men kallpittörerna, de bara skrattade av salighet, så deras stora magar
hoppade. Och pengar hade de tiggt ihop, så de funderade på att köpa sig
jordlappar och bygga hus. Och jordbruket låg nere och det slarvades med
fisket och i kapellet blev det mässfall gång på gång. Men så kom det en
sådan där författare dit, en hygglig karl, som bara satt och skrev dagen
i ända. Han hade med sig konserver och lagade maten själv och kokade
kaffe och bjöd alla som kom. Men han låste aldrig in maten, utan den låg
i sina burkar i köket hur som helst. Och en morgon var alla burkarna
borta. Han blev förstås ledsen och undrade, att något kunde komma bort på
en ö, där alla hade Nåden. Men ett par dar efteråt försvann en fårkropp
för skräddarn på Norrudden. Och han gick till den här författarn, eller
vad en skall kalla honom, och frågade, om han inte ville ha igen sina
burkar. -- Visst vill jag det, sa han. Men det är väl omöjligt. -- Om
han vill kosta på en femma, så har han dom igen om ett par dar. De har
stulit från mej också, och jag, som inte har så gott om pengar, kunde
gärna få vara med i den där femman. -- Men hur skall det gå till? frågade
författarn. -- Vi går till båtsman Fånglina; han skaffar’et till rätta.
-- Men hur skall han kunna göra det? -- Han har svartkonstbok, och den
slår aldrig fel.
Då blev författarn förstås livad för saken, för han kunde få något
att skriva om, och han gick med till Fånglina. Och Fånglina sade som
sanningen var, att han inte kunde säga, vem som stulit konserverna och
fårkroppen, men han kunde sätta diarré eller utsot, som vi säger, på
den, som gjort det. Och hjälpte inte det skulle han kunna skaffa dom ont
i ögonen. Och så var det att ge akt på om någon på ön fick ovanligt med
utsot -- den var det.
Men författarn ville nödvändigt se svartkonstboken. Det fick han inte,
för då skulle den förlora sin kraft, sade Fånglina. Fånglina fick sin
femma, och sen var det bara att vänta.
Och de behövde inte vänta länge. För samma dag hade det varit
trettondagskalas hos vaktmästar Lundgren och där var alla tre
kallpittörerna. Och antingen de hade ätit för mycket eller fått något
galet i sig, så fick de alla tre en sån utsot, så de sprang på prevetet
som tokstollar, och det varade inte bara en dag, det varade en vecka, och
till slut så låg de i kojerna och kunde knappt säga mamma och som skelett
såg de ut. Och vaktmästar Lundgren måste ta ut doktare från Stockholm,
och det kostade grova pengar.
Nu kunde förstås skräddaren på Norrudden inte hålla babblan, utan
överallt där han sydde, så talte han om alltihop om författarn och sig
själv och Fånglina och kallpittörerna. Så de blev skyllda för tjyveriet.
Och nu vet väl Engström, vad jag tror om det, men jag tycker, att det
är bättre att såna där latstövlar blir skyllda för tjyveri än att de
får stanna kvar på ön. Det sa jag också, och alla fruntimmerna var med
mig. För fruntimmerna hade så småningom begripit, att det skulle gå åt
helsike med både fisket och åkern, om inte dom där jäklarna kom bort. En
kan väl tro på gud utan kallpittörer. Det var Antinus Söderberg, den
fylltratten, som började rumstera med dom. Han trodde på Fånglina som på
vår herre, och det gör nog de flesta, utom jag, fast underligt ser det ut
att kunna peka så rätt efter bara en liten bok. Det första Antinus gjorde
var att be styrman på Östanåbåten att ta hem två liter, och när han fått
dem och livat opp sig så han fick humör, så gick han hem och klådde alla
tre kallpittörerna på eget bevåg -- det vill säga, han fördärvade dom
inte, men han gav dom på döpelseklumpen så de lovade att flytta med nästa
lägenhet.
Nu var det förstås inte kallpittörerna, som hade stulit grejorna, utan
det var väl lumpsamlarn, som seglar omkring här i skärgården. Han är
tattare och hans pojkar är som ålar och käringen går och tigger. Men tur
var det för Harön, att kallpittörerna kom bort. För nu fiskas det och
jag vill se såna åkrar på en annan ö! Det kan ju hända att pojkarna tar
sej en liten sup för mycket, men arbetar gör dom, och det där förbannade
lipandet är det slut med. Nu tar ungdomen sej en dans när det passar
och en sup när det passar och det kan ju hända, att det går på sned för
en flicka då och då -- men det är väl som det skall vara. Vi har varit
likadana allihop från begynnelsen, och träffar jag någon kallpittör eller
komminister, som förmanar, så säger jag som vår frälsare: -- Den där utan
synd är, kaste första stenen! Huvudsaken är att det arbetas! Sen må det
komma olika regeringar och relanjoner och länsmänner, det spelar ingen
roll, huvudsaken är, att det görs nånting. När var och en sin syssla
sköter, så går oss väl, evad oss möter -- det är ett gammalt bra ord. Här
kommer dom med förbud nu för tiden. Dumheter! Komma till fullvuxet folk
med förbud! Jag gör vad jag vill, ursäkta, att jag säger det, men det gör
jag. Har jag inte seglat min skuta med förtjänst i tretti år, vafalls?
Och så kommer jag in på en krog i Stockholm och vill ha mat och nubben,
och de svarar, att jag får vänta så och så länge, fast källarmästarn inte
vill något hellre än sälja mat och sprit! Det är ju så dumt, så ett får
skulle stifta bättre lagar. Men det ändrar sig nog. Jag tror att det är
någon som stjäl -- för det hela beror väl på ekonomien. Eller kanske det
är många som stjäl. Inte vet jag, men konstigt ser det ut. Att det inte
är renhårigt med alla dessa förbuden, det kan ju en blind se. Eller vad
säger Engström?
-- Ja, vad skall jag säga? Först vill jag säga, att det var bra, att
ni fick bort kallpittörerna och att ni har börjat få litet trevligt på
ön igen. Och att det arbetas med fiske och i åkern. För resten tycker
jag att alla förbud äro dumma, då de gälla vuxet folk. Ty en karl gör
vad han vill trots alla förbud. Jag själv till exempel har skaffat mig
en hel apparat för brännvinsbränning för det fall att det skulle bli
spritförbud. Då kommer jag att sitta hela dagarna nere i min ateljé och
bränna under det jag skriver och gör teckningar eller målar. Jag tycker,
att det är ett göra för en karl.
-- Men låt ingen kallpittör komma in på ön, Engström, vad han gör, för
han anmäler på fläcken, om han inte får procent på tillverkningen! Kan
han bara hålla sej god vän med länsman och häradshövdingen, så kan han
bränna hur som helst. Det är mitt receft! Godnatt! Ska han gå redan?
Jaja, en behöver sova ibland. Men nu ska han inte tro, att jag tror
på Fånglina, men si, vi rospiggar är ett särskilt släkte, vi tål inte
dumheter och övergrepp, de kallar, om de nu kommer från kallpittörer
eller regering. Skriv om det, och hälsa från oss. Ja, godnatt, godnatt,
gå rätt ner över berget -- gå inte samma väg han kom, för där är
krångligt, när en går utför. Har han lykta? Jaså, elektris! Jo, jag
tackar, jag. Ja, adjö då, hälsa regeringen och säg, att det inte går på
det viset. Skål -- skål!
Min första jakt.
När man går i 6:2 och vaknar en strålande majmorgon vid att rummet är
fullt av sol och medvetandet att det är söndag plötsligt står klart i
ens hjärna, är denna verklighet i sin förtjusande nakenhet tillräcklig
att lika plötsligt göra gymnasisten till världens lyckligaste människa.
Och stå stjärnorna dessutom så gynnsamt, att det är pingstdag och man
således också har annandagen framför sig i samma skuggfria perspektiv,
så förlänga sig dessa fattiga fyrtioåtta timmar för fantasien till lika
många eoner av paradisisk tillvaro, utnyttjad på det mest raffinerade
sätt.
Och medan man sträcker sig i sängen som en ung katt, ge sig tankarna
på strövtåg i en himmelsk basar av pojknöjen. Det är bara att välja.
De ligga utbredda på vårgröna brickor och äro rena guldet. De kosta
ingenting. Tag bara!
Så var det också denna pingstmorgon, och jag och kamraten, som sträckte
sig i andra sängen, hade redan valt.
I hörnet vid bokhyllan stod en gammal mynningsladdare, vars pipa var
fastbunden vid stocken med mässingstråd. Detta i alla hänseenden
fruktansvärda vapen hade vi kvällen förut fått låna av ölutköraren som
bodde i samma gård. Det skallrade olycksbådande då man skakade på det, men
Ȋnnu var pipan utan fel, och hanen
gav eld som fordomdags, det var nog av!»
Av samma välgörare skulle vi också få låna hunden, som vaktade ölvagnen,
medan ägaren var inne i husen. Det var en smutsig, svart pudel, för
vilken skogen var lika full av hemligheter som för oss.
Kruthorn, hagelpung och väska hade vi också lånat, men från annat håll.
Och cigarretter hade vi, ty till skogens klyftor och snår nådde icke
lärarnas blickar.
Att det icke var jaktsäsong svävade vi i naiv och lycklig okunnighet om.
Och att den skogspark, vi ämnade göra osäker, var fullkomligt blottad på
vilt och dessutom tillhörde staden och att allt skjutande där var strängt
förbjudet, ingick icke heller i vårt medvetande. Men vad gjorde det för
resten? Jag var den vilde jägaren, och vart hagel i pungen var en frikula
stöpt under besvärjelser.
-- Hjälp, Samiel, hjälp! skallade det hemskt i vargklyftan.
Stolta skredo vi mitt på den vaknande gatan ut mot tullen. Pudeln var
arg och ville inte gå i band i djurisk okunnighet om sin upphöjelse
till stövare. De söndagsklädda människorna betraktade oss undrande och
oförstående. Eller kanske avundsjukt. Några folkskolepojkar kastade
glåpord efter oss.
-- Getter, gnetter, loppor å löss!
Ty elementarskolans elever kallades getter. Folkskolans hette kalvar.
Men vi hade nu inte tid att börja slagsmål. Vår uppgift var en helt
annan, om icke högre, så av större intresse för tillfället.
Snart befunno vi oss i skogen. Vi bundo pudeln vid ett träd och laddade
med förenade krafter. Det tog tid, ty vi måste sammanjämka våra åsikter
om krutladdningens storlek, mängden av hagel och tidningspapper. Men
slutligen var dödens synrör i ordning, vi drogo lott om vem som skulle
skjuta först, släppte pudeln och väntade att ögonblickligen få höra drev.
Ty att hararna stodo tjockt som sill i skogen betvivlade vi icke ett
ögonblick. Det hade ölutköraren sagt.
Men pudeln gnodde direkt hem, följande sin överlägsna instinkt. Och där
stodo vi långa i synen. Vi tände som ersättning våra cigarretter och
började smyga som de skinnstrumpor vi inbillade oss vara. Man skulle ju
kunna överraska en hare, om lyckan var god.
Med rynkade ögonbryn och mördande blickar på varandra, då någon trampade
på en vissen gren, smögo vi på huk fram mellan stammarna.
-- Va i helvete ä ni för ena, som gå mä byssa här? skallade plötsligt en
grov röst.
Vi stannade som förlamade. En karl närmade sig springande. Det var en
gammal man med grått skägg. En knölpåk höll han i sin håriga näve.
Vi stammade något om harjakt.
-- Vet ni inte för det första att haren inte ä lovlig så här års, å för
dä andra att dä kostar femti kronor te lossa skott här, å för dä tredje
att här finns ingen hare, vet ni inte dä, pojkdrumlar?
Men med ens fingo hans ögon ett vänligare uttryck, och rätt som det var
började han gapskratta.
-- Ta hit bössan, får ja si! Kors i jösse namn, är dä den där ni skulle
skjuta mä? Nä, håll i mej! Å laddad ä ho också! Nä, följ mä mej pojkar,
ska ja hjälpa er te kratsa ur skottet. Ni hade kunnat skjuta er alldeles
fördärvade. Va kan dä va för tokstollar som sätter såna här i händerna på
barn? Ja ä skogvaktarn, förstår ni, men ja ha vari barn själv, så ja vet
hur dä ä, ska ja säja.
Färgen hade så småningom återvänt till våra kinder och vi följde den
vänlige gamlingen fast med betydligt nedslaget jägarmod. Hans stuga låg
alldeles bredvid.
-- Hemma hos mej ska ni få si på harar som kunde passa såna jägare som ni
ä. Har ni sett kaniner, va?
En lysande idé flög igenom min kamrats hjärna.
-- Säljer skogvaktarn kaniner? frågade han.
-- Åja, det kunde väl inte vara så omöjligt.
-- Ä, låt oss köpa en då!
-- Ja, ja förstår dej, din lille klippare, du vill komma hem och inbilla
morsan, att du har skjutit hare, ä dä inte så? Ja, nog kan ni få köpa en
kanin alltid, dä går nog för sej, dä! Men först ska skottet ur den här
sprutan.
Så gemytliga äro inte många skogvaktare efter infångandet av tjuvskyttar.
Gubben tog ut skottet, vilket han försäkrade vara tillräckligt att ta
livet av oss båda två, ty bössan hade ovillkorligen sprängts. Och sen
valde han ut en vacker vit kanin åt oss.
-- Ja ska väl hjälpa er mä den här, så han sir ut som en hare ska si
ut. Å fast dä ä pingstdan, så ska ja ta å skjuta’n å passa’n åt er, era
filurer. Sen kan ni slå i vem som helst att ni har varit på harjakt.
Kaninen togs ut i skogen och sköts med gubbens bössa och hade snart
granris i magen som en riktig hare. Sedan fingo vi kaffe och skogvaktaren
fick 2 kronor, hela vår kassa, fast han bara ville ha 1:50.
-- Välkomna hit igen, pojkar, men utan bössa, förstår ni! Ajöss, ajöss!
Min kamrat, som fått idén, fick bära väskan med kaninen, vars ben stucko
långt ut och förkunnade bragden för den avundsjuka mänskligheten. Jag
gick stolt bredvid med bössan. Och som unga gudar vandrade vi hemåt.
I solbaddet utanför bryggeriet stod polisen Gustavsson med händerna på
ryggen.
-- Var har ni skjutit kaninen, pojkar? ropade han.
-- Kaninen, svarade vi föraktfullt. Det är hare som vi jagat.
-- Försök inte mä mej. Hararna ä inte vita så här sent på året. Dä tycker
ja ni borde veta, som går i skolan. Den där har ni skjutit mä silverkula
hos skogvaktare Svensson. Vore dä hare skulle ni ha fått följa mä te
kontoret.
Vi tittade på varandra. Tänk så gubben hade skojat med oss! Låtit oss gå
som dumbommar genom hela gatan!
Och hemma lyckades vi inte bättre. Vi voro stukade.
Men dä var pingst och solen sken och vi hade ledigt. Andra äventyr
lockade.
Ett Uppsalaminne.
Heil quam lustica res est plitis clappere Braccos,
Paltibus & Korwis cum fotis giwere sparcos.
Ej! Ej! Sconite nos, tum alta voce scricabunt,
Tittlos & magnos in Byxis reddi giwabunt,
Grewi illustres, vos, vos omnes Herri Barones,
Slippite nos Pylsos, nos Hundos nosque Cujones.
Cujete, liggite, cræcit’ abhinc jam dicimus illis,
Lydigi mox erunt, multum piscati catillis.
Ordini jam sequitur Pennum piscatio dira,
Dendimus hos Staclos in bordo stenckico svira:
Quando coeperimus, Pennes tum Glasa fyllabunt,
Rensent & stoppent (sc. Pipas) digitisque ljusa snytabunt
Talgbacumque rökent -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Upsaliæ d. X. Oct. 1748.
Dessa föga djupsinniga, men som tidsmålning icke alldeles värdelösa
verser stå att läsa på insidan av pärmen till en gammal Virgilius, som
är i min ägo. På det solkiga titelbladet står bland en massa okynne med
samma handstil skrivet: _Vale Wimäraby P. M. Smolandus._
Stavningen »Wimäraby» saknar ej sitt intresse såsom påminnande om den
gamla sägnen, att de tattare och hästskojare, som grundlade Vimmerby,
lära ha börjat sin ansökan om stadsrättigheter hos konungen sålunda: --
_Wi Märabytare_ etc. Efter dessa ord skulle staden ha fått sitt namn. Sit
venia parenthesi!
Den bondestudent, som nedskrivit och kanske som djäkne författat de
naiva verserna, hette för resten Petrus Marksarius efter fadern Markus
och modern Sara, vilka långt nere i Vimmerby socken sparade åt sonen i
hopp att en gång få se honom som ordets väldige förkunnare i den kyrka,
där han undfått dopet. Men Petrus återsåg aldrig hembygden. Efter några
års mycket oteologiskt studentliv axlade han sin ränsel och begav sig
till Stockholm, där han tog hyra på en holländsk galeas och kvitterade
fäderneslandet för alltid. Hans öde är okänt.
Om denne Petri Marksarii livsåskådning har symboliserats av hans verser,
vilket är mycket troligt, och hans lärdom av deras latin, vilket är
nästan lika troligt, vill jag gärna i inbillningen göra honom till en
av huvudtyperna i hans samtids studentliv, något av Fältskärns Åbotyp
Eudoxius Lejonfält eller ditåt, fast med säkerhet lättsinnigare, en
grovlemmad bonddräng, vars heta småländska blod kom pliten att sitta löst
vid sidan, som svor och domderade och drack mycket öl och dåligt vin på
de små krogarna i Uppsala, som ständigt var färdig till gruff med stadens
borgare, och vars klassiska vetande antagligen icke sträckte sig långt
utöver det redan under djäknetiden inhämtade _pix pons ibi, conjux tibi_!
Det grekiska paradigmat πούνχομαι, σπυθήσομαι, πεφίλλρακα, εδιλλερῴμην
(púnchomaj, spytésomaj, pefýllraka, edillerómen) låg väl ännu latent i
dåtida studenters hjärnor.
Varför jag frammanat den småländske studentens skugga?
Dess konturer äro så otydliga, att de påminna om det Stjernhjelmska
ὅναρ σκίας, en skuggdröm, men ur hans hexametrar slår oss det gamla
studentövermodet till mötes, det brutala och oresonliga uttrycket av
en livskraft, som helt enkelt är nödvändig för att motväga De Fyra
Fakulteternas tryck uppifrån. Petrus bör visserligen vara ett varnande
exempel, och tiden har mildrat studentikositetens former, men medelvägen
är den mest förgyllda av alla vägar.
O Uppsala! Ligger du kvar på samma ställe än? Gruffas det på ditt torg?
Gås det gåsmarsch än som fordom, och genljuda de nattliga gränderna av
gälla polispipor, medan snabba studentklackar smälla i ökande takt under
lyckliga skyltflyttningars upptäckt?
* * * * *
-- För det han av okynne släckt en lykta, pliktfälldes studeranden A. L.
J. Engström 15 kronor, hade det stått i tidningen. Sagde studerande hade
på vaktkontoret »uppträtt alltför bestämt», varför plikten översteg den
vanliga femman. Man förstod att stilisera protokoll på den tiden.
Jag hade alltså blodat tanden och fått varning av inspektor. Den gamle
hedersmannens varning löd in extenso sålunda: -- Ja hör, att du har vatt
ute å släckt e lykte! Sir du, vi studenter ska arbeta i upplysningas
tjänst, å då passer dä inte å släcke lykter. Du har ju visserligen bara
släckt e lykte, å dä kan anses som förmildrande omständighet. På min tid
brukade vi släcke _alle_ lyktera. Vill du ha ett glas punsch?
Om jag ville! Jag var färdig att falla den gamle mannen om halsen, och
jag lovade mig själv att aldrig begå någon lagstridig handling. Detta
löfte modererades emellertid snart så, att jag lovade att aldrig låta mig
ertappas, och det löftet höll jag obrottsligt.
Nu vill jag berätta om allt det, som en mörk höstnatt med dimma och
duggregn utfördes på Luthagen av mig och några likasinnade. Hur mycken
muskelkraft och hur mycken omtanke har man icke slösat med!
Min vän Birger och jag hade anmält oss till tentamen i latin för gubben
H. och drogo om kvällarna Tacitus, Persius och Horatii satirer för
varandra. Vi voro verkligen intresserade av vårt studium och voro ända
från skoltiden vana att meddela oss med varandra på latin. Ännu mera
förkovrade vi oss häruti på Filologiska föreningen, där jag påminner
mig, att man just då höll på att demonstrera Catullus på romarspråket.
Klassiska språk äro ett starkt föreningsband, och en kväll voro vi
församlade hos Birger en 7 à 8 latinare. Men man lever icke allenast av
latin, utan fram på kvällkulan började vi i mer eller mindre lyckade
Ciceronianska perioder dryfta matfrågan. En sexa på Gästis skulle inte
misskläda. Men då portmonnäerna undersöktes, kommo vi till det sorgliga
resultatet, att vi voro så panka som fattiga studenter kunna vara, och
det vill inte säga litet.
Huru stort blev icke jublet, då jag blev räddaren. Jag hade från mitt hem
fått en stor kappsäck med smålandsmat, pressylta, korv, limpor och sill,
inlagd, härlig sill. Det hurra, som skakade det lilla rummet vid denna
upplysning, var något till uppriktigt menat. Som jag var klubbmästare
i Östgöta nation, kunde jag genom vaktmästaren skaffa ett par buteljer
punsch och en flaska Rehnbergs gamla sädes. Öl fick någon annan skaffa,
medan jag och en av sällskapet begåvo oss att hämta kappsäcken, nubben
och punschen.
Det blev en härlig festmåltid. Min matsäcksmat, som skulle ha räckt en
månad, var snart ett vackert minne blott. Piporna tändes och punschen kom
fram.
Efter några timmar voro vi i fullt arbete med att bygga upp ett hus mitt
på Sysslomansgatan.
Ett plankupplag framför en nybyggnad utgjorde materialet. Vi sleto och
släpade i duggregnet. De få lyktorna lyste som sura ögon i dimman.
Ingen störde oss. Den polis, som hade sitt pass här, hade antagligen
funnit vädret ruskigt och tog sig en tupplur i sitt trevna tjäll, tills
tiden för avlösningen närmade sig. Fyra alnar högt reste sig snart vårt
byggnadsverk. Vi hade just börjat med taket, vilket vi på grund av
svårigheter med materialet gåvo den orientaliskt platta formen.
-- Pass opp, pojkar!
Den kamrat, som skötte takläggningen, tog ett jättesprång från sin höjd,
under det samtidigt en förfärlig hädelse hördes från trottoaren under
honom. Vi kände igen rösten. Den tillhörde konstapeln n:r 9, den fruktade
n:r 9, vilken så till vida var en värdig representant för Lagen, att han
totalt saknade humor.
Nu blandade sig ljudet av konstapelns gälla pipa med klapprandet av
våra flyende fötter. Gynnade av dimman hunno vi Birgers port, innan n:r
9 kunnat upptäcka vår tillflyktsort. Och snart förkunnade hastiga steg
annalkandet av flera konstaplar, vilkas öde det nu blev att med svett och
möda förstöra vårt arkitekturmästerverk.
Vi förfriskade oss med ett glas punsch och en pipa. Därute tilltog
regnet. Vi började överlägga (med ganska riktig logik för övrigt):
-- Då konstaplarna ha knogat tillbaka med planket, gå de sin väg, sedan
n:r 9 fått huden full med ovett för att han genom att ej sköta sitt pass
skaffat dem extra besvär. Vidare är n:r 9 trött efter arbetet, och som
det icke gärna är antagligt, isynnerhet som vädret blir allt ruskigare
och klockan är över två, att någon gör något mera streck i trakten,
återvänder n:r 9 efter en stund till sin lya. Vad hindrar oss då att
återuppbygga templet?
Sannolikhetsberäkningar tillhöra matematiken. Efter en stund befunno vi
oss åter på platsen för vårt dåd.
Bakom plankhögen fanns ett väldigt tegelstensupplag. Och då vi snart
kommit överens om, att tegel som byggnadsmaterial är varaktigare än trä,
anlade vi en kinesisk mur tvärs över gatan. Det var ett lustigt arbete,
och fördelat på många händer går ett arbete undan. Genomvåta i regnet,
men varma av kroppsrörelsen byggde vi friskt på. Efter en timme hade vi
en två alnar hög barrikadmur färdig från husvägg till husvägg, och sedan
vi prydligt krenelerat den för att visa vårt estetiska intresse, hade vi
allt skäl att vara nöjda med vårt verk.
Nu kunde det vara liggdags, tycker läsaren. Ja, vi tyckte det också, och
som flertalet av oss bodde i Fjärdingen, hade vi samma väg. Birger, som
bodde vid Sysslomansgatan, gjorde oss välvilligt sällskap.
Men just då vi veko in på Järnbrogatan, ljöd ånyo n:r 9:s pipa. Från
universitetsbacken kom en konstapel i språngmarsch.
Det psykologiska fenomenet, att brottslingen gärna besöker platsen för
sin ogärning, upprepades även här. Birger och jag ville nödvändigt gå
tillbaka, och detsamma ville nog de andra också, men vårt lyckliga öde
gjorde, att deras klokhet tog överhand, ty ju flera kockar, dess sämre
soppa. De gingo hem, och Birger och jag återvände ensamma.
Men innan vi hunnit fram, överlade vi, och under denna överläggning kommo
vi till följande reflexion: -- Vi ha ingenting att göra vid vår kinesiska
mur. Nu äro konstaplarna sysselsatta med den, och under tiden kunna vi ju
ostört göra nytta på annat håll. Vad sägs t. ex. om grindarna här och
var i trakten? Möjligen skulle de göra sig lika förmånligt på något annat
ställe.
Vi undersökte en grind vid Sysslomansgatan så nära vår mur, att vi hörde
bullret av konstaplarnas arbete. Grinden kunde avlyftas och vi knogade
följaktligen i väg framåt Skolgatan med den tunga pjäsen mellan oss. Men
var göra av den?
Hevreka? Vaktmästarens förstuga i Fjellstedtska skolan står alltid öppen.
Vi visste det, ty där hade Karl Emil, hälsingen, bott.
Om vi skulle proppa förstugan med grindar? En ny och icke alls dum
idé! Var det över huvud taget rätt att undandraga dem, som begagnade
förstugan, förmånen av den komfort en samling grindar verkligen erbjuder?
Nequaquam, ingalunda!
Det blev ett strävsamt arbete, men gynnade av sällspord tur lyckades vi
hopsamla fjorton grindar från skilda trakter av Luthagen. Med ytterlig
försiktighet instuvades de i den stackars vaktmästarens förstuga. De
placerades så, att dörrarna ej kunde öppnas.
Vi torkade svetten ur pannan och beslöto oss för att gå hem. Natten
var i sanning väl använd. Att ostörd av polisen medhinna det vi gjort,
förutsatte för övrigt en viss änglavård, för vilken jag vid minnet av
denna natt känner mig tacksam. Men innan vi åtskildes, borde vi allt
släcka en lykta, föreslog Birger.
Certe tu quidem, optime adolescens!
Jag hoppade upp på närmaste lyktstolpe och jag började klättra.
O, I alla avgrundens makter!
Ur mörkret under ett träd hördes ett rytande, och under en hädelse så
gräslig, att blodet stockade sig i våra ungdomliga hjärtan, framtassade
n:r 9.
Jag dråsade som skjuten nedför stolpen, och Birgers långa magra ben
sattes i en rörelse, som jag ej trott dem om.