SAMLADE BERÄTTELSER
AV
ALBERT ENGSTRÖM
KRYSS OCH LANDKÄNNING
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
KRYSS OCH LANDKÄNNING
AV
ALBERT ENGSTRÖM
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1920
Företal.
Detta är min sjunde bok, vilket bevisar att jag är en gammal skald och
alltså behöver plädera för mig själv med ett företal för att locka folk
längre in i boken. Som vanligt har det varit krångligt att uppfinna ett
lämpligt namn. Jag tror, att då akademiens ordlista någon gång i nästa
geologiska period blir färdig -- vilket kanske icke är absolut nödvändigt
-- ja, nu tappar jag bort svenskan -- jag tror att de förslag till
boktitel, som passerat min hjärna, skulle fylla ett mycket större verk än
ordlistan. Emellertid måste jag ju kalla den här samlingen något för att
skilja den från de andra skaldernas valhänta försök i samma riktning.
Jag tycker själv att namnet inte är så dumt. Jag har läst många dummare
böcker med om möjligt dummare titlar. Jag säger icke vilka jag menar, ty
i dessa trustens tider böra författarna hålla ihop, och jag måste redan
börja tänka på min nästa boks öde.
Nu skulle jag kunna citera en vers av Martialis. Han talar om sina egna
verk, sina verser, och säger fräckt som jag, att i den här boken finnas
bra saker, medelmåttiga, och som övervägande flertal dåliga. Men så är
det väl med allt som skrives. Längtan efter att göra bra saker är dock
motorn till mitt arbete. I alla händelser vet jag att där icke finnes
något avsiktligt lumpet eller fult. Möjligen kan någon, som till allmänt
begapande sitter i den kyrkstock som heter samhället, bli chockerad
av vissa uttryck som kanhända hålla på att bli antikverade, ju mer
djävulsdyrkan värker bort hos vår uppfostrade och genom verklig bildning
förädlade allmänhet. Men så länge djävulsdyrkan existerar och lanceras av
folkets lärare, tillåter jag mig stundom kalla _Den Svarte_, som präster
vilja att får skola tro på, vid hans verkliga namn. Felet är således icke
mitt. Jag talar om brännvin, därför att det fortfarande användes av alla
samhällsklasser och med all säkerhet kommer att brukas ända till den
möjligen avlägsna tidpunkt, då den här planetens siste bebyggare ligger i
dödsryckningarna och längtar efter stimulans för att lättare halka över
det fasansfulla som man påstår ligga i döden.
Och om jag talat om kärlek i dess enklaste och naivaste form, så har
jag gjort det bara därför att denna form alltid kommer att bli den mest
använda och lättast begripliga. Men möjligen har jag icke talat om kärlek.
Tag nu emot boken, o, mänsklighet. Jag tror inte att du blir sämre, sedan
du läst den.
Din gamle vän
_Albert Engström_.
Brandsyn.
Skeppar Söderberg stod på vedbacken och slog ihop en dörr till sitt nya
båthus. Det var prima spontade utskottsbräder från Lillängs såg, och
han svor över varje kvist, ty han var arg som ett bi. Men han måste
svära genom näsan, ty han hade munnen full av snus och trådspik, och
för var gång han drämde till med hammarn, blev det en brun ros omkring
spikhuvudet.
Han gav sig djur och jäklar på att ingen karl i hela Södra Roslagen hade
mera skäl att vara ilsken, för nu var det fjärde gången på fjorton dar
som tjyvfiskare varit framme och vittjat hans abborrmjärdar. Och inte
nog med vittja, utan de hade ställt till och rivit sönder och bökat i
bragderna som utter eller gråsäl och inte som kristna människor.
Han visste nog vem det var för resten. Det var den förbannade Karlsson
på Söderön som han gett på plytet en gång på Norrtälje marknad för tjugu
år sen. De hade blivit osams om två kappar potatis, och den osämjan hade
hållit i sig sedan dess. Det var ju visserligen inte mycket att bråka
om, men en skall väl hålla på sin rätt -- jädrar anagga -- och för
resten tog han underpris för björkveden och låg inne med alla styrmän på
båtarna bara för att klå åt sig -- den fasingen -- men nu skulle han bli
fast, om Söderberg också skulle ligga en månads tid och vakta på honom
varenda natt. Han skulle ta honom på bar gärning och han skulle sköta sig
försiktigt som på ett tjäderspel. Sen skulle länsman Granlund få göra
resten.
Medan Söderberg som bäst närde och renodlade denna ilska, närmade sig ett
sällskap på tre personer under buller och bång. Men han hörde dem icke,
ty hammarslagen gåvo eko mot Utkiksberget, och han slog icke falskt, ty
vreden föder styrka särskilt, när nykterhet rår, och Söderberg var nykter
som vilken som helst av de spikar han vid detta tillfälle impregnerade
med Hellgrens tvåa.
De tre voro häradsdomarna Johansson, Jansson i Norrby och Karlsson
på Söderön, antagonisten. De voro ute i vällovliga ärenden och gingo
brandsyn och voro fruktansvärt berusade. Ty de hade redan hemsökt alla
stugor i byn utom Söderbergs, vilken de ville ta som avslutning och
besegling på sitt viktiga värv, isynnerhet som Söderberg var känd för att
icke spara på kaskarna och de visste, att han hade hemma, därför att han
två veckor förut återkommit från Stockholm efter en lyckad vedaffär. Hade
Söderöarn varit nykter, hade han aldrig fallit på den vansinniga idén att
besöka sin vederdeloman, men nu simmade hans tankar i ett rosenrött hav.
Han var fullkomligt lycklig, ville alla människor väl och fordrade samma
nytestamentliga tänkesätt av andra. Dessutom var han i sin fulla rätt,
han skötte sin plikt och gick brandsyn -- jäklar anagga!
De tre männen beskrevo underliga och absolut omatematiska kurvor på den
steniga bygatan, attraherades av gärdsgårdarna och repellerades igen,
togo omotiverade sned- och baksteg. Häradsdomaren sjöng en lantlig visa,
som skulle ha gjort hans befogenhet i en tingssal mer än tvivelaktig.
Den handlade om kärlek, och Norrtäljebrännvinet har en känd och erkänd
förmåga att leda avnämares tankar på denna i sig själv nödvändiga,
stundom himmelska, men ofta till låg drift urartade gudagåva till de
dödliga.
Nu hörde Söderberg. Han upphörde att hamra och kisade i stum förväntan på
det upprymda klöverbladet, som, ju mer det närmade sig, sökte iakttaga
den värdighet ett hedersuppdrag kräver.
Men så upptäckte han Karlsson på Söderön och hans hy förvandlades. Hans
tankar voro fjärran från begreppet brandsyn och han anade fanstyg,
särskilt som de ankommande voro tre, av vilka två kunde vara vittnen.
Man är aldrig säker i Roslagen. Och han hade icke kunnat tiga med sina
misstankar om Karlssons tjuvfiske.
-- Godagen, Söderberg! ropade häradsdomaren. D’ä brandsyn!
Söderberg drog en lättnadens suck och hans hand knöt sig fastare om
hammarskaftet. Om möjligt fastare.
-- Godagen, Söderberg! ropade Karlsson och Jansson.
-- Goda, häradsdomare å du Jansson, men du Karlsson, dra så många mil ini
helsinge som dä finns hår på hästar i sju konungariken, å ge dej i väg
mä samma, annars ska ja göra ett hål i huvet på dej så stort, så en kan
lägga abborrmjärdar i’et, vet du va dä va? Ge dej i väg!
-- Ge mej i väg? sade Karlsson. Vi kommer å ämbetets kall å fördragande
vägnar, å vi ska göra anmärkning på dina stenrös te kakelugnar! --
ilsknade han till. Här ska du få si vems ande du guppar mä!
Men tanken på en kask flög som en ljuv smekning genom hans hjärna, och
han tillade: -- Å när ja kommer mä frid å kärlek å försoning för resten,
så -- Söderberg, hit mä näven å slå te! Vi har ätet opp två kappar
potatis hundra tusen gånger om bägge två -- dä ä därför som vi har så
vacker gröda -- hi hi -- bägge två, å -- -- --
Han gjorde ett par korssteg och vill omfamna Söderberg. Och Söderberg
tänkte: Kanske dä ä klokast å inte bråka nu! Men vakta ut’en ska ja. Å
sen ska han få si Moses anlete.
-- Ja, ätter som dä ä brandsyn så får du väl gå mä in då, men försoning å
komsamsation, dä dröjer vi mä!
Brandsynen raglade in. Häradsdomaren rörde om med huvudet i en kakelugn
och drog det tillbaka med öronen fulla av sot och skägget fullt av aska.
Jansson och Karlsson tittade in i samma eldstad och konstaterade att allt
var i fullgott skick.
-- Å vi förmodar, att dä står te som dä ska på vind också?
-- Dä gör dä. Å nu bjur ja dej, häradsdomare, å Jansson på en sup. Kaffe
kan ni inte få, för käringen ä oppe i byn. Men Karlsson får allt lägga ut
brännvinsmjärdar, om han vill ha ett glas starkt i den här gården.
-- Åja, ja har pengar å köpa brännvin för själv, så va de anbelangar --
-- --
-- Ja, dom pengarna förtjänar du på abborre, din hundra attan! Ut mä dej,
annars gör ja mej olyckli på dej! Ut!
Karlsson blev vit i ansiktet, gav Söderberg en lång blick med mycket
i och gick ut på gården. De båda andra fingo sina obligatoriska två
nitnaglar. Rakade utför trappan och dinglade i väg med Karlsson.
Söderberg bet ihop tänderna och tittade olycksbådande efter sin gamle
fiende.
Men när brandsynen hunnit utom grinden, vände Karlsson plötsligt och
sprang tillbaka.
-- Hör du, skeppare, ja vill säja ett ord!
-- Va faen ä dä du vill, din tjyvstryker? frågade Söderberg med låg röst.
-- Jo, viskade Karlsson och hånlog, ja ville bara si ätter om dä va hål
på mjärdarna, å dä va verkeligen hål på dom. Ajöss, Söderberg!
Fattigstugan.
Jag ser mig själv som en liten tolvåring pulsa landsvägen framåt genom
drivorna. Jättefurornas kronor gunga vita av yrsnö, mina kläder äro vita
och vita moln av snö virvla upp vid varje steg. Jag bär på en korg, som
skall till fattigstugan, och i den finns ett dussin ljus, ett dussin
julkusar, underligt formade bröd med hedniska linjemotiv, några korvar
och ett stycke färskt fläsk. Ty i morgon är det julafton.
Vid Domberget stannar jag och stampar i marken, ty här är vägen ihålig
och härunder bo troll, som ha varit farliga förr i världen, men nu
kunna skrämmas med stampningen av en barnfot. Jag tänker mig deras håla
med röda sandväggar och tallrötter i taket, hopsnodda som ynglet i ett
snokbo. När jag stampar, faller sand i ögonen på jordfolket och de slicka
ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor
gnissla i ett stenrös.
Litet längre fram passerar jag Klädstenen, som ligger några steg inne i
skogen. Den är ett rullstensblock, och sedan generationer vika gummorna
av vägen där och ordna sin klädsel, innan de fortsätta till kyrkan. De
knyta de stora vita huvuddukarna ovanpå de svarta och fälla ner de vita
stärkta underkjolarna som för dammets eller snöns skull burits uppfästa.
Och en efter annan gå de bakom stenen och huka sig ned några ögonblick.
Ty kroppen är den helige andes tempel och man skall gå in i herrans hus
utan jordiska tankar eller behov.
Nu glesnar skogen. Till vänster skymtar genom yrvädret Möcklaflons vita
yta och till höger sorlar en brun bäck, där smågäddor gå upp om vårarna
och där jag gått med mässingssnara. Men nu har snön slagit bro över den
här och där. Vid åbron stannar jag och tittar ned på den varmbrungula
bottnen. Vissen starr står och darrar i strömdraget. Om man hoppar upp
och ned på strandtuvorna, komma feta gröna kräftor baklänges ut ur
gyttjemoln och gå på sned en stund tills de besluta sig för att krypa in
i något mystiskt hål under motsatta strandens tuvor. Men nu måste jag gå
till fattigstugan!
Genom yrsnön ser jag redan kyrkan, sockenstugan och fattigstugan,
tröstlösa, fula och fattiga alla tre. Mitt för kyrkogårdsgrindarna ligger
en väldig driva och från dess krön kan jag se in över gravarna, där jag
lekt med mina skolkamrater. Där finns bara två familjegravar. Inom ett
järnstaket ligger kammarjunkare Spaldencreutz, som sades vara Gustav IV
Adolfs bror, fast Gustav den tredje kanske inte var hans far. Underliga
äro herrans vägar! Och under en mossig sten ligger Maja Skragge, änkan
efter kaparkaptenen, som kom hem från Medelhavet med en järnkista full
med spanska dubloner och holländska bågskyttar och köpte fyra hemman
i socknen och reste ut igen och försvann. Men änkan fortsatte hans
regemente och piskade upp drängarna högst egenhändigt och körde sitt
fyrspann själv när hon åkte till kyrkan.
[Illustration]
Men utanför sydvästra hörnet av kyrkogården är självspillingarnas plats,
och där växer intet gräs, ty marken är förbannad.
I sockenstugans övre våning bodde klockaren, som var fritänkare och
spelade gammal musik på ett gammalt piano med gula tangenter och
spinetton.
Bredvid sockenstugan låg fattigstugan, rutten, sned och vind, två rum
nere, ett på vinden.
Jag stampade av mig snön i den svarta förstugan. Från köket, det största
rummet, hördes ilskna röster, gamla, vresiga, knarrande gubbstämmor och
gumfalsetter. Vid mina stampningar förtonade grälet därinne som en döende
morrning, dörren öppnades och jag kände igen Regentas röst, som frågade:
-- Ocken ä dä? _Regenta_ var stående namn på fattighusets värdinnor.
-- D’ä bara Albert, jag skulle lämna en korg hemifrån.
-- Kors i alla tier, ä Albet ute å går i tocket vär! Ja, si den frua, den
frua, ho tänker då förjämnan på di fattie. Stig in å värm sej, de yr ju
så d’ä rent okrestlit -- åj åj åj, å så tånger korgen ä! Ja, den frua,
den frua, en har la allri sitt maken!
Jag klev över den alnshöga tröskeln och såg mig omkring. Det var inget
obekant folk, jag kände varje fattighjon.
Nu sutto de där i sina fållbänkar, män och kvinnor om varandra och sågo
i den tilltagande skymningen ut som trasbylten. Elden smällde och pep i
några sura tallpinnar på härden och det sparsamma skenet fladdrade som på
måfå runt väggarna, kastande en ljusfläck här och en där, glänste till i
ett par brillor, kom en flintskalle att blänka.
Där satt gubben Sjöstedt, nittiåringen, rak i ryggen som en soldat, oböjd
av ödet, hård som flinta, hemsk ännu att skåda, när sinnet rann på honom.
Han hade varit socknens rikaste bonde men processat bort gård och grund,
processat bort sitt sista öre. Nu satt han här längst upp vid fönstret
och stirrade framför sig med små stickande ögon. Han delade säng med
Gremsingen, en åttiåring som också varit bonde. Han led av andtäppa och
vi pojkar kunde härma hans pip och hostning på ett sätt som närmade sig
fulländning.
[Illustration]
Dessa båda bildade fattighusets aristokratiska element.
Där satt Grejsen, före detta soldat, omstrålad av ett slags krigisk
gloria, ty han hade legat på kommendering i Skåne när Carl XV skulle
hjälpa dansken mot tysken. Han ljög så att små blå lågor flammade kring
hans enda framtand. Han hade vita mustascher, vit rättarkrans och
spännhalsduk, blå outslitliga kommissbyxor med skinn på knän och bak och
träskostövlar. Bredvid honom satt Håka, före detta mordbrännare, numera
kvastmakare. I fattighuset bodde han bara om vintrarna. Somrarna drog han
omkring i bygden, ty han hade vandrareblod. Han var känd i varenda socken
mellan Eksjö och Västervik. Man skulle aldrig lämna honom ensam i köken.
I hans korg hade jag en gång släppt in en levande ekorre. --
[Illustration]
I nästa fållbänk sutto Kitta På Sne och Falka-Stava. Kitta hade tjänat
piga i bättre hus, men en sergeant hade gjort henne olycklig. Sonen
som blev sjöman hade skickat hem pengar i många år, men så småningom
upphörde sändningarna. Han var väl drunknad. Falka-Stava hade varit
regementshetär vid Smålands husarer. Nu var hon stendöv och använde sina
hoptiggda slantar till snus. Hon hade inte ett grått hårstrå, ögonen voro
svarta som kol, örnnäsa hade hon, som alltid var brun av snus, rynkig var
hon som ett gammalt äpple, och kring for hon som ett torrt skinn.
I sängen mittemot satt Muffa-Lotta, som inte kunde tala rent. Hon kardade
ull åt bondhustrurna och sprang med skvaller. Hon var krokryggig så att
huvudet tycktes sitta mitt på bröstet och gnodde i ur och skur utefter
vägarna med sin ullkorg, fick en kaffeskvätt här och en där. Det var en
sport bland oss pojkar att kunna tala som Muffa-Lotta.
[Illustration]
Bredvid Muffa-Lotta satt Lama Johanna. Benen voro förtvinade och hon
måste ha hjälp med både det ena och det andra. Men sticka strumpor kunde
hon. Hennes fingrar rörde stickorna blixtsnabbt och ögonen hade hon med
sig. Hon hade en fix idé -- att ett kärleksförhållande existerade mellan
Falka-Stava och Håka. Det tjänade ingenting till att försöka ta henne ur
den tron. Hon kunde ligga vaken natt efter natt och stirra och lyssna i
mörkret, och när hon jagat upp sin fantasi tillräckligt väckte hon sin
sängkamrat och bad henne dra eld på en svavelsticka, ty det stod aldrig
rätt till. Och Muffa-Lotta for upp ur sömnen och bad på sitt kinesiska
språk Johanna dra ända in i Hälsingland. Och då vaknade kanske de andra.
Grejsen svor så taket kunde lyfta sig och Kitta På Sne skällde och
gnällde om nattfred och försäkrade att Falka-Stava låg som död under
samma fäll som hon -- det var bara svartsjuka -- hon skulle skäms och
veta hut gamla lama människan -- tänk om Johanna vore frisk och hade
samma sinnelag -- marskattorna voro som läsbarn emot henne, och en skulle
vända ut och in på henne och titta på själen -- håll dej still och sov
ditt skrälle!
Och då teg Johanna. Hon våndades en stund och suckade och vred på så
mycket av kroppen hon kunde tills hon somnade av trötthet vid att lyssna
och stirra. Och snart hördes bara de sovandes stånkande, Gremsingens pip
i bröstet och en och annan snarkning.
I den återstående sängen låg stortjuven Stolpe. Han sov mest nu på sina
lagrar. Han var över 70 år och 40 av dem hade han varit i fängelse. Det
var han som stal kyrksilvret i Håskulla kyrka med prästen Ekborns hjälp.
Prästen stod själv i sakristian och langade dyrgriparna ut genom fönstret
till Stolpe. Ekborn hängde sig i rannsakningshäktet, men Stolpe ville
leva och vittja flera kyrkor. Det lyckades också, men han blev alltid
fast, ty kyrkstöld hade ingen välsignelse med sig. Han var far till
en massa barn som alla hade samma tjuvsena och voro fruktade i många
kyrksocknar, ty de drogo sig ej för att ta till kniven om det gällde.
Man må inte tro, att gubben Stolpe var orkeslös, fast han sov för det
mesta. Han var bara lat.
Hans sängkamrat var Blinningen, Johan Petter, blindfödd och f. d. elev
vid blind- och dövstuminstitutet. Han representerade bildningen inom
fattigstugan, ty han var den ende som kunde läsa. På vinterkvällarna, då
hjonen trötta efter dagens strövtåg med tiggarpåsen sutto och dåsade i
mörkret -- ty ljus användes icke -- tog Johan Petter fram den enda bok
han ägde och läste med oändligt långsam sövande röst igenom den från
pärm till pärm. Han kunde den sedan många år utantill, men han satt
ändå och fingrade på de upphöjda typerna alldeles som på institutet, ty
det hörde till, han var lärd så. Boken var Den Blindes tidsförsonare,
Stockholm, tryckt hos L. J. Hjerta 1842. Johan Petter var litet larvig,
litet fjollig, eller hur man skall säga. Han var en fyrtiårs man, yngst
av hjonen. Lama Johanna påstod alldeles säkert att Regenta och han hade
sitt ihop, men hur det var med det vet inte jag. Säkert är emellertid
att Johan Petter var favoriten. Regenta var en frodig femtioårs människa
med tjocka läppar, små talgiga ögon och lätt grånat hår. Hon var despot
och styrde med järnspira. Hon hade många år bott tillsammans med
skinnskräddare Parath i Uddestorp, och när han dog -- han frös ihjäl
efter en vintermarknad i Ingatorp ute på Bruzaholmsskogen -- sökte hon
och fick den just lediga och framstående befattningen som Regenta i
fattigstugan.
När hon var på dåligt humör och skulle liva upp sig med en kaffeskvätt
och gick fram för att elda i spisen, där vart hjon hade sin egen
kaffekokare stående, kunde den onde flyga i henne så att hon slängde alla
de andras kokare utåt golvet så sumpen yrde och skrek: -- Ja har ju sagt
att spisen ä min!
»Spisen ä min, sa Regenta», var ett ordspråk i socknen.
Vid sådana tillfällen blev det liv i luckan. Grejsen svor och gubben
Stolpe lovade att skära av morlösa (matstrupen) på Regenta. Muffa-Lotta
skällde på kinesiska och Falka-Stavas ögon lyste som onda stjärnor. Hon
ville bitas och rivas, men Regenta var stark och satte henne i sängen så
lumporna yrde.
Regenta bodde i vindskammaren. Det var liksom förnämligare. Så när
hade jag glömt berätta att det andra rummet på nedre botten upptogs av
gubben Geiz, f. d. husar och tokig, fast hans galenskap som oftast var
av det mildare slaget. Han låg i sin säng höljd i trasor av de mest
vidunderliga slag och kulörer och lallade som ett barn, måste matas
som ett barn. Men när han fick sina anfall måste han bindas. Då sköt
han fradga ur den tandlösa käften och vrålade då och då fram rysliga
svordomar, minnen från korpralstiden och rekrytexercisen vid Ingelsta
skvadron.
Ja, nu sutto de där i sina fållbänkar allesammans. Ur de svarta munnarna
stod andedräkten vit, ty det var kallt i rummet. Blåsten ven i ett par
trånga rutor. Den sura veden fräste och smällde.
-- Ja, ja få la tömma kôrgen då, Albet lelle, sade Regenta, för han sa la
ha en tebakers mä sej, när han går.
Hon började plocka opp innehållet på fällbordet.
-- Åck åck åck, ja, den frua, den frua! Si va brö, va brö, å vörtbrö te
på köpet! å va kôrv å va fläsk -- ja, åck åck åck! -- å va ljus -- ho tar
sej rent å för när.
-- I kan la tänna på ett ljus då, när en har lyse, sade gubben Sjöstedt.
-- Ja vesst, vesst, Sjöstedt lelle, dä sa ja vesst dä. Ja sa bara gå opp
på kammarn ätter svagelstecker. Ja, si nu slipper den fattige å setta i
mörker. Si en törs inte lämna nåra stecker här nere, för si gubba ä så
ovålia så.
-- Hut, käring, brummade Stolpe. Men vindstrappan knarrade redan under
Regentas lispund.
Stolpe reste sig stånkande ur sängen.
-- Ja, en sa la glo på gusslånet, då, ätter som dä likar sej te kalas.
-- Steck inte dit klorna förrän dä bler ljus, för då får du mek å leka
mä, varnade Grejsen. Nää du, Stolpafaen, Regenta sa räkna, innan du ger
dej opp i maten. Sett logn, sa ja!
Regenta klev in.
-- Si ja feck lôven å ta rätt på ljusastaken också, si! Va ä I oppe
ätter, Stolpe? I har la inte vatt framme ve bordet? Si nu ble dä ljust --
å s’ocke ljus, köpeljus ä dä, ja, en har då allri sitt maken, den frua,
den frua, ja säjer då dä! Har I vet å tacka nu, era stackare? Ja, ja får
la tacka då för mej å di andra. Gu ska löna hasskapet på den yttersta
dagen i evihet amen, skulle inte sånt hasskap få sitta på nådatronen i
hans rike, så kômmer la ingen in i saliheta, d’ä ljug dä!
-- Ja tack, söta snälla! Hälsa å tacka så möe! Ja tack, då! ljödo några
röster i korus.
Men Blinningen tillade: -- Vell inte Albet ha ett guss ord mä säj på
vägen?
Regenta for ut: -- Äsch, tösst mä dej, Johan Petter! Han vell läsa,
stackarn -- -- Men Albet får la gå nu, innan dä bler nermörkt.
-- Å, ja ä inte mörkrädd! Läs du, Johan Petter!
Jag visste att Blinningen blev ledsen, om han inte fick läsa för varje
främmande som hade något ärende i fattigstugan.
-- Sir I dä, Regenta, atte han vell! triumferade Blinningen och grävde
fram sin bok bakom huvuddynan. Han började fingra på första sidan och
stavade i klagande tonfall:
Den blindes Tidsförsonare.
Stockholm, tryckt hos L. J. Hjerta, 1842. Stormäktigsta Allranådigsta
Drottning! Detta första i Swerige werkställda försök att medelst tryckta
upphöjda bokstäfver bereda Blinda tillfälle att sjelfwa lära sig känna
och läsa sitt modersmål, nedlägges i underdånighet inför de Blindes och
Döfstummes höga Beskyddarinna. Det nådiga hägn och Moderliga beskydd,
hwarmed Eders Kongl. Majestät alltid täckts omfatta dessa wanlottade
med-christna, inger mig den ljufwa förhoppning, att denna lilla samling
af tänkespråk m. m., utgifwen till ljus och tröst på den Blindes
töckenhöljda bana, skall med nådigt wälbehag af Eders Kongl. Majestät
upptagas. Med djupaste undersåtlig wördnad, trohet och nit framhärdar
Allernådigsta Drottning, Eders Kongl. Majestäts Allerunderdånigste och
tropligtigste tjenare och undersåte O. E. Borg. Allm. Institutet för
Blinda och Döfstumma den 8 Now. 1842. ABCDEFGHIJK -- dä hörs bjällrer i
Ekeberga li, sade Blinningen plötsligt och lyssnade.
Jag lyssnade också, men hörde ingenting.
-- LMNOPQ -- di kommer närmre, dä la nôen, sum sa te tôjet -- RSTUW --
-- Va sa du setta å läsa upp alfabeten för? Dä vet du la, atte Albet ä
lärder på förut, sade Regenta.
-- Dä kan va, dä, invände Johan Petter, men när alfabeten _står_ här, så
sa en la läsa opp’et. Å seffrera å skiljeteckna mä. Men nu så kommer
dä redia guss ord: Tröste- och tänkespråk. Tålamod besegrar allt. Flit
bräcker mödans skal. Blott werksamhet är lif, och arbete är njutning.
Nu hördes bjällrorna närma sig i rask takt.
-- Daglig öfning gifwer färdighet. Gör rätt, det är din plikt, gör godt,
det är din ära, fortsatte Johan Petter i sorglig näston. Där tro och
kärlek styrka gifwa, försakelse blir lätt för menskan. -- Di kommer hit,
åkara, sade Johan Petter. Nu tar di å ve grinna.
-- D’ä la nôen, som sa te klockarn, gissade Regenta och försökte se ut
genom fönstret, som nu stod svart i kvällningen. Nä, jesses, di kör rakt
på vårat, va kan dä va för främmat?
Släden stannade utanför fattigstutrappan, tunga stövlar klampade på
bron och i förstugan, dörren rycktes upp och in kommer Johan i Havvik,
fjärdingskarlen. Han kom tydligen »i dragande kall å ämbetets vägnar»,
ty han såg bister ut, en förkroppsligad bild av den hämnande rättvisan.
Gubbar och gummor stirrade oroligt på den mäktige.
-- Go kväll, sulle ja la sä, men dä egentelien mä Stolpen och Regenta ja
vell tala. Säj nu, Stolpe, har du son din, Kalle, den lömmelen, gömder
här nôenstans. Ljuj nu inte utan erkänn, för här sa i alla fall ble
unnersökning och rumsterning. Finns han här, så säj ifrå du mä Regenta, å
förvarra inte dett straff!
-- Nää, fjärsman lelle, ja har inte sitt te nån Kalle. Ä dä nôen aen sum
har sett te Kalle Stolpe? Nää, si dä! å faren sulle la va den närmasta.
-- Inte har ja sitt te pôjken, sade Stolpe och spottade framför
fjärdingskarlen. Han ä la gammal nock nu för te inte hänga far sin i
rockaskörta. Va har han gjort för nôe nu då?
Jo han kum ut ifrå cellera i Jönseping som i förrgår, å han va inte väl
utkummen förrän han geck på kroa å skar en bromsare ve bana, å när di
sulle ta’an så skar han en två’l’tri te å smatt ut å kum unna. Å i natt
så har di brötet sej in hos handlingsman i Höreda å di tror att dä ä
pôjken din, för dä va nôen sum hadde sitt’an bortåt Hunnersta te.
Gubben Stolpes ögon glindrade.
-- Ja ta’an den som kan, ho ho, men här finns han inte.
-- Men han brukar ju allti bo här när han ä ute på illt å jävelskap. Säj
nu opprecktit, um I har’an här! Jasså, I vell inte. Ja, då får vi la
bönna på å söka.
Han öppnade dörren. -- Agust, binn marra ve broa å kum in, för här ska
ble rumsterning. Lås farstedöra å ta u nöckelen!
-- Nej, låt mej komma ut först, Johan, bad jag.
-- Köss, ä Albet här? Å ja sum inte så’an. Ja, dä bäst atte han går.
Ajöss, ajöss, å hälsa så gôtt!
Jag tog min korg och gick. Yrvädret hade tilltagit, stormen ven i
kyrkogårdens kala aspar. Jag tänkte på min vän Kalle Stolpe, som varit så
hygglig mot mig, då vi voro skolkamrater. Han var ju äldre än jag, men
han var litet sen i skolan. Han låg inte åt vetenskapen. Vid det här
laget var han väl aderton år. Hur många tallbössor hade han inte gjort
åt mig, hur många enbågar hade han inte skurit för min räkning och hur
mycket rackartyg hade han inte lärt mig. Hur m -- --
-- Va ä du för en?
Ur dunklet bakom syrenhäcken vid kyrkogårdsmuren steg en lång figur fram.
Mitt hjärta stannade. Jag kände igen silhuetten genom snöyran. Det var
Kalle Stolpe.
-- Jasså, ä dä du, Albet! Ja så la, atte du kum ifrå fattistôva. Va ä dä
för en släe, sum står där?
-- D’ä fjärdingsman.
-- Jävlarrr -- då bler dä å ta på luffen igen -- jösses va ja ä trötter,
ja har gått i ett gångane sen i går môra. Å i kväll hade ja tänkt å smita
mej in, när Regenta hade gått opp på kammarn, å lagt mej på golvet eller
krôpet ôpp i spisen, men nu går dä inte förstås, för kärngera kan inte
hålla tjåken -- va sae fjärdingskarn?
-- Han sa att du hade skurit en bromsare -- --
-- Jojo du, di va på mej som fluger på sirap, men ja tappade u dom lite
krösamos mä svallingen blank -- --
-- Å så trodde di att dä ä du som har brutit dej in hos handlarn i Höreda
--
-- Hongri förstår du, gôsse, så dä rev å slet i buken, men ja skar bara å
ett schok amerikanskt fläsk --
-- Di söker efter dej på vind --
-- Ha ha, låt dom snoka -- å så har ja mä mej julklapp te gubbafasen,
en kagge matsnus! Å den ligger här i snön bakom syrenera -- du ä en bra
pôjk Albet å du skvallrar inte, men säj åt gubben att han har snus här i
snödriva, när du går i julotta i övermôra. Men nu får ja ge mej i väg.
Ligger sjön?
-- Ja, nog har di gått’en, men inte ä han säker --
-- Ja måste över sjön innan dä bler svart i kväll, för annars hittar ja
inte dit ja vell. Håll tjåken, Albet, annars så vet du -- --! Ajöss mä
dej! Ja tar över åkern här å ner te sjön. Glöm inte kaggen!
Och Kalle Stolpe försvann i natten och snöstormen.
Sedan har ingen hört av honom.
Konstnärsliv.
Ett julminne.
-- Ja, tänk vad tiden går! Det är ju en sanning, som är upprepad till
banalitet, men man förstår inte riktigt innebörden av den, förrän man
passerat trettiotalet. Då bär det av utför, som om man halkade i en
trappa. Och vad åren förefalla onaturligt korta, om också dagarna synas
långa var och en för sig!
Vi sitta i min ateljé. Skymningen faller på. Dyningen skvalpar sakta.
En Norrlandsbåt, som passerar längst ute vid horisonten, har redan tänt
lanternorna.
-- Tänk, att det redan lider mot jul! Det var ju nyss vår -- -- --
-- Blir du sentimental?
Min vän svarade inte. Jag fortsatte: -- Jag tycker att vi inte ha något
att beklaga oss över. Här sitta vi nu i ett varmt rum med både grogg och
cigarrer, litet grå i skägget visserligen, men friska och arbetsdugliga.
Skulle du vilja ha igen tiden för snart tjugu år sen? Nej, min gosse, det
vill du inte!
-- Ja, men minns du vårt gudomliga lättsinne? Det är åtminstone en
förlust att beklaga. Men svälten, den vill jag verkligen inte ha
tillbaka. Jag föredrar kaviar och järpe och vältempererat vin, ja, till
och med sill och potatis. Men jag blir alltid nedstämd mot jularna, kan
inte hjälpa det. Julen hotar som en mara och jag måste skruva upp mig för
att barnen icke skola märka något. När jag köper julklappar åt familjen,
är det som allt det gamla hemska skulle hota mig igen. Den, som svultit
som jag, glömmer det aldrig. Fy tusan! Skål! Jag minns en särskilt svår
jul, och det är minnet av den, som sitter i och sprider sig och smutsar
ner allt, ungefär som pariserblått på paletten.
-- Ja, vi svalt ju allesammans, åtminstone de flesta, men inte gåvo vi
oss för det. För min del tycker jag, att den där tiden är så gott som
utplånad ur minnet. Jag minns inga detaljer längre. Det är som något
förhistoriskt. Men kanske var du värre ute än vi andra.
-- Ja, jag skall gärna berätta det. Kanske verkar det som en befrielse.
Ja, herre gud, vad man har varit dum, ty det berodde på min dumhet --
delvis åtminstone!
Du minns, att jag förlovade mig redan i Uppsala. Flickan hade litet
pengar, fast det var, vid gud, inte orsaken. Du kan tänka dig, att
det blev uppståndelse i hennes familj -- gå och förlova sig med en
studentvalp, som inte ägde ett öre! Men hon stod på sig, och det
eklaterades, sedan släktingarna på underjordisk väg tagit reda på, att
jag åtminstone inte var någon Långholmskandidat. Du skulle sett med
vilken komiskt kylig reservation de behandlade mig. Och inte blev det
bättre, när jag helt plötsligt slungade böckerna för att bli målare. Nu
var jag naturligtvis spritt galen.
Den närmaste tiden efteråt minns du själv. Du minns skolan vi arbetade
på, hur vi bytte ut studentmössorna mot slokhattar och levde på kaffe.
Nog var det underbart att magarna höllo stånd mot den dieten. Tobak
och kaffe och vid festliga tillfällen ett glas öl i något kafé vid en
bakgata, medan vi stormade himlen i vår fantasi och kalfatrade allt.
Ned med akademien och upp med oss själva! Och om nätterna sutto vi i
varandras kyffen och filosoferade och diskuterade tvärsigenom rökmolnen
tills solen stack in huvudet och födde oss en ny dag att filosofera bort.
Varifrån fingo vi pengar? Det är mig ännu en gåta.
-- Å, du minns väl, att vi målade kort till både påsk, pingst,
lövhyddohögtiden och jul. Kort för 25 öre stycket.
-- Ja, men när någon hade fått sälja för ett par kronor skulle ju allihop
leva på mecenaten. Nå, det var ju billigt på bolagskrogarna den tiden.
Kommer du ihåg dillköttet och svagdrickat och när vi bjödo fyra sjåare på
middag mot att de skulle sitta modell och du höll på att få stryk för att
du karikerade dem? Men det svåraste var att alltid laga så att jag hade
en tioöring över till porto var dag, ty vi skrevo till varandra dagligen,
fästmön och jag. Och färgen var dyr. Man gick och avlade milliondukar
i hjärnan och målade i tomma luften, ty man hade inte färg. Kommer du
ihåg, Olle, då jag hade köpt en heltub kadmium för fyra kronor? Han blev
formligen ursinnig och skrek: är du galen, människa, jag som inte ätit
sen i förrgår! Hit med tuben på ögonblicket!
Han fick den och lyckades verkligen byta ut den mot en liten tub kromgult
hos färghandlaren och få över tre kronor tillbaka. Sen blev det fest på
dillkött och öl. Man övervakades faktiskt för att ej få förfalla till
excesser i fråga om färg och duk, då kotteriet var utan mynt. Kommer du
ihåg Otto, som brukade säga: -- Kom så gå vi hem till mig och röka middag!
Men allt det där minns du nog. Nu kommer jag till ämnet. Jag hade hyrt
in mig långt ute på Kungsholmen hos en arbetarfamilj, som hade ett
kallrum, smalt som en sarkofag och kallt som en sådan. Det blev höst
med regn och rusk. Ingen ville köpa mina usla tavellappar, och med mina
blomsterkort och skämtkort hade jag redan tröttat ut pappershandlare och
cigarrbutiker. Om dagarna gingo jag och ett par kamrater och tecknade
gamla kåkar på Söder -- lyckades sälja en och annan teckning för en à
två kronor till antikvitetshandlare, i antikvariat eller till någon
oförsiktig samlare. Men pengarna duggade alltmera sällan. Glåmiga i synen
och rökande torrt i våra pipor släpade vi oss omkring i stan, och, när
kvällen kom, ströko vi utefter kajerna och beundrade lyktreflexerna. Det
blev klent med himlastormningen. Den uppträdde bara då magen någon gång
reagerade efter dillkött, ty då tillfälle yppade sig, åt man tills man
blev rusig.
Du låg på landet då och hade det bra, du, lycklige ost!
Våra överrockar hade naturligtvis gått all världens väg, våra skor
voro trasiga, och vi måste göra uppfinningar för att dölja de värsta
skavankerna i kläderna -- ty utan snygga kläder går det inte. Det är
som om förläggare och redaktörer skulle mer än andra dra sig för en
man, som inte är oklanderligt klädd. Vi försökte sälja karikatyrer till
tidningarna, men på den tiden gillades inga karikatyrer. -- Ordentliga
skola teckningarna vara, sade redaktören. Inte duger det här! Det är ju
bara överdrifter! Ser en människa ut så här, kanske? Gå på akademien och
lär er teckna, unge man, och kom tillbaka då ni blivit utlärd! Och ändå
visste vi, att våra teckningar voro bra.
Efter sådana avslag brukade vi allvarligt överlägga om lämpligheten
att göra slut på en usel tillvaro. Vi gingo på Skeppsbron och tittade
ner i det smutsiga vattnet, vi beundrade revolvrar i bodfönstren, vi
fantiserade om cyankalium, som vår Uppsalakamrat, du vet, klarade sig med.
Och på kvällarna kröp jag ned i min kalla bädd med skrikande mage och låg
och stirrade på brandmuren utanför fönstret tills jag domnade.
En morgon, det var två dagar före jul, brydde jag mig ej om att stiga
upp. Jag hade inte ätit på två dar och var för övrigt undernärd sedan
längre tid. Min värdinna kom in framemot middagen och frågade hur jag
mådde. -- Jo, tackar bra, sade jag, men jag tänker ligga i dag, jag är
trött.
-- Men ska inte herrn äta då? Jag springer så gärna ned på magasinet och
hämtar lite kallskuret, om herrn ger mig pengar.
-- Nej, tack, jag är inte hungrig.
Hon muttrade något och gick.
-- Men varför skrev du inte till din fästmö? Hon hade ju pengar.
-- Ja, det var det, som var det dumma. Jag hade inte med ett ord låtit
henne veta, hur det stod till, och inte kunde hon med egna ögon övertyga
sig om något rörande mig, ty konvenansen tillät, gudbevars, inte att
hon reste upp till Stockholm för att hälsa på mig. Ung och glad och
oerfaren som hon var, hade hon inte en tanke på annat elände än det, som
händelsevis kom henne under ögonen. Hon trodde naturligtvis, att jag var
livad och elegant som då vi förlovade oss. Jag skulle ju bli en stor
målare och världen måste leka för mig och le åt mig.
Nå -- jag låg hela dagen. Tredje dagens svält är inte svår alls. Man bara
slöar till och känner sig trött. Jag somnade och vaknade och somnade
igen, omväxlande, tills det blev natt. Jag låg och stirrade på den
fördömda brandmuren, som upplystes av gatlyktan nedifrån djupet av gatan.
Jag låg och målade alfresco på den i tankarna, tills jag sjönk i dvala.
Jag for upp i sängen, badande i svett. Pulsarna bultade i tinningarna.
Men vad var det? Brandmuren var ingen mur längre. Det var en väldig
tavla med ett landskap. En väg slingrade sig mellan gröna trän under
sommarmoln.
Jag gnuggade mig i ögonen. Jo, jag var riktigt vaken, men jag hade feber.
Jag vet ju, tänkte jag, att det är en brandmur och ingen tavla. Alltså är
det här hungerhallucinationer, sade jag till mig själv.
Nå, låt gå då för hungerhallucinationer! Gärna för mig! Men konstigt är
det, att jag inte kan tänka bort landskapet! Det vore väl själva tusan!
Jag steg upp, men raglade som en drucken mot dörren med en väldig duns.
Det blev liv inne i rummet bredvid, där mitt värdfolk låg. Någon strök
eld på en tändsticka och jag hörde steg av nakna fötter närma sig. Min
värd gläntade på dörren.
-- Vad är det fråga om? sade han.
-- Jo, kom in, herr Lundgren, och säg om inte det där är ett landskap, en
tavla, svarade jag och pekade ut genom fönstret.
-- En tavla? Herrn yrar, herrn drömmer. Drick ett glas vatten och gå inte
och stollas på det här sättet, så en stackare inte får sova, när man har
arbetat hela dagen. Tavla! Va ä dä för galenskaper?
-- Ja, kanske det inte är någon tavla, då! Ja, ursäkta att jag störde,
jag har visst drömt. Godnatt!
Lundgren gick småsvärjande och lade sig.
Men visst var det en tavla! Herre gud, jag ser ju så tydligt
alltsammans, trädstammarna och lövverket mot luften! Jag måtte ha feber!
Jag kröp till sängs och låg och försökte arbeta bort tavlan ur min
hjärna, tills allt blev ett kaotiskt virrvarr av färger och linjer. Jag
kände ingen hunger och jag funderade över detta egendomliga faktum tills
jag somnade igen.
Jag vaknade långt fram på dagen vid att fru Lundgren tämligen omilt
skakade på mig.
Jag for upp. Svetten rann i strömmar över hela min kropp.
-- Inte duger det här, sade hon. Herrn är sjuk. Och inte har herrn ätit
på över ett dygn. Ursäkta, hur är det, kanske herrn inte har några
pengar? Vi ha talat, Lundgren och jag, om den saken.
-- Jo vars, nog har jag pengar, men jag är bara trött. Kan jag inte få
sova i fred? Det var då själva -- --!
Jag kände ett nervöst utbrott av vrede vara i antågande.
-- Ja, men nu har jag en kopp buljong här och en smörgås, och nu är det
bäst att herrn sätter i sig det som bjuds.
Buljong! Jo, jag kände doften i näsborrarna, men den äcklade mig.
-- Ja, kanske det, snälla fru Lundgren, svarade jag för att låtsas
centera hennes vänlighet, samtidigt som ilskan hotade bryta fram. Men
lyckligtvis segrade det lilla förstånd, jag hade kvar. Jag bad henne
ställa koppen på en stol vid sängen, och hon gick.
Med darrande händer förde jag koppen till munnen och jag sväljde ett
par klunkar. Men du vet hur det är, då man svultit allvarligt en längre
tid. Kroppen vägrar absolut. Jag lyckades ställa koppen ifrån mig utan
olyckshändelse, och så rusade jag upp. Efteråt hade jag all möda att åter
krypa i säng, och sen minns jag intet förrän följande morgon, då jag
vaknade vid buller i rummet utanför.
Jag kände igen rösterna. Det var Olle och Otto och En tub avlägset, som
vi kallade honom. De voro mycket högljudda.
-- Sjuk, hörde jag Olles röst, han är inte sjuk, han är bara lite sugen,
men det ska vi snart ändra om. Det är ju julafton i dag, vet ja! Och här
finns mässing, ska lilla frun tro!
-- Jo, han ä sjuk, å ja har telegraferat efter hans fästmö. Hon
telegraferade i går kväll, men det va omöjligt att få liv i honom, å så
öppnade ja telegrammet, här ä dä för rexten, läs själv: -- Varför inget
brev. Svar omgående. Å ja telegraferade: -- Herrn sjuk, kom genast, dä va
ju riktigt? Ja bjöd honom buljong i går, men den kunde han inte få ner --
-- Gunhild, ja, jag hade ju inte skrivit på två dar! Och det kom jag ihåg
först nu. Då måtte jag vara sjuk -- --
-- Äsch, han kryar nog till sig, bara vi få hand om honom, hörde jag Olle
igen.
-- Men han sover än!
-- Det är väl inte värre än att vi kunna väcka honom.
Och de tre stormade in.
-- Fy fan vad du ser ut! Alldeles som en sillmjölke i synen. Vi kunde
förstå, att det var något tokigt med dig, efter du varit osynlig så
länge. Men opp med dig nu! Tuben har fått julpengar och här ska festas.
Vi ha redan ätit frukost och äro pin livade. Vi blevo utkörda från
»Runan» för att Otto spelade munspel. Släng på dig paltorna med samma och
ligg inte och såsa så där!
-- Ja, men jag tror verkligen, att jag är sjuk. Jag har inte ätit sen jag
vet inte hur länge. Jag orkar inte gå opp.
-- Kan inte det här hjälpa dig på benen? frågade Olle och drog fram ett
stort papper ur fickan. Det är »Runans» matsedel, som jag högg innan vi
blevo utkörda. Hör på nu: Smörgåsbord 30 öre, utan vidare spisning 50
öre. Nu har du levt så länge på utan vidare spisning, så du kan behöva
litet smörgåsbord. Buljong 25 öre, vitkål 30 öre, tänk på frikadellerna,
kabeljo 30 öre, tänk på supen till den. O. s. v.! Och tänk på ölet och
kaffet och konjaken och cigarrerna och mat igen, tre gånger om dan och
allting fritt. Och sen gå vi till Blanchs och höra på Stanék, och sen gå
vi hem till Tuben, för han ska köpa chianti, och -- --
-- Jag får väl blåsa liv i den tusan, sade Otto och tog fram munspelet.
Han preludierade en stund, och så började han säsongens målarvisa. De
båda andra stämde i med full hals:
»Jag är en liten flicka fin,
min pappa heter Gredelin,
han håller målarmagasin
och säljer färg med värdig min.
Jag i en målarkladd är kär,
min målare på modet är,
har vida byxor, sammetsrock,
men sjunger lika glad ändock:
Tarara-boom-de-ay» -- --
Det värkte i mitt huvud. Jag trodde att jag skulle svimma. Jag försökte
le, antagligen matt.
-- Nej, på dej biter ingenting, din dömåns, sade Olle. Hör ni, pojkar,
jag tror det är bäst att vi knalla sta och hämta en läkare! Det här duger
inte, han är ju vit i ansiktet som en kyrkvägg!
I samma ögonblick hörde jag en välbekant röst ute från tamburen.
-- Pojkar, sade jag, ni få gå nu, för min fästmö kommer. Adjö med er,
kila på bara!
Med ens kände jag mig så stark, att jag kunnat hoppa ur sängen. Det är
märkvärdigt med den där kärleken, eller hur?
Och förbi de utgående trängde sig min fästmö, frisk och rödblommig av
vinterkylan. Tja, sådant förstår du!
-- -- --
-- Jag?! Jag känner mig frisk som en nötkärna, men jag har varit litet
sjuk, antagligen förkylning, ljög jag. Nu är jag alldeles bra.
-- Men vågar du verkligen gå upp? Du har ju haft feber och yrat. Nå, kläd
på dig i så fall, så gå vi och äta frukost! Jag stiger ut så länge och
pratar med gumman.
Egendomligt! Jag kände mig bara litet matt i knäna. Hunger kände jag
fortfarande ingen. Det måste vara nervositet och bli en fruktansvärd
reaktion efter, annars är det ett underverk, tänkte jag, medan jag klädde
mig. Jag sökte göra mig så elegant som möjligt, trots alla bristerna i
mina kläder. Nå, så var jag färdig.
I tamburen sade min fästmö: -- Men du får inte gå ut utan överrock, det
vore ju vansinnigt, när du legat sjuk.
-- Jag begagnar aldrig överrock numera.
-- Men nu _måste_ du ta på den.
Här måste sanningen fram.
-- Jag har ingen överrock.
-- _Har du ingen överrock?!!_
Den mest ohöljda förvåning avspeglade sig i min fästmös ansikte.
-- Nej!
-- Hör du! -- och hon öppnade nervöst tamburdörren. Ute i trappan tog hon
mig i båda händerna, såg mig i ögonen och frågade:
-- Har du lidit nöd?
-- Ja, mycket!
-- O, jag i min enfald och oerfarenhet, som aldrig tänkt en tanke ditåt!
Men varför har du inte skrivit något om detta? Det är orätt av dig.
-- Kanske, men man vill ju bevara skenet så länge som möjligt. Nu förstår
jag att det också berodde på enfald och oerfarenhet.
-- -- --
-- Men nu gå vi till Rydberg och äta en riktigt stadig frukost, sade hon.
-- Nej, på Rydberg kan jag inte visa mig med de här kläderna. Jag vet
knappast om jag ens kan visa mig ute med dig!
-- -- --
Vi gingo till en mindre elegant lokal, och jag fick berätta. Jag
berättade ganska ohöljt. Nå, det var inte vidare livat, men det kändes
bra att ha det sagt.
Och jag åt. Jag åt som man äter i ungdomens vår. Att jag inte blev
dödssjuk, är mig oförklarligt, men läkare ha sagt mig, att återseendets
glädje plus en sund natur _kan_ ha den effekten.
Min fästmö måste resa med middagståget. Föräldrarna medgåvo ej permission
mer än mellan ett par tåg, och det var ju för resten julafton.
Vid Centralen gav hon mig alla sina pengar, det var en hel del sedlar.
Jag skall alltid minnas uttrycket i hennes ögon, då tåget ångade ut från
stationen.
O, du heliga lättsinne! Jag löste igen mina kläder och min överrock,
sökte upp kamraterna och bjöd dem på festmiddag. Det blev fröjd i hjärtan
och pokaler. Pengarna togo slut så när som på ett par kronor.
När jag kommit hem sent på natten, kom reaktionen. Jag föll i gråt. Jag
tände icke genast ljus, utan satt på sängkanten och snyftade i mörkret.
Samtidigt infann sig också fysisk reaktion. Spänningen hade varit för
stark på båda områdena.
Jag tände ljuset för att gå till sängs. På bordet låg ett brev. Jag bröt
det som i en dröm och läste. Det var från en gammal Uppsalakamrat, som
givit studierna på båten och blivit stor källarmästare.
»Vill du dekorera mina matsalar och mitt kafé? Du får bara tusen kronor,
men du äter och bor naturligtvis fritt hos mig. Jag hade tänkt, att den
här beställningen skulle komma som julklapp.»
Jag låg sjuk i en vecka. Min fästmö kom upp och skötte mig under tiden.
Året därpå gifte vi oss. Sen vet du resten.
Men jularna ä till för ungarna och inte för sådana som jag.
Det var nermörkt, jag stängde ateljén och vi gingo genom skogen upp mot
stugan, som strålade av ljus och värme.
Haröns omvändelse.
Då jag sist var på Harön frodades Nåden där i mer än tropisk
yppighet. Tre kolportörer hade fullt schå och höllo på att äta ut
kapellpredikanten, den de nedsvärtade vid kafferepen, så att han till
slut inte var värd mer än en rutten strömming, fast han egentligen var
så hygglig och renhjärtad som en präst kan vara. Vilket ju också är
ett betyg, om icke precis stora A. Till och med skeppar Karlsson var
omvänd och lipade som en sill vid bönemötena och om nätterna stånkade
han och vred sig under tyngden av sina synder, så att gumman till slut
måste låta honom ligga på kammarn för att få en blund. Ty någon måtta
skall det väl vara i alla fall. Och Antinus Söderberg, som nyss suttit
inne för slagsmål och våldsamt motstånd mot polis, hade blivit mjuk
som en binnikemask och hängde på frälsningsarmén så ofta skutan var i
stan. Kolportörerna blevo stinna som korvar och skeno av flott kring de
nådeförkunnande trutarna.
Fruntimmerna klagade visserligen att intet blev gjort för Nådens skull.
Den inkräktade på fisket och jordbruket och ön tycktes vara till för
kolportörernas skull. Men riket ovanefter är ju i alla fall värt mera än
det jordiska och nog var det skönt att den eländiga supningen hade tagit
slut. Fast inte hade det skadat med lite mindre religion och lite mera
arbete. Men fruntimmerna äro nu en gång sådana, att de inte kunna få
Nåden i så hög grad som karlar. De ha ett slags praktiskt förstånd, som
säger dem, var det nödvändiga världsliga skall ta vid, när himmelriket
börjar inkräkta på ekonomien. Emellertid hade kolportörerna det bra på
alla vis och det var väl huvudsaken.
Men när jag nu kom till Harön efter två års frånvaro, hörde jag redan
på långt avstånd ett handklavers glada toner. Handklaver hade varit
bannlysta av kolportörerna. Och när jag lagt till och beslagit segel
och gått i land och knogade uppför Mårdberget, ljöd redan tramp från en
dansbana. Och när jag kom fram dit, dansade gubbar och gummor och pojkar
och flickor »skojarn», en gammal skärgårdsdans, så att stickorna röko ur
plankorna. Det var som det skulle vara, tyckte jag. Och när jag hälsat
på samtliga, gick jag och satte mig hos skepparn på _Albrektina_, min
specielle vän. Han berättade följande, då vi senare på kvällen sutto i
hans trevliga stuga vid en kask: