Jag stiger upp klockan 5 på morgonen för att resa till staden. Så gott
som hela ön sover. Det är bara fiskarna som lämna av morgonens
strömmingsfångst, och så några resande med affärer i staden, som gå
ombord på båten.
Båten heter Södertörn och är ett utmärkt fartyg. Med en restaurang som
kommer oss att glömma att resan tar 4 timmar. Men då och då göres
Södertörn ren i pannan och då går någonting annat, som heter Prins
Gustav och som förr i tiden fördes av en kompositör vid namn Morsing. På
den båten finns också en matsalong, som tyvärr ej kan rekommenderas.
Häromdagen tog det mig en timme att få en bit skinka som sedan var så
salt som Lots hustru skulle varit om hon vänt sig om två gånger.
Men Södertörn har också ett fel som Vaxholmsbolaget bör reparera. Båten
medför andra passagerare än mig och de andra hyggliga stamgästerna på
Utö och Dalarö. Kaptenen är nog vänlig att släppa ombord nykomlingar,
som aldrig rest på traden, och som inte veta att uppföra sig så hyggligt
att det passar våra vanor. Dessa passagerare, om vilkas sällskap vi
aldrig bett Vaxholmsbolaget, störa vår ro och fördärva ofta nog hela
resans behag. Härutinnan bör en ändring med snaraste vidtagas. En
kommission bestående av oss, bättre Utö- och Dalaröbor, bör tillsättas
för att genom befullmäktigat ombud redan vid landgången mota bort löst
folk, som visserligen ha 5 kr. till tur- och returbiljett men som sakna
allt annat som berättigar ett umgänge med oss på vår båt.
Dessa passagerare medföra ofta barn, illa uppfostrade barn. En ung fru
kom i början av sommaren ombord med två pojkar, som anordnade
kapplöpning runt däcket med _oss_ såsom hinder. Dessa barn, som sattes i
land vid Dalarö, borde förvarats i tillstängda hytter tillsammans med
modern, som var en dålig uppfostrarinna. Andra medföra små barn, som
skrika och ta upp plats för oss. Dessa barn skola sändas på pråmar till
Eliassons ö i norra skärgården. Vi vilja icke ha dem.
Men de värsta äro de medelåldriga damer som komma ombord i Dalarö, som
sladdra och prata redan på bryggan, på landgången, och som, rädda för
frisk sjöluft, gå direkt ned i aktersalongen, där vi som stigit upp
tidigt försöka få en stunds vila. Dessa damer sätta sig på våra fötter
och så sladdra de högt och i gälla toner om mat, om sina bekanta, om
sina familjeförhållanden, om mat igen, om priser på mat, om vad de ätit
i går och vad de skola äta i dag.
Dessa damer besvära oss. Förra året bodde på Utö artisten Schwab. Han
bor nu på Jylland. Schwab brukade vila om morgnarna i aktersalongen. Och
han stördes mycket av sladderkäringarna från Dalarö. Men den sommaren
drevo vi bort dem. Schwab ägde en papegoja vid namn Ada, ett ädelt djur
med ett läraktigt sinne och ett vackert ljudande organ. Vi arbetade en
tid med Ada och till slut lyckades vi lära henne fem ord, som hon
uttalade högt, klart och tydligt, i en skarp befallande ton. Då vi voro
fullt säkra på henne, togo vi henne en morgon ombord på Södertörn och
placerade henne i aktersalongen, där vi lade en duk över hennes vackra
bur. Ada trodde nu att det var natt och teg så länge duken låg kvar.
Vid Dalarö kommo fyra äldre damer ombord. Ned på våra fötter.
Konversationen i gång, överröstande det jämna bullret från propellern.
Prat om allt livets elände på en gång. Schwab reste sig, drog in sina
fötter och tog duken från Adas bur.
-- En sån vacker goja! sade en av damerna. Min syster Adolfin har också
en vacker goja.
-- Ack ja, sade en annan av damerna, vad det är roligt med djur!
Ada såg sig omkring med sina runda stela ögon, så öppnade hon näbben och
skrek med hög befallande röst:
-- _Alla käringar opp på däck! Alla käringar opp på däck!!_
Det hjälpte. Ada räddade den sommaren åt oss. Men nu är Ada på Jylland
för att skrämma bort lustresande matsvenskar. Så nu är det slut med
friden i aktersalongen på Södertörn. Härom morgonen låg jag där med
Ytterman, då de vanliga damerna kommo. Vi vaknade genast och våra
hjärnor arbetade för att få bort inkräktarna.