samt kommer
för samtid och eftervärld i mer än ett afseende att verka symboliskt för
den nordamerikanska republikens hela karaktär och utveckling.
[Illustration: Kapitoliet på 1840-talet (efter gammalt stentryck).]
Man vill nog stort, men när det kommer till utförande, nöjer man sig
ofta med halfmesyrer, och sådant som imponerar på den ytlige
betraktaren, men som i själfva verket icke tål att »synas i sömmarna».
Men icke heller Rom byggdes på en dag; likaså ändras och förbättras
alltjämt såväl den amerikanska konstitutionen som det flere gånger
tillbyggda kapitoliet; och bara viljan finnes att göra det bästa, är det
ingen fara, att icke så väl den ena som det andra under sakkunnig
ledning och nitiska vårdares kärleksfulla uthållighet till slut bli hvad
Georg Washington åsyftade, när han om den nygrundade republiken sade:
»Let us raise a standard, to which the wise and the honest can repair».
[Illustration: Kongressbiblioteket (efter fot.).]
Närmast till kapitoliet ansluta sig tvenne ännu ej fullt afslutade
marmorpalats afsedda till kongressledamöternas enskilda mottagningsrum,
kommittésalar, byråer m. m. Om dem kan man endast säga, att de äro
oklanderliga i sin hvitskimrande prakt, men tråkiga i sin akademiska
fullkomlighet. Kostnaden för dem är beräknad till fem millioner dollars.
[Illustration: Kongressbiblioteket: Vestibulen (e. f.).]
I kapitoliets grannskap befinner sig äfven det ryktbara
kongressbiblioteket eller som det med sitt officiella namn heter
»_Library of Congress_». Tomten oberäknad, och naturligtvis ej heller de
dyrbara samlingarna, har denna byggnad kostat staten mer än 20 millioner
kronor, en enorm summa, men så är också denna institution något ensamt i
sitt slag. Dess yttre arkitektur påminner visserligen i mångt och mycket
om vissa officiella s. k. praktbyggnader vid »Ringen» i Wien eller i
Berlin, särskildt om det nya riksdagshuset i den sistnämnda staden, och
gör ej något vidare tilltalande intryck; det inre däremot med sin
ståtliga i hvit marmor, förgyllningar och delvis präktiga dekorativa
målningar utstyrda vestibul verkar onekligen imponerande, äfven om man
skulle tycka, att det är alltför pråligt för en den lärda verldens
helgedom. Den stora läsesalen, uteslutande utförd i läcker gulbrun
Siena-marmor, nästan utan förgyllningar samt med allt trävirke af
mörkbetsad mahogny, är utan gensägelse ett af de noblaste och
smakfullaste rum man kan få se.
[Illustration: Kongressbiblioteket: Läsesalen (efter fot.).]
Presidentens bostad af ålder kallad det »Hvita huset» eller »Executive
mansion» skall jag i annat sammanhang omnämna och hvad de öfriga äldre
officiella byggnaderna angår är ej mycket annat att säga än, att de i
allmänhet ansluta sig till den här så vanliga semiklassiska perioden
från 18:de seklets slut, som tryckt sin prägel på den amerikanska
arkitekturen och gifvit upphof till den s. k. kolonialstilen, d. v. s.
daterande sig från de dagar, då de östra staterna ännu voro en engelsk
koloni.
[Illustration: Posthuset (efter fot.).]
Man tyckes vid officiella byggen här icke kunnat besluta sig för att
bryta med denna stil, som fått liksom ett slags hemortsrätt mer i
Amerika än annorstädes. Att komma ifrån dessa stela men enformiga
kolonner, dessa tråkiga, men i sin förnämhet onekligen imposanta
pilasterfasader tyckes vara en omöjlighet för de amerikanska
arkitekterna; ja, man påstår att allmänheten här icke tror, att en
byggnad kan äga berättigande att anses som »arkitektur» om den ej har
ett tillräckligt antal kolonner.
[Illustration: Corcoranmuseet (efter fot.).]
Bland offentliga byggnader i Washington af jämförelsevis yngre datum,
som bryta med denna gängse stil må nämnas, posthuset i en ganska
misslyckad romansk stil, Smithsonian institutionen, statsdepartementet
m. fl. Särskildt är det senare, i samma billiga, franska senrenässans
som posthuset i New-York, ett verkligt monstrum af fulhet.
Corcoran-museet, daterande sig från 1880-talet är däremot en i många
afseenden originell, för ändamålet lämpad samt om konstnärlig smak
vittnande byggnad.
I stadens s. k. »residential section», där de rika ha sina praktfulla
villor, och där diplomaterna slagit sig ned, finner man ett flertal
intressanta och smakfulla nybyggen och en mängd äro under uppförande af
hitflyttande miljonärer, som önska ordna åt sig palatsliknande hem
värdiga deras gemålers fåfänga och behof af att lysa.
Ehuru Washington är kändt för att en mängd familjer flyttat till de
många nyuppförda, luxuösa hyreskasernerna, anser man dock ännu icke
såsom fullt passande att ej bebo ensamt hus och här liksom t. ex. i
Philadelphia bor man därföre oftast inom egen port. Gata efter gata,
avenyer och platser äro i denna del af staden inramade af oftast små
privathus utan arkitektoniska anspråk och sällan af mer än tre fönsters
bredd, låga, ojämna, skiftande i alla färger samt i de flesta fall föga
tilltalande. Men man känner att inom dessa murar finnas vänliga,
välvilliga, gammaldags hederliga människor af den burgna medelklassen,
med utpräglad känsla för hemmet och familjen samt att där trifves en
glad, icke blaserad ungdom, en anspråkslös och vänfast äldre generation.
Visserligen motsvara icke dessa hem i alla afseenden hvad en europé
skulle önska för att känna sig hemmastadd och ha trefligt, men
amerikanerna vilja ha det så som de ha det, och det är ju i främsta
rummet för sig de ordnat sina hem; man kan vara säker på, att om de
ville ha det precis som man har det i Europa, så hade de långt för detta
skaffat sig det. Dessa hus stå i afseende på komfort, äfven för enklare
familjer, betydligt framför den europeiska medelklassens »egna hem».
Mycket skulle vara att tillägga om Washingtons naturliga skönhet, men må
det nu sagda vara nog för att ge ett om också ofullständigt intryck af
den federativa hufvudstadens yttre och af den miljö, i hvilken
sällskapslifvets aristokratiska och byråkratiska element mötas, täfla,
och utkämpa sina strider.