Birger var försvunnen, men bakom mig hörde jag snabba fötter och
flåsandet av förföljarens andedräkt.
Gud vad jag sprang! Jag sökte befria mig från överrocken, men lyckligtvis
kom jag ihåg, att mitt namn stod i fodret. Vid kyrkogården vek jag av åt
höger. Regnet skvalade och smutsen stänkte om mig, men där borta låg den
räddande landsbygden. Säkert och obevekligt ljödo stegen bakom mig. Jag
började bli andfådd. Jag insåg, att jag inte skulle kunna hålla ut länge
till.
Pang, en kullerbytta! Jag låg i ett dike och en kropp föll tungt över mig.
Nu gällde det alltså att slåss. Jag höll honom om livet, och vi rullade
omkring i smörjan. Men -- du store Antonius! Han var ju smal om livet som
en sticka och sade aldrig ett ord, bara flåsade tungt. N:r 9 var tjock
som en tunna. Vem -- _gudar, är det du, Birger_?!
Det var Birger.
N:r 9 hade uppgett förföljandet, och vi voro räddade. Det dröjde en lång
stund, innan kamraten kunde tala. Men det var ju inte heller nödvändigt.
Klockan var över fem, och vi trängtade till vila efter en väl använd
natt. Visserligen hade mycket ännu kunnat utföras, men vår äregirighet
var nästan tillfredsställd. Snart svävade fridens genier över våra
huvudgärdar.
Efter den sena frukosten några timmar längre fram i tiden voro utvalda
medlemmar av Filologiska föreningen inbjudna att åskåda uppträdandet av
en liten avdelning poliskonstaplar, som med dystra miner sökte inpassa en
massa grindar i respektive gångjärn litet överallt på Luthagen. Det var
ett tungt och besvärligt arbete, men konstaplarna kunde också glädja sig
åt så stort deltagande och så mycken verklig förståelse hos åskådarna,
att arbetet borde ha känts lättare.
N:r 9:s uppsyn var präglad av en hemsk beslutsamhet. Han såg ut, som om
han höll på att förtäras av en inre eld.
Men han repade sig igen och blev ännu fruktansvärdare än förut.
Käre läsare, tror du, att allt detta är skryt? Tror du, att jag yvs över
min ungdoms excesser? Och tror du, att jag fortfarande rekommenderar min
symboliske Petri Marksarii levnadsregel?
Misstag! Men jag ångrar nästan ingenting.
En spökhistoria.
En gammal vit småländsk herrgård med brutet tegeltak. En stor rund
gårdsplan med en blomsterrabatt i mitten -- löjtnantshjärtan, pioner,
tusenskönor och reseda. En lång allé av åldriga almar, en fors som
brusar, midsommarnattsskymning, salong, grogg, familjesamkväm,
konversation. Majoren, pensionerad, tant Louise, majorens kusin, lektorn,
bror till majoren, löjtnant Claes, majorens brorson, Alice, Claes’
fästmö. Jag själv, outsider. Majoren sitter i gungstolen och blossar på
en svart cigarr, löjtnanten och jag röka cigarretter, lektorn mediterar
och snurrar tummar i sin länstol, fästmöns ögon stirra som svarta
stjärnor ut i skymningen. Tant Louise talar till majoren.
-- Varför skall du alltid vara så brutal och cynisk, käre Jean-Ågust,
just då man berör allvarliga saker? Jag försäkrar dig -- och det kan
både kusin Amélie och bror Kasper intyga -- för att inte tala om
tjänstefolket, att pappa hade en vålnad. Precis en kvart innan han kom
hem var kväll skällde Tom och portklappen slog två gånger, och då sa
mamma alltid: -- Nu kan vi snart vänta pappa hem! Och om det inte hade
upprepats varenda gång pappa var borta! Men det var ofelbart -- --
-- Hör du, Louise -- --
-- Tyst, Jean-Ågust! Och man säger, att endast goda människor ha vålnad
-- --
-- Slidder, sladder!
-- Jaså, du menar att pappa inte var en go -- d -- mä -- nni -- ska, du
-- --
-- Kära Louise, visst var han en hedersmolekyl, men om du hade gift dej i
tid, så hade du inte behövt ha såna där vanföreställningar. Det där har
du hittat på, sen du blev på överblivna kartan -- giftermål är som en
purgering, förstår du -- ränsar magen, sa flickan -- ja, ursäkta, kära
kusin, men du är ju ingen duvunge längre --
-- Men du tänker inte på vår lilla Alice -- --
-- Äsch, moderna flickor! Va, Alice?
-- Jag tycker, att farbror Jean-Ågust inte ska vara stygg mot tant Louise!
-- Stygg -- hm, ja, kanhända, kära Louise, förlåt en gammal militär, men
nog är du alldeles förbannat -- hm -- ja, förlåt mig, kära kusin! Du
känner mig ju.
-- Ja, gunås, så visst -- du är ohjälplig -- men det var det jag ville
säga, att när pappa stod lik uppe på kammarn och vi satt allesammans och
sydde på våra sorgkläder en kväll, det var dagen innan han begravdes,
klockan var 11, tio minuter över 11, så ringde det från hans rum. Och
det är dagsens sanning, tro mig eller inte! Han hade en ringklocka på
skrivbordet och ringde på oss, jaha! Skratta inte, Jean-Ågust! Och då
var det mamsell Andersson, som var så modig och djärv och sprang opp med
ett ljus och såg på pappa, och då hade hakan fallit ner -- psalmboken
hade glidit åt sidan -- och högra armen låg inte som den hade gjort förut
-- --
-- Sa mamsell Andersson, ja!
-- Du är förskräcklig, Jean-Ågust! Vad säger Leopold om det?
-- Ja, sade lektorn och snurrade tummarna hastigare, det finns mycket
mellan himmel och jord -- --
-- Det är vad det finns, Jean-Ågust, hör du vad Leopold säger? Men, du
tror ju inte på ett liv efter detta, Jean-Ågust! Vänta du, Jean-Ågust!
Du kanske får irra omkring bland tusen tillvarelseformer, bara för du
sitter och skämtar så här lättsinnigt i kväll -- inte för att jag önskar
dig det, Jean-Ågust, för du har ett hjärta av guld, men du är cynisk och
ekivok, fast du är vithårig och gammal och borde veta bättre -- --
-- Kusin Louise, förlåt en gammal ungkarl, som borde ha gift sig med
dig! Fan anamma, skulle jag inte velat göra det, bara för att ta de här
grillerna ur dig! Nej, jag tror inte på ett liv efter detta, där jag inte
är säker på att få min rök och min grogg efter en god middag -- eller vad
säger artisten?
-- Ja, sade jag, jag föredrar verkligen det säkra framför det osäkra. Men
man vet ju inte, om man inte får grogg i ett annat liv också. Man vet ju
ingenting.
-- Ja, sade majoren -- det påminner mig om en gammal gravskrift, som
låter så här:
Stoft jag är, fast jag härskade förr i det mäktiga Ninus.
Blott vad min gom mig gav och den älskogsskämtande tärnan
vet jag med visshet var mitt! Allt övrigt jag lämnat åt graven.
-- Men, Jean-Ågust, du glömmer, att Alice är ett barn! Du är ekivok!
Grumla inte hennes själ!
-- Alice är ett förlovat barn, sade majoren, eller hur, Claes? Och det är
skillnad på barn och förlovade barn, eller hur, Claes?
-- Ja, gudskelov, farbror, sade löjtnant Claes, och hans hand sökte
flickans i dunklet.
-- Det finns verkligen mycket mellan himmel och jord, sade lektorn, men
förlovade ungdomar syssla inte med mellanrummet -- --
-- Bravo, Leopold, ropade majoren. En förläst filosof hittar också en
sentens! Förbannat bra sagt -- skriv opp’et, tryck’et! Skål!
-- Inte vet jag om tiden går framåt eller tillbaka, sade tant Louise,
men en sådan ton i konversationen, som ni gamla tillåta er i de ungas
närvaro, är minst sagt infam. Jag föreslår, att Alice går upp och lägger
sig. Hon kan vara trött för resten -- men tyst! Jag hör en vagn!
Vi lyssnade. Ja visst! Ett åkdon hördes närma sig nere på vägen.
-- Vem kan det vara -- så här dags? sade tant Louise. Nu svänger det opp
i allén!
Vi gingo fram till fönstret. Sommarnatten låg därute ljus och vacker.
Almarnas blad hängde orörliga. Syrenerna brunno dunkelt i sitt mystiska
lövverk, som kantade gårdsplanen.
Hästtrampet närmade sig.
-- Märkvärdigt, sade majoren. Det låter som om de skulle köra opp i
allén, men jag ser inte ett smack.
Vi stodo i fönstret med ögonen på skaft. Ljudet närmade sig.
Om vi slutit ögonen, kunde vi ha svurit på, att ett åkdon, förspänt
med parhästar, kört upp genom allén, svängt förbi rabatten och stannat
framför trappan. Men vi hörde endast ljudet -- vi sågo ingenting.
-- De stannade här utanför trappan, sade tant Louise. Hon var liten
och nådde icke upp till vår point de vue. Gå ut och ta emot dem, du,
Jean-Ågust! Det kan väl inte vara några andra än Gyllenhööks -- fast de
kommer på en konstig tid!
Majoren var vit i ansiktet.
-- Engström -- Claes -- vad faen är detta? Hör du inte, Leopold, de stå
här utanför, jag hör hästarna frusta och skrapa och ser ingenting -- ser
ni någonting?
Leopold var också kritvit i ansiktet. »Det finns mycket mellan himmel och
jord!»
-- Claes! Claes! sade fästmön -- och i detsamma klatschade en piska,
sanden frasade och de mystiska gästerna reste. Vi hörde dem svänga ner i
allén och så småningom trava ned på vägen, ljudet av hovarna försvagades
och dog.
Majoren liknade mera en gips än en människa.
-- Detta var den själva renrakade faen, sade han. Om jag hade supit ändå,
då hade jag kunnat förklara det, men ledsamt nog har jag inte supit.
-- Var det inte Gyllenhööks? frågade tant Louise.
-- Det var så faen heller -- men jag skall lägga bort och svära! Det var
ingen. Ingen, hör du, kusin!
-- Claes, Claes, sade fästmön, och hennes röst darrade.
-- Claes och herr Engström, sade majoren. Låt oss nu tänka logiskt! Vi ha
hört ett par hästar och en vagn, men vi ha ingenting sett -- det är vi
eniga om, vad? Drängarna krattade gårdsplanen i går kväll! Låt oss alltså
gå ut och se, om vi kunna upptäcka några hjulspår eller spår efter hovar.
Man måste gå till botten i såna här fall -- i stället för att stå och
darra, kusin Louise, så giv oss stora lyktan, för här skall undersökas,
jäklar i -- aj, nu svor jag igen!
-- Käre Jean-Ågust, ja, visst skall du få lyktan! Men vad är det med dig,
lilla älskade Alice? Svimmar du?
-- Alice!! viskade Claes.
-- Claes!! viskade Alice.
-- Hit med lyktan genast, gamla morrhoppa! dundrade majoren. Vi stå inför
en gåta -- kila på bara!
Med majoren och lyktan i högsta hugg gingo Claes, jag och lektor Leopold
ut på gårdsplanen.
Mitt framför trappan lågo två mäktiga högar hästspillning.
Men inga hjulspår syntes.
Gårdsplanen låg fin och nykrattad.
Oskärad.
Obeträdd.
Vi stodo inför en gåta.
Lektor Leopolds tummar roterade om varandra så fort, att de icke syntes.
Jag sade: -- Jag slutar att dricka grogg från och med nu!
Men majoren: -- Förvärra inte en dålig sak -- just nu behöva vi en grogg.
Vi ha förtjänt både en och två.
Claes sade: -- Begriper farbror det här?
-- Visst faen begriper jag! Det är ju min skyldighet som överordnad. Och
nu gå vi in och ta nattgroggen och förklara för kjoltygen, att någon åkt
fel -- va? -- en underlöjtnant får inte tänka -- hut, pojke! -- men detta
var det ruskigaste jag varit med om -- hon? Herre gud, de tusen gånger
jag varit förlovad har jag kysst ihjäl alla frågor -- --
-- Jean-Ågust, vad var det? ropade tant Louise från trappan.
-- Äsch, det var bara det att vi behövde gå ut ett slag! Förstår du inte
det, gamla kusin?
-- Du kan då skrämma livet ur en människa!
-- Ja, ur två, om du vill! Och tre och många! En soldat skall vara
fruktansvärd. Och inte skrämmer du honom med sagor om nedfallna hakor
och ringningar av en karl som är död. Nehej, kära kusin Louise! Gå upp
och lägg dig, men sätt först fram groggvirke -- en Black and White, tre
soda och min lilla låda Henry Clay. Jag _tror_, att din farsgubbe var så
bra karl att han fick gå igen -- godnatt -- och att han ringde också!
Godnatt, må så gott!
Vi fingo det vi ville. Men fortfarande står den där kvällens händelse som
en gåta för mig.
Det enda faktiska vi hade att taga på var ju hästspillningen. Men
morgonen därpå hade drängarna krattat bort den.
Så är det alltid. Då man får tag i något faktiskt, komma drängar och
kratta bort det.
Är icke detta vackert och symboliskt tänkt och sagt?
Ett Londonminne.
När man ger ut en tidning, får man inte vara ensidig. Kanske skriver jag
för mycket om Roslagen och om bönder -- jag har en känsla av det. Men man
skriver ju helst om saker som man känner till.
Det är rätt underligt med ens minnen för resten. Man kommer bättre ihåg
det som hände för 20 år sen än det som hände för 5 år sen. Åtminstone är
det så med mig. För att kunna skriva om gårdagens upplevelser måste jag
bli minst tio år äldre, men då ser jag händelserna och personerna nästan
kinematografiskt.
Nu skall jag berätta något som varken rör Roslagen eller bönder.
För många år sedan var jag i London. Genom en medlem av svenska
legationen blev jag bekant med en indisk prins, en son till maharadjan
av X. Han påstod sig vara lika gammal som jag och sysslade bland annat
med målning. Samtidigt fanns något i stan, som hette The great Indian
Exhibition -- i Earls Court. Där vävde indier, där fanns elefanter, där
sutto bruna män med sticklar och graverade vackra ornamenter i mässing,
och där fanns fakirer. Där fanns ormtjusare och trollkarlar, danserskor,
som rörde sina kroppar efter gamla ritualer och gjorde västerlänningar
tokiga. Där fanns humbug också, det skall gud veta. Emellertid kom jag en
dag till The Indian Exhibition med min indiske prins. Nu är att märka,
att jag talar dålig engelska, och det beror på en felaktig uppfostran.
Jag har sysselsatt mig mera med latin, grekiska och hebreiska än det
viktigaste språket, men i min skola fanns ingen lärare som verkligen
kunde engelska. Jag förstod detta snart nog och försökte så gott jag
kunde reparera systemets fel. Jag översatte en roman från engelska och
lärde mig på det så mycket att jag redde mig.
Bon! Indiern och jag gingo till utställningen för att se på ormtjusarna.
Han försäkrade att deras kobras hade gifttänderna kvar och han ville
förklara några tricks, som jag hittills ansett humbugsmässiga.
Vi placerade oss på första bänk och föreställningen började. Mitt på
scenen stod en korg med kobras. Vid ena kulissen voro några _mungos_
fastkedjade, dessa underliga djur, som äro särskilt ägnade att slåss med
giftiga ormar.
Två hinduer började blåsa flöjt, några kobras runno ur korgen och med
väl en halv meter över golvet höjda huvuden rörde de sig fascinerade av
musiken. Halsen sväller ut till en skiva. Det är de översta revbensparen,
som äro rörliga och som de spänna ut vid känsla av fara eller intresse.
Musiken gick i moll och hinduerna rörde överkropparna rytmiskt medan
ormarna stödda på den hopringlade stjärten tycktes vagga i takt med
musiken.
Emellertid flyttade sig en kobra allt närmare hörnet, där _mungos_ voro
placerade. Tydligen observerades detta icke av musikanterna.
Och plötsligt gjorde kobran ett utfall, blixtsnabbt, en värjstöt mot en
mungo.
Den fåtaliga publiken -- utom jag och indiern -- reste sig i samma
ögonblick och sökte utgången. Ty mungon hade varit på sin vakt och fattat
tag om kobrans över- och underkäk. Nu sleto de åt var sitt håll. Blodet
sprutade om kobran. Engelsmännen föredrogo att lämna lokalen, innan de
kämpande djuren hunno välta sig ned bland åskådarplatserna.
De spelande indierna märkte ingenting, upptagna som de voro av de andra
kobras.
Men då blev det liv i min kamrat. Som en orm rann han upp på scenen. I
nästa ögonblick hade han fattat kobran bakom huvudet och med en spark
lösgjort mungon från den. Så höjde han ormen och slungade den mot fonden,
en målning föreställande ett indiskt tempel. Det hade också blivit liv
i de spelande. Allt detta hände på så kort tid, att det är tråkigt
att beskriva det. Ormarna började rinna över scenen. Prinsen tog ett
jättehopp över alltihop och hamnade på sin bänk vid min sida. Den skadade
kobran rullade ihop sig och sträckte ut sig, och mungos i sitt hörn
väste. Ridån kom ner.
-- Är ni inte rädd? frågade prinsen.
Jag hade vid gud inte tänkt på något annat än skådespelet. Jag hade inte
tänkt på någon rädsla utan bara följt med andlöst -- ha de verkligen
gifttänderna kvar?
-- Kanske -- kanske inte! Men observerade ni med vilken raffinerad
skicklighet mungon just i kobrans utfall tog hennes båda käftar mellan
sina bägge? Engelsmän kunna boxa -- all right -- men detta är Indien,
förstår ni -- --
Vi ämnade gå, då en av flöjtspelarna kom ned i salongen. Det blev
en serie hövlighetsåtgärder, bugningar och förklaringar. Och en man
skickades ut för att hämta en cab åt oss.
Jag bodde verkligen på Cecil och förstörde pengar, och där bodde även
indiern. Han var tydligen mera anglicerad än han såg ut. Men då han på
Cecil möttes av ett dussin turbanklädda, mörkbruna män som efter allt att
döma varit oroliga för honom, ville jag gå för att inte mot min vilja
ställa till några diplomatiska förvecklingar.
Men det gick inte alls. Han ville ha en whisky innan han gick in i sitt
nirvana. Och så satte vi oss vid en av barerna med några turbanmänniskor
bakom oss. Prinsen ville tala om kvinnor.
-- Ser ni, en man måste vara som en mungo, hugga till om både över- och
underkäken.
-- Beg your pardon, men hur gammal är ni egentligen?
-- 18 år -- jag är man!
Han såg faktiskt ut som om han skulle vara 25 år. Och jag var inte stort
äldre. Men jag tyckte han yttrade sig om kvinnor något för överlägset.
Det sade jag också.
Han frågade: -- Känner ni till The kāmasūtra of Vātsyāyana?
-- Nej! -- tråkigt nog inte alls.
-- Nå, den finns översatt på tyska, och ni läser ju tyska?
-- Jo -- -- --
-- Det är vi indier, som förstå kvinnan -- men godnatt -- -- --
Han räckte mig handen och klev ned från sin barstol. Fyra turbanklädda
gökar bildade hans eftertrupp.
Dagen efter var han försvunnen från Cecil med sitt sällskap. Jag frågade
efter honom och portiern kunde endast upplysa att han rest.
Mitt närmaste arbete var att skaffa mig _Das Kāmasūtra des Vātsyāyana_.
Jag har studerat den och finner att den innehåller många goda råd, då det
gäller kvinnor. Men begreppet _kvinnan_ ha indierna ännu icke lyckats
lista ut.
Luftens herrar.
Exotisk novellett.
Havet låg absolut blankt. Men i fjärran blixtrade stundom något vitt.
Det måste vara dyningen på korallreven omkring Mariposaatollerna. Mycket
riktigt! Och längst därborta urskilde vi redan Oahaön, skön, grön och
cirkelrund, en mossig sten mitt i den blå oändligheten.
Vattnet blev grundare. Solen stod nästan i zenit och monoplanets skugga
följde oss på havsbottnen klättrande över dess ojämnheter, än dykande ned
i en avgrund som i vol plané, än höjande sig som om den ville skära vår
vertikalkurs, ett havsvidunder, som jagade oss outtröttligt, övertygat om
att vi till slut måste ge oss och bli dess rov, när vi äntligen skulle
mötas i den krossade spegelytan --
Men det är ju inte Oahaön! Var voro de tre sandgrunden och viken som skar
in som ett knivhugg på västsidan, där jag hittade som i min ficka.
-- Det är ju inte Oahaön! vrålade jag.
-- Vem fan har sagt det? vrålade Kalle Cederström tillbaka. Vi ha kommit
ur kursen, men vi gå väl ner ändå, va?
Jag nickade.
Ön såg inbjudande ut, där den med sin bård av bländvit sand låg skyddad
innanför dubbla rader korallrev.
Motorn tystnade. Luften susade om öronen. Havet närmade sig med
fruktansvärd fart.
-- Tycker du inte det är first class? frågade Kalle.
-- Jo, men det drar väl mycket! På mig verkar det mera som örsprång än
som vol plané.
Vi voro nere, gjorde två smörgåsar strax innanför revet, två silverfåror
betecknade vår väg i den lugna kanalen, där en gammal dyning gick sakta
som av plikt eller vana -- pang, stopp! Som en albatross gled monoplanet
några meter framåt på sina vattenskidor och stannade.
Kalle Cederström klappade motorn på dess stålländ: -- Det där gjorde du
bra ifrån dig!
-- Undrar om ön är bebodd, sade jag. I varje fall är ju stranden gjord
enkom för landstigning.
-- Jag ger fan i om den är bebodd eller inte, svarade Kalle. I alla
händelser blir den bebodd då vi komma i land. Och om du inte vill att vi
ska flyga mera, kan vi ju leka Robinson ett slag. Vi behöver ju inte vara
i Frisco förrän i morgon kväll.
Han gjorde ett par handgrepp, gummihjulen sänkte sig under
vattenskidorna, motorn kom i gång och vi åkte lugnt och jämnt som på en
asfaltbana upp på stranden, där vi stannade under en jättelik mimosa.
-- Såg du ostronen vi åkte över? frågade Kalle, när vi slagit ihop
monoplanet.
-- Nej, vid Belsebub, svarade jag. Men i så fall behöver vi inte anlita
konserverna. Det är kanske bäst att spara på dem för det fall att!! Men
kan du äta än? Jag tycker det vore mera praktiskt att undersöka ön först
ett tag. Under tiden kan vi låta brännvinet svalna litet i bäcken, som du
hör här strax bredvid.
Ty mitt skarpa öga hade vid nedslaget upptäckt en liten rännil, som
ystert hoppade utför bergsluttningen några steg från vår landningsplats.
-- Men, fortfor jag, vi kan ju ta en liten, liten, liten grogg innan vi
ger oss ut på rekognoscering. Vi ha en massa kolsyrepatroner kvar.
Nåväl, vi bryggde vår minimala grogg med vatten ur bäcken. Det hade en
svag bismak av poliomyelitsulfat -- ön var alltså vulkanisk -- men detta
lilla obehag avhjälptes genom några volymenheter mera whisky.
Behagfullt utsträckta på sanden togo vi omgivningarna i betraktande.
Ön hade tydligen varit en atoll, men genom ett vulkaniskt utbrott
förvandlats till en ö i vanlig populär mening. Och runt omkring höllo
korallerna på att bilda två atoller till, den ena innanför den andra.
Bakom oss stod urskogen som en grön vägg. Jätteträd omslingrade av lianer
reste sig på ett virrvarr av luftrötter, underbara orkidéer (ty orkidéer
äro alltid underbara) hällde ut sin rikedom av färg i grönskan och
agaver sprutade ut sina röda blommor som ur sår efter offerknivar huggna
rakt in i tropikens hjärta.
Plötsligt krafsade det i sanden bredvid oss. En jättesköldpadda, på vars
sköld jag satt min grogg i tanke att det var en sten, började röra på sig
och ge sig i väg med glaset. Jag uppfattade ögonblickligen situationen
och högg bägaren, innan djuret hunnit utom räckhåll.
Kalle Cederström sade: -- Jag har haft öga på den där hela tiden -- jag
bara väntade på att hon skulle smita utan att du märkte det. Jag minns
Texas’ präriesköldpaddor -- de var ännu jäkligare. De sprang bort med
våra groggar fortare än våra mustanger kunde löpa. Men ska vi inte äta
innan vi rekognoscerar? Jag är förfärligt sjuk -- jag tror att jag fått
vandrande njurar -- men det är väl att man har monoplan, så att man kan
hinna i fatt dom om dom smiter -- hör du, nu går vi ner och plockar oss
ett par dussin ostron -- jag tyckte dom såg ut som Flatstrands -- och så
dricker vi ur ett par av våra ballastflaskor -- vi böra åtminstone ha
ett tjog kvar av gula etiketten sen festen i Lhassa. Fy fan, mina njurar
vandrar nästan lika energiskt som Lop-Nor! Det får bli min gamle vän Sven
Hedins nästa uppgift att ta reda på dom -- om han kan få eskort, annars
reder han sej inte.
-- Det gör han inte -- men ditt förslag med champagnen och ostronen är
gott, och -- -- --
Ett infernaliskt ljud kom plötsligt luften att vibrera. Det lät som om
någon titan gnisslat med en titangriffel på en titangriffeltavla, eller
som om en jätteångvissla blivit vansinnig.
Vi störtade upp som skjutna ur 75-millimeterskanoner.
En absolut naken kvinna stod framför oss med renodlad fasa i sina drag
och skrek. Hon rörde sig icke från platsen. Hon stod som fastnaglad av
rädsla med vitt uppspärrade ögon och ur hennes pärlkantade rosengap kom
skriket -- Doggers bank i tjocka är som en andeviskning i filttofflor mot
hennes prestation.
Vi togo av oss våra tropikhjälmar och nalkades naturbarnet. Vi insågo
att vi hade framför oss den primitiva människohonan, urskogens dotter,
kvinnan i första digniteten, oberörd av rösträttsintressen, den negativa
suffragetten, idealkvinnan med ett ord.
Men då vi kommit på ungefär fem meters avstånd från henne, upphävde hon
ett om möjligt intensivare tjut än förut, gjorde helt om och dök in i
urskogen med en snabbhet som helt enkelt var fenomenal.
-- Kanske detta är kvinnan par preference, sade Kalle Cederström. Vi
följer henne!
Och nu började det mest vildsinta jaktlopp jag någonsin varit med om.
Jag har alltid beklagat de nakna kvinnor jag sett på tavlor. De ligga i
gräset eller röra sig i terrängen, finhyllta, rosenfärgade, sköra och
bräckliga, och målaren tycks ha glömt hur det var då han själv som barn
sprang barfota förföljd av granngårdstjuren. Barren stinga. Törnbuskar
(Rosa canina L.) stå i vägen, stenar skära in i fotsulorna -- och han
glömmer att dessa kvinnliga symboler för våren och sommaren, kärleken m.
m., som han brutalt klätt av hemma på ateljén, bara väcka medlidande.
Ty jag vet, hur det känns att gå naken i en skog, fylld av vassa saker,
myror, mygg, huggormar. Felet är att målaren målat dem otränade för
friluftsliv. Han har målat dem som de se ut i en säng, men inte bland
enar och pors och ilskna flygfän.
Men denna kvinna var inte sådan. Hennes färg gick ihop med hennes miljö.
Hon var hårig och brun, och när hon sprang, rörde sig musklerna som delar
i en fulländad maskin.