henne ännu i sikte. Ibland grep hon om en lian och svingade sig över en
klyfta. Vi gjorde detsamma. I nästa ögonblick kröp hon under en trädrot,
vände sig om och visade två rader vita tänder mot oss, smällde ihop
käkarna (som jag kommer ihåg att min gamla städerska i Uppsala gjorde
utan tänder, då jag inte kunde betala veden), utstötte några gutturala
ljud (alla ljud av primitiva människor äro gutturala), rullade utför
branter, klättrade uppför berg, sprang genom kaktussnår, genom häckar av
Idios spinosus, vilken fruktansvärda buske med sina orangefärgade blommor
gav undervegetationen dess huvudsakliga karaktär.
Men vi voro henne hack i häl. Jag var flera gånger nära att ge tappt, men
Kalle Cederström uppmuntrade mig ideligt med eggande tillrop. Han var
som en stålfjäder och hans energi smittade mig.
-- Tänk på groggen hur den skall smaka när vi komma tillbaka, rimmade han.
Jag fördubblade mina ansträngningar. Svettpärlorna lågo som daggdroppar
efter oss på mimophelusbladen -- ännu hade vi flyktingen i sikte. Jag
trampade på en piskorm -- men innan han hann hugga, var jag tio meter
därifrån. Jag skall aldrig glömma något av detta. Detaljerna stå ännu
klara för mitt minne i de mest minutiösa enskildheter.
Vi klättrade och sprungo utefter en liten flod som forsade och brusade.
Vi vunno på den primitiva kvinnan -- bruset blev starkare och snart kommo
vi till en öppen plats i urskogen där ett vattenfall på trettio meters
höjd kom ner från en skifferplatå alldeles som en ridå.
Det stod som en glasvägg framför oss och vid dess fot rök skummet som
ånga.
Kvinnan kunde inte komma längre. Hon sprang åt höger, sprang åt vänster,
men de höga klippväggarna på båda sidor uteslöto alla möjligheter till
flykt. Hon vände sig om, slog ihop käkarna mot oss som en ilsken hynda,
tog två, tre steg in i skumångan, dök rätt in i vattenfallet -- och
försvann.
Badande i svett och kippande efter andan gapade vi på varandra.
-- Detta var själva fan, sade jag. Hon dök rätt in i vattenfallet!
-- Ja, sade Kalle, hon försvann i vattenfallet utan vidare spisning!
-- Vi äro på en märkvärdig ö, sade jag, men vi måste undersöka den!
Vi undersökte fallet. Platåkanten, över vilken fallet kom, var rak som en
linjal. Vattnet flöt lugnt och stilla över branten i en bredd av fem à
sex meter och föll rakt ner som en ridå, som en silvervägg, som ideligen
ynglade av sig. Väggen var absolut blank däruppe. Längre ner fick den
karaktär av strålar och dog bland stenarna för att i döden kasta i höjden
pärlor av sig själv -- alldeles som det skall vara.
Kalle Cederström sade: -- Den där vattenväggen kan inte vara vidare tjock
-- den faller ju lugnt och lodrätt!
-- Du har rätt! Alltså, då det där kvinnodjuret kunde gå tvärs igenom
fallet, kunna vi det också -- revolvrarna klara! Låt oss försöka!
Kalle Cederström tog fram sin browning, hoppade ut på en sten, vinkade en
hälsning, gjorde ett språng och var försvunnen.
Jag hoppade efter. Vattnet slog mig i nacken som med spön -- och i
nästa ögonblick befann jag mig inne i en väldig grotta. Kalle stod och
balanserade på en svart sten och torkade vattnet ur ögonen. Vi voro våta
som torskar.
Det brusade och susade omkring oss. Det var halvskumt därinne, men fallet
var som ett fönster, ett levande glas, genom vilket solen arbetade sig
in och gjorde färg åt oss. Och så småningom uppfattade vi färgerna. Ett
flytande orientaliskt draperi, en pärlvägg, en kalospinterokromatokrene.
Grottan försvann i ett mörkgrönt dunkel inåt. Väggarna voro svarta med
mörkgröna, fuktdrypande lavar, men närmast fallet som sjöd i hålor i
skiffern växte vita ormbunkar med blad som fanet på fjädrar och på bladen
sutto vita sniglar med svarta tentakler. På väggarna kröpo gula spindlar
med svarta bakkroppar och håriga ben. Och ödlor med gula magar och svarta
ryggar och bara ett benpar kröpo omkring i varje skreva och fördjupning.
Kalle Cederström tycktes njuta. Han tog fram en elektrisk lykta.
-- Framåt, inåt! sade han. Och träffar vi några förhistoriska djur, så
hålla vi våra browningar i ordning! Men vänta! Ser du kvartsådern här!
skrek han. Kvarts och skiffer tillsammans betyder guld, _guld_! Jag har
varit guldgrävare i Wyoming och känner till sånt här!
Han lyste på en vit, metertjock kvartsgång i skifferväggen.
-- Guld, skrek jag. Guld, visst faen är det guld! Det passar ju lagom för
mej. Jag har ju tre växlar som förfaller nästa vecka. Ser du inte hur det
blänker? Visst är det guld! Vi delar, Kalle, låt oss vara kamrater som
hittills! En växel är på 500 goda riksdaleros, det är min vinräkning för
sista månaden, och den andra är på 250 för fyrverkeripjäser och praliner
åt mina barn. Tror du det finns tillräckligt med guld?
-- Skrik inte så förbannat, sade Kalle, det kanske är bara sedlar! Livet
har lärt mig att bli skeptisk. Tyst, skrik inte, upprepade han lugnt. Vad
var det jag sa? Det är bara sedlar, odugliga gamla papper från papuaernas
tid -- och falska för resten! Här ser du två närliggande med samma nummer
och påskrivna av Jakob Bagge -- detta måste vara humbug! Gamla svenska
femmor som inte blivit inlösta i tid -- men var ha vi urkvinnan?
Jag hade med tanken syndetikontiskt häftad vid guldet alldeles glömt
kvinnan -- efter mäns sedvänja.
-- Ja, var ha vi kvinnan? Men att kvarts och skiffer ger sedlar, det är
en geologisk märkvärdighet --
-- Tänk nu inte på dina växlar och låt inte guldets demon gripa om din
själ så där, sade Kalle. Vårt intresse är mera animaliskt och geologiskt
än pekuniärt. Om vi nu först skulle tänka på att utforska grottan -- fast
jag är hungrig som fan -- och försöka få tag i kvinnan, så kan ju du få
överta henne och sälja henne till Hagenbeck -- han betalar verkligen bra!
Jag minns i Texas -- men låt oss fortsätta längre in i grottan. Kanske
kvinnan är humbug av samma valör som guldet här!
Grottan vidgade sig inåt. Det mörkblå dunklet skingrades endast
motvilligt av Kalles goda elektriska lykta. Ödlorna rasslade om våra
fötter. En art läderlappar med fosforescerande ögon snuddade i virvlande
flykt vid våra kinder, våra kläder. De utvecklade en frän lukt av
vitriol, då de tangerade oss.
-- Jag skulle vilja att Carlander vore med om det här, sade Kalle. Han
spårar en kvinna lika bra som han söker opp en älg. Hon måste emellertid
vara härinne. Håll pekfingret på trycket! Man vet aldrig! Det hela kan
vara humbug. Eller ett bakhåll!
Vi gingo vidare i en klibbig ojämn terräng av skiffer. Taket var svart av
flädermöss som hängde i sina pekfingrar med huvudet nedåt. Det droppade
från stalaktiter av svart konsistens och vi stapplade över grönklibbiga
stalagmiter. I fördjupningarna mellan stalagmiterna låg en grönröd
soppa där små bruna djur rörde sig. De sågo ut som abborrögon och hade
hårliknande utväxter på sina abdomina. Det var tydligen en art palafoyter
kanske besläktade med megalopex eller myophylakterion --
-- Men vad nu då? Rörde inte en stalaktit på sig?
Kalle Cederström riktade ljuscirkeln mot taket.
-- Jo visst! men det rör sig i takt med min puls. Det är alltså en
synvilla. Skall du skriva om det här, då du kommer hem, så blir det för
långt både för dig och dina läsare. Jag är för resten trött på den här
expeditionen. Vi ger fan i urkvinnan, jag är hungrig, vi tar opp några
ostron och dricker vår gula etikett! Vad ska vi göra med henne för
resten? Hon hör inte till vår samhällsklass, gör sig inte i societeten
-- inte ens på en bar -- och skulle bara vara till besvär i monoplanet.
Helt om! Det börjar bli monotont med ödlorna och flädermössen -- tycker
du inte att det luktar ipecacuanha just nu?
Jag kände verkligen en doft, en avlägsen, av ipecacuanha och inbillade
mig redan ha ont i ögon och lungor. Jag var naturligtvis uppjagad,
nervös, trött, efter de sista minuternas jäktande.
-- Du har rätt, Kalle, sade jag. Vi vänder!
-- Kom ihåg att vi ska vara i Frisco i morgon kväll -- och den här hålan
är ingenting för oss, som skall hålla oss på ytan, över ytan!
Vi vände. Vi började stappla över stalagmiter och halka på grönslemmiga
lavar, raglade, sprungo, stannade, sprungo igen. Kalles lykta började
mattas. Men just då hon slocknade upptäckte vi i fjärran ljusningen av
grottans fönster fallet, som skilde oss från solen och livet därute,
vårt monoplan, havet, allt. Vi höllo varandra i händerna och klevo på
försiktigt --
Men vad nu då? Där -- alldeles under fallet, behagfullt lutad mot ett
kvartsutsprång stod hon, urkvinnan, den primitiva, hon, vars tränade
hull tillåtit henne krypa genom törnsnår och rusa genom agavehäckar. Men
hon var icke naken längre. Hennes huvud kröntes av en ofantlig hatt med
hägerfjäder, en fjäderboa hängde behagsjukt över hennes vackra axlar och
hennes klänning var från Paquin, jag svär på det, ty den framhöll i sin
eleganta enkelhet just den primitiva honan hos henne. Och hon skrattade,
hennes vita tänder blixtrade mot den bruna hyn, och de rubinröda
läpparna. Hon gungade litet på vänstra benet, och det högra visade en
röd strumpa med en broderad svart alligator på, vars ögon voro smaragder.
Under vänstra örat hade hon ett födelsemärke, stort som en femöring, med
svart hår på, och från örsnibben hängde en tunn guldkedja med en turmalin
som vilade just på födelsemärket och såg ut som ett försök att blotta
hemligheter, mystik, för den som ville förstå.
Hon skrek inte alls. Hon bara skrattade och saliven glänste på hennes
starka hörntänder. Hennes ögon liknade agater, slipade så att man skulle
tro att stenen var ett lugnt vatten att dyka ned i. Men då hade man
krossat skallen.
Sådan var hon, och vi uppfattade alltsammans samtidigt.
Jag gick höviskt fram, tog av min tropikhjälm och frågade på franska om
vi kunde vara henne till någon tjänst. Hon skakade på sitt vackra huvud
och håret dallrade långt efter det hon slutat med skakningen. Hon förstod
inte. Hon bara skrattade. Det klang och gav eko. Kalle blev förbannad.
Han gav henne en toreadorblick -- och jag tyckte mig se henne darra en
kvarts sekund -- och frågade på engelska, vad hon önskade. Hon skakade
återigen på huvudet. Hägerfjädern darrade -- och hennes ögonhår, långa
och mjuka, skälvde som om en bris gått igenom dem -- och så slog hon upp
ögonlocken och visade två agatbrunnar och skrattade -- kling -- klang --
som med en ton av ebenholts på slipat glas -- ha -- ha -- en hel oktav.
Och hennes bröst skälvde litet och stannade -- ping pang -- och hon
stod så -- eller ställde sig så att vi skulle kunna se skälvningen mot
vattenfallets vackra vägg.
Det var inte lönt att försöka med tyska. Hon bara skrattade.
Vi försökte med alla språk vi luktat på, men hon stod bara och gungade
med det ena benet och såg på oss under halvslutna ögonlock och log --
och en svart lock ringlade sig ned vid hennes öra och rörde sig som en
daggmask som söker sin maka en regnkväll på en åkerren -- och hon blåste
på den och skrattade, men den ville söka sig in i henne, i ögonen, i
munnen, längs kindernas mjuka linje ned i vecket under hakan, vecket, som
inte var ett veck utan en kurva av liv och kött, brunt hull, dunigt brunt
hull.
-- Nej, hör du Kalle, sade jag, nu går vi. Hon är omöjlig i språk -- vi
begriper henne inte. Jag skall försöka med teckenspråk ett slag!
Och jag försökte mimiskt framställa ett förslag. Hon skulle följa oss ned
till vår lägerplats och tära något champagne.
Jag lyckades efter allt att döma klargöra detta för henne, men jag hade
också fått använda all min överflödiga intelligens.
Hon vägrade. Hon pekade på sin hatt. Den skulle naturligtvis ha förstörts
om hon följt oss genom fallet. Hon pekade på sin fjäderboa och på sin
klänning och skakade på huvudet. Och denna skakning beledsagade hon med
ett outgrundligt leende och ett skratt, ett klingande hånfullt vackert
genom flera oktaver.
-- Medge Kalle, att det här är det underbaraste numret vi träffat på!
-- Äsch, de ä sej lika allesammans! Men jag tycker att hon bor litet
konstigt.
-- Det tycker jag också! Men kvinnor ha intet sinne för komfort! Vi män
ha det i hög grad, och det är vårt raffinemang. Men nu ger vi oss i
väg! Ä vi våta som tuppar nu, så bli vi som dränkta kattor om ett par
sekunder! Adjöken, fröken!
Vi bugade oss höviskt. Hon skrattade igen. Hennes ögon skiftade i färg
mellan stenkol och smaragd och det gröna giftet slängde ut snaror om
fötter och ben och bröst och halsar -- det var hemskt och vackert -- och
i samma ögonblick vi döko igenom fallet ljöd ett skrik, som påminde mig
om den gamla sagan om alrunan.
Den som hör dess skrik, då hon dras ur jorden, måste dö i samma ögonblick.
Men Kalle och jag äro ju moderna människor och vidskeplighet är fjärran
från oss.
-- Ja, jösses, fruntimmer! sade jag, då jag hoppande på stenarna tog mig
i land.
-- Fruntimmer, ja! sade Kalle Cederström tankfullt och tog ett språng
värdigt en panter, grep tag i en nedhängande gren av Caramæbis paracelsæ
och landade graciöst i en Baranjabuske, vars frömjöl färgade hans gula
kostym ännu gulare.
-- Det här var i alla fall en märkvärdig historia, sade Kalle. Jag tycker
att den nästan är oupplevad. Fast vi uppleva den nog var dag -- eller
åtminstone var vecka. Tänker du skriva om det här?
-- Ja!
Vi letade oss ned till stranden igen. Vi gingo tillbaka i våra egna spår,
vilket inte var särdeles svårt, ty vi hade gått fram som mordänglar under
förföljandet av urkvinnan. Men vår färd var inte utan sitt intresse.
En flygande hund höll på att slå hjälmen av mig, och då Kalle vid
överhoppandet av en trädrot råkade hålla sig fast i en gren av _Triplaris
americana_, fick han rockärmen full av myror, som visade att de inte voro
att leka med. Deras bett förorsakade flera dagars inflammation och törst.
Själv fick jag ett par exemplar av _Atta cephalotes_ på mig och har först
då detta skrives kunnat hejda deras fruktansvärda fortplantningsförmåga.
Då vi äntligen hunnit ned till stranden, lade vi oss som frimärken på den
för att vila litet efter allt det vi upplevat. Vi tvivlade till och med
på realiteten av det. Och vi ångrade att vi icke sökt upp de hannar av
honsläktet, som givetvis måste finnas på ön. De måste naturligtvis vara
folk med monokel och uppvikta byxor i en situation, och ludna fyrhänta,
svansprydda gentlemän i en annan.
Men vi tillhöra icke det folk som funderar länge. Jag vecklade upp
byxorna och hämtade två dussin ostron, tog två cliquots ur monoplanets
kölsvin, oskärade en ask ryska cigaretter, väckte Kalle och firade med
honom en fest som vi sent skola glömma.
Kalle Cederström skötte verkligen sin maskin som en ung gud. Vid midnatt
slogo vi ut vingarna på monoplanet och gåvo oss i väg, kurs ONO ¼ O.
Under himlens stora kupa med de brinnande stjärnorna slöade jag verkligen
till ett par gånger och somnade, ty motorbullret söver i längden. Men
Kalle ville icke väcka mig. Han purrade mig på allvar först då vi hade
Sandwichöarna låringsvis om babord, och då var solen redan uppe sedan ett
par timmar. Jag fick en kvarts pomril försatt med litet gin och vaknade
genast. Jag vill rekommendera denna blandning åt alla flygare.
Fem timmar före den överenskomna tiden passerade vi över Frisco och
landade på aerokajen vid Alameda. Och på kvällen åto vi vår middag i The
Bohemian Club.
Jag hade äran och nöjet att föras till bords av professor Cray Hinton,
han som konstaterat Dinotaurus’ faktiska existens under pliocenperioden.
Han ställde sig något skeptisk visavi min förmodan om urkvinnan.
-- Kan det inte ha varit en yngre upplaga av er stora landsmaninna
Ellen Key? frågade han. Ni förstår -- med vår tids kommunikationer och
våra sjömätningar, och så vidare, och så vidare -- tror ni verkligen
att något sådant är möjligt just nu? eller kan det inte ha varit något
teatersällskap som har firat sin semester därute -- och primadonnan
-- he? Jaja, jaja, när man sysslar med förhistoriska saker, som jag,
stannar man alltid som tvivlande. Såg ni på hennes tänder, ja, jag menar
oxeltänder? Det är där frågan tillspetsar sig!
-- Nej, jag glömde verkligen -- -- --
-- Ser ni, ser ni! Tag först ett avtryck av de två bortersta
oxeltändernas konstruktur och kom sedan till mig, så skola vi jämföra
den först med cocenhonans och sedan med andra postglaciala typer. Ni
säger, att hennes underkäk var kort, men det kan bero på slarv med
löständerna, vilket ju inte hindrar att ni kan ha rätt, ty vi ha funnit
defekta underkäkar i mycket gamla kulturlager. I Mähren till exempel
hittar man mycket få tänder, medan man i Vezèredalen i södra Frankrike
ideligen gör fynd av underkäkar med vackert plomberade visdomständer.
Men jag kommer från ämnet. Från ert till mitt. Efter allt att döma måste
er urkvinna på grund av de somatiska kännetecken ni framhållit, vara
släkt med Weddafolket på Ceylon eller också helt enkelt vara en liten
varietémamsell, född av fattiga föräldrar i Moabit i Berlin, förförd av
en semitisk barberare, slavhandlad (vitt) till Shanghai och sedan förd
till er exotiska ö för att få vila sig litet.
Jag måste beundra och gilla professor Cray Hintons utläggning. Den hade
alla sken av sannolikhet. --
Kalle Cederström och jag skildes åt i Frisco. Han reste till Paris och
jag till Grisslehamn. Jag är här nu.
Sjöholm.
»Människan måste genomgå mycket, innan hon blir luttrad.»
Detta visdomsord hörde jag redan då jag var sju år och jag har verkligen
haft anledning att konstatera faktum under de fyrtiotvå år jag tillbragt
här på jorden.
Han som gav mig denna visdom med på vägen genom livet var en mycket
originell man. En bland de egendomligaste människor jag träffat. Jag
har mycket gott minne. Han hette Sjöholm och var en sjuttioårs gubbe
som genom att processa hade förlorat en rätt avsevärd förmögenhet. Jag
inackorderades hos honom eller rättare hos hans fru, en lång, torr,
gulblek människa som kunde laga mat och var styv i allt som den tidens
kvinnor satte ära i att kunna -- göra ost, väva, spinna, göra kalas och
dricka kaffe.
Jag gick i skola. Jag bodde hos Sjöholm och hade kamrater som bodde
där också, rackarpojkar som lärde mig djävulstyg och sedan blevo
skeppsgossar, ty Oskarshamn låg i närheten.
Gubben Sjöholm hade någon särskild faiblesse för mig. Om kvällarna satt
han och skrev inlagor till häradsrätten och bläddrade i lagboken och
svor för sig själv, och ibland kommo skäggiga människor som lutade sina
huvuden emot Sjöholms och talade hemska ord. Jag kunde trots min ungdom
skriva en vacker stil och fick skriva rent allt det dessa gubbar hittade
på. Jag vill inte precis säga att jag blev lagklok, men jag fick en
riktning. Jag lärde mig att lagen var till för att kringgås.
På den tiden var det inte så noga med skolgången. Sjöholm var god vän med
folkskolläraren, en bigott lymmel, som jag har talat om förut. Jag fick
stundom skollov för att skriva åt Sjöholm. Tänk er en sjuåring som sitter
och skriver åt en gammal processmakare.
Sjöholm söp. Han söp ohyggligt under det att hans fru gjorde ost och
spann och vävde. Då Sjöholm hade supit ett par dar, måste han vila sig.
Då låg han som ett kolly på en soffa, med öppen mun och en blå näsa som
jag beundrade. Jag tyckte redan då om färg.
Då Sjöholm låg för ankar firade vi pojkar orgier. Jag som var yngst fick
i uppdrag att måla gubben. Han låg på sin soffa och var på andra sidan
och jag målade hans ansikte med sot och lingonsaft och krita. Han såg
verkligen hemsk ut. Men efter varje sådan målning var det klokast för oss
att ge oss ut i naturen. Ty fru Sjöholm, som kanske inte älskade sin man,
kände det ändå som en förolämpning att vi ändrade om gubbens utseende.
En gång vaknade han då jag höll på att måla honom. Jag skall aldrig
glömma hans synpunkt på saken. Han sade: -- När du blir så gammal som
jag, kommer det alltid någon lymmel och skojar med din ålderdom. Kan du
då ta det lika lätt som jag, så är du min pojke. Tycker du nu att du har
burit dej fint åt?
Jag grät. Gubben Sjöholm blev min man.
Vi levde i rätt små förhållanden. Till varje kaffekopp fingo vi två små
sockerbitar och en veteskorpa. Jag var en klok pojke och gömde mina
sockerbitar och skorpor.
På gården fanns en gammal badstuga och i den krossade jag mina
sockerbitar och mina skorpor och blandade dem; att äta denna blandning
var en njutning som var så storartad, att alla de njutningar jag
sedermera vid äldre år blivit delaktig av bli små och lumpna i jämförelse
med denna min ungdoms njutning.
Mina kamrater upptäckte det gömställe där jag förvarade min strut med
socker och skorpor. De stulo mitt förråd. Sedan dess tror jag inte
på någon människa. Jag var nog lumpen att berätta om mina kamraters
bovstreck för farbror Sjöholm. Han bara skrattade och sade att jag inte
gömt min blandning nog säkert. Man får skylla sig själv. Ha ha!
Jag förkovrade mig i skrivning och ju styvare jag blev, desto mera
exploaterade gubben Sjöholm min förmåga. Jag fick skriva fruktansvärt
långa inlagor. Jag skulle vilja läsa dem nu. Gubben kunde inte stava, men
jag kunde (efter C. J. L. Almquists rättstavningslära).
Och en dag fick jag klart för mig att jag var en viktig faktor i gubben
Sjöholms liv. Han måste gå till Långemåla för att träffa en av sina
bondadvokater. Han ville ha mig med sig och jag fick lov av skolmästaren
och min far att följa med.
Jag ser oss båda gå över bergen, berg med insprängd kvarts -- nu skulle
jag söka efter guld därnere.
Plötsligt lägger sig gubben Sjöholm. Han lägger sig på rygg och stirrar
upp i rymden.
Jag frågar: -- Vad är det med farbror?
-- Det är mitt gamla bråck -- det kommer alltid då jag blir arg.
Vi voro mitt uppe i en fälla med hallon och blåbär. Jag kände mig ensam
och samtidigt ansvarig för gubben. Men min sjuåriga ungdom tvang mig att
föreslå: -- Ska ja inte gå tebaks te Jonstorpet å få hjälp?
-- Nä, gosse lille, men dä ä bäst att du går hem!
Om det hade varit nu, år 1911, hade jag nog inte gått hem. Men sjuåringen
lämnade år 1876 den gamle mannen ensam i skogen. Sedan fick jag veta att
gubben Sjöholms bråck skulle ha kunnat botas, men då måste han ligga
på sjukhus, och där kunde han inte sköta sina processer. Bland mina
starkaste minnen står fortfarande kvar gubben Sjöholm, då vi tillsammans
gingo över det småländska landet och han plötsligt måste lägga sig på en
bergknalle med huvudet lägre än underlivet.
Sjöholm är död sedan många år. Kanske finns det flera Sjöholmar, men
knappast någon så stark som han. Han förlorade alla sina processer. Han
var svensk. Skål för Sverige!
Begravningshatten.
När ogifte major Adamson vaknade morgonen den andra maj vid att solen
sken honom mitt i ansiktet, behövde han icke övertyga sig om sin
existens genom att nypa sig i skinnet, ty en våldsam huvudvärk och en
nästan olidlig törst satte honom genast in i förhållandena. Han tömde
vattenkaraffen och erinrade sig efter en stunds grubblande att han varit
på Hasselbacken och förtärt jästa och destillerade drycker i något
sällskap. Men vilket?
Som vanligt började han genomgå sin bekantskapskrets i alfabetisk ordning
och hade just hunnit till det obekanta X, då jag enligt löfte från
föregående kväll ringde upp hans nummer för att väcka honom. Han svarade
med ett stilla kvidande. Kommandotonen var absolut borta.
Så småningom lyckades han framviska en ytterst lakonisk men icke desto
mindre fullt tillfredsställande beskrivning på sitt tillstånd.
Jag föreslog: -- Jag reser i dag med Vaxholmsbåten för att titta på mitt
sommarnöje och du följer med, ty du behöver luft. Frukost äter vi på
båten. Kläd på dig ögonblickligen. Du har bara tre kvarts timme på dig.
Kvid inte så där omanligt. Nu har jag väckt dig, som jag lovade. Jag
väntar dig vid båten. Adjö.
En blek vålnad, en skugga av en smärtfylld dröm, skred Adamson verkligen
i sista ögonblicket över landgången. Sedan jag kondolerat honom och båten
vänt stäven utåt Fjäderholmarna, ledde jag ned honom i försalongen, och
inom en kvart började hans drag bli mänskliga, fast skakningen från
propellern stundom kom honom att lägga sitt ansikte i Laokoonveck. När
han fått litet koffein införlivat med sin organism, var han åter Wilhelm
Tell. Kanske ett par Hennessy också gjorde verkan.
Han började tala.
-- Tror du att jag får flugan?
-- Det beror på dig själv.
-- Så svårt som i dag har jag aldrig känt det.
-- Det blir allt svårare med åren.
-- Nu behöver jag minst en vecka att reparera en sån här hippa
fullständigt.
-- Tag dem inte så ofta då.
-- Men det är farligt att sluta upp för hastigt.
-- Du menar alltså whiskygrogg?
-- Ja.
Jag varnade honom, men var och en vet ju bäst var skon klämmer och hur
ens sjukdomar lämpligast botas.