och militärisk. Han hade till och med klämt fast en monokel och börjat
mönstra de få kvinnliga passagerarna.
Men i samma ögonblick vi skulle dyka ner i trappan till mellandäck kom en
vindstöt och förpassade hans hatt långt ut i fjärden.
-- Du kan nog få låna någon mössa av Jan Mattson, tröstade jag. Tills vi
komma till Skeppsbron igen i eftermiddag!
Ångbåten gick, vid bryggan fanns ingen eka och snart var hatten
försvunnen bland de dansande småvågorna.
Vi gingo upp till Jan Mattson, min värd. Nej, han hade ingen mössa.
-- Nå, men en hatt, då! Vad som helst. Majoren kan förkyla sin
flintskalle.
Nej, Mattson hade ingenting i den vägen annat än den fruktansvärda ruin
av en hatt som han gick med för tillfället.
-- Något måste väl finnas i alla fall! Sök i något klädskåp eller på
vinden! Annars får du ta på dig en av gumman Mattsons schaletter!
-- Ja, nog ’ar jag en ’att på vinn men dä ä min begravnings’att, sade
Mattson efter något funderande.
-- Det gör fan detsamma, sade Adamson, ta hit’en, annars går jag och
förkyler mig! Men fort!
Det var verkligen inte sommar riktigt än i luften. Under bergknallen
bakom hasselbuskarna låg en stor smutsig snödriva.
Jan Mattson knogade upp på vinden och kom ner med en storm av det slag
våra farföräldrar använde. Den var hög som ett torn, lurvig som en pudel
och hade raka brätten. Men till all lycka satt den som gjuten på Adamsons
huvud.
-- Du kan ju ha den tills båten kommer, sen kan du nog få låna något av
kapten eller styrman.
Adamson såg ut som en maskeradfigur och verkade helt makaber i
landskapet. Vi gingo upp till min stuga, öppnade och inspekterade. Allt
var i ordning, överdrag på möblerna, skåpen ordentligt stängda.
-- Fy fan, vad här ser trist och obebott ut. Det är som att gå i likrum.
Tror du att du har någon konjak kvar sen förra sommarn?
-- Det tror jag inte, men jag skall undersöka.
Det enda jag fann var en flaska vermut.
-- Ro hit med den, sade Adamson.
Jag letade reda på ett köksdricksglas och fyllde det. Adamson förde
glaset till sina läppar med ett uttryck av lycklig förväntan.
Men knappt hade han tömt det till hälften, förrän han blev kritvit i
ansiktet och satte glaset ifrån sig.
-- Vad går åt dig? Var det inte vermut? För guds skull säg ifrån vad det
är med dig!
Jag luktade i flaskan. Visst var det vermut.
-- Vad är det åt dig? Nog är det ordentlig vermut?
-- Det är vermut -- men jag dricker inte mer!
Svettdropparna runno utför Adamsons panna och något som liknade vansinne
lyste i hans blick.
-- Jag visste att det skulle gå så, sade han. Nu är det slut med mig. Men
blir jag människa efter det här, så har jag åtminstone fått en läxa. När
kan vi komma till stan?
-- Nå, men så säg då fort, vad det är! Du kan göra en människa förtvivlad
på det där viset. Du är ju vit som kalk i ansiktet.
-- Det är härinne, sade Adamson och pekade på pannan. Det är flugan,
_flugan_, skrek han, som jag fått. _Flugan_ förstår du! Det surrar inne i
huvudet som i ett getingbo. Kan man inte få tag i en läkare någonstans?
Vet du något om delirium? Kommer det på en gång? Eller är det bara en
varning? Å -- det är slut med mig! Slut, slut!
-- Jag har hört sägas, att det skall vara bra med konjak när de första
anfallen komma -- men skulle du inte försöka att badda huvudet med vatten
-- svimma inte, människa, vänta åtminstone tills jag kommer med vatten!
Jag störtade ut och till pumpen. Inom några sekunder kom jag tillbaka med
en hink vatten. Adamson satt i en stol, en bild av förtvivlan och fasa.
-- Så ta av dig den där skorstenspipan! Du sitter bara och blir varm i
den.
Jag lyfte av Adamson begravningshatten.
En svärm av flugor störtade surrande ur den.
-- Va faen nu då?
Vi gapade på varandra.
-- Det var verkligen flugan, min bror, sade jag. Det är gubben Jan
Mattsons vinterflugor som legat avdåsade i hatten och kvicknat till av
värmen från din flintskalle. Känner du fortfarande något surrande i
skallen?
-- Nej, det gör jag inte, svarade Adamson och strök svetten ur sin panna
under det färgen återvände i hans kinder, kanske inte så högröd som
förut, men nog frisk att verka levande. Men nu tycker jag att jag kan ha
förtjänat en grogg!
Major Adamson fick mössa av kaptenen och grogg i röksalongen.
Men hans glättighet under hemfärden tycktes mig väl nervös för att vara
fullt naturlig.
Att gillra bössor.
När förre skeppstimmermannen Petter Karlsson, som sköter om och tillser
häradshövding Ekebergs sommarvilla, en morgon vid tiden för fruktskörden
upptäckte, att det bästa röda-gyllenträdet föregående natt blivit
skattat i betänklig grad, blev han stört förbannad. Inte för att han
trodde, att någon skugga av misstanke skulle falla på honom, åtminstone
ingen av djupare valör, men det var desto förargligare, som han i sin
kort förut avgivna rapport till häradshövdingen framhållit just det
trädets underbara fruktsamhet i överdrivna ordalag och väl avfattade
sjömanstermer.
Emellertid skulle stölden icke upprepas, det svor både han och Petter
Karlsson på.
En sjöman av gamla stammen, särskilt en skeppstimmerman, är van att greja
tillsammans grunkor och pickla ihop prittlar, som det heter på hans
språk. Som ägare av en gammal mynningsladdare av fruktansvärd kaliber
och i besittning av erforderligt snille för dess uppgillring borde han
lätt kunna avstyra det förnyade plundringsförsök, som nog icke skulle
utebli, då det första lyckades så bra. Och då boven nästa gång var ute
på tjuvstigen skulle han få ett så ordentligt saltskott i vattengången
eller så högt som i hackbrädet, att han skulle lägga opp för så pass lång
stund att det skulle bli en smal sak att suga honom i maten och kölhala
honom ett slag, innan han befordrade honom till laga näpst; det svor både
han och Petter Karlsson på en gång till, om så skulle va.
Den dagen höll Petter Karlsson till i sin snickarstuga en avsevärt lång
stund. Han spetsade träpinnar och gjorde hål i dem för tråden, och bra
och stark simpelkort hade han ett helt nystan av, och den löpte som om
den vore smord. En liten ställning för bössan gjorde han också, och den
skulle placeras i hörnet av matbodväggen och staketet, under slipstenshon.
När käringen kom med matbud, släppte han inte in henne, för det vet man
väl hur det är med fruntimmer, och det skulle bara fattas, att det komme
ut, vad han höll på med. Då komme den fan inte igen förstås, resonerade
Karlsson med sig själv.
I villaköket skulle han hålla vakt natt efter natt, om så skulle behövas,
för han skulle visa häradshövdingen, att han tjänade honom som en trogen
tjänare och inte tog så mycket som en kappe äpplen för egen del. Och för
att inte käringen skulle få reda på att han höll vakt, skulle han säga,
att han hade lovat Stenberg att hjälpa honom med skötarna ute i sjöbon
på Örskäret, men -- jädringen! -- -- -- Det skulle förstås komma ut
det med och befinnas vara en kolsvart lögn! Därför skulle han tala med
Stenberg, och Stenberg skulle säga åt sin käring, att han måste syssla
med bragderna ute på Örskäret, men i stället skulle han komma och hjälpa
Karlsson hålla vakt. Och om han bjöd på en liter nattbrännvin, så var
Stenberg inte omöjlig, det visste han.
Detta räknade Petter Karlsson ut för sig själv i snickarstugan. Han
tyckte själv att det var så mycket listigare, som alla då skulle få veta,
att Karlsson inte var hemma, och detta faktum skulle väl om något locka
den tjyvstrykern, vem han än var, att försöka komma åt mer äpplen.
På eftermiddagen gillrade Karlsson bössan med det största fullifanskap,
som någon kristen människa i hela Roslagen kunde vara mäktig, och det är
inte litet det. Det var för resten ingen lätt sak, ty alla möjligheter
måste beräknas. Tjyven kunde komma från minst två håll, men Karlsson
satte ner sina pinnar och slingrade sitt snöre mest så krångligt som
riggen på ett barkskepp, så att om inte tjyven kom farandes som en guds
ängel från himmelen, så måste han få sin laddning på rätt ställe.
Och när allt detta var fullbordat, stövlade han i väg till Stenberg.
Nej, för all del! Stenberg var inte ovillig, särskilt som natten med
sin liter vinkade i ett ljuvligt och av käringar ostört perspektiv. Och
gällde det förstås att ta en karl i hampan -- vilken som helst -- så var
han varken ledsen eller lemmalytt. Saken var avgjord.
I skymningen meddelade Karlsson käringen sitt beslut att hjälpa Stenberg
med skötarna ute på Örskäret, fick ett par smörgåsar i kavajfickan och
gick ned i snickarstugan, där han hämtade den orörda av sina båda litrar
uppe på brädhögen, som låg på tork i taket, varefter han stegade av till
Stenberg, som varit färdig redan en lång stund.
De båda gubbarna knallade i väg.
-- Varför tror du han kommer i kväll, när han kom i går? sade Stenberg.
Så helsinges dåraktig kan han väl inte va, om d’ä något till tjyv!
-- Låt’en komma eller inte komma, så är allt i ordning, både giller och
den här! svarade Karlsson och drog litern till hälften ur fickan.
-- Åja, vad dä anbelangar, så tog ja allt med lite, ja också, för
säkerhets skull, lugnade Stenberg.
-- Ja, dä må på guds makt bli hur dä vill. Men inte ska di få dä ordet på
min bak, att jag inte har bevakat anförtrott gods, vad dä vara må, dä ska
allt bli ljug dä.
De voro framme vid trädgården och togo en stor omväg för att undgå
Karlssons snaror, dem han beskrev, och vilka Stenberg icke kunde annat än
gilla.
-- Vi har’n, Karlsson, vi har’n, som om han redan skulle sitta på
cellerna. Men dä enda som ä tråkit ä att vi ska behöva sitta i mörk
arrest själva. En sir ju inte dä en har för händer.
-- Å, nog hittar vi te brökvarn alltid, Stenberg, eller tror du inte dä?
Och de gingo in i villaköket, vars dörr låg bara några steg från det
röda-gyllenträdet, letade sig i den redan djupa skymningen fram till ett
bord och placerade sina smörgåsar och litrar.
-- Nu gäller det att va tysta som möss, för dä här huset ä som utå papp,
viskade Karlsson. Å såna där tjyvar har örona på skaft.
-- Åja, om dä skvalpar lite iblann, så gör dä väl ingenting, skämtade
Stenberg. Å nu tar vi väl slaktsupen mä däsamma, så ä dä teminstingens
gjort. Skål, Karlsson!
-- Ja, skål på dej, Stenberg! Men nu ska vi ta dä här pöompö å spara på
dä fuktiga, för vi har kanske hela natten på oss. Men en bit ska vi ha,
för tuggningen hörs väl knappt.
Snart hördes också bara tuggningen, avbruten av ett och annat ljud av
välmåga av det slag, med vilket kineserna pläga visa sig artiga mot sina
värdar.
Så klunkades det försiktigt ibland och så viskades det om fiske och
sjöbragder och klunkades och tuggades. Timmarna gingo.
-- Dä va en jäkel som inte vill komma och stjäla, sade Stenberg. Han
kanske har blitt gudfruktig, den rackarn.
-- Å nej, han kommer nog bara vi ger oss te tåls. Å någe fel kan dä då
inte va mä varken krut eller knallhatt, å torrt som snus ä dä under
slipstenshon. Men ja blir rent lurig på den här vaktningen. När en inte
får sträcka på bena, så -- --
-- Vi tar oss väl en oppväckare då, Karlsson. Skål på halvan!
-- Ja, skål på halvan, Stenberg!
Mellan träden stod redan gryningen svag och blott som en aning om färg.
-- Men ja känner att ja måste ut och lätta på dä här, annars kan ja bli
sjuk, sade Karlsson rätt som det var. Dä går rakt inte längre, dä må
komma nåra tjyvar eller inte!
Och han reste sig upp, men raglade några steg åt sidan.
-- Ta mej håle ä ja inte rent yr i huvet -- si när en sitter å inte rör
på sej, så blir en liksom yr.
-- Jojomänsan, d’ä så rätt så, gäspade Stenberg. Gå då, men gå tyst!
Och Karlsson kryssade till dörren, for ut och nedför trappan, gjorde
några snedsteg på gården och --
Ett fruktansvärt skott dånade i nattens stillhet, ekade mot Onsberget på
andra sidan viken och liksom låg och rörde om i luften mellan stugorna
och sjöbodarna.
Men även ett sakta kvidande hördes under det röda-gyllenträdet. Där
låg Karlsson, då Stenberg omsider tagit sig ut ur köket fram till
olycksstället.
-- Åj åj åj -- -- -- åj åj åj -- -- --
-- Ä du skjuten, Karlsson? D’ä väl inte te döds?
-- Åj åj åj -- dä vet ja inte, men åj åj åj -- -- --
-- Har dä tagit på rätt ställe, så ä dä väl inte så farlit. Men nu ska
ja hjälpa dej, Karlsson, som den barmhärtige samariten å få dej hem te
käringen, för nu kan ho va bra å ha -- men hoja inte så förbannat -- du
väcker ju opp hela byn -- lite salt ska väl en sjöman tåla -- siså, skrik
inte, hör va ja säjer! Nykter ä ja inte men nog ska ja kunna baxa hem dej
-- res på dej nu, Karlsson, å skriker du ett skrik till så laddar ja om
och skjuter mä riktiga hagel -- ä du oppe nu din stackare, nej, känn inte
efter, för då kan du bli ändå räddare, utan kom nu så går vi. -- Tyst nu
bara! Ja, si d’ä va ja allti har sagt: Den som gräver en grop åt andra,
faller själv därutinnan, å en ogudaktig människa går på ändalykten illa.
Si du! Du kan ju gå, du går ju som den värste soldat!
Mödosamt släpade båda gubbarna sig ned till landsvägen.
-- Va nu inte dåraktig, Karlsson, utan gå hem å lägg dej, så går ja å
plockar bort gillergrejerna å litrarna å låser å styr å ställer. Försök
å gå själv -- si du, dä går ju som de vore taljat. Ajöss mä dej å gå å
tvätta dej ve brunnen å tvätta dej i hundra vatten å hundra igen, dä
god tid te morron. Å så smörjer du på svinister för de hjälper emot
ryggskott, å då måtte dä väl hjälpa för detta mä. Ajöss mä dej, din
stackare!
Det var inte så farligt med saltskottet. Det satt bara i ytan, men
byxorna voro totalt slut. Och Karlsson fick lägga sej på magen i kammaren
och käringen kunde rakt inte förstå vad som kommit åt honom. Men snäll
var hon och pysslade om honom så gott hon kunde, med god mat och sådant,
ty det är det enda som hjälper mot sjukdomar av alla slag, nota bene, om
en kan få ner maten. Och det kunde Karlsson.
Till middagen gav hon honom en äppelkaka, som var så god att den rakt
smälte i munnen.
Men efter första tuggan for en hemsk misstanke genom Karlssons hjärna.
Han frågade:
-- Var har du fått äpplena ifrån, Lotta?
-- Äsch! svarade Lotta.
* * * * *
Vem som utspritt historien trots alla försiktighetsmått? Det måtte vara
Stenbergs käring som anförtrott den åt gumman Sjölund och hon är byns
levande postkärra. Men Karlsson åt äppelkaka under hela tiden sjukdomen
varade. Lotta är särskilt styv med den rätten.
Xylografen.
En grönmålad fisksump kommer från Fygströmshållet och lägger till vid
Marvikens sjöbodar, rodd av en undersätsig, bortåt sextioårs man, som vi
nu be läsaren titta litet närmare på. Dock icke så nära, att han känner
sig observerad.
Hans ansikte är kopparrött med något högre färg på näsa och kinder.
Hans kroknos prydes av ett par glasögon, och guldgula små mustascher
framhäva en manlighet, som i sig själv är alldeles påtaglig. Händerna
äro mörkbruna av sol och vind, samma krafter som förlänat ansiktet dess
höga kulör. Vi accentuera detta sakförhållande gentemot dem, som i sin
fåvitsko genast utan undersökning skulle vilja insinuera några backiska
beståndsdelar i hans hudpigment. Nej, goda läsare, denna intensivt
mörksköna patina fås endast genom en mångårig samlevnad med naturen
utomhus.
På hans huvud sitter en panamahatt med ett cinnoberrött handsbrett
ylleband omkring. Denna hatt är fodrad med svart filt, dels för att hålla
sig kvar i alla väder, dels för värmens skull. Den knubbiga figuren
är iförd en kostym av kommisskläde, som fordom varit blått, men nu
antagit ålderdomens ærugo nobilis. Benkläderna äro de vidaste i Sverige.
På fötterna bär han stövlar med tumstjocka sulor och fruktansvärda
klackjärn. Härjämte två detaljer av vikt. Hans krage är nedvikt och
bär numret 19½ och i den svarta halsduksrosetten sitter en nål med
unionsflaggan i emalj. Det senare innebär intet ogillande av 1905,
men intet gillande heller -- inte ens likgiltighet. Det innebär en
indifferentism för absolut att fattas av vanliga dödliga.
Vi se alltså mannen lägga två målmedvetna halvslag om en utskjutande
stockända i Israels sjöbodvägg. Så går han akterut, kastar draggen,
sträcker lagom och gör fast, sätter sig på sumpluckan och lägger ihop
sina metspön med pedantisk noggrannhet. Om vi sutte i båten skulle vi
kunna höra honom exekvera sin speciella musik, ett slags ytterst svaga,
men dock uppfattbara drillar och underbara löpningar uppe i falsetten,
lösryckta bitar ur operor, helst Wagnerska. Med dessa toner ackompanjerar
han alltid det han har för händer.
Nu fattar han en liten håv med böjt enskaft, öppnar sumpluckan, griper
en fiskkasse med vänstra handen och börjar gräva i sumpen, fyller i
kassen allt under det han prövande beräknar dess växande tyngd och
sätter den slutligen under ideligt drillande ifrån sig på durken, tar
fram en nyckelknippa, utväljer den riktiga nyckeln bland ett tjog, låser
sumpluckan under de vidunderligaste löpningar, fattar kassen och den
oljerock han suttit på under rodden samt kliver i land för att i sakta
mak följa den slingrande gångstigen genom skogen upp mot Byholma.
Där landsvägen tar vid kommer gamla Matts Jannes Johanna. Mannen lägger
ifrån sig kasse och oljerock, breder ut armarna och säger: kom! Med ett
blygt leende faller gumman till hans bröst -- en liten omfamning, och
mannen återtar sin vandring med kasse och oljerock. Vid Israels lagård
kommer den dövstumma Kristin. Samma manöver upprepas. På samma sätt
fortsätter han vägen med avmätta, betänksamma steg, ty livet behöver icke
vara någon steeplechase, om man icke själv gör det till en sådan.
Men vid båtsman Koppars möter en nykommen sommargäst, en vräkig
grosshandlare från Stockholm, en sådan där som i det vackra
skärgårdslandskapet verkar fluga i kål. Han bryr sig ej om att närmare
skärskåda mannen med kassen, innan han stör hans lugn. Han fäster sig
uteslutande vid kassen och tänker på färska abborrar till middagen.
-- Hör nu, min gode man ... börjar han nedlåtande -- -- --
-- Min herre, lita inte för mycket på den mannens godhet! blir svaret,
åtföljt av en blick ur ett par ögon, där grosshandlaren avläser så mycket
humor, satir och verklig överlägsenhet, att fortsättningen antingen
uteblir eller får en hövligare stilisering än början.
Den vita hatten med det röda bandet fortsätter sin bana i landskapet
lugnt, obevekligt, enligt lagar, som förefalla astronomiska som en
planets.
-- Vad kostar abborrarna? ropas det ur en berså, där några
stockholmsfruar syssla med sitt elvakaffe.
Den vita hatten fortsätter sin av evighet bestämda bana.
-- Hör ni inte? Stanna, får jag se på fisken!
De kosmiska lagarna kullkastas icke så lätt.
En medelålders stockholmsfru med band och spetsar på sin badortsklänning
och jättehatt med urr och burr och plymer vaggar efter den bortgående,
hinner honom och frågar: -- Hörde ni inte att jag frågade, vad fisken
kostar?
-- Min nådiga, den kostar ingenting. Vore ni ung och vacker, skulle ni
_få_ den, ja, till och med om ni bara vore ung, men nu -- omöjligt!
* * * * *
Vem är nu denne man? Efter gammaldags novellistiskt recept har jag sökt
hålla läsaren i spänning genom att förtiga hjältens namn intill det
ögonblick intrigen börjar på allvar.
Men här finns ingen intrig -- och för att vidmakthålla den möjligen
befintliga spänningen, kommer jag att förtiga namnet allt framgent.
Mannen är _Xylografen_. Han bor här i Grisslehamn och är ensam i sitt
slag. Mina vänner känna honom sedan många år. Jag tror för resten att
hela Sverige känner honom. Tänk efter!
[Illustration]
Ordet xylograf är för svårt för rospiggarna. De kalla honom också helst
_yxlografen_, _kilografen_ eller rätt och slätt _sylen_ och om arten och
innebörden av hans arbete veta de litet eller intet. Hans yrke är statt
i utdöende i vårt land -- sorgligt nog. Nya reproduktionsmetoder ha
uppstått och konsthantverket är på retur. Med denna uppsats har jag velat
rista en runa åt vårt lands och en av världens skickligaste xylografer.
Det ser kanske lite ruskigt ut att göra det under hans livstid, men jag
har hans tillåtelse. Det är ju ingen dödsruna över honom -- snarare
tvärtom, men litet vemod från vemodet över yrkets tillbakagång faller ju
alltid över utövaren.
Torkom emellertid våra tårar och låtom oss åter ge oss in på
beskrivningen av Xylografens originella personlighet. Jag har sökt ge en
typisk bild av hans intågande i fiskläget efter ett av hans obligatoriska
abborrmeten, och läsaren bör redan förstå att han icke är en vanlig
jämnstruken medborgare. De teckningar, som illustrera denna uppsats,
avse att symbolisera det kontemplativa tillstånd, i vilket han vanligen
befinner sig.
Han kom hit en vacker sommardag för elva år sen. Hans läkare hade
ordinerat honom havsluft för bröstet. Han kom -- och stannade här åtta
år utan att lämna platsen. En vacker dag blev jag ägare av en kutter.
Xylografen är seglare, sitter ogenerat ett dygn till rors, om man bara
breder smörgåsar åt honom och presenterar en sejdel lageröl då och då.
Jag frågade: -- Är du inte livad för en tripp till Stockholm via Furusund?
-- Gosse, jag har bott i Stockholm i fyrtiofem år, vad har jag där att
göra?
-- Ja, men mycket har förändrat sig sen du lämnade stan. Där finns
automobiler, skall du tro -- elektriska spårvagnar -- och underbara
drycker på barerna, och så har där växt upp nya stadsdelar -- -- --
-- Nå, jag kan ju följa med. Men tror du inte att dom sitter på krogarna
och talar om detsamma som de gjorde den kväll jag reste därifrån?
-- Å, du skall se att Stockholm har gått framåt på åtta år!
Vi reste. Xylografen satt till rors sexton timmar i sträck och vi lade
till vid Kastellholmen. Redan vid Furusund hade han konstaterat instängd
luft och vid Vaxholm fann han att luften var impregnerad med biffstekssås
och köksdofter. Jag kunde endast med svårighet förmå honom att inse att
jag var redare och chef på skutan. Han hade helst vänt.
Jag hade telefonerat samman en hel hop skalder och konstnärer till
operaterrassen. Med trygga steg vandrade Xylografen uppför trapporna,
iklädd sin kommisskostym och stövlarna med de fruktansvärda klackjärnen.
Han mottogs med jubel av skalderna. Det blev en förbrödringsfest. Frid
och fröjd, som det skulle vara.
Men då vi senare på natten tågade hem till kuttern, sade han plötsligt:
-- Satt inte dom jäklarna och talade om samma sak de gjorde sista kvällen
jag var i stan för åtta år sen! Det där reder dom aldrig ut, förrän de
kommer på landet.
Inte hade dryckerna blivit bättre heller. Stockholm är i tillbakagång.
Och automobilerna äro till bara för att det skall bli litet hastigare
omsättning på folk. Blev man överkörd av en droska förr i världen, fick
man på sin höjd en liten hjärnskakning, men nu dör man. Visserligen
har stan råd att låta folk dö mer än förr därför att folkmängden ökas
hastigare, men inte har du visat mig något nytt för det. Samma metoder
användas ju nu som för åtta år sen -- alkohol och kärlek -- nej, hör du,
jag tror vi dröjer! Var ha vi det nya, de nya metoderna, utvecklingen?
Vi, Xylografen, dröjer!
Och vi seglade hem. Sen dess har Xylografen icke varit i Stockholm, och
det torde bli ganska krångligt att få honom dit.
[Illustration]
Från mitt sängkammarfönster kan jag studera Xylografens liv ganska
detaljerat. Varje morgon klockan sex stegar han i paradiskostym ut på
sin gård, som han till hälften täckt med decimetertjocka ekplankor från
ett vrak -- en amerikanare som drev på grund i hamnen. Där häller han en
hink vatten över sig, innan han iskrudar sig kommisskostymen, vars byxor
regelbundet sys av hushållerskan. Han gillar nämligen inga skräddare
för byxorna. De göra dem för trånga. Den med plankor betäckta delen av
gården kallar han Grevbron, och på den kan man mellan hans måltider
se honom promenera från solens uppgång allt intill nedergången. Sina
ekonomibyggnader har han försett med namnbräden från vrak. Det viktigaste
huset ståtar med namnet Ulrika, vedboden med Bastant och matboden med
Lina. Och ett friluftskök på Grevbron, skönt bemålat med alla sorters
matnyttiga djur och på taket försett med en gammal skeppsklocka, i vilken
han ringer till storms då det faller honom in, har till överskrift det
mystiska ordet »Här».
[Illustration]